”Senare samma kväll går jag en oskyldig liten barrond i East Village. Det är ett sädigt område befolkat av i huvudsak punkare, anarkister och allsköns radikaler.
Och Sonic Youth är kungar.
Alla jag pratar med blir dödligt impade när jag berättar vilka jag mött.
Men de säger inte: ”Wow, har du träffat Sonic Youth.”
De säger: ”Wow, har du träffat Thurston och Kim.”
Thurston och Kim.
På hemmaplan är namnet Sonic Youth tydligen synonymt med dem. Det är inget de direkt uppskattar. När vi efter holmgången uppe i lägenheten kliver ut i den klibbiga värmen för fotografering frågar SA:s fotograf om han möjligen får ta en bild på duon.
– Nä, varför då, snäser Thurston, ta en bild på Steve och Lee istället. Måttligt intressant förslag. Det blir gruppbild och uppställning mot en solkig vägg på sjaskiga Crosby Street.”
– Per Bjurman i SA # 18
”Alright, this is my shot – this is called ‘Eric’s Trip’”. – Lee Ranaldo till publiken på live-epn ”Dirty Boots”
”Like many musicians working in HipHop, Ambient and Jungle, McCombs is drawn to the notion of the ‘imaginary soundtrack’ its open forms and attendant potential for mood enhancement. (…) ”I think that Barry Adamson’s Moss Side story was a great record. That was a great idea, having a soundtrack with no movie. I like things that create moods more and more. I like those things more than I like regular songs. Movies create moods and books create mood. I think that’s definately what we’re doing.” – K Martin intervjuar Doug McCombs från Tortoise i the Wire # 134.
”Lee Ranaldo looks like the kind of guy who would write about car wrecks.” – Lisa Crystal Carver, linernotes till EVOL.
På den senaste tiden har en stor del av medlemmarna i Sonic Youths musikaliska utforskanden skett utanför ramen till Sonic Youth. Kim Gordon gör sina tillsammans med Julie Cafritz i Free Kitten. Steve Shelley gör sina genom att hålla takten i the Raincoats och Mosquito samt driva det utmärkta skivbolaget Smells like Records. Thurston Moore i sin tur gör sina genom att jamma med personer som William Hooker eller spela in utmärkta soloskivor eller sparka sönder förstärkare. Han äger även han ett lyckligt litet skivbolag, Ecstatic Peace.
Men vad den här artikeln ska koncentrera sig på är Lee Ranaldos senaste musikaliska förehavanden. Lee Ranaldo, Sonic Youths kanske mest underskattade medlem. Det som alltid varit unikt med Sonic Youth är att de har tre låtskrivare, alla kapabla att skriva Sången. Men de flesta verkar missa detta, för de flesta är Sonic Youth fortfarande synonymt med Thurston och Kim. Vilket kanske inte är så konstigt, men desto mer olyckligt. Jag vill på inget sätt förneka någon i Sonic Youth, men det räcker med att lyssna på Daydream Nation, av många (däribland mig) ansett som Sonic Youths mästerverk, för att inse vilken otroligt bra låtskrivare och viktig kugge i maskineriet Sonic Youth Lee är. Hans bidrag till den skivan, ”Eric’s Trip”, ”Hey Joni” och ”Rain King” är inget annat än mästerverk och de visar även tydligt hur många olika musikstilar han behärskar. Från den minst sagt monstruösa ”Rain King” till abstraktpoppiga ”Hey Joni” och tillbaka. Eller så kan man studera fotot på innerkonvolutet till Sonic Youths ”senaste” CD, Made in USA. Där står han, i en tajt vinröd tröja från Schoolkids Records, lagom slitna jeans, och blickar lojt in i kameran. Som en definition av ordet cool. (De som hävdar att Thurston är coolast kan ju ta en titt på samma foto..)
