Archive for the ‘Artikel’ Category

Artikel: Syket

Thursday, November 29th, 2012
Varje gång jag lyssnar på »With Love«, Umeå-septetten Sykets fullängdsdebut, tycker jag mig höra finkänsligt nedsmälta skivsamlingar. Dess trettionio minuter pulserar genom mina hörselgångar och jag associerar till fenomenala och vitt skilda låtar som Fleetwood Macs »Tusk«, New Orders »Run«, The Durutti Columns »Sketch For Summer«, Loves »A House is Not a Motel« och »Första vandringen« med Bo Hansson…
  Eller, med andra ord, Syket har funnit ett eget, superbt och svårinringat uttryck.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« tycker jag mig även möta ett färdigt band. Förstagångsnerver, idébrist, trendkänslighet och/eller stress verkar inte vara åkommor de är bekanta med. I stället fyller de varenda ton med hjärta och hjärna och du kan dansa till dem om du vill.
  Eller, med andra ord, Syket har skapat ett av årets album redan nu.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« vill jag därtill både dölja dess upphovsmän i dunkel och veta mer om dem. Det förstnämnda eftersom det vilar ett romantiskt och avigt skimmer över deras musik; ett skimmer som lätt skulle skingras om man fick reda på att de handlar sina havregryn på Konsum. Det sistnämnda eftersom de fascinerar. Så blunda nu eller hälsa på Syket: Mikael Stenberg (sång, keyboards), Oscar Hildingsson (bas), Thomas Brännström (gitarr), Peter Hellqvist (gitarr), Annika Bränberg (percussion), Filip Sundberg (trummor) och Ola Lidström (trumpet).
Det är några låtar på »With Love« som är sex-sju år gamla?
MIKAEL: Jo, jag har gjort jättemånga demos och så hemma, grunder helt enkelt, som jag tar med mig till repan och sedan försöker vi arra dem så mycket vi kan tills alla är nöjda.
THOMAS: Man kan ju säga att du har haft idén om bandet – och även om bandnamnet – mycket längre än bandet har funnits.
PETER: Vi har ju alla väldigt olika bakgrunder rent musikaliskt, men på något konstigt vis funkar det väldigt bra.
MIKAEL: Jag tror att det är det som gör att vi låter som vi gör, att alla har olika bakgrund och så.
Annars verkar förseningar präglat er karriär hittills.
MIKAEL: Jo, det går ju inte snabbt… Därför passar det oss ganska bra att vi har ett uppstyrt skivbolag [Baseline Music]. Man kan säga att vi är lite som en högstadieklass som ska planera en klassresa; det händer ingenting förrän föräldrarna kommer in… [skratt]
PETER: Det musikaliska är aldrig något problem, det är mer triviala saker.
MIKAEL: Vi är sju personer i bandet, det finns ganska många viljor som bestämmer hur det ska låta. Så Henrik [Oja, producent] vill kanske inte att alla ska vara med i studion när vi ska mixa till exempel eftersom det bara blir en kakofoni.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« blir jag först nöjd, slutligen rastlös. En fullkomligt fantastisk platta, som sagt, men vad kan Syket komma att göra i framtiden?
  Eller, med andra ord, precis som det ska vara när man upptäcker en ny favoritgrupp.

Original till en artikel som publicerades i Sonic #56, februari 2011.

Artikel: Åke Hodell

Friday, September 2nd, 2011

I små, täta grupper marscherar turisterna uppför Allmänna Gränd, allt som allt räknar de drygt etthundra själar.
   Kvinnor, män, flickor, pojkar; deras rörelse komponerar en symfoni.
   Raspet av åtskilliga barnvagnshjul över lös småsten beblandar sig med lövverkens brus; en underliggande rytm. Spridda röster svävar ovanpå denna takt, ord och meningar i tät samklang med omgivningarna.
   – Är det här de har världsrekordet i serverade plankstekar?, undrar en trettioårig man och pekar mot krogen Carl Michael.
   – Var ligger Skansen?, vill hans lilla dotter veta.
  Från min aningen upphöjda position – kullen som ligger till grund för angränsande Falkenbergsgatan 1-5 – tar jag del av stycket, av nöjesresenärernas omedvetna improvisation. När folkskaran så dragit vidare och pianissimo åter råder bryter jag upp, styr mina steg ner mot vattnet. Djurgårdsfärjans nästa beräknade avgång är 11:15, om två minuter.

Vad gör en bra bok? En fråga som förstås är omöjlig att besvara entydigt; varje läsare hyser sin egen definition.
   Ovanstående lilla scen är dock ett typexempel på vad bara god litteratur kan få mig att göra.
   Ovanstående lilla scen är ett resultat av Magnus Haglunds biografi ”Åke Hodell”.
   Under tiden jag slukat ”Åke Hodell” har nämligen mitt anteckningsblock gått varmt; namn att undersöka har lagts till böcker att läsa och skivor att införskaffa. Så fort mina händer slöt dess pärmar för första gången kände jag att en utflykt stod på dagordningen. Med egna ögon ville jag betrakta huset där Åke Hodell tillbringade åren 1970 till 2000, med öppna öron ville jag insupa de trakter som inspirerade hans makalösa hörspel ”Djurgårdsfärjan över Styx” (1972).
   Därför tog jag en liten tripp till Djurgården, till Falkenbergsgatan. För att ytterligare fördjupa mig i Hodells formsprängande, mångfacetterade, pacifistiska och moraliska konstnärskap.
   ”Åke Hodell” engagerar, väcker intresse, lär ut. Precis som Åke Hodell själv.
   – En sak som känns väldigt viktig är boken i sig, men också hur den är tänkt att ingå i olika sammanhang, säger Magnus Haglund när jag ringer upp honom en vecka efter mitt Djurgårdsbesök. Den innehåller ett material som jag bara på något vis förmedlar. Och i den förmedlingen ligger idén att boken inte är till för en sluten författarkrets eller för en specifik konstmiljö. Jag har en idé om konsten som något som verkligen hör ihop med det egna livet.

17 juli 1941 övningsflög Åke Hodell – som då utbildade sig till stridspilot på Kungl Flygkrigsskolan i Ljungbyhed – över Skåne. Klockan 13:20 råkade hans plan i spinn på 100 meters höjd, det snurrade två gånger och kraschade sedan. Snabbt fördes en mycket svårt skadad Hodell till Lunds lasarett, haverikommissionen gav honom 1 chans på 10000 att överleva.
   Ett och ett halvt år och oräkneliga komplicerade operationer senare skrevs han ut.
   Denna fruktansvärda händelse påverkar förstås Hodell väldigt mycket; i konstverk efter konstverk bearbetar han sviterna, både explicit och implicit. I ”Självbiografi” (1967) – som Magnus i ”Åke Hodell” beskriver med orden ”ett experiment med förstörda personliga dokument och kulhål genom egna och andras texter” – är den exempelvis allestädes närvarande.
   – Det är någonting med Hodell, att flygolyckan är ett enda evigt nu, funderar Magnus. Det där ögonblicket.

Nu-känslan genomsyrar varenda sida av ”Åke Hodell”. Grunden till boken vilar på arkivet Hodell lämnade efter sig, ett arkiv som i original återfinns på Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning. En gedigen samling text och bild som Haglund sedan kompletterar med intervjuer av nyckelpersoner i kretsen om och kring Hodell.
   Men, nog så viktigt, Haglund agerar även guide, reseledare, stigfinnare. Från sida ett till sida 233 håller han sig nära läsaren; ställer frågor, brukar direkt tilltal. Samtidigt drar han paralleller och uppvisar samband, förbinder gårdagen med i dag, utvecklar faktastoffet. Anarkister som Bakunin, hyperintellektuella filosofer som Gilles Deleuze, fenomen som svensk revytradition, psykedeliska besvärjare som Pärson Sound, nationalskatter som Gunnar Ekelöf, Fluxusrelaterade konstnärer som Dick Higgins, avant-rockare som Sonic Youth… alla dessa och många fler därtill bjuder Haglund att bekvämt ta plats bredvid Hodell.
   – Det är viktigt att förstå att när man går in i det arkivet på allvar så kommer också ett nytt pussel att läggas, säger han. Jag menar, ”Åke Hodell” handlar ju definitivt inte om en entydig bild. Och inte heller om någon definitiv bild. Jag säger ju inte att det här är den fullständiga berättelsen om Åke Hodell eller något sådant dumt.
   Bakom utgivningen av ”Åke Hodell” står Natur & Kultur, den markerar sista delen i deras serie ”Litterära profiler”.
   – Det är ett ganska vågat steg av Natur & Kultur att låta en sådan som Åke Hodell avsluta en sådan serie. På ett sätt är det absurt! Åke är ju inte någon som håller sig till att vara författare.
   På samma sätt som Haglund alltså inte är en renodlad ”biografist” ute efter att prydligt stolpa upp ett rikt liv från födsel till död.
   Tack och lov.

Maskinerna tystnad, prydligt glider Djurgårdsfärjan den sista biten fram till Skeppsbrokajen. Stålgrindar slår, vi få passagerare går av, lämnar plats. Runt omkring oss fortsätter Stockholm musicera, det är bara att lyssna.
   Åke Hodell och jag inleder den korta vandringen mot Bollhusgränd i Gamla Stan, mot 1949-1970.

Original till en artikel som publicerades i Stockholms Fria år 2009.

Artikel: Performance

Saturday, August 27th, 2011

Ett plötsligt infall; jag reser mig ur fåtöljen, går fram till bokhyllan och plockar därifrån ner band 18 av Bra Böckers Lexikon (1978 års utgåva). Knäckt rygg, en välkomnande suck och så börjar jag låta fingertopparna vandra mellan uppslagsorden. »Peking«, »penselmögel«, »Pensionsanstalten«. Faktum både relevanta och förlegade dansar fram längs de glättiga sidorna, bjuder upp. »Pentymal«, »perception«, »per fas et nefas«.
  Slutligen, efter ett par sidospår, når jag de sökta bokstavskombinationerna. »Perforation« på sidan 197 övergår i »performance-test«, ett hål uppenbarar sig dem emellan.
  »Performance«, det jag tänkt slå upp, saknas.
  Lika bra det, kanske.
  Att tillfredsställande definiera konstyttringen benämnd performance låter ju sig knappt göras, särskilt inte över ett begränsat antal rader. Ständigt omformas den, ständigt vandrar den nya vägar. Du kan spåra dess rötter till dada, Fluxus eller Wienaktionismen och anses ha rätt varje gång. Du kan se performance som en rak linje, en cirkelrörelse eller isolerade prickar. Du kan som performancekonstnär anamma rötterna – skapa i rakt nedstigande led från, säg, Marina Abramović och Allan Kaprow – eller försöka verka i ett vakuum.
  Texten, den fysiska scenen, är din.

Personligen är att ringa in performancekonsten precis vad jag nu vill göra; jag vill dra prydliga märkpennestreck runt den, avskärma den både geografiskt och tidsmässigt. När detta så skett vill jag skrapa på dess yta, ta kontakt med några av dess utövare och anhängare. Allt för att ge några av många möjliga svar på frågan »Hur mår den nordiska performancekonsten år 2009?«.

Midtown, Manhattan. På 58 Park Avenue ligger Scandinavia House, ett stilrent höghus i grått och brunt, i zink, glas och gran. Flanörer identifierar det lätt med hjälp av fem flaggor som metalliskt stramt tronar över dess entré; Danmarks, Finlands, Islands, Norges, Sveriges.
  Till vardags är Scandinavia House högkvarter åt The American-Scandinavian Foundation, en ideell amerikansk organisation. ASF vill bland annat bygga kulturella broar mellan Norden och USA, sedan 1910 har de därför arrangerat olika evenemang i linje med detta mål.
  6-9 november i år gick sålunda performancefestivalen Live Action New York 09: Scandinavian Performance Art av stapeln i Scandinavia House. Kuratorn Jonas Stampe – även känd från liknande tillställningar som Live Action Göteborg och Infr’Action: Festival International d’Art Performance – förklarade innan premiären sina intentioner på liveactionnewyork.org: » The curatorial criteria of this first edition of Live Action New York 09: Scandinavian Performance Art, is one of quality and of diversity. However, there is one common denominator: that of taking risks.«
  Icelandic Love Corporation var en av 15 deltagare, risktagare, på Live Action New York 09.
Finns det en särskild »nordisk« syn på performance?
  – Ja, jag tror det finns en särskild »idé« eller möjligen en kliché, som folk känner i sin kropp när man säger »nordisk performancekonst«. Jag kan inte riktigt förklara det. Men klichéer baserar sig på något. Men i verkligheten är nordisk performancekonst väldigt sammanbunden med europeisk och nordamerikansk performancekonst. Vi är alla en del av en större bild, säger Sigrún Hrólfsdóttir.
  Sigrún, Eirún Sigurðardóttir och Jóní Jónsdóttir är Icelandic Love Corporation. 1996 tog de alla examen från Myndlista- og handiðaskóli Íslands – Isländska högskolan för konsthantverk – och därefter har de skapat tillsammans.
  Det performance de genomförde på Live Action New York 09 var »Eruption – Corruption«, ett verk som via vita duntäcken, stolbyggande och trolleritrick undersöker dubbelheten mellan kreativitet och destruktion. Liksom den mesta av ISL:s konst är »Eruption – Corruption« både humoristisk och kontroversiell, lättsmält och djup… att exempelvis välrenommerade Katherine Waugh jämförde med Sergei Paradjanov, Fellini och Tommy Cooper när hon i konstmagasinet Circa (#118, vintern 2006) recenserade det är helt enkelt logiskt. Söker du intressanta och livsbejakande performance hittar du dem hos Icelandic Love Corporation.
Utvecklas den isländska performancescenen i rätt riktning?
  – Sequences är en ny konstfestival här i Reykjavik som fokuserar på performance och tidsbaserad konst. Den fjärde upplagan var nu i höstas och den var full av intressanta saker, både isländska och utländska. Det verkar som att något intressant händer just nu. Listaháskóli Íslands – den isländska konstakademin – har hjälpt till att blanda disciplinerna. Men det är också intressant att blicka tillbaka mot sjuttiotalet och Nýló – »The Living Art Museum« – och åttiotalets starka punkideologi. Nu är alltid den bästa tiden, men det är en bra idé att ha ögon i nacken.

