2017 års 10 bästa K-pop-låtar

10. BLACKPINK: As If It’s Your Last

Årets ”sträck-armarna-i-luften-och-dansa-vardagsrummet-runt-låt”.

9. Limesoda (Feat. MC GREE): Z Z Z

2017 års mest imponerande debut. Vad månde bliva?

8. DIA L.U.B.: Darling My Sugar

Feel good-musik! Varken mer eller mindre!

7. EXID: DDD

Visst, ”DDD” är i mångt och mycket ”Up & Down pt. 2”. Men sedan när är det en dålig idé att göra en ”Up & Down pt. 2”?

6. OGUOGU: Ice Chu

I augusti släpptes så äntligen årets sommarhit! ”Ice Chu” är även årets näst bästa MV – aldrig har råa glassmord sett så bra ut.

5. MAMAMOO: Yes I Am

Som vanligt har det stormat kring MAMAMOO under 2017. Men när de släppte den omedelbara funkklassikern ”Yes I Am” förlät vi dem allting (nästan).

4. LABOUM: Only U

I och för sig tycker jag LABOUM är bra bara de går över gatan. Men håll med om att det här är en hit.

3. Stellar: Archangels of the Sephiroth

Mer suggestivt än så här kan det knappast bli.

2. gugudan: A Girl Like Me

2 minuter och 56 sekunder av ren och oförfalskad attityd.

1. Red Velvet: Peek-A-Boo

Varje år är ett utsökt Red Velvet-år, men 2017 överträffade de sig själva. Först ”Red Flavor” i juli och så ”Peek-A-Boo” i november … få band når någonsin upp i sådana höjder. Och videon till ”Peek-A-Boo” är ju bara pricken över i (eller armborstpilen i pizzabudet är kanske ett mer lämpligt uttryck?).

Recension: Julia Strzalek »Kolibri« (Havtorn)

Känner du också ibland att vissa skivor är som gjorda för just dig?
  Stockholmsbon Julia Strzaleks fullängdsdebut Kolibri är en sådan skiva för mig.
  Allt som har med den att göra tilltalar mig å det grövsta.
  Den låter till exempel som en glödande smältdegel i vilken alla mina bästa frijazz-, impro-, kammarmusik-, folk- och easy listening-lp:s guppar omkring. Och dess omslag får mig att minnas en väldigt trevlig vinternatt på (jo, faktiskt!) Telefonplans tunnelbanestation.
  Givetvis har jag inte – som om det behövdes sägas – haft ett endaste litet dyft med Kolibris tillkomst att göra. Alla fantastiska melodier, idéer, infall, rytmer, teman och arrangemang som den innehåller är till etthundra procent sprungna ur Strzaleks höga intelligens och stora musikhjärta. Inte heller är Kolibri en smal platta – den förtjänar verkligen att nå ut till alla diggare som förstår att uppskatta artister som både stirrar stint framåt och har en djup känsla för musikhistorien.
  Är du en sådan diggare?
  Kolibri kommer – som om det också behövdes sägas – att trona någonstans i toppen av min årsbästalista i år. Att jag någonsin skulle tröttna på den känns helt omöjligt. Går allt som det ska sitter jag här om tio, tjugo, trettio år och lyssnar på den och imponeras av Strzaleks intrikata men ändå luftiga kompositioner och Niklas Barnös hudlösa trumpetspel och Katt Hernandez skönt raspiga fiol och Vilhelm Bromanders blytunga bas och, och, och … Förmodligen lär jag även då tråka ut mina nära och kära med utläggningar om hur Psalm, sjättespåret på Kolibri, får mig att associera till William Parker & The Little Huey Creative Music Orchestra-dängan Anthem och om hur snillrikt och smakfullt det är att döpa en Henry Mancini-möter-frijazz-möter-Steve Reich-aktig låt till Glädje!.
  Tack, Julia Strzalek. Tack för att du gjorde en skiva för dig som också råkade bli för mig.

Originalet till en recension publicerad i OrkesterJournalen.