Men det som verkligen fick mig att bestämma mig för att intervjua denna 38-åriga Hoboken-bo var en liten skiva med en guldbrun teckning på det annars helt svarta konvolutet – ”Broken Circle/Spiral Hill”. Ett Soundtrack till en film jag inte trodde fanns i sinnevärlden. Ambient. Fascinerande. Stämningsfullt, stämningsskapande. Ljud utan melodi. Ljud som du inte förstår, men som berör. Spacemen 3. Spectrum? En Ennio Morricone som på gränsen till bortdomning beslutar sig för att gå loss på en överstyrd gitarr samtidigt som två lagom påverkade gentlemen – Henry Mancini och Bernard Herrman sitter i varsitt hörn och bankar mysko ljud ur slitna fenders.. Eller 0:00 till 3:04 i Glenn Brancas ”Symphony No 1 (Total Plexus)” men furtur. Ungefär som i början på Ghost Bitch fast mer. ”I looked around around and people’s faces were distorted… (…) someone came up to me and I shut my eyes and with a machine he projected images on the back of my eyelids.” – Tom Wolfe, ur the Electric Cool Aid Acid Test. Eller varför inte the Aphex Twin med gitarr. Vänta, får man inte Seefeel då? Sonic arcithecture. Eller så här: Michael Stipe hävdade för ett tag sedan att ”If there was a party at the end of the world Sonic Youth would be the band to play.” Rätt så. Men på efterfesten skulle Lee spela.
Som ni nu kanske förstått skickade den skivan ut mig till platser jag aldrig besökt förut, platser utan egentliga referensramar. En magisk, mystisk turné till ställen dit få skivor tagit mig.
Var vänlig notera att Lee även gjort saker bland annat tillsammans med Epic Soundtracks och Daniel Johnston men det och alla andra tidigare projekt lämnar vi till en annan intervjuare. Vad jag försökt koncentrera mig på här är Lees allra senaste förehavanden. Samt några intressanta gamla.
Men vi börjar väl från början?
Så Lee, om du känner för att berätta för mig om dina två första band the Fluks/Flucts och Plus Instruments gör så.
– The Fluks, mitt första riktiga band, bildade jag tillsammans med David Linton i Binghampton, NY, 1978-79, vi bytte namn till the Flucts när vi flyttade till NYC 1980-81 någon gång. Vi spelade art rock, gjorde en del framträdanden bland annat på Max’s Kansas City och CBGB’s en gång tillsammans med the Coachmen. Det var då Thurston och jag möttes för första gången. The Flucts har inga egentliga utgåvor ute men ibland brukar jag och David hota med att ge ut några av de tejper som fortfarande existerar.
– Efter the Flucts kom Plus Instruments som bestod av David, jag, och en flicka från Holland som hette Truus de Groot, som vi hade mött separat under europeiska turneer tillsammans med Glenn Branca och Rhys Chatham. Det här bandet uppträdde i NYC och i Holland och har en LP ”Plus Instuments Avril 1981” ute på Kremlin i Holland och en flexisingel som medföljde ett nummer av den holländska tidningen Vynil. Trots att bandet fortsatte med ersättare lämnade jag och David det efter det att den skivan var färdiggjord för att bosätta oss i NYC och uppträda på den nu berömda ”Noisefest” organiserad av T. Moore. Strax efter det började Thurston, Kim och jag spela…
Kan du berätta lite om spelningarna du gjorde med Michael Morley? Hur kom det sig att ni började samarbeta?
– Han kom till Amerika under Table of the Elements beskydd och letade efter någon att spela tillsammans med. Michael och jag har varit bästa vänner sedan jag träffade honom för första gången, 1988 tror jag att det var. Det var när Sonic Youth för första gången turnerade i Nya Zeeland. Vi har korresponderat ända sedan dess angående vitt skilda gemensamma intresseområden, om musik, måleri, poesi, relationer, hembryggt öl, datorer och problemen med poliser. När Sonic Youth återvände till Nya Zeeland 1991, tror jag, var the Dead C förband på alla våra tre spelningar. De var storartade! Vid den tidpunkten cementerade jag och Michael ytterligare vår vänskap, och började seriöst spåna angående att göra något tillsammans. Vid ungefär samma tid hade jag börjat med en ”through-the-mail group of pieces”. Alltså, jag skickade en kassett med femton av mina inspelningar till en liten grupp människor och bad dem att spela in sina svar på en fyrakanalare för att sedan skicka dem till mig så skulle jag sätta ihop allt. Roger Miller från Mission of Burma/Birdsongs/NoMan var en av de som skickade sina svar till mig. Svaren jag fick ligger fortfarande och skräpar här omkring någonstans. Men nyligen tog jag några av Michaels svar och använde dem på min just avslutade spoken word-skiva.