Att söka pressklipp om och kring nordisk performancekonst är sällan en genuint angenäm sysselsättning. Visst skrivs det – ofta positivt – men ändå tycker jag att många, lysande verk inte får det gehör de förtjänar. Skulle jag bedyra min oskuld skulle jag ljuga; själv har jag knappt heller tidigare bidragit till nämnda artikelflora.
  I alla fall, undantaget som bekräftar »regeln«: Lilith Performance Studio. Sedan 2007 har denna i Malmö belägna kombination av studio och arena presenterat den blodiga spjutspetsen vad gäller bildkonstperformance och ofta har detta även engagerat tidningar, radio och bloggare. Det intressanta väcker då och då intresse.
  När Lilith mellan 28-30 maj i år arrangerade kanadensiskan Jillian McDonalds vampyr- och zombieperformance »Undead in the Night« nådde allt ovanstående någon slags kokpunkt; publik och skribenter flockades till en bokskog utanför Malmö för att där konfronteras med sina rädslor. 2009 års kanske mest uppmärksammade performance på svensk mark var ett faktum.
  Spaltmetrar är förstås inget stabilt sätt att mäta konstnärlig framgång på, men i Liliths fall är det motiverat att räkna dem. De förtjänar nämligen varje euforisk droppe trycksvärta, varje himlastormande pixel. Bakom Lilith Performance Studio står Elin Lundgren (konstnärlig ledare), Petter Pettersson (konstnärlig ledare) och Jonna Ölund (producent).
  – Den svenska performancescenen är under utveckling, säger Elin. Det finns inte så många platser där performance ges samma förutsättningar som andra konstarter. Mer fungerar performance som ett utfyllnadsmaterial, en liten happening som förgyller något annat. Performance fungerar självklart bra i sådana sammanhang men inte enbart, det behövs arenor där det finns andra förutsättningar att förverkliga en konstnärlig idé till fullo.

»The Knife is writing an opera. (…) Olof Dreijer is now at a field recording in the Amazon to record animals, fish and plants.«
  Ovanstående meningar inledde och avslutade respektive en kommuniké som electroduon The Knife – syskonen Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer – postade på theknife.net den 26 november, 2008.
  Första kungörandet. Nyfikenhet föddes hos de flesta som läste det.
  Drygt ett år senare hade »Tomorrow, in a Year«, operan i fråga, premiär. Mer exakt; 2 september slog Det Kongelige Teater i Köpenhamn upp sina välvda portar. En månghövdad och brokig skara människor strömmade till Gamle Scene, tog plats bland de röda stolarna.
  Vad publiken sedan fick se – fortfarande får se – var en berättelse om och kring Charles Darwin. Narrativet och rollen som Darwin sköttes av rösterna Kristina Wahlin, Lærke Winther och Jonathan Johansson; tillsammans förklarade de världen före, under och efter »On The Origin of Species«. I tätt samspel med dem agerade så The Knifes svepande elektroniska musik, en grupp dansare samt den snillrikt ljussatta och byggda scenen. 150 år efter det att »On The Origin of Species« publicerades av förlaget John Murray utvecklades den till något nytt, samtidigt välbekant.
  The Knife var dock inte ensamma att realisera »Tomorrow, in a Year«. Karin och Olof sökte bland annat assistans av de Berlin-baserade electroartisterna Planningtorock och Mt. Sims vad gällde tonerna och Mt. Sims bidrog också med sitt kunnande till librettot. För regin och själva initiativet stod Kirsten Dehlholm och Ralf Richard Strøbech.
  Alla bekanta med dansk performancekonst känner Kirsten Dehlholm. Från 1977 och åtta år framåt ledde hon performanceensemblen Billedstofteatret, 1985 grundade hon Hotel Pro Forma. Hotel Pro Forma har därefter byggt på Billedstofteatrets grunder; kreerat performance som inom ramarna för ett platsspecifikt rum samlar musik, bildkonst, teater, film, dans… »Tomorrow, in a Year« är alltså ett typexempel på den slags produktioner de står bakom.
  – Den danska performancescenen lever, säger Kirsten. Den är mångsidig, men den har inte ett så starkt uttryck. Ofta fastnar den i klichéer. Det är fortfarande de konventionella teater- och dansformerna som får de avgjort största ekonomiska bidragen och PR. Performancescenen måste klara sig med mycket, mycket mindre.
Vad tror du kommer att hända med den danska performancescenen i framtiden?
  – I framtiden dör vi allihop! Performancekonsten utvecklar sig på nätet och i andra nya medier. Också musiken spelar en stor roll för att utveckla performance.
  Stå aldrig still; Hotel Pro Forma är nomader, de byter samarbetspartners inför varje ny produktion. Förståeligt; ett utmärkt sätt att undvika rutin. Tyvärr innebär det förstås i förlängningen att orden »Hotel Pro Forma has invited The Knife« aldrig åter kommer dyka upp på theknife.net. Men vi har ju alltid »Tomorrow, in a Year«.

2009 bjöd på många utsökta skivor, nya som nygamla. Frågar du mig svarar jag att Baktruppens »1986-2008« var en av mina främsta favoriter, alla kategorier.
  Baktruppen bildades 1986 i Bergen, gnistan tändes av Tone Avenstrop och Øyvind Berg. I dag räknar gruppen sex fasta medlemmar – Øyvind är fortfarande en, Tone hoppade av 1995 – och deras besöksadress lyder numera Dælenengata 31, Oslo.
  Till en början var Baktruppen inriktad på konventionell teater, allt eftersom åren gått har dock deras fokus förskjutits, expanderat. Anarkistiskt och humoristiskt blandar de olika uttryck till högst egna performance, det är inte för inte de förärats smeknamn som »grundarna av partyperformance« och »avantgardets vattenbärare«. På »1986-2008« samlas så – över tre CD – ljuden av denna livliga konst.
  Att ta del av performance med blott öronen kan på pappret kanske framstå som ett halvdant koncept, ett koncept minnande om Marcel Marceaus mim-LP »The Best Of Marcel Marceau« (MGM, 1970). Men »1986-2008« fungerar på alla nivåer, den fascinerar med sin sanslösa blandning av musique concrète, fältinspelningar, modern komposition, oljud… Tvära kast, väckta tankar, lyckade intentioner. Du behöver inga förkunskaper för att fastna.
  Etiketten som realiserat »1986-2008« är den i Bergen baserade +3dB, en lysande leverantör av ofta norsk, alltid experimentell musik. Ena hälften av +3dB är Jørgen Knudsen, en man som fram tills nyligen också ingick i Baktruppen.
Vad anser du om den norska performancescenen just nu?
  – Den präglas av att det är få nya ansikten på den, många gamla gengångare. Men ibland ser jag spännande projekt. Flera teaterprojekt har också mycket performance i sig.
Kan du nämna något sådant teaterprojekt som du gillat?
  – Winge/Müllers »Vildanden«.

– I Sverige växer performance just nu fram inom många områden, det är spännande men det är en lång väg kvar. Publiken finns och det finns tillväxt bland utövare. Men för performancekonstnärer är förhållandena fortfarande miserabla, oftast finns det ingen, eller en alldeles för liten budget. Performancekonstnärer förväntas ofta arbeta utan ersättning och man glömmer att en performancekonstnär inte har ett verk att sälja, så som till exempel en målare. Ska man kunna leva på sitt yrke som performancekonstnär är man beroende av gage.
  Anna Berndtson vet vad hon talar om. Under tjugohundratalet har hon varit väldigt aktiv som performancekonstnär; både solo samt som TallBlondLadies, ett samarbete med tyskan Irina Runge. Hennes djupt personliga och undersökande verk har mött publik i städer som Beijing, New York, Toronto och Malmö.
Vad tror du om framtiden för den svenska performancescenen?
  – Utrymmet för performancekonst i Sverige måste växa, annars kommer den konstarten att kvävas, glömmas bort och försvinna. Konsthögskolor måste befatta sig mer med de studenter som följer denna väg och de performancekonstnärer som kommer från andra bakgrunder måste få ta del av de få möjligheter som finns. Händer detta, som jag innerligt tror och hoppas, blir liveperformance den starka motpol som vi så väl behöver till vår virtuella värld.

Kvinnan är klädd i cheerleaderuniform; grå kjol, vitt linne. Framför meterhöga bokstäver prydda med glödlampor redogör hon för ett liv i 49 handlingar, 49 texter, 49 rörelser och 49 skrik. Det är en berättelse om hennes tillvaro, om kvinnans roll i ett socialdemokratiskt samhälle.
  Kvinnan heter Anna-Maija Terävä. Den koreograferade performancehistorien hon genomför bär namnet »On Ice« och är det senaste fantastiska verket signerat helsingforsbon Maija Hirvanen.
  – Den finska performancescenen har verkligen förändrats sedan 1999, då jag upptäckte den, berättar Maija. Några av artisterna som hjälpte till att starta scenen, som Roi Vaara och Irma Optimist, är fortfarande aktiva och parallellt med dem har en ny, ung generation av modernistiska performanceartister dykt upp.
  – Hierarkierna är genomskinliga och det är viktigt.
  »On Ice« uruppfördes den 2 juni i år på Zodiak; ett centrum för ny dans, beläget i utkanten av Helsingfors.
  – Att Zodiak nu öppnat en av dansens dörrar för performance-aktiviteter är betydelsefullt, fortsätter Maija. Institutioner som kulturcentret Kiasma har också hjälpt till att etablera de nya formerna av performance.
Vad tror du kommer hända med den finska performancescenen i framtiden?
  – En agentur vore en väldigt bra sak, det har länge pratats om att upprätta en. Även ett center där folk kan träffas spontant. Det verkar som att performance rör sig in på nya områden och för det ändamålet så skulle ett visst ramverk, en artikulation kunna upprättas. Vi borde fundera över våra värderingar och varför de är värda att fundera på. Vi vill väl inte börja tro att »anything goes«? Eller vill vi?

Konvolutets skivertexmaterial ger ifrån sig ett lätt hasande ljud när jag återbördar band 18 av Bra Böckers Lexikon till dess plats i bokhyllan. Märkpennan vilar. Vissa frågor hänger fortfarande i luften, men en sak är säker; den nordiska performancekonsten lever. Vi bör alla följa den – stödja den – belöningarna blir oändliga. Nöjd med detta nyårslöfte återvänder jag till fåtöljen.

Original till artikel som publicerades i Stockholms Fria år 2009.

Artikel: Tara Stiles

Monday, August 22nd, 2011

Ett lätt musklick och videon börjar rulla.
  Scen: Ett både rustikt och sparsmakat rum. Svagt förmiddagsljus svävar in genom dess fönster; faller över den öppna spisen, över kvinnan i träningskläder, över väggarnas vitmålade detaljer. Slutligen finner det ro på parkettgolvet, lägger sig stilla bredvid yogamattan och de symmetriskt staplade vedträna.
  Ett par sekunder förflyter i sådan tystnad, sedan tar kvinnan till orda.
  – Hej allihopa, jag heter Tara Stiles. Det här är en liten yogarutin som jag satt samman för alla er som – liksom jag – är beroende av Facebook.
  Introduktionen sålunda avklarad och Tara går från ord till handling; till att visa hur man medelst yoga kan sköta om och vårda de kroppsdelar som tar stryk av långa sessioner framför datorskärmen. Hennes instruktioner är pedagogiska och uppmuntrande, hennes rörelser starka och graciösa.
  Efter drygt fyra och en halv minut är programmet fullbordat… för denna gång.
  – Hoppas att det där fixade alla era Facebook-krämpor; handleder, revben, torso, höfter, hamstrings, ler Tara. Återvänd nu till Facebook, jag hoppas att jag fick er att må bättre och vi ses där ute!
  Och rummet bleknar bort, total svärta tar dess ställe. Videon – som för övrigt heter »Yoga for Facebook Addicts« – har nått sin ände, gjort vad den skulle. Många är vi som vederkvickts, roats, fått högre puls och funnit fokus framför den.
  »Yoga for Facebook Addicts« visar dock bara en av Tara Stiles otaliga sidor.
  Låt oss gemensamt upptäcka några av hennes andra. Låt oss gemensamt upptäcka en av de mest intelligenta, egensinniga och spännande yogisarna någonsin.

