Recension: Julia Strzalek »Kolibri« (Havtorn)

Känner du också ibland att vissa skivor är som gjorda för just dig?
  Stockholmsbon Julia Strzaleks fullängdsdebut Kolibri är en sådan skiva för mig.
  Allt som har med den att göra tilltalar mig å det grövsta.
  Den låter till exempel som en glödande smältdegel i vilken alla mina bästa frijazz-, impro-, kammarmusik-, folk- och easy listening-lp:s guppar omkring. Och dess omslag får mig att minnas en väldigt trevlig vinternatt på (jo, faktiskt!) Telefonplans tunnelbanestation.
  Givetvis har jag inte – som om det behövdes sägas – haft ett endaste litet dyft med Kolibris tillkomst att göra. Alla fantastiska melodier, idéer, infall, rytmer, teman och arrangemang som den innehåller är till etthundra procent sprungna ur Strzaleks höga intelligens och stora musikhjärta. Inte heller är Kolibri en smal platta – den förtjänar verkligen att nå ut till alla diggare som förstår att uppskatta artister som både stirrar stint framåt och har en djup känsla för musikhistorien.
  Är du en sådan diggare?
  Kolibri kommer – som om det också behövdes sägas – att trona någonstans i toppen av min årsbästalista i år. Att jag någonsin skulle tröttna på den känns helt omöjligt. Går allt som det ska sitter jag här om tio, tjugo, trettio år och lyssnar på den och imponeras av Strzaleks intrikata men ändå luftiga kompositioner och Niklas Barnös hudlösa trumpetspel och Katt Hernandez skönt raspiga fiol och Vilhelm Bromanders blytunga bas och, och, och … Förmodligen lär jag även då tråka ut mina nära och kära med utläggningar om hur Psalm, sjättespåret på Kolibri, får mig att associera till William Parker & The Little Huey Creative Music Orchestra-dängan Anthem och om hur snillrikt och smakfullt det är att döpa en Henry Mancini-möter-frijazz-möter-Steve Reich-aktig låt till Glädje!.
  Tack, Julia Strzalek. Tack för att du gjorde en skiva för dig som också råkade bli för mig.

Originalet till en recension publicerad i OrkesterJournalen.

Artikel: Jazz och solidaritet

Foto: Sarah Thorén

Jazzmusiker har ofta, som bekant, väldigt många bollar i luften samtidigt.
Som jazzälskande lekman applåderar jag därför Jazz och Solidaritet (facebook.com/jazzochsolidaritet) – en digital samlingsplats för göteborgaren Christopher Ali Thoréns många olika projekt. Sedan Thorén drog igång den tidigt i våras har det plötsligt blivit väldigt mycket enklare att hålla koll på alla hans briljanta förehavanden.
– Jag gjorde en sak där och så gjorde jag något annat där och jag kände att jag ville knyta ihop alla sådana lösa trådar någonstans, berättar Thorén på telefon.
– Jag hade kunnat kalla sidan för Christopher Thorén Musik eller något, men det kändes inte lika roligt. Jazz och Solidaritet är också en bra beskrivning av det jag håller på med.
Härnäst på Jazz och Solidaritet väntar en ännu inte namngiven fullängdare med Christopher Thorén Kvartett – Christopher Ali Thorén (saxofon), Filip Bagewitz (oud), Alfred Lorinius (bas) och Anton Davidsson (trummor).
– Vi fyra har spelat mycket tillsammans, men vi har aldrig gjort en skiva tillsammans, säger Thorén.
– Skivan kommer både innehålla material som vi spelat länge och en del nya grejer. Vår musik är en slags mix av svängig jazz och frijazz och vi influeras mycket av arabisk och nordafrikansk musik.
– Mappe Persson på Elementstudion har producerat plattan. Han har haft del i att forma vårt sound. Det blir en rätt proddad skiva. Vi har till exempel kört instrumenten genom gitarrförstärkare och lagt på effekter.
Låter spännande, eller hur? Börja följ Jazz och Solidaritet i dag!

Original till en artikel publicerad i OrkesterJournalen #5/2017.