– Så i alla fall, när Jeff Hunt från Table of the Elements bjöd upp Michael från Nya Zealand, började han leta efter någon att samarbeta med, och det var bara naturligt att det blev jag. Från början var det meningen att jag skulle spela tillsammans med honom över hela USA, men jag var tvungen att låta vissa förpliktigelser med Sonic Youth gå före, så jag kunde bara göra östkust delen av turnén tillsammans med honom. Michaels sidoprojekt heter Gate, vilket består av han och den han råkar spela med för tillfället, eller också är det bara han solo. Så jag var ena halvan av Gate i April 1993. Vi spelade på två Table of the Elements extravaganser, i Atlanta och Hartford, tillsammans med Faust, Tony Conrad, Jim O’Rourke, Keiji Heino, från Japan och Thurstons band Male Slut. Samt på ett antal andra spelningar som Thurston organiserade för Male Slut, Heino och Gate. Jag döpte de spelningarna till ”the Avant-Garde tour” och den började i Atlanta och slutade i Boston. Någon gång kommer Thurstons film av den turnén dyka upp. Båda dessa shower spelades in på multitrack och video och de kommer också att släppas någon gång. I Atlanta var vi Gate 5, bestående av Thurston, Tim Foljhan och Steve Shelley. I Hartford var vi en annan kvintett bestående av Heino, Steve och Jean-Pierre från Faust. Båda de två spelningarna var rätt så vilda.
Har ni några planer på att släppa ett studioalbum?
– Michael och jag gjorde några studioinspelningar här i New York som jag tycker blev rätt så fantastiska. Det finns inga planer på att släppa dem just nu, men någon gång kommer vi att göra det, förmodligen som en dubbelCD. Den spelningen vi gjorde i Boston kommer att komma ut på Poon Village i maj, tror jag. Den skivan kommer också att innehålla bitar från vår show i New York som vi gjorde tillsammans med elharpsspelerskan Zeena Parkins. (Försök att få tag i hennes LP från 1993 – ”Nightmare Alley” utgiven av Table of the Elements. Red.) Några andra bitar från den spelningen kom just ut på en Thread Waxing Space Live ‘93-94 samling.
Och skivan du gjorde tillsammans med Seymor Glass? Hur kom den sig? Finns den att köpa nu?
– Ja, skivan som Seymor släppte, Broken Circle/Spiral Hill finns ute i affärerna nu. Den släpptes på Seymors skivbolag, the Starlight Furniture Company och Michael gjorde teckningarna på konvolutet. Seymor gör också Bananafish och vi har varit vänner ett tag. Leah och jag övernattade hemma hos honom i San Fransisco förra veckan, under en spoken word/musik/film turné vi gjorde på västkusten tillsammans med beatpoeten Michael McLure och hans partner Ray Manzarek från the Doors.
Ja, ja. Just det, så ligger det till. Jag hade fått för mig att du gjort en skiva Seymor spelade någonting på. Du bidrog med ett spår på Bananafishs samlings-CD eller hur?
– Ja, CDn som följde med Bananafish 1-4 boken har ett spår från ett av mina liveframträdanden och en bit av SYs score till filmen Made in USA. Han hade också ett annat av mina spår: ”Deva, Spain: fragments” på en sjutummare som man fick tillsammans med ett nummer av tidningen. Seymor är förutom en publicist en spelare, but has yet to appear on any of my cuts, sadly.