Tara Leann Stiles föddes den 6 maj, 1981.
  – Jag var den lite konstiga tjejen. Jag bodde på landet i skogen, i Grundy county, Illionis, och jag brukade ge mig iväg på egen hand och ägna mig åt saker som att meditera i skogen. När jag kom tillbaka från skogen förklarade jag för mina föräldrar att vi alla var sammanbundna med varandra, och att min mamma inte var min riktiga mamma och en massa sådana saker.
  Närmaste stora samhälle från Taras barndomshem räknat var Morris, en stad vilken år 2000 räknade 11928 själar. Länge var ballerina Taras drömyrke; under uppväxten gick hon på dansskola i just Morris och efter high school inledde hon balettstudier på Barat Conservatory of Dance, Illinois.
  Innanför Barats mäktiga tegelväggar föll hon emellertid huvudstupa för en annan fysisk och mer mental aktivitet.
  – Vi hade yoga på fredagar som avslappning och fastnade verkligen för det. Min yogalärare, Rory Foster, var verkligen insatt i yoga – han var elev till Paramahansa Yogananda. Först kände jag ingen annan som höll på med yoga, det här var ju innan yoga blev så lättillgängligt.
  Rory uppmärksammade Taras spirande yoga-intresse och gav henne därför ett exemplar av »Autobiography of a Yogi«, Yoganandas självbiografi. Och Tara läste, fascinerades, fick sina horisonter vidgade. Nyfiken for hon bland annat till San Diego för att besöka det av Yogananda inrättade Self-Realization Fellowship Temple.
  Samtidigt som ovanstående utspelade sig »upptäcktes« Taras sätt och utseende av en fotograf; ett möte som efter några turer resulterade i ett kontrakt med den New York-baserade och välrenommerade agenturen Ford Models. Så år 2000 flyttade Tara till New York för att inleda en karriär som fotomodell. Nya blad vändes i livets bok.
  – Jag gjorde lite yoga i New York, jag tyckte att yogan i New York inte var lika bra som den jag upplevt på andra ställen. Så jag började utveckla min egen yoga.
  Tiden var kommen för Tara att börja lära ut. Inspirerad av det hon upplevt på yogamattor USA runt skapade hon sin egen yoga; yoga som pragmatisk hälsovård, som ett slags terapisamtal, som en nöjsam del av vardagen. Alla dessa tankar sammanfattade hon sedan i valspråket »Yoga For Everyone«.
  Teorin var formulerad. Praktiken väntade.

På 632 Broadway i New York – mellan Bleecker St och Houston St – ligger Strala; Taras yogastudio. Sex våningar upp välkomnar den en med sina mjukt vita väggar, hemtrevliga parkettgolv och skönt bohemiska konstverk.
  – Jag startade Strala för ungefär två år sedan. Innan höll jag till i en mycket mindre lokal, jag höll bara ett par lektioner om dagen. Men nu har jag anställt ett gäng coola, normala lärare och nu håller vi lektioner hela dagen lång.
Var det någon slags uppenbarelse som fick dig att inse att du ville både undervisa och utöva yoga?
  – Ja, en slags. När jag började yoga så hade jag absolut inga planer på att lära ut, att göra det som ett jobb. Tanken på att jag även skulle handleda växte fram organiskt, naturligt.
  – I början var jag rädd att lärarrollen skulle göra min relation till yoga mindre personlig. Men så, när jag upptäckte hur speciellt det är att dela med sig av sina yogakunskaper till andra och se hur de drar nytta av dem, insåg jag att lärarrollen tvärt om gjorde min relation än mer personlig.
  Stralas namn är en hopblandning av orden »Strength«, »Balance« och »Awareness« – ord Tara och hennes personal anser beskriva vad det är de älskar med yoga. Att Strala också är »Yoga For Everyone« märks i priset; en lektion där kostar endast 10 dollar. Men framför allt märks »Yoga For Everyone« i hur Tara behandlar sina elever.
  – Om någon är frustrerad och om de känner att de inte kan göra vad personen bredvid dem gör säger jag »oroa dig inte, det finns saker som du kan göra som hon eller han inte klarar av«. Det handlar inte om posen, det handlar om hur din kropp känns i posen – om du utmanar dig själv till din egen gräns är du i posen. Det spelar ingen roll hur posen då ser ut.

Men Taras pedagogik är även tillgänglig utanför Stralas rum. Publikationer som Huffington Post och Women’s Health inkluderar exempelvis med regelbundenhet krönikor hon författat. Och 30 augusti släpptes »Slim, Calm, Sexy« (Rodale), hennes första bok.
  – Jag har alltid gillat att skriva. Jag antar att folk förmodligen började lägga märke till mig eftersom jag aldrig försökt passa in i någon särskilt yoga-mall. Det gav mig självförtroende att resonera ungefär »jaha ja, vad jag gör är kanske andra kan ha nytta av«, om du förstår vad jag menar [skratt]. Och det uppmuntrade mig till att fortsätta.
  Även video är – som häntytts – en viktig kanal för Tara. Via ständigt uppdaterade youtube.com/user/TaraStilesYoga har hon exempelvis funnit tusentals fans.
  – Jag började spela in videor runt 2006. På den tiden var jag en del av Ford Models, och de föreslog att jag skulle göra några yogavideor. Så jag började göra en massa korta videor för Ford Models och de hjälpte mig att hitta min egen röst, min personlighet, min knäpphet. Sedan, efter ett tag, sade jag »jag vill göra det här själv«. Ford Models la sig i för mycket, jag ville ostört kunna prata och diskutera med de som tittade på mina videor. Sådant tycker jag är roligt.
  Bokstäverna Tara sätter på pränt och filmerna hon realiserar genomsyras förstås även de av »Yoga For Everyone«-tanken. Vem du än är; avsätter du tiden att absorbera och utöva hennes budskap blir du en annan människa.
  – På mattan kan du lära dig en hel del om hur du är utanför mattan. Om yogaläraren är uppmärksam kan hon eller han se hur du mår, hur du lever. Detta kan du sedan lära dig själv, men det är svårt att se sig själv utifrån.

Framgångarna som Tara rönt i kombination med hennes frispråkiga attityd har dock väckt belackare. Särskilt de som anser yoga vara något esoteriskt och dogmatiskt har svårt för henne.
  – De har gjort fördelarna med yoga en stor otjänst, om man säger så. Jag har pratat med många som skrämts iväg från yoga av sådana personer. Det har fått mig att bli lite av en aktivist mot dem.
Händer det att de kallar dig ytlig?
  – Det är svårt att göra det eftersom jag utövat yoga längre än de har, även om jag är yngre. Om de gör det handlar det om okunskap, och jag bryr mig inte ett dugg om det.

Det var min flickvän Jenny som gjorde mig varse om Taras existens. Hennes brinnande beskrivningar av denna annorlunda yogini gjorde mig givetvis nyfiken; Jenny fattade min hand och ledde mig in i Taras värld. Snart var jag också ett fan. Vad Tara gör går att likna med mission; hon är en ihärdig förkämpe för yoga, hennes tro på yogans nytta är orubblig. Dristigt omfamnar hon den moderna teknikens förmåga att nå publik; förutom allt ovan nämnt har hon även hittills givit ut två DVD:er samt skapat en iPhone-applikation tillsammans med Deepak Chopra. Tara är helt enkelt en inspiration, en läromästare av rang; vi bör alla låta henne ta plats i våra liv. Eller som Deepak citeras på omslaget till »Slim, Calm, Sexy«: »Reinvent your body with yoga from Tara Stiles. With her help I have done precisely that«.
  – Jag känner att jag är på en motorväg med grönt ljus och att jag kan fortsätta köra på med mitt budskap. Det är så fokuserat och klart vad mitt budskap är så antigen gillar man det eller så gör man det inte, och det är helt ok för mig så länge jag kan hjälpa människor.
  Och Tara kommer hjälpa människor länge, länge.
  Artikeln som du snart läst är trots sin längd endast yta, en introduktion. Nu är resten upp till dig.
  Ett lätt musklick och videon börjar rulla.

Artikel som det aldrig blev något av med eftersom tidningen den skulle publiceras i la ner i ungefär samma veva som jag skickade in min artikel.

Artikel: Syntjuntan

Friday, August 19th, 2011

I min hand vilar ett stycke presenningsaktig plast. Det är 15 gånger 20 centimeter stort, väger ett tiotal gram. Ovanpå dess vita yta är några bitar elektronik och metall fastsydda; små öar i en stilla sjö. Små öar som hyser oanade krafter.
  I min hand vilar musik. Koppla metallen till högtalare och batteri, låt en ficklampa lysa över elektroniken; oändligt fascinerande toner uppstår. De stryker både med- och mothårs, skänker näring åt ens hjärta och hjärna. De berör; musik och konst i skön förening.
  I min hand vilar förhoppningar. Tonerna och hantverket de kreeras av bär på drömmar, tro. Spetsa öronen och du hör en ljusnande framtid.
  I min hand vilar en av Syntjuntans syntar. Mitt emot mig sitter Ann Rosén, en av Syntjuntans grundare. Hon pratar om början, historien; jag lyssnar.

Konstnärerna, konstmusikerna Ann Rosén, Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén lärde känna varandra i början av tjugohundratalet, den stockholmsbaserade föreningen/scenen Fylkingen agerade deras mötesplats.
  På Fylkingen, den 20 och 21 januari 2008, anordnades två workshops under ledning av engelsmannen John Bowers. John är något av en expert vad gäller circuit bending – det vill säga att manipulera fram nya ljud ur förprogrammerade kretskort – och syftet med de båda dagarnas möten var att deltagarna skulle gå hem med egentillverkade ljudgeneratorer.
  – Det var värsta inspirationskällan, säger Ann. Lise-Lotte, Ida och jag har lärt oss mycket genom att själva gå på workshops.
  Drygt sju månader efter Johns kurser sammanstrålade Ann, Lise-Lotte och Ida hemma hos Ann.
  – Vi träffades och satt och meckade med elektronik. Vi hade några olika projekt – olika egna projekt – och så träffades vi för att jobba på dem tillsammans. Det är roligare att göra saker tillsammans; man kan hjälpa varandra, byta erfarenheter. Och då kom vi på att det vi gjorde var typ som en syntjunta, det var då själva namnet föddes.
  – Sedan så tänkte vi att det skulle vara kul att involvera fler i det vi gjorde, fler tjejer framför allt.

I New York-sonen Nicolas Collins bok »Handmade Electronic Music: The Art of Hardware Hacking« fann Ann, Lise-Lotte och Ida ytterligare inspiration; en ritning till en lättmonterad synt med utgångsläge i den integrerade krets som bär numret 4093.
  Med samtliga ovanstående pusselbitar på plats gjorde så Ann, Lise-Lotte och Ida vad man kan förvänta sig av stora konstnärer; de tog dem ett steg längre. De anpassade, utvecklade; bytte ut Nicolas och Johns lödningar mot nål och ledande tråd. De lät fabricera speciella 4093-kretsar och komponerade syntbyggar-kitt.
  Syntjuntan hade gått från en beteckning till en realitet. En realitet redo att möta världen.
  – Idén var att det ska vara lätt att få synten att funka. Man ska inte behöva kunna någonting innan, man ska inte behöva ha tagit i några elektroniska komponenter innan.

31 juli 2009, som en del av den experimentella musikfestivalen Norberg, hölls första Syntjuntan. Inför en månghövdad skara framförde Ann och Lise-Lotte dels en konsert, dels lärde de samtliga deltagare att sy en synt. Succén var ett faktum, snart följdes premiären upp av juntor på bland annat Sensurround: Malmö & Lund International Music Film Festival, Skottvångs Grufva och Textilhögskolan i Borås.
  Nu i sommar – mellan 15-18 juni – är det tänkt att Syntjuntan ska ordna kollo på Lava; den del av Stockholms Kulturhus som är inriktad på ung kultur.
  – Kollot har tillkommit med hjälp av Ungdomsstyrelsen, det är ett jämställdhetsprojekt. Vi vill att fler tjejer ska våga sig på sådant här. Om man tittar på de som håller på med experimentell konstmusik så är det ju mest killar. De som håller på med elektronik är ju killar. Då kan det ju Syntjuntan vara lite uppmuntrande, en väg bort från killarnas dominans.

Att aktivt söka upp deltagare är viktigt för Syntjuntan, den både fysiska och intellektuella mötesplatsen som uppstår när folk träffas och skapar anser de ovärderlig.
  – På en Syntjunta kan man prata om musik, man kan prata om att sy, man kan prata om konst. Det tror jag är viktigt; att nya människor kan mötas och på det sättet kan ju också konst sprida sig. Folk har frågat oss »kan ni inte börja sälja det där kittet på nätet?« och det är ju klart att vi skulle kunna, men då gör vi bara en ytterligare produkt. Så våra kitt kan man bara köpa när man går på en av våra workshops och lyssnar på musiken. Själva syntbyggandet är en grej, men en syntjunta så mycket mera.
  Ovanstående återspeglas också i Syntjuntans valspråk; »En Syntjunta i varje kvarter«. Det är förstås inte bara tomma ord, det är ett uttalat ideal.
  – Jag tycker det är schysst att folk kan få nya egna idéer och nya tankar av att medverka på en Syntjunta. Många ser på konstmusik som bara oljud, men efter en Syntjunta kanske de öppnar sina sinnen… och då blir det en bättre värld. Jag tror faktiskt att Syntjuntan kan bidra till en bättre värld, att kultur kan bidra till ett bättre, mer medvetet samhälle… Jag vet inte hur mycket vi bidrar med, men lite grann kanske?

I min hand vilar ett stycke presenningsaktig plast. Försiktigt återbördar jag det till Ann Rosén; hon stoppar det i sin väska.
  I min hand vilar Ann Roséns hand. Vi säger på återseende, jag önskar Syntjuntan all lycka.

En artikel som jag tror publicerades i Cora, någon gång 2010. Men jag är inte riktigt säker.

Artikel: Påhittade språk

Thursday, August 18th, 2011

Videokameran trevar över balkongens trägolv; dess lins fångar kryddväxter, högtalare, en glasögonbeklädd stentomte. Rastlöst vänder den sedan fokus upp och bortom räcket, låter sig bländas av klar förmiddagssol, sveper förbi några sommargröna trädkronor.
  Improviserade motiv, spontant rullande film.
  Åkningen panorerar vidare medurs, men innan cirkelrörelsen hinner fullbordas nås tillfällig vila framför en ung kvinna inramad av fladdrande, purpurfärgat tyg. Hennes händer drillar en bjärt utsmyckad keyboard, hennes röst stiger mot skyn; rytmiska, melodiska och metalliska klanger minnande om indonesiska gamelanensembler i tät samverkan med schamanaktig sång på… ja, vad är det för tungomål hon begagnar sig av, egentligen?

Musikhistorien är full av högtflygande koncept, oortodoxa idéer. Konstellationen Das Erste Wiener Gemüseorchester spelar exempelvis på instrument karvade ur grönsaker. Billy Childish – engelsman, garagerockare, kulturell dynamo – släpper plattor som »In Blood« (Wabana, 1999); 12 spår, samtliga uppbyggda av endast ett ackord. På fullängdaren »What’s Going On« ger Marvin Gaye soulröst åt en hemvändande, amerikansk Vietnam-veteran. San Francisco-duon Matmos har omvandlat samplad plastikkirurgi till låtar.
  Personligen fascineras jag synnerligen av konst som ovanstående; den är genomtänkt, spännande. Den tilltalar både mitt hjärta och hjärna. Den svänger intellektuellt.
  Den är resultatet av ohämmad skaparglädje. Upphovsmakarna ansvariga ignorerar konventionerna, skriver om regelböckerna, vandrar längs otrampade stigar.
  Några få hugade tar dock fler steg åt sidan; bjuder sin inre renässansperson att utforska än mer. Vissa kreatörer nöjer sig inte med rådande notsystem utan uppfinner nya. Andra författar manifest för ökad förståelse. Några extraknäcker som omslagsmakare.
  Sedan har vi de som kombinerar sin musik med egenpåhittade, konstgjorda språk.

Solstrålar exploderar i objektivet, de överbelastar kameran och tvingar den tillbaka ner på balkonggolvet. Efter en kort stund där bland krukorna återvänder den i riktning mot kvinnan; vid mötet ger de varandra en snabb, bekräftande blick. Allt medan de soniska, originella sagorna fortsätter stiga mot skyn, fortsätter förtrolla.
  Kvinnans namn är Agnes »Agnes Mercedes« Einerstam, sprak-språket heter hennes tungomål.

Agnes räknar det senaste stjärnskottet i en ganska lång rad språkskapande artister. Att definiera dessa artister är däremot vanskligt, deras släktträd är vildvuxet. Kan exempelvis fransmannen Jean François Sudres på 1830-talet uppfunna solresol – ett språksystem med rötterna i den västerländska tonskalan – anses relevant i sammanhanget? New York-bon Bernard Stollman drog 1960 igång skivbolaget ESP-Disk med det uttalade målet att sprida esperanto, ESP:s första utgåva var också samlingsskivan »Ni Kantu En Esperanto«. Men esperanto är till syvende och sist Ludwik Zamenhofs kreation, inte användarnas. Bör den brittiska modsgruppen Small Faces medelst skohorn beredas plats i gemenskapen? Deras 1969 släppta album »Ogden’s Nut Gone Flake« innehåller ju en introduktion framförd av Stanley Unwin på hans »Jabberwocky«-minnande unwinese-idiom.
  Frågor, frågor; gränsfall, tveksamheter. Mitt svar är emellertid hugget i sten: Nogent-sur-Marne-sonen och trummisen Christian Vander är den första sanna tonsättaren/språkinnovatören.

I begynnelsen, slutet av sextiotalet, gick Christian och italienaren Bernard Paganotti samman som The Chinese; ett coverband vars repertoar till största delen bestod av dåtidens främsta soul- och r’n’b-hits. Men även mer esoteriskt material letade sig in på deras spellista.
  – Vi sjöng två låtar med underlig lyrik, minns Christian. »Atumba«, som Bernard skrivit, och »Nogma«, som jag skrivit. Iden vi hade var att sjunga på ett annat språk än engelska.
  Det odöpta språket »Atumba« och »Nogma« framfördes på utgjordes av »spanska, italienska och mystiska ljud« i salig blandning. En försmak.
  The Chinese var dock inte länge för världen, så när en då frilansande Christian i augusti 1969 erbjöds att ackompanjera sångerskan Charlotte Leslie nappade han. Tanken var att de två – tillsammans med medspelare som Laurent Thibault (bas) och Lucien »Zabu« Zabuski (sång) – skulle turnera Côte d’Opale, men Charlottes käcka yé-yé-pop och de andras mer progressiva böjelser visade sig oförenliga.
  Efter blott två avklarade datum gick de skilda vägar.
  Christian, Laurent, Zabu samt några av deras kompanjoner från kompgruppen fortsatte musicera ihop under namnet de blivit tilldelade av Charlottes management; The Carnaby Street Swingers. De lät sig inspireras av kontemporär jazz – Pharoah Sanders LP »Tauhid« var en stor favorit – och Christian fick tillfälle att utveckla de tankar han haft i The Chinese.
  – Jag började bli helt säker på att jag ville skapa ett nytt språk. Jag var ute efter ett annorlunda sound.
  »Kobaïa« – den första låten skriven på detta nya språk, som också gav det dess namn; kobaïan – realiserades vid denna tid. Inför ett gig på klubben Rock & Roll Circus i Paris var det även dags för ett nytt, bättre bandnamn; The Carnaby Street Swingers blev Magma. Alla pusselbitar på plats.

Magmas självbetitlade fullängdsdebut släpptes 1970. Inför det färdigställde Christian 10 stycken, 10 stycken som utgör första delen av ett storslaget rymdepos. Århundraden in i framtiden; kaos råder, jorden står i lågor. Några andligt upplysta människor flyr denna förvirring, i ett rymdskepp beger de sig mot planeten Kobaïa för att där börja om från början.
  Det är dessa människor som kommer till tals på »Magma«. Till toner som är hälften Wagner, hälften John Coltrane sjunger de sin våldsamma historia på flytande kobaïan.
  Kobaïan kan vid en snabb blick påminna om volapük, den tyske prästen Johann Schleyers artonhundratalsdröm om ett universellt, trema-beprytt språk. »Ïösz mïtlaït da felt dos fünker üt stiïk reïš stiïhtz klowitš« lyder exempelvis en rad i »Hortz Fur Dëhn Štekëhn Wešt«, öppningsspåret på »Mekanïk Destruktïw Kommandöh« (1973), Magmas tredje mästerverk.
  – Vi har ännu inte funnit alla speciella bokstäver vi behöver för att uttrycka vissa ljud, berättar Christian. När vi anpassat alla bokstäver till kobaïan kommer språket att bli ännu mer kraftfullt. Men jag tycker redan nu att det är väldigt uttrycksfullt.
  »Uttrycksfullt« preciserar kobaïan, både när det står tryckt på omslag och ljuder ur ens högtalare. Eller som Magma-kännaren Michael Draine formulerade fenomenet i I/E Magazine, 2003: »Abstraktionen som kobaïan innebär verkar inspirera Magmas sångare till oanade höjder av emotionell hängivenhet, hängivenhet som konventionell lyrik sällan tillåter«.

Denna frihet anser jag vara en av de mest tilltalande aspekterna med kombinationen musik och konstgjorda språk. Artisten ges frihet att bygga upp en helt egen värld från grunden, ligger inte ett ord rätt i hennes eller hans mun är det bara att återvända till skrivbordet. Artisten ges även frihet att välja hur mycket hon eller han vill avslöja om sin värld; göra lexikonet publikt eller inte?
  Men, samtidigt, ges ofta lyssnaren frihet när det gäller hur hon eller han vill leva sig in i denna värld. Framför högtalarna blir vi alla en del av skapandeprocessen. Vi engageras.
  Några som verkligen åskådliggör ovanstående är den isländska post-rock-kvartetten Sigur Rós. När de runt millennieskiftet slog igenom väckte faktumet att deras vokalist Jón Þór »Jónsi« Birgisson ibland nyttjade det påhittade språket volenska stor uppmärksamhet. »Volenska är bra att sjunga på«, sa till exempel Jón när musiktidningen Selects reporter Roy Wilkinson frågade ut honom i ämnet. »Jag tror ingen annan förstår det utom jag. Eller, de förstår det för sig själva, på deras egna sätt. Alla hör olika betydelser.«
  Precis så.
  Att volenska dessutom är ett språk utan proper form – orden är blott ljud utan grammatisk relation till varandra – ökar bara dess dragningskraft. All världens Sigur Rós-fans förstår det.
  Och de är många.

Många ja, intressant att notera är även hur utmärkt grandiosa visioner som konstgjorda språk går att förena med kommersiella framgångar. Bland annat har Eurovision Song Contest – som väl får betraktas som den europeiska mainstreamkulturens främsta utpost – hela två gånger berett plats för bidrag på konstgjorda språk: 2003 kom den belgiska folkgruppen Urban Trad tvåa med »Sanomi«, fem år senare nådde deras landsmän i Ishtar semifinalen med »O Julissi«.
  Ibland leder även en succé fram till en annan.
  21 februari 1958 skrev J. R. R. Tolkien i ett brev till sin yngste son Christopher att »Ingen tror mig när jag säger att min långa bok är ett försök att skapa en värld där det existerar ett slags språk som låter tilltalande utifrån min egen personliga smak. Men det är sant.« »Min långa bok« syftar förstås på »Sagan om Ringen«-trilogin, vars första del publicerades 1954.
  Som få andra har Tolkien alltså agerat de konstgjorda språkens tillskyndare, hans böcker har introducerat deras idé i otaliga hjärnor. Hans kärlek till orden inspirerar, lyser igenom allt han gjort.
  När Peter Jacksons succéartade filmatisering av »Sagan om ringen« hade världspremiär 2001 åtföljdes den förstås av en CD; »The Fellowship of the Ring«, soundtracket. Till den bidrog den irländska new age-sångerskan Enya med två melodier, »May It Be« och »Aníron«. »May It Be« innehåller strofer på alvmålet quenya, »Aníron« framförs helt och hållen på ditot sindarin.
  Upplevelsen kom att influera Enya och hennes hovlyriker Roma Ryan. Omkring 2004 kämpade de med texten till låten »Water Shows The Hidden Heart«, Enya försökte sjunga den på gaeliska, engelska och latin; inget kändes rätt. Roma lät sig då influeras av Tolkien och kreerade språket errakan, som på gaeliska mer eller mindre betyder »folket som kommer från månen«. Genast försvann deras skrivkramp.
  »Det var oerhört spännande«, som Enya i november 2005 sa till BBC Radio 4. »[Roma och jag] tillbringar mycket tid med att försöka hitta rätt språk till melodin jag skrivit. Engelska kan vara lite påträngande.«
  Benämningen errakan bytte de dock snart ut mot loxian, eventuellt en lek med grekiskans »λοξός«; indirekt tal. Meningen behölls däremot; att det pratas av varelser från en avlägsen himlakropp. Roma har också utvecklat det som skriftspråk, det bär i pränt vissa likheter med Isaac Pitmans stenografisystem. Dessutom har hon publicerat en lärobok i ämnet, även den betitlad »Water Shows The Hidden Heart«.
  Låten »Water Shows The Hidden Heart« hamnade slutligen på albumet »Amarantine« (Warner Bros., 2005) tillsammans med två andra spår på loxian. Förstapressningen av »Amarantine« sålde i över fyra miljoner exemplar.

En solig höstdag och Agnes Mercedes och jag sitter på en uteservering vid Slussen i Stockholm. Över kaffe och vatten samtalar vi med påslagen diktafon.
  Sverige har ingen vidare djup tradition av musiker som sjunger på konstgjorda språk, men undantag finns. Ett är Anita Livstrand och hennes skönt proggiga LP »Mötet« från 1978. Ett annat är Urga – Cirkus Cirkörs forna husband – vilka 1998 realiserade plattan »Etanol«, där urganska räknar det förhärskande språket.
  Agnes Mercedes mål är emellertid inte att förvalta eller utveckla historia, passande nog följer hon blott sin hjärna och sitt hjärta. Efter att hon tagit studenten från ett cirkusgymnasium började hon oväntat komponera både ord och ton.
  – Jag hade absolut inte tänkt att jag skulle göra musik. Jag var nästan anti det, det var helt andra saker som jag var inne på. Men jag fick så många olika små ledtrådar här och där. Som på cirkusgymnasiet, där pratades så många olika språk och så många dialekter. Det var någonting som jag bara fascinerades av och samlade ihop. Sedan kände jag att jag måste ha en melodi, annars får språket ingen dialekt, liksom. Och då hittade jag en gammal synth och den har varit en jättebra kompis sedan dess.
  Resultatet av Agnes ordförvärv blev, som sagt, sprak-språket; »ord med sur, söt och ibland salt eftersmak«, en blandning av »bortglömda dialekter, japanska palindrom«. När det förenas med musik uppstår projektet Melodiska Sagor. Originella uttryck.
  – I början försökte jag verkligen skapa en värld och sedan så skapade jag språket i den världen. Men sedan så tog språket över, det kunde rymma allting.
  De senaste åren har Agnes spelat mycket ute, turnerat Sverige runt.
  – Publiken reagerar så himla olika! Någon gång var det någon som sa »ja, jag blev riktigt rädd«. Jag vill verkligen inte få folk att känna obehag, men däremot vill jag gärna skrämma fram vissa saker hos folk. Och sedan var det någon annan, senaste gången jag spelade, som sa »jag blev så glad«. Samma konsert kom en annan fram; »jag blev skitnervös«. Jag är jätteglad att jag kan nå ut utanför mitt huvud.