Och skivorna du släppte på Table of the Elements, kan du berätta lite om dem?
– Som en del av deras sjutumsserie av olika sologitarrister skickade jag dem tre stycken för åtta gitarrer: Smoke Ring, Travis 5 och Travis 7. De kom ut som elementet Silikon. Varje skivsläpp var ett element från det periodiska systemet, den första serien hade gröna eller vita konvolut och den andra är svart, helt svart, vackert svarta konvolut. Eftersom jag är intresserad av datorer blev jag glad över att få vara Silikon. De låtarna spelades alla in på Sonic Youths åttakanalare såsom det mesta av mitt nyskrivana material är.
Du har aldrig tänkt över möjligheten att göra musik enbart med hjälp av datorer? Eller kommer du att hålla dig till gitarren?
– Datorer är verktyg, precis som gitarrer, så musik kommer att skapas på/genom dem. Jag har tänkt på det men aldrig gett det något seriöst uppmärksamhet. Vid den här tidpunkten av mitt liv skriver jag hellre på datorer och gör musik på annat sätt. Mycket fin musik har skapats på dator: James Tenney, Morton Subotnick, Gregory Legeti, Neil Haggerty, samt många fler.
Kan du berätta något om skivan ”the Scriptures of the Golden Eternity”? Är den i samma ådra som ”From here to Infinity”? Jag har inte lyckats få tag på ett ex, det är därför jag frågar.
– Scriptures-LPn (titeln är tagen från en Kerouac bok med samma namn) är faktiskt en semi-officiel bootleg, inte en faktisk release. (Skivan gavs i original ut av Father Yod, jag fick tag i den tillslut. Ha! Red.) Den har hitintills bara varit tillgänglig på LP men den kommer att släppas på CD snart. Jag fick reda på att de höll på att göra den och jag sa väl ”okaye” men den är i samma tradition som andra LPs bestående av liveinspelningar. Skivan består av två sologig med mig båda inspelade på the Knitting Factory ett gig gjorde jag ‘88 det andra ‘89. Förhoppningsvis kommer ljudkvaliten att vara bättre på CDn än det på skivan… Den är ganska olik i avsikt från Infinity.
Och ditt samarbete med Leah Singer? Hur träffades ni?
– Leah och jag har samarbetat i några år nu. Vi träffades när hon erbjöd mig att uppträda på festivalen hon anordnade på the Knitting Factory 1989, ”the Handmade Instrument Festival”. Leah är fotograf och filmare. Vi har arbetat tillsammans i några år nu, i bland kallar vi oss Drift, vilket innebär att jag spelar gitarr och bandspelare och framför texter och hon visar filmer, manipulerar filmer bakom mig. Hon använder speciella projektorer som gör det möjligt för henne att visuellt göra det en scratchare gör med skivor, fram och tillbaka, stanna och starta, snabbt eller sakta. Det ser rätt tufft ut. Vi har gjort en del turnéer runt om i Europa och en eller annan show här i New York. Västkustturnen jag beskrev för ett tag sedan var vår första turne i USA. Vi har också gjort ett par filmer tillsammans. Det är något som hon gör ofta men som även jag gör ibland.
Apropå Leah, vad jag undrar är om det är hennes filmprojektioner man kan höra i början av din version av ”Stephanie Says” på Fifteen Minutes CD:n?
– Nej det är det inte, men hon hjälpte mig att sammanställa det. Den låten spelade jag in på den första dagen av Gulfkriget och de ljuden är ett collage av vad man kunde höra på radion den dagen.
Och ditt nyliga samarbete med Mike Watt?
– Ja, Thurston, Steve och jag spelade på hans nya skiva ”Ball-Hog or Tug Boat?” tillsammans med halva amerikas indie rock community. Det räcker med att säga:”Nels Cline is a Gas!”
Gjorde inte ni (Sonic Youth) en singel tillsammans med honom för en massa år sedan?