Över åtta minuter har passerat sedan videokameran började filma när Agnes trycker på en knapp, tystnar musiken. »Ja, tack för mig«, säger hon. »Agnes Mercedes, ’Vilvih’.« Svart skärm.
  Framför datorn sitter jag, plötsligt ensam; mitt besök på Agnes balkong har skett via Youtube. Rummet jag sitter i känns genast väldigt alldagligt, normalt, grått.
  Raskt trycker jag på play igen. Videokameran trevar över balkongens trägolv…

En (icke helt färdig) artikel som det aldrig blev något av med

Artikel: Jolo

Wednesday, August 17th, 2011

Fem våningar. En fasad klädd i brandgul sprit- och slätputs. Små dekorativa fördjupningar och reliefer klättrar längs med hela exteriören. Strax ovanför porten, någon meter till vänster – från trottoaren sett – kastar sig ett ståtligt burspråk upp i riktning mot himlen. Kronan på verket; ett svart plåttak.
  Vissa hus verkar vilja ha just dig som gäst, Birkagatan 31 i Stockholm är ett sådant. Sedan byggmästare E. Lundgren färdigställde det år 1904 har det utövat sin både värdiga och lekfulla charm på mången förbipasserande.
  Då och då stannar emellertid folk till framför Birkagatan 31 av helt andra anledningar än fastighetsaffärer; de vill i stället minnas skribenten Jan Olof »Jolo« Olsson, en av dess forna invånare. De ställer sig som vördnadsfulla statyer intill fastighetens vägg, med leenden på sina läppar lyfter de sedan blicken mot burspråksfönstret som en ung Jan Olof så ofta påträffades i.
  Några av dem hävdar att de kan se honom nyfiket kika tillbaka. Andra påstår till och med att de kan se hela familjen Olsson plira ut genom gardinerna…

Nils Olof Olsson växte upp på Sofielund; en herrgård belägen mitt i hjärtat av Södermanland, alldeles intill sjön Uren. Hans far var inspektor, men Nils Olof uppmuntrades till en annan karriär; efter studenten i Nyköping flyttade han till Stockholm och tog anställning som kartograf på Rikets Allmänna Kartverk.
  1911, ungefär samtidigt som han påbörjade sitt nya yrke, gifte han sig med Berta, den stora kärleken. Berta – kallad Bert – hade sina rötter i Ystads arbetarkvarter och var vid vigseln 27 år gammal. Deras första gemensamma barn, Per Olof, föddes 1915. Jan Olof såg dagens ljus fem år senare. I trerummaren på Birkagatan 15 (som senare fick beteckningen Birkagatan 31) bodde då även en tonårig gosse döpt till Iwan. För vänner och bekanta presenterades han som »kusin«, men i själva verket var han Bertas son från en tidigare, utomäktenskaplig förbindelse.

Redan under uppväxten framträdde hos Jan Olof många av de karaktärsdrag och egenheter som senare skulle utgöra grunden till hans essäer och böcker; skarp observationsförmåga, omättlig kulturkonsumtion och äventyrslystet sökande. Från sin plats i burspråket studerade han hur formarna, packarna och målarna på närbelägna Rörstrands Porslinsfabrik kom och gick. När det var dags för idrott var han på plats. Så fort han kom åt gick han och såg en film; Charlie Chaplins samlade produktion högaktades särskilt. Annars läste han gärna, helsingborgaren Sigge Lindbergs självbiografiska »Mitt liv mellan stolparna« slukade han exempelvis både en och två gånger, Alexandre Dumas d.ä.:s »De tre musketörerna« likaså.

Nämnda sökande kom dock att tillfälligt leda honom vilse. Under första hälften av trettiotalet började Per Olof intressera sig för nazismen, ett par år senare följde Jan Olof i hans fotspår. Gemensamt bevistade de bland annat möten där Birger Furugård – partiledaren för Svenska Nationalsocialistiska Partiet – höll tal.
  Vid andra världskrigets utbrott hade de båda bröderna lagt detta bakom sig. Nu var Jan Olof i stället helt på de allierades sida, ett faktum som manifesterade sig i avancerad anglofili. Efter avklarad munta – som hölls den 10 maj 1939 – ersatte han sålunda Norra Latins skolgård med exercisfälten i Linköping, därefter bar det av till Tornedalen för militärtjänstgöring.
  Stort ansvar, hemska händelser, själslig och intellektuell mognad och 1941 förlust av modern; Jan Olofs barndom var definitivt över. Pojken hade blivit man.

När freden så sakteliga återvände till Europa inledde Jan Olof ett nytt liv. Sedan en tid tillbaka hade han och ett år äldre Margareta Sjögren varit förlovade, nu gifte de sig och flyttade till Nortullsgatan, en gata belägen ett tiotal stenkast nordöst om Birkagatan.
  Madesjö-dottern Margareta var en framgångsrik journalist, Expressen utgjorde hennes arbetsplats. Med Jan Olofs bästa för ögonen uppmuntrade hon honom att söka sig till Dagens Nyheter; efter påhugg på utrikesavdelningen och kortare vikariat fick han mycket riktigt fast anställning där på hösten, 1945. Eftersom en signatur var nästintill legio på denna tid – jämför Bang, Red Top, Cello – anammade Jan Olof så underskriften Jolo; initialerna i Jan Olof Lennart Olsson, hans fullständiga namn. Historien vill göra gällande att han cirka två decennier tidigare upptäckt rytmiken i sitt monogram då Nils Olof karvade in det i hans kälke.
  Samtliga pusselbitar på plats.
  Och Jolo började skriva på allvar.
  Han kåserade kring de utländska digniteter och inhemska hjältar som rört och fortfarande rörde sig i kvarteren kring Rörstrandsgatan (dit Olssons flyttat 1936). Han redogjorde sakkunnigt och personligt om Michael Collins och den irländska revolutionen. Han porträtterade engelska excentriker och sovjetiska nattklubbsbesökare. Han skildrade torget i Ängelholm. Han refererade från stora och små sporthändelser. Han flanerade stad och land runt och berättade sedan i essäform om vad han sett. Han belyste första världskriget från många olika håll. Han, han, han…
  Kort sagt; han framträdde i all sin mångfacetterade magnificens.
  Dessutom satte han alltid sin prägel på alla dessa ämnen; hans empatiska personlighet, briljanta stilistik, udda infallsvinklar, lågmälda humor och osvikliga känsla för detaljer gav dem Jolo-patina. Tusentals och åter tusentals läsare älskade det.

Drygt 100 000 kvadratmeter. Välansade buskage som ger en känsla av trygghet, uråldriga träd som skänker skugga. Finkänsliga men ståtliga monument. Svepande gräsmattor och böljande kullar. Allt övervakat från en höjd av Lidingö kyrkas stilla, steniga prakt.
  Vissa kyrkogårdar fyller sina funktioner på ett perfekt sätt, Lidingö kyrkogård är en av dem. I nästan fyrahundra år har den gett sina besökare möjligheten att sörja, att hedra, att kontemplera, att tillbringa en stund i vackra omgivningar.
  Mitt i denna kyrkogård – näst intill en liten damm – ligger kolumbariet. På en av dess många gravstenar står att läsa »Jan Olof Olsson/JOLO/30 · 3 · 1920/30 · 4 · 1974//Margareta Sjögren Olsson/1 · 7 · 1919/22 · 12 · 1996«.
  Ingen var tillsammans med Jolo när han avled. Ensam lämnade han radhuset på Åkervägen 17, Lidingö – där han, Margareta samt deras döttrar Elizabeth Ann och Vibeke slagit ner sina bopålar – och begav sig ner till Tockarp; till det älskade, fallfärdiga sommarresidenset. Ensam drabbades han där av hjärtinfarkt.
  Vännen Alf Henriksson fångade efterspelet, sorgen i en vacker dagsvers:
  »Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
  och någonstans alldeles oväntat sker.
  Världen förändrar sig varje dag
  men ibland blir den aldrig densamma mer.«

Vid sin bortgång var Jolo fortfarande synnerligen produktiv och uppskattad. Tredje delen av hans boksvit om första världskriget närmade sig ett slutförande. TV-serien “Någonstans i Sverige” – som han författat manus till – var en stor succé. Flera postuma och uppskattade antologier har publicerats.
  Ty sådan är hans konst; den lever vidare.
  Personligen hyser jag en from förhoppning att detta kommer fortgå för evigt, Jolos ofta tidlösa och allmängiltiga texter förtjänar inget mindre.
  Låt oss alla börja ta pauser så fort vi befinner oss utanför Birkagatan 31.

Ett kåseri/en essä som det aldrig blev något med.

Artikel: Familjen

Sunday, April 25th, 2010

Bara minuter återstår till konsertens början. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver natten i tusen elektriska bitar; publikens rörelser är ryckiga, deras andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar de sina blickar mot bordet belamrat med elektronik och draperat med skånska flaggan; scenens enda utsmyckning.
  Så – plötsligt, oannonserat – träder Andreas Tilliander fram ut ur kulisserna. Han fattar posto bakom bordet; trycker på några knappar, vrider på några reglage.
  Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
  »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Redan vid andra stavelsen ersätter eufori publikens tidigare rastlöshet. När så Johan T Karlsson självsäkert strax efteråt dansar in på tiljorna vet jublet inga gränser. Det är på riktigt, han är här; Familjen. Näven i luften, mikrofonen i den; taktfast accentuerar han Roland TR-808-rytmen som också börjat ljuda.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Trummorna intensifieras, en vildsint skorrande Roland TB-303:a gör dem sällskap; tillsammans hetsar de varandra mot total härdsmälta. Nu är alla närvarande osårbara, redo för en natt ohämmad hedonism.
  Som konsertintroduktion betraktad är »It Began in Hässleholm« oantastlig, Familjen har använt sig av den i några år. Men samtidigt agerar den låten en programförklaring, en historielektion.
  Till viss del är »It Began in Hässleholm« nämligen en kärleksfull blinkning åt The Chemical Brothers dänga »It Began in Afrika«, som i sin tur samplar Jim Ingrams 1974 släppta soul/spoken word-klassiker »Drumbeat«. Men, framför allt, presenterar den vad Familjen handlar om, varifrån Johan T Karlsson kommer.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«

Hässleholm; centralort i Hässleholms kommun, norra Skåne. Grundades 1860 och var då mest en station på södra stambanan. Expanderade, befolkades; blev snart en allt viktigare järnvägsknut. Räknades som köping 1901 och förtjänade beteckningen »stad« 1914. 2005 bodde 17730 själar där. Var fram till mitten av tjugohundratalet tätt sammankopplad med den svenska försvarsmakten; genom åren har bland annat Kungl. Skånska dragonregementet (P2) och Kungl. Skånska trängregementet (T4) huserat i Hässleholm.
  En bit nordväst om Hässleholm Centralstation, inne på T4:s före detta domäner, ligger en stor, ljusgul stenbyggnad med bruna detaljer. Det är Markan, ett allaktivitetshus för ungdomar; innanför dess väggar hittar du allt från klätterväggar till rockskolor. Kulturföreningen Markan – som sedan 2003 arrangerat Siesta!-festivalen – har också sina lokaler i huset.
  Det var på Markan som Johan T Karlsson, i skarven mellan åttio- och nittiotalet, inledde sin musikaliska karriär.
  JOHAN T KARLSSON: De hade en replokal som vem som helst fick spela i och de som jobbade där var jävligt musikintresserade; de spelade instrument och peppade en. Jag bodde mer eller mindre på Markan. Jag lärde mig spela trummor och gitarr och bas där. Så fick de för sig att de skulle bygga en studio i huset – Señorita – med mixerbord, rullbandare, högtalare, mickar, trumset, förstärkare… Då tjatade jag mig in där. Jag var fanatisk, jag skulle lära mig alla effekter och hur man fick till dem och mixade.

Efter bland annat en halvårslång sejour i London styrde emellertid Johan år 2000 flyttlasset drygt 20 mil uppåt Sverige, från Hässleholm till Hultsfred. Två år senare började han jobba som grafiker åt Rockparty.
  JOHAN: Jag jobbade med deras marknadsföring, men jag hade ingen utbildning för det. Jag blev polare med en av Rockpartys anställda och så fick jag börja där. Det var rätt fula grejer jag gjorde, men det var roligare att jobba på Rockparty än att stå och montera bildelar åt Volvo, som jag gjorde innan det. Sammanlagt bodde jag tre år i Hultsfred.
  I Hultsfred skaffade sig Johan ett gäng vänner som kom att påverka hans liv och karriär. Dita Kleman – i dag Johans manager – var en av dessa nya bekantskaper. Magnus Bjerkert en annan.
  MAGNUS BJERKERT: Mitt skivbolag Adrian hade kontorsplats i Hultsfred, i det där Metropol-huset. Johan hann dock flytta från Hultsfred innan jag lärt känna honom ordentligt, men jag visste att han höll på med musik och styrde och ställde. Så jag vet att jag bad honom göra ett litet komp till en grupp som jag var med i då som hette Sharif. Det kompet blev så jävla bra.

»Sharif was from day one a dysfunctional band. Nothing has gone better since then.« Dessa meningar står att läsa på adrianrecordings.com, de utgör en del av Sharifs officiella biografi. Läser man sedan hemsidan vidare förstärks denna bild; tumult och kaos är Sharifs ständiga följeslagare, Nick Drake, Red House Painters och The Velvet Underground likaså. »Sharif is Adrian Recordings most dysfunctional band (including D&tC).«

MAGNUS: Plötsligt hade vi börjat jobba på »Lost Causes – Causes Lost«, den andra Sharif-skivan, tillsammans. Och sedan när vi skulle spela live med Sharif var Johan helt plötsligt med i bandet. Vår dåvarande basist hade gått bort tyvärr så vi behövde någon som skötte de undre regionerna och Johan är bra på bas. Han programmerade även en massa saker.

Sex år efter Sharifs fullängdsdebut, 2005, färdigställdes »Lost Causes – Causes Lost«. I samband med den, 9 september, släpptes en CD-r-singel döpt »You Don’t Know«. Efter dess titelspårs gitarrpinade dramatik tar en elektronisk undervattensmelodi vid; »Strung Out«. Som kompositör till den sistnämnda står Johan T Karlsson.
  JOHAN: Det är där Familjen börjar ta form, tror jag. Och efter vi var klara med den där Sharif-grejen – jag vet inte varför det bandet inte hände för jag tyckte det var jävligt bra – i tomrummet efter, då började jag nog med Familjen.
  MAGNUS: Johan gjorde en massa egna låtar som han spelade upp när vi satt och mixade och producerade en massa andra Adrian-relaterade saker i Señorita. Till slut sa jag bara »Men Johan, det här är så jävla bra grejer, ska vi inte bara ge ut någonting?«. »Nää, jag vet inte«, svarade han, han är så himla sävlig. »Jag vet inte om det är bra…« »Johan, det är skitbra, fan vi gör någonting, vi släpper en liten EP bara för att få ut någonting.« »Ah, okejrå.«

Katalognummer »arcd.s 043« är så »Familjen EP«, det konkreta resultatet av ovanstående övertalning. »Familjen EP«; fyra spår finstämd elektronisk pop, fyra spår som verkar influerade av tyska electronicaakter som Kreidler, To Rococo Rot och Tarwater. Fyra spår, fyra frön – »Ivanhoe & Rebecca«, »Ja/Nej«, »Hon är fin« och »Hemmaplan« – som bär inom sig vad som komma skall.
  MAGNUS: Första spelningen jag satte ihop med Familjen var på en restaurang/pub här i Malmö som heter Metro. Jag vet att Johan hade ställt sina prylar på en strykbräda [skratt]. Och då spelade han »Ivanhoe & Rebecca« – jag tror det är enda gången han framförde den. Sedan kände han att det var lite roligare att spela live när det var lite mer fart i allt, så då gjorde han om »Ivanhoe & Rebecca« till något som gick att spela live… och då blev den »Det snurrar i min skalle«.
  JOHAN: När jag släppte första EP:n hade jag absolut inga tankar på att spela live eller så. Så låtarna på den var midtempo och, jag vet inte… jävligt tråkiga. Ja, eller »tråkiga«; jag blir så jävla speedad när jag står på scenen, det är en sådan utsatt sits och då vill man inte stå där i 96 BPM och hålla igen.

»Det snurrar i min skalle«; som kom att bli det stora genombrottet, fyrverkeriraketen. Dess stubin fräste både länge och väl, men när den nådde krutet och exploderade så exploderade den med besked.
Var det vid något speciellt tillfälle ni märkte vartåt allt började barka?
  JOHAN: Johan Söderberg gjorde en jävligt bra video till »Det snurrar i min skalle«. Han skickade den till oss, den kom från ingenstans; »Använd den om ni vill«. Och den blev ju jävligt uppmärksammad… Men jag vete fan, asså.
  När detta skrivs räknar Guldbaggevinnaren Johan Söderbergs makalöst klippta – och på predikanten Målle Lindberg baserade – tolkning av »Det snurrar i min skalle« hela 1697413 visningar på Youtube. En siffra som talar sitt tydliga språk.

Hässleholm, Hultsfred, tillbaka i Hässleholm, Stockholm. Vrid tillbaka tiden något, till 2005, och vi finner Johan i stockholmsförorten Solna, inneboende hos ett ungerskt par. Anledningen till omlokaliseringen var en ljudteknikerutbildning, men det var också i Solna han färdigställde sin fullängdsdebut; det mästerliga verket som också fick namnet »Det snurrar i min skalle« (Adrian/Hybris). Våren 2007 låg det på skivdiskarna.
  I denna veva for en annan viktig aspekt av Familjen upp i luften och regnade ner som färgglada, metalliska stjärnor; live-aspekten. Norden, övriga Europa, Australien… månad lades till månad och Johan la landmassa efter landmassa för sina fötter.
  Med i hans segertåg, som ackompanjemang och instrumentalist, följde en ytterligare Hässleholmare.
  JOHAN: Jag ville inte åka på turné ensam, det är skittråkigt att åka runt själv och sitta i en loge och bara [uppgivet stön]. Jag började umgås med Andreas Tilliander när jag flyttade till Stockholm, jag kände inte så många här. Vi gick ut lite i bland, han tog mig till sådana här kulturella ställen och så lyssnade vi på noise och blev fulla.
  ANDREAS TILLIANDER: Ja, det har vi gjort några gånger!
  JOHAN: …och så frågade jag om han kände någon som ville spela live med mig och då sa han »ja va fan, det vill jag göra«. Det tyckte jag var skitkul.
  ANDREAS: Jag minns vad jag tänkte; »det kan väl vara kul att följa med någon gång«. Men varken Johan eller jag hade då någon direkt aning om att vi skulle göra så många spelningar… Jag tänkte att »jaja, det blir några stycken, det blir roligt«.
  JOHAN: Det har blivit 170 spelningar, nästan 180.
  ANDREAS: Det har ju varit roligt hela vägen. Vi kände varandra lite innan, men efter alla de här spelningarna har vi blivit som bröder, som gifta bröder.

Januaritisdagen är gråkall; snömodd och blank is följer mina steg. Promenaden mellan Globens tunnelbanestation och Johans studio är emellertid kort; en bro, ett kvarter och så är man framme.
 &nbsp Johan möter upp på gårdsplanen utanför, tar i hand och leder vägen inåt. Studion visar sig vara ett hemtrevligt, vitmålat litet krypin cenrerat kring Señoritas gamla mixerbord. En tygbonad märkt »Skåne« och föreställande tre gäss smyckar ena långväggen.
  »Du ska få höra på ’När planeterna stannat’, förstasingeln«, säger Johan och trycker på en tangent. Genast börjar trummor, bas och elgitarr pulsera; sedvanlig stolt, skånsk sång ovanpå.
  »Stone Roses-riff á la ’Second Coming’«, förtydligar Johan när låten nått sin sista sekund. »Otroligt bra«, svarar jag och antecknar »nytt men ändå bekant och texten refererar bland annat till hans gamla hit ’Huvudet i sanden’«.
  JOHAN: Sami Sirviö spelar gitarr, Martin Sköld spelar bas
  Att två fjärdedelar av Kent medverkar på en Familjen-platta är förstås logiskt. Familjen öppnade ju för Kent på deras »Tillbaka till samtiden«-turné och eftersom tycke då uppstod dem emellan, likaså gemensam respekt; det hade helt enkelt varit konstigt om de aldrig samarbetat.
  MARTIN SKÖLD: Johan hade pratat om att han hade en låt som han ville att jag skulle spela på. Och så, vid något tillfälle i Psykbunkern [Kents studio], hade vi en av Kents numera legendariska »kvälls-sessions«. Johan ringde och jag bjöd över honom på fest/inspelning. Vi spelade in på min laptop samtidigt som det gjordes sång och körtagningar till vår platta. När festen var över hade jag och Sami lagt bas och lite gitarr på Johans platta och han hade lagt kör på vår. Så… ganska ostrukturerat och trevligt.

»När planeterna stannat« är beräknad att släppas om och kring månadsskiftet mellan februari och mars. Drygt trettio dagar senare följer det ännu otitulerade andraalbumet.
  JOHAN: Att göra ett album är som att göra en rollbesättning till en film; alla karaktärer måste vara med. Jag älskar när musik både är smäktande och sista dagen på jorden. Det är det jag söker efter i min musik, förmodligen för att min vardag är så stilla; till vardags sitter jag mest och fikar och skruvar på mixerbordet.
  – Men det här senaste året har jag ibland haft sådan fet jävla andra albumet-ångest. Jag har varit helt knäckt, haft panikångest. Jag är jävligt lynnig av mig till sinnet; ena dagen älskar jag allting »jag är så jävla grym och alla andra svenska band är bara skit«, liksom. Sedan dagen efter lämnar man inte sängen utan man ligger bara och lipar. »Åh fy fan jag är så jävla värdelös.« Det är bara att passa på att jobba som fan när man är där uppe i det blå och göra grymma grejer då. Men det har varit hemskt, jag har varit på väg att lägga ner Familjen flera gånger. Nu har jag dock inga svackor längre. Det är skönt. Det var värst när jag inte hade några deadlines.
  Eftermiddagen falnar utanför de minimala studiofönstren.
  JOHAN: Förresten, det här kommer nog bli första spåret på albumet. Jag vet inte om du hört det förut?
  Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  JOHAN: Hässleholm och Skåne är fortfarande jävligt viktiga för mig. Hässleholm har präglat mig som fan, det är min identitet liksom. Jag fattar inte grejen med alla som flyttar till stan och bara glömmer och begraver sin ungdom och det som skapar och formar en. Jag tycker det är skitkonstigt. Och det är det lite namnet Familjen handlar om också; hemma, typ. Att det är jäkligt viktigt att komma ihåg och vårda.
  Vi tar i hand, jag stålsätter mig för en halkig färd tillbaka mot Globen.

En och en halv månad återstår till plattan. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver min tillvaro i tusen elektriska bitar; mina rörelser är ryckiga, mina andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar jag mina blickar mot skivaffärerna.
  Önskar jag något önskar jag att den ska vara utmärkt, att den åter igen ska hugga i sten allt som är Familjen. Johan T Karlsson är ju en av de där mångfacetterade musikerna, han är så mycket mer än bara ett enkelt spår. Varje gång jag tar del av CD:n »Det snurrar i min skalle« hör jag liv, dans, poesi, kärlek, dramatik, ett skimrande nu. Stor konst. Mer sådant.
  Förmodligen, troligen kommer jag inte bli besviken när väl Familjens nya alster läggs i min hand. Enda frågan är väl egentligen exakt hur långt det kommer ta Johan.
  Fortsättning följer.
  »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«

Original till artikel publicerad i Sonic #51 (2010)

Artikel: Trans Musicales

Monday, March 15th, 2010

021205, en bensinmack någonstans i mitten av Bretagne, Frankrike, 15.12
Om ni sett »Gudfadern III« minns ni säkert citatet »just when I thought I was out, they pull me back in«. Tyst mumlar jag denna mening om och om igen; Air France slarvade för några timmar sedan bort min väska, jag har knappt sovit på ett dygn, himlen över västra Frankrike svartvit och nyss bestämde sig djävulen att Chris de Burghs »Lady in Red« är lämplig muzak att stå i kö för en apelsinläsk till. Men det främsta skälet till att jag parafraserar Al Pacinos rollfigur Michael Corleone är att jag är på väg till den tjugofjärde upplagan av festivalen Trans Musicales. Jag som trodde att Hultsfred 2002 skulle bli den sista gången jag slogs med ryggont, trängsel, fylla och sömnbrist.    »Our true enemy has not yet shown his face«.
   Utomhus. Vid en soptunna står en irländare vid namn Michael och röker. Vi börjar småsnacka lite och kommer efter ett tag in på musikscenen som florerade i hans hemstad Cork i början av nittiotalet.
   Jag: Undrar vad Niall från Sultans of Ping FC gör nu för tiden?
   Michael: Jag känner honom! Han bor i London och lär ut engelska till japanskor. Han har ju alltid varit förtjust i japanskor.
   Mitt skratt avbryts av att vår minivansförare Claude ropar att en avfärd är nära förestående. Jag och Michael klämmer in oss bland sju andra journalister och snart är vi på väg igen. Vi lämnade flygplatsen Charles de Gaulle för två timmar sedan. Tjugo mil kvar.

Hotel de Brest, Rennes, 18.09
Rennes har över 200.000 invånare och är huvudstad i departementet Ille-et-Vilaine. Några av dess främsta exportprodukter är textil, elektronik och bilar. Dessutom är Rennes en gång om året värd för Trans Musicales. Och med nyss ackrediterade saker som passerkort, papper och en väska jag kärleksfullt döpt till töntkonten befinner jag mig på mitt hotellrum – trivsamt beläget mittemot centralstationen – och kollar på Frankrikes svar på »Popstars«. Jag studerar helgens spelschema ingående och befinner mig snart än mer på strumpläst-nivå. Konserter som börjar fyra på morgonen? Funderar allvarligt på att köpa mig ett par tofflor, en käpp och en termos varm choklad och tillbringa kommande dagar framför TF1.

Liberté, 22.51
Liberté är en låda. Liberté får Hovet att framstå som ett under av charm och rokoko. Takhöjden är enorm. Scenen är enorm. Akustiken kunde varit bättre.
   Men jag bryr mig föga.
   The Stooges Project – bestående av originalmedlemmarna Ron Asheton och Scott Asheton samt bekantingarna J. Mascis och Mike Watt – vräker ur sig alla klassiker några meter framför mig. Det låter otroligt bra. Watts basspel och sång präglar allt, gör att det inte handlar om något, eh… Deep Purple utan Jon Lord. Ron och Scott, på gitarr och trummor respektive, ser ut att ha väldigt roligt. I ett hörn står J och riffar höglljutt. Personligen hoppar jag jämfota av upphetsning och tackar alla gudar att jag befinner mig i Frankrike just här och nu.

Liberté, 00.27
Calexico. Kärlek. Efter konserten är slut snubblar ut ur Liberté och köper en jättebaguette av pur upphetsning. Ställer mig vid en lampa och konsulterar spelschemat. Eftersom denna dag har kännts som tre fattar jag raskt ett beslut. Femton minuter senare ligger jag och sover i min hotellsäng.

021206, Hotel de Brest, 13.32
Hasar yrvaket ner till receptionen och lyckas med konststycket att på franska fråga kvinnan bakom disken om min väska händelsevis har dykt upp. Det har den. Nya underkläder! Deodorant och tandborste! Bandspelare! Får plötsliga flashbacks till min barndoms jular.