– Singeln vi gjorde bestod av material från the Ciccone Youth-albumet. Han spelade också på ”In the Kingdom #19” mitt spoken word spår på EVOL.
Är filmer något vi kan förvänta oss av Lee Ranaldo i framtiden?
– Mycket möjligt, eftersom det är något jag tycker om att göra när jag har tid. Jag har gjort en kortfilm, en dokumentär över när jag och Steve besökte Kerouacs grav i Lowell, Massachussetts som jag döpt till ”A Book of Dreams”. Den filmade jag med en pixelkamera och den blev rätt så bra. Min favorit av mina filmer är ”Notebook” som finns med på en filmsamling från Aviastic som även har ett soundtrack och en tidig spokenword inspelning från mig. Leah och jag har tillsammans gjort en film som heter ”Here” som handlar om en resa till en spökby i väst. Den filmen har man hittills bara har kunnat se under våra liveframträdanden.
Apropå filmer så när jag talade med Brian och Hugh från Thinking Fellers så sa de att vad de skulle vilja göra i framtiden är soundtracks. Soundtracks utan en film, bara låtar som skapar en bild åt lyssnaren. Skriver du låtar på samma sätt, försöker du fånga en speciell stämning med de låtar du gör eller sätter du dig bara ner och låter saker hända?
– I think of plenty of good music as film-less soundtracks. Mycket av det vi gjorde i början med Sonic Youth hade den känslan. Sånger handlar mycket om stämning. Men i den här punkten av mitt liv är jag mer intresserad av att låta sånger vara sånger och göra soundtracks för verkliga filmer. Sonic Youth hade turen att få göra ett soundtrack till en film som hette ”Made in USA.” Filmen var inte speciellt bra men vi gjorde några bra låtar till den. Det soundtracket släpptes nyligen av Rhino Records. Jag spelade nyss in ett soundtrack för en indiefilm som heter ”Heavy” vilket blev rätt så bra. Och jag har också gjort musik till ett soundtrack till en film som håller på att slutföras som heter ”Frisk”.
– För att svara på den musikaliska biten av din fråga så ja, sometimes ibland sätter vi oss bara ner och låter saker hända och sedan försöker vi få tag i det för att se var det tar oss. Ibland så ser vi ett speciellt ”mood-scape” framför oss och försöker efterlikna eller frambesvärja det… .
Så vilka typer av filmer tycker du om? Favoritskådespelare? Favoritregissörer?
– Oh man, the list is long. Jag älskar film, det finns inget bättre än att sitta i ett mörkt rum och titta på dem. Jag skulle säkert kunna gå på bio varenda dag, och i bland gör jag det också! Men först och främst: Godard. För mej så är det han som är kungen, och då menar jag inte bara för hans tidiga filmer utan också de som han gjort nyligen. De är också remarkabla. På andra sidan myntet har vi Stan Brakhages fantastiska verk. Mellan dessa har vi oräkneliga europeiska och amerikanska filmskapare som jag älskar. Utan inbördes ordning har vi Antonioni, Fassbinder, Wenders, Chantal Ackerman, Maya Deren, Jim Jarmusch, Scorsese, Coppolla, Kubrick, Bruce Connor, warren Sonbert, Orson Wells, Woody Allen, Alain Tanners Messidor, Greg Araki, Ken Jacobs, Jane Campion, Peckinpah, Nicholas Ray, Traffault, Spielberg, inget skämt, Tarkovsky, Nick Roegs Blade Runner är en av mina favoritfilmer, Lucas Stjärnornas krig, Ozus filmer, Hitchcocks, Richard Linklater är intressant. Listan kan fortsätta mycket längre. Skådespelare, skådespelerskor också. Trots att jag älskar en massa Hollywoodfilmer så finns det en hel del att hata med Hollywood, särskilt idag. The Independents are where it’s at. I Europa har ni förstått det länge, men vi håller fortfarande på att lära oss det här i Amerika. Fuck Oscars and Grammys.
För att återgå till dina projekt. Hur står det till med spoken-word albumet? Är det släppt än?