Presscentret, 15.30
Om jag är omgiven av gröna växter, hysteriska färgkombinationer, flickor som delar ut gratis Chupa Chops-klubbor och franska journalister måste det betyda att jag är i presscentret, beläget några meter till höger om Liberté. Nedsjunken i en soffa sitter jag och väntar på London-kvartetten Ikara Colt. Eftersom de är försenade har jag gott om tid att filosofera över exakt vad jag gör där. »Bokslut och rötterna till det« är svaret. Personligen är jag i princip mot trender och kategoriseringar, men att förneka att viss musik får mer press ett år jämfört med föregående och att vissa beteckningar fungerar är fel. Och artistuppbådet som Trans Musicales samlat är mycket av en provkarta på vad som gällde år 2002. I alla fall om du som jag pratat med skribenter för MOJO, XLR8R och Spex.
   Som en titt i kristallkulan funkar Trans dock sämre, främst för oss som jobbar på eftermiddagarna. Runt om i staden spelar nämligen då en drös mindre, till största delen franska, band. Vad jag däremot snart kommer att lära mig är att promoskivor delas ut frikostigt om man visar intresse och har en plastbit med ordet »media« om halsen. Så om ni tillåter att jag här hoppar lite i tiden så skulle jag med varm hand vilja rekommendera Margos »The Catnap« och Monograms »Monogram« – två utsökta och väldigt söta electronica-plattor.
   – Are you Johan?
   Åh, Jon Ball, Claire Ingram, Paul Resende och Dominic Young – Ikara Colt – har visst slagit sig ner runt omkring mig.
Ni var med på samlingen »Sonic Mook 2: Future Rock’n’Roll«. Skulle ni påstå att ni är framtidens rock’n’roll?
   Claire: Hehe!
Paul: Nej, jag anser att vi är ett band. Det är vår etikett; vi är ett band. Vi är ute på turné och vi spelar in album.

Presscentret, 16.12
Radio 4 är en kvintett från Brooklyn som tagit sitt namn efter en Public Image Ltd-låt och förmodligen håller Gang of Fours »Entertainment!« som en av sina favoritplattor. Deras andra skiva, betitlad »Gotham«, är producerad av DFA. DFA står för Death From Above och består av Tim Goldsworthy (även känd från U.N.K.L.E.) och James Murphy. Och är det några som orsakat svallvågor under 2002 är det dem. Personligen satt jag länge mest som ett fån och fattade inget när folk som Ika Johanneson pratade vitt och brett om deras genialitet och det tog ett tag innan jag fattade att DFA var både personer och ett skivbolag. Sedan, i augusti kanske, började jag inse att post-punk för tjugohundratalet var jättekul.
   Var var jag? Jo, Radio 4. Jag möter Anthony Roman – deras sångare, låtskrivare och gitarrist – i VIP-baren för en frågestund. Eftersom Anthony driver en skivaffär och jag gillar folk som driver skivaffärer leder jag in vårt samtal på detta.
   – Den ligger i Brooklyn och heter Something Else Records. Vi säljer rock’n’roll-kläder och coola album.
Köper folk mer post-punk och new wave-plattor nu för tiden?
   – Ja. Absolut. Det verkar vara det som folk är ute efter. Vilket är bra eftersom det är bra musik. Det har också blivit lättare att köpa sådana skivor eftersom mycket återutges.
Försöker du övertala kunder att köpa »Gotham«?
   – Nej… Om jag jobbar i kassan och någon kommer fram, håller upp den och frågar »är den här bra?« brukar jag svara »den är allright«.
Vad tyckte du om filmen »High Fidelity«?
   – Jag gillade den jättemycket. Den var på pricken. Det kändes lite jobbigt att se den, det var som att betrakta sig själv i två timmar!

Liberté, 21.17
Ikara Colt intar stora scenen. Sexiga fragment som »The Fall«, »The Fall möter uppspelta rottweiler-valpar« och »The Fall åker tunnelbana« far genom min skalle.

Liberté Haut, 22.05
En trappa upp från stora salen ligger ett mindre rum som inte riktigt kan bestämma sig om det är en gympasal eller inte. Vad som däremot är helt säkert är att det för tillfället är hemvist åt en sjuhundrahövdad publik och fem hårt synthande amerikaner som tillsammans kallar sig The Faint. De gillar färgerna rött och svart, ger ut sina skivor på Saddle Creek och har inget emot att kasta sig in i varje hook-späckad låt som om livet hängde på det.

Liberté Haut, 23.00
The Faint har packat ihop och en DJ förhöjer stämningen ytterligare. Detta uppsnappade jag snabbt vara ett av Trans varumärken – aldrig någonsin tystnad. Igår var det garagerock för hela slanten som gällde från skivspelningarna mellan alla uppträdanden, idag är det electroclash och sådan där nyinspelad postpunk som gäller. När post-post-punkarna The Raptures »House of Jealous Lovers« strömmar ut genom högtalarna hurrar alla församlade. Festivalens inofficiella signaturmelodi – den dyker upp överallt och återföljs alltid av jubel.

Liberté Haut, 23.42
För mig okända Audio Bullys Sound System pumpar ut något som visat sig vara en jobbig sörja till musik. Kul i max fem minuter, sedan sitter jag mot en vägg och undrar vem som bestämt att den stora big beat-retrospektiven är en kul idé. Att jag en månad senare skulle slå upp tidningar och läsa att Audio Bullys är ett av flaggskeppen i en ny huliganhouse-trend skulle jag då ha avfärdat som science fiction. Eller rättare sagt; det gör jag fortfarande.

Liberté Haut, 00.47
Värmen är olidlig. Ventilationen obefintlig. Alla runt omkring mig verkar blossa på jointar i morotsstorlek. Jag har inte ätit på tio timmar. Mitt i Radio 4:s utmärkta spelning känner jag att det börjar sticka som nålar i huvud och ben, så för att inte svimma pressar jag mig fram genom ett fullsatt Liberté Haut mot den friska luften på gården nedanför. Kostymklädda män, indiepop-tjejer, deras pojkvänner, Wu Tang-wannabes och en och annan hippie breder väg och plötsligt är jag utomhus. På skakiga ben sick-sackar jag tillbaka till hotellet och somnar direkt. Att det innebär att jag missar LCD Soundsystem och Boom Bip känns just då väldigt oväsentligt.

021207, Hotel de Brest, 11.07
Slår upp ögonen, inser att jag missade både Boom Bip och LCD Soundsystem i går och dunkar genast huvudet i väggen.

Presscentret, 16.10
På bordet framför mig ligger sju omslagspapper. Den långvariga väntan på intervjuoffer har gjort att jag börjat tröstäta klubbor. Först ställde ESG in sina intervjuer på grund av att vi alla befinner oss i ett land utan Burger Kings. Ingen vet var Fat Truckers tagit vägen. Och San Franciscos stolthet Topher »Gold Chains« Lafata har fått ont i halsen och jag håller sakta men säkert på att bli bortprioriterad av hans presskontakt till förmån för fransk radio. Till slut reser jag mig och gnäller lite extra inför alla som lyssnar och plötsligt sitter jag och Gold Chains och kraxar frågor och svar mellan varandra.
Blir du ofta kategoriserad som indie-hiphop?
   – Inte i Amerika. Jag känner till klubbarna där, så jag kan bestämma: »jag vill spela här, tillsammans med dessa DJ:s« och så vidare. Jag har mer kontroll. Men några hävdar att jag är en del av en ny hiphop-rörelse, de säger »åh, Anticon, Gold Chains, Cex…«. Men jag bär ingen hiphopfana. År 2003 kommer jag att göra house och släppa en punkskiva.
Kommer punkskivan, liksom Gold Chains-EP:n »Str8 From Your Radio«, att ges ut på tigerbeat6?
   – Vet inte. Miguel [kid606] är så jävla snål så jag tror jag släpper den själv. Heh.
Jag gillar dina texter. Improviserar du dem eller skriver du ned dem?
   – Jag skriver ned dem. Visa mig en person som kan improvisera sådana rader. Jag tror inte att det är möjligt. Folk som påstår att de freestylar har skrivit ned allt innan, de har texterna i huvudet. Om de verkligen skulle försöka hitta på allt just där och just då skulle de förmodligen låta »bring it on/bring it on/bring it to the crack of dawn«.

Presscentret, 17.00
Mélanie Aigle, International Press Officer: Du tar buss 19, hållplatsen finns på gatan där borta.
   Jag: Gatan där borta?
   Melanie: Nej, där borta.
   Jag: OK.
   Melanie: Och så åker du mot Cleunay, kliver av vid Ferdinand de Lesspes. Det kostar en euro.
   Jag: Lugna puckar.
   Trettio minuter senare lyckas jag lokalisera rätt busskur. Väl där dyker dock en buss upp som på beställning.
   Station Ferdinand de Lesspes ligger mitt i en förort. En förort som verkar helt övergiven; alla affärer är stängda, husen är nedsläckta och tysta. Tack och lov för några franska rockers som jag kan smyga efter, annars hade jag nog fortfarande irrat runt där och känt mig som den siste mohikanen i ett miljonprogram på månen.

L’Antipode, 17.50
Väl inne i den bunker där några av kvällens begivenheter kommer att äga rum känner jag mig vid så gott mod att jag stegar fram till baren. Efter att ha blivit serverad en lång harang i stället för en stor stark vänder jag riktning och sätter kurs mot ett växlingsbås istället. Snart har jag några låtsaspengar i näven och kan få min dricka – ett bisarrt system som praktiseras på vissa utskänkningsställen under Trans. Men här hoppar inga halta löss för det, ty av publikrörelserna att döma är det dags för Sheffields nya stoltheter, analogsynth-trion Fat Truckers, att vrida fram några svängiga bitar. Jag tar plats bland fyrahundra andra själar i en sal och njuter av dova, knarrande Moogs och Korgs. Tänk The Normal efter fjorton pints Guinness. Med en alldeles för professionell mimuppvisning på köpet.

L’Antipode, 18.34
Fat Truckers har gått av. DJ:n lägger på »House of Jealous Lovers«.

L’Antipode, 19.15
In från höger: Gold Chains! Han stegar fram till laptopen, klickar igång musiken och börjar vanka fram och tillbaka över scenen samtidigt som han rappar med en röst som håller ger Tone Locs en match! Detta gig har alla möjligheter att bli klassiskt! Men! Plötsligt! Han får sällskap på scen av två danserskor! Vad? Pressklipp från Beastie Boys första Englands-turné bankar mot mitt pannben. När kommer go-go-burarna att sänkas ner? Sedan inser jag att allt förmodligen är en kärleksfull blinkning – liksom Gold Chains texter – till playa-mentaliteten men saker och ting blir inte mycket bättre av det. Varje giftig rad som tjejerna lägger följs snart av att de gnider sig mot varandra. Och även om det är ironiskt sex är det lik förbannat sex och här gick jag och trodde att jag lyssnade på musik som inte behövde ta till sådana knep.

Buss 19, 20.22
Träffar Michael igen. Han berättar att han och några kompisar varit på utflykt under dagen, åkt tåg till en badort. Jag får känslan av att jag kommer behöva söka läkarvård om jag ska hänga med i hans tempo så jag ursäktar mig och drar tillbaka till Hotel Brest. Men först stannar jag till vid ett bageri och köper proviant.

Hotel de Brest, 22.07
Värmer upp inför kvällens begivenheter genom att kolla på ett telethon som aldrig tar slut och dricka två burkar Kronenbourg veteöl. Nog för att galan drar in miljoner och åter miljoner euro till handikappade barn, men artistuppbådet är under all kritik.

Libreté, 01.45
Mitt TV-val har haft önskad effekt. Jag är laddad upp över öronen. Samma sak kan sägas om de tusen personer som jag delar luft med. Vi väntar alla på belgarna 2ManyDJ’s – representanterna för bastardpopen, en genre som ju återigen stack upp sitt roliga huvud år 2002. Och där är de! Tror jag! Det är lite svårt att avgöra, men två killar står böjda över två skivspelare där borta i fjärran i alla fall.
   Och: kaos.
   Jag kan bara fånle åt alltihopa. 2ManyDJ’s släpper lös ett set som är en orkan av hits – Daft Punk, New Order, »House of Jealous Lovers«, och så vidare – och hela plåtlådan håller på att explodera. Alla dansar vi, kramar om varandra och älskar varenda sekund. Det är opretentiöst, populistiskt och alldeles, alldeles underbart. Folk stagedivar och flyter sedan omkring på uppsträckta händer. Den enda spelning jag kan jämföra med är Chemical Brothers på Roskilde 1995.

Liberté Haut, 02.10
Som en åsna mellan två hötappar. Men jag väljer ändå att se ESG. Det är ju inte var dag man har chansen att se det bästa avant-funk bandet från Bronx. I över tjugo år har de hållit på och de kan fortfarande få folk att svänga sin komplicerade rumpa. Eller också inte. Efter det att Renee, Valerie, Marie, Chistelle och Nicole spelat sin första låt, sagt »hello Paris« och känts allmänt taffliga funderar jag allvarligt på att kasta mig ner till nedervåningen igen. Sedan händer något och polyrytmiken börjar leva. Och när de gör »UFO« – deras väldigt samplade »hit« – ångrar jag ingenting. En meter framför mig har en kanske tretton år gammal kille i tomteluva en breakdance-uppvisning. Han verkar inte heller missnöjd.

Utanför Liberté, 03.21
För en hel del människor är kvällen definitivt över. Till exempel är utgången blockerad av en sliten man som lagt sig raklång på marken och lutad mot en lyktstolpe står en kille och spyr luft. Själv hade jag ikväll tänkt att stanna uppe till 07.00 och titta på Andrew Weatherhall, men så ställde han in och ensam samt med bristande språkkunskaper känns det inte riktigt läge att träffa nya vänner och festa med dem hela natten. Så återigen hägrar hotellet mitt. Gnolande på »Suicide is Painless« lämnar jag Trans Musicales bakom mig.

Hotel Brest, 03.32
Godnatt.

021208, ombord på ett Air France-ägt flygplan, någonstans över Europa, 16.21
Djävul på högra axeln: Minns du inte trängseln? Röken?
   Ängel på vänstra axeln: Äsch, bara du kommer ihåg att ta med dig vatten in är det lugnt.
   Djävul på högra axeln: Ryggontet? Hur trött du blev?
   Ängel på vänstra axeln: Vatten och energidryck.
   Djävul på högra axeln: »Just when I thought I was out, they pull me back in«?
   Ängel på vänstra axeln: Det var några makalösa konserter du såg, eller hur?
   Djävul på högra axeln: Äh, jag ger upp.
   Ängel på vänstra axeln: Ja, gör det. För vi åker nog tillbaka nästa år!