– Skivan med spoken word-material, titulerad ”Dirty Windows” är just färdiggjort efter en lång tids jobb till och från med den. Den är något jag arbetat på länge nu, trots det har jag blandade känslor över att bli sedd som en del av spoken word-vågen. Jag har skrivit saker ett tag och nyss fick jag min första lilla bok publicerad, kallad ”Road Movies”. Den innehåller foton av Leah. Den är publicerad av Soft Skull Press, 50 E Street, NYC 10003 och kostar 5$. En jag håller just på med en andra bok, som jag kallar ”Bookstore”. Den borde vara klar om ett par månader. Den kommer också att innehålla foton tagna av Leah.
Vad hände med boken som skulle heta ”Near Here”?
– ”Near Here” var en tidig titel på vad som senare blev ”Road Movies”.
Angående spoken word-skivan, kan vi vänta oss spår liknande ”Bloomington, Indiana” (från Broken Circle..) på den?
– Skivan kommer att innehålla min musik och talad text från böckerna och andra ställen. Ja, det kommer att vara en version av ”Bloomington” på den.
Och apropå böcker, hur ställer du dig till Alec Foege’s nya bok, ”Confusion is Next; the Sonic Youth Story”? Är den den definitiva guiden till Sonic Youths underbara värld?
– Jag förmodar att Alecs bok har all information i rätt ordning, you know what I mean? Vi arbetade massor tillsammans med honom för att få saker sorterade i rätt ordning kronologiskt sett, och jag förmodar att för många människor kommer den att ha mängder av information om människor och scener de aldrig förstått existerade. Den är en aning platt dock, skrivmässigt sätt .
– Men det finns en annan bok, väldigt deluxe och med ton av coola bilder som heter ”Sonic Youth: I Dreamed of Noise” som kom ut i Spanien. Den täcker samma period på ett berättande sätt och är på många sätt coolare, dock är den dyrare.
Dina collages som du gjort? Vem eller vad bidrog med inspiration till dem?
– Jag gör lite olika konstverk ibland. De collagen jag gjorde sist bestod av bilder från modetidningar, men de gjorde jag för två år sedan. Det är på tok för sent nu att ge sig in i en arty diskussion om influenser från konstvärlden, de är alldeles för många för att nämna. Jag gillar Ferdinand Holler dock.
Har du producerat något på sista tiden?
– Den enda skivan som jag har producerat på sistone är det australiensiska bandet You Am Is nya. Den heter ”Hi Fi Way”. Det är en fantastisk skiva om jag får säga det själv. De är ett storartat band, och det här är den tredje skivan jag gör tillsammans med dem. Jag har inte producerat så mycket sammanlagt, en skiva med Hollands Kleg, en med Babes in Toyland och en med Frankrikes Diety Guns. Det är vad jag gjort hittills. En eller två produktions-gig per år får räcka. Det är kul att jobba i studion, jag trivs med det, men du måste verkligen tycka om bandet för att låta de ta tid från dina egna projekt.
Kan du berätta lite om de spelningarna du gjorde tillsammans med William Hooker? Några planer på att fortsätta det samarbetet?
– Albumet jag gjorde med Hooker heter ”Envisioning”. Det består av två livesets gjorda på Knitting Factory i april 1994 – de var faktiskt inspelade samma dag som man annonserade ut över världen att Kurdt var död, så för mig är det ett dokument över en väldigt tung, mixed up kväll.
– William och jag hade gjort några spelningar tillsammans, och han hade hört om mina spoken word/musik shower med Leah Singer. Han föreslog att vi skulle göra en spelning tillsammans eftersom han också skriver prosa/poesi. Så här långt är den skivan det enda extended instance av vår vokala/instrumentala förening, trots att vi spelar tillsammans ofta, och har en annan skiva tillsammans med Zeena Parkins all set for release. På Envisioning hör du ett set komplett live som det framfördes och ett set chopped up i bitar och reassembled för att göra den sista valet, a tape collage instrumental. Jag gillar mitt synthspelande på den här skivan ganska mycket.
Vilka band lyssnar du på nuförtiden?
– Jag lyssnar på en massa olika saker för tillfället, från nya Pavement, Royal Trux, Guided by Voices, PJ Harvey och Oasis (!) till gamla John Fahey skivor och Glenn Goulds pianoskivor.
Tycker du om japanskt noise?
– Visst, vem gör inte det?
Några favoriter inom den genren?
– Keiji Heino, gitarrmästaren, Violent Onsen Geisha, Masonna, Merzbow, Hijo Kaidan och the Boredoms så klart och alla deras sidoprojekt, vilka inkluderar Hanatarash, jag gjorde en coverversion på en av deras låtar som utkommer den här månaden (maj) på ett hyllningsalbum till dem. Det borde bli det mest uppfuckade hyllningsalbumet någonsin, det kanske du förstår om du känner till bandets musik.
Vilka av dina egna låtar är du mest nöjd med?
– Oh gee who knows?
Jag har förstått att Lou Barlow en gång skrev till er och talade om hur mycket han gillade ”Sister” och hur den skivan påverkade hans liv. Har du någonsin gjort något liknande? Alltså skrivit till någon person du verkligen beundrat?
– Det är cool att korrespondera med människor du beundrar, men det känns ofta mer som en ”peer-thing” än ett fanbrev. Det var på det sättet som Michael och jag blev vänner. Det händer då och då. Jag skrev till baseballspelare när jag var barn, men jag kan inte komma ihåg om jag någonsin skrev ett fanbrev till någon inom musikbranchen sådär out of the blue. Självklart så är det lätt att när man möter någon vars verk man beundrar brista ut i lovprisningar.
Baseballsäsongen börjar någon gång nu va?
– Baseballsäsongen är, som de säger, all fukked up. Jag följer den inte längre.
Vad gör Glenn Branca idag?
– Han gjorde just några framträdanden här i New York och han har en drös nya symfonier som snart kommer att släppas -S. 8, 9, 10. (Somfonierna 8 och 9 med undertiteln The Mysteries kom nyss ut på Ativistic. Köp! Red.) Några är elektriska, några orkestrala. Han skriver mer för riktiga orkestrar nu. Jag försöker övertala honom att spela in en soloskiva.
Ja tack! Vad gör Cody (Linn Ranaldo, Lees son) idag?
– Cody’s fine. Hans band tillsammans med Simon Fair Timony, the Stinky Puffs, har just släppt en CD på Elemental Kids. Go Figure.
Den här beskrivningen av dig som en neo-beatnik är det något du kan leva med? Tycker du att det stämmer?
– Jag gillar Kerouac, Ginsberg och Burroughs, beatpoeterna, samt en hel del andra författare. Jag bryr mig inte om vad folk sätter för etikett på mig längre, men det är inte ofta någon har det privilegiumet att bli märkt som en ”neo-beatnik” dadee-o.
Så vad kan vi förvänta oss av Sonic Youth i framtiden?
– Vi kommer att börja spela in en ny skiva i april och vi kommer att ge oss ut på turné i ihöst. Lots more freakouts to be expected from us all, together or individually.
Är det något du ser fram emot? Att ge dig ut på turné?
– Vi ser alla fram emot att ge oss ut och spela igen. Det har varit skönt att vara här i New York så länge som jag nu varit det, men att spela live är vad vi gillar och vi kommer förmodligen att fortsätta göra det så länge folk kommer till våra spelningar. Jag tror vi har nu kommit till en väldigt lugn period musikaliskt om man ska gå efter hur vi spelat under repetitionerna. Very loose and free, shaking off the stiff early major label period. Grungen är över och allt möjligt igen.
Så en lite dum fråga att avsluta allting med… Vad tycker du om bandet Eric’s Trip?
– Jag såg dem live för ett tag sedan, de var ok. Jag gillade verkligen de där annonserna de hade i tidningarna för sitt nya album. De har ett bra namn…
Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #1 (1995). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!