Original till artikel publicerad i Sonic #10 (2003)

Artikel: Lee Ranaldo

Monday, March 8th, 2010

”Senare samma kväll går jag en oskyldig liten barrond i East Village. Det är ett sädigt område befolkat av i huvudsak punkare, anarkister och allsköns radikaler.
   Och Sonic Youth är kungar.
   Alla jag pratar med blir dödligt impade när jag berättar vilka jag mött.
   Men de säger inte: ”Wow, har du träffat Sonic Youth.”
   De säger: ”Wow, har du träffat Thurston och Kim.”
   Thurston och Kim.
   På hemmaplan är namnet Sonic Youth tydligen synonymt med dem. Det är inget de direkt uppskattar. När vi efter holmgången uppe i lägenheten kliver ut i den klibbiga värmen för fotografering frågar SA:s fotograf om han möjligen får ta en bild på duon.
   - Nä, varför då, snäser Thurston, ta en bild på Steve och Lee istället. Måttligt intressant förslag. Det blir gruppbild och uppställning mot en solkig vägg på sjaskiga Crosby Street.”
- Per Bjurman i SA # 18

”Alright, this is my shot – this is called ‘Eric’s Trip’”. – Lee Ranaldo till publiken på live-epn ”Dirty Boots”

”Like many musicians working in HipHop, Ambient and Jungle, McCombs is drawn to the notion of the ‘imaginary soundtrack’ its open forms and attendant potential for mood enhancement. (…) ”I think that Barry Adamson’s Moss Side story was a great record. That was a great idea, having a soundtrack with no movie. I like things that create moods more and more. I like those things more than I like regular songs. Movies create moods and books create mood. I think that’s definately what we’re doing.” – K Martin intervjuar Doug McCombs från Tortoise i the Wire # 134.

”Lee Ranaldo looks like the kind of guy who would write about car wrecks.” – Lisa Crystal Carver, linernotes till EVOL.

På den senaste tiden har en stor del av medlemmarna i Sonic Youths musikaliska utforskanden skett utanför ramen till Sonic Youth. Kim Gordon gör sina tillsammans med Julie Cafritz i Free Kitten. Steve Shelley gör sina genom att hålla takten i the Raincoats och Mosquito samt driva det utmärkta skivbolaget Smells like Records. Thurston Moore i sin tur gör sina genom att jamma med personer som William Hooker eller spela in utmärkta soloskivor eller sparka sönder förstärkare. Han äger även han ett lyckligt litet skivbolag, Ecstatic Peace.

Men vad den här artikeln ska koncentrera sig på är Lee Ranaldos senaste musikaliska förehavanden. Lee Ranaldo, Sonic Youths kanske mest underskattade medlem. Det som alltid varit unikt med Sonic Youth är att de har tre låtskrivare, alla kapabla att skriva Sången. Men de flesta verkar missa detta, för de flesta är Sonic Youth fortfarande synonymt med Thurston och Kim. Vilket kanske inte är så konstigt, men desto mer olyckligt. Jag vill på inget sätt förneka någon i Sonic Youth, men det räcker med att lyssna på Daydream Nation, av många (däribland mig) ansett som Sonic Youths mästerverk, för att inse vilken otroligt bra låtskrivare och viktig kugge i maskineriet Sonic Youth Lee är. Hans bidrag till den skivan, ”Eric’s Trip”, ”Hey Joni” och ”Rain King” är inget annat än mästerverk och de visar även tydligt hur många olika musikstilar han behärskar. Från den minst sagt monstruösa ”Rain King” till abstraktpoppiga ”Hey Joni” och tillbaka. Eller så kan man studera fotot på innerkonvolutet till Sonic Youths ”senaste” CD, Made in USA. Där står han, i en tajt vinröd tröja från Schoolkids Records, lagom slitna jeans, och blickar lojt in i kameran. Som en definition av ordet cool. (De som hävdar att Thurston är coolast kan ju ta en titt på samma foto..)
   Men det som verkligen fick mig att bestämma mig för att intervjua denna 38-åriga Hoboken-bo var en liten skiva med en guldbrun teckning på det annars helt svarta konvolutet – ”Broken Circle/Spiral Hill”. Ett Soundtrack till en film jag inte trodde fanns i sinnevärlden. Ambient. Fascinerande. Stämningsfullt, stämningsskapande. Ljud utan melodi. Ljud som du inte förstår, men som berör. Spacemen 3. Spectrum? En Ennio Morricone som på gränsen till bortdomning beslutar sig för att gå loss på en överstyrd gitarr samtidigt som två lagom påverkade gentlemen – Henry Mancini och Bernard Herrman sitter i varsitt hörn och bankar mysko ljud ur slitna fenders.. Eller 0:00 till 3:04 i Glenn Brancas ”Symphony No 1 (Total Plexus)” men furtur. Ungefär som i början på Ghost Bitch fast mer. ”I looked around around and people’s faces were distorted… (…) someone came up to me and I shut my eyes and with a machine he projected images on the back of my eyelids.” – Tom Wolfe, ur the Electric Cool Aid Acid Test. Eller varför inte the Aphex Twin med gitarr. Vänta, får man inte Seefeel då? Sonic arcithecture. Eller så här: Michael Stipe hävdade för ett tag sedan att ”If there was a party at the end of the world Sonic Youth would be the band to play.” Rätt så. Men på efterfesten skulle Lee spela.
   Som ni nu kanske förstått skickade den skivan ut mig till platser jag aldrig besökt förut, platser utan egentliga referensramar. En magisk, mystisk turné till ställen dit få skivor tagit mig.
   Var vänlig notera att Lee även gjort saker bland annat tillsammans med Epic Soundtracks och Daniel Johnston men det och alla andra tidigare projekt lämnar vi till en annan intervjuare. Vad jag försökt koncentrera mig på här är Lees allra senaste förehavanden. Samt några intressanta gamla.

Men vi börjar väl från början?

Så Lee, om du känner för att berätta för mig om dina två första band the Fluks/Flucts och Plus Instruments gör så.
   - The Fluks, mitt första riktiga band, bildade jag tillsammans med David Linton i Binghampton, NY, 1978-79, vi bytte namn till the Flucts när vi flyttade till NYC 1980-81 någon gång. Vi spelade art rock, gjorde en del framträdanden bland annat på Max’s Kansas City och CBGB’s en gång tillsammans med the Coachmen. Det var då Thurston och jag möttes för första gången. The Flucts har inga egentliga utgåvor ute men ibland brukar jag och David hota med att ge ut några av de tejper som fortfarande existerar.
   - Efter the Flucts kom Plus Instruments som bestod av David, jag, och en flicka från Holland som hette Truus de Groot, som vi hade mött separat under europeiska turneer tillsammans med Glenn Branca och Rhys Chatham. Det här bandet uppträdde i NYC och i Holland och har en LP ”Plus Instuments Avril 1981” ute på Kremlin i Holland och en flexisingel som medföljde ett nummer av den holländska tidningen Vynil. Trots att bandet fortsatte med ersättare lämnade jag och David det efter det att den skivan var färdiggjord för att bosätta oss i NYC och uppträda på den nu berömda ”Noisefest” organiserad av T. Moore. Strax efter det började Thurston, Kim och jag spela…
Kan du berätta lite om spelningarna du gjorde med Michael Morley? Hur kom det sig att ni började samarbeta?
   - Han kom till Amerika under Table of the Elements beskydd och letade efter någon att spela tillsammans med. Michael och jag har varit bästa vänner sedan jag träffade honom för första gången, 1988 tror jag att det var. Det var när Sonic Youth för första gången turnerade i Nya Zeeland. Vi har korresponderat ända sedan dess angående vitt skilda gemensamma intresseområden, om musik, måleri, poesi, relationer, hembryggt öl, datorer och problemen med poliser. När Sonic Youth återvände till Nya Zeeland 1991, tror jag, var the Dead C förband på alla våra tre spelningar. De var storartade! Vid den tidpunkten cementerade jag och Michael ytterligare vår vänskap, och började seriöst spåna angående att göra något tillsammans. Vid ungefär samma tid hade jag börjat med en ”through-the-mail group of pieces”. Alltså, jag skickade en kassett med femton av mina inspelningar till en liten grupp människor och bad dem att spela in sina svar på en fyrakanalare för att sedan skicka dem till mig så skulle jag sätta ihop allt. Roger Miller från Mission of Burma/Birdsongs/NoMan var en av de som skickade sina svar till mig. Svaren jag fick ligger fortfarande och skräpar här omkring någonstans. Men nyligen tog jag några av Michaels svar och använde dem på min just avslutade spoken word-skiva.
   - Så i alla fall, när Jeff Hunt från Table of the Elements bjöd upp Michael från Nya Zealand, började han leta efter någon att samarbeta med, och det var bara naturligt att det blev jag. Från början var det meningen att jag skulle spela tillsammans med honom över hela USA, men jag var tvungen att låta vissa förpliktigelser med Sonic Youth gå före, så jag kunde bara göra östkust delen av turnén tillsammans med honom. Michaels sidoprojekt heter Gate, vilket består av han och den han råkar spela med för tillfället, eller också är det bara han solo. Så jag var ena halvan av Gate i April 1993. Vi spelade på två Table of the Elements extravaganser, i Atlanta och Hartford, tillsammans med Faust, Tony Conrad, Jim O’Rourke, Keiji Heino, från Japan och Thurstons band Male Slut. Samt på ett antal andra spelningar som Thurston organiserade för Male Slut, Heino och Gate. Jag döpte de spelningarna till ”the Avant-Garde tour” och den började i Atlanta och slutade i Boston. Någon gång kommer Thurstons film av den turnén dyka upp. Båda dessa shower spelades in på multitrack och video och de kommer också att släppas någon gång. I Atlanta var vi Gate 5, bestående av Thurston, Tim Foljhan och Steve Shelley. I Hartford var vi en annan kvintett bestående av Heino, Steve och Jean-Pierre från Faust. Båda de två spelningarna var rätt så vilda.
Har ni några planer på att släppa ett studioalbum?
   - Michael och jag gjorde några studioinspelningar här i New York som jag tycker blev rätt så fantastiska. Det finns inga planer på att släppa dem just nu, men någon gång kommer vi att göra det, förmodligen som en dubbelCD. Den spelningen vi gjorde i Boston kommer att komma ut på Poon Village i maj, tror jag. Den skivan kommer också att innehålla bitar från vår show i New York som vi gjorde tillsammans med elharpsspelerskan Zeena Parkins. (Försök att få tag i hennes LP från 1993 – ”Nightmare Alley” utgiven av Table of the Elements. Red.) Några andra bitar från den spelningen kom just ut på en Thread Waxing Space Live ‘93-94 samling.
Och skivan du gjorde tillsammans med Seymor Glass? Hur kom den sig? Finns den att köpa nu?
   - Ja, skivan som Seymor släppte, Broken Circle/Spiral Hill finns ute i affärerna nu. Den släpptes på Seymors skivbolag, the Starlight Furniture Company och Michael gjorde teckningarna på konvolutet. Seymor gör också Bananafish och vi har varit vänner ett tag. Leah och jag övernattade hemma hos honom i San Fransisco förra veckan, under en spoken word/musik/film turné vi gjorde på västkusten tillsammans med beatpoeten Michael McLure och hans partner Ray Manzarek från the Doors.
Ja, ja. Just det, så ligger det till. Jag hade fått för mig att du gjort en skiva Seymor spelade någonting på. Du bidrog med ett spår på Bananafishs samlings-CD eller hur?
   - Ja, CDn som följde med Bananafish 1-4 boken har ett spår från ett av mina liveframträdanden och en bit av SYs score till filmen Made in USA. Han hade också ett annat av mina spår: ”Deva, Spain: fragments” på en sjutummare som man fick tillsammans med ett nummer av tidningen. Seymor är förutom en publicist en spelare, but has yet to appear on any of my cuts, sadly.
Och skivorna du släppte på Table of the Elements, kan du berätta lite om dem?
   - Som en del av deras sjutumsserie av olika sologitarrister skickade jag dem tre stycken för åtta gitarrer: Smoke Ring, Travis 5 och Travis 7. De kom ut som elementet Silikon. Varje skivsläpp var ett element från det periodiska systemet, den första serien hade gröna eller vita konvolut och den andra är svart, helt svart, vackert svarta konvolut. Eftersom jag är intresserad av datorer blev jag glad över att få vara Silikon. De låtarna spelades alla in på Sonic Youths åttakanalare såsom det mesta av mitt nyskrivana material är.
Du har aldrig tänkt över möjligheten att göra musik enbart med hjälp av datorer? Eller kommer du att hålla dig till gitarren?
   - Datorer är verktyg, precis som gitarrer, så musik kommer att skapas på/genom dem. Jag har tänkt på det men aldrig gett det något seriöst uppmärksamhet. Vid den här tidpunkten av mitt liv skriver jag hellre på datorer och gör musik på annat sätt. Mycket fin musik har skapats på dator: James Tenney, Morton Subotnick, Gregory Legeti, Neil Haggerty, samt många fler.
Kan du berätta något om skivan ”the Scriptures of the Golden Eternity”? Är den i samma ådra som ”From here to Infinity”? Jag har inte lyckats få tag på ett ex, det är därför jag frågar.
   - Scriptures-LPn (titeln är tagen från en Kerouac bok med samma namn) är faktiskt en semi-officiel bootleg, inte en faktisk release. (Skivan gavs i original ut av Father Yod, jag fick tag i den tillslut. Ha! Red.) Den har hitintills bara varit tillgänglig på LP men den kommer att släppas på CD snart. Jag fick reda på att de höll på att göra den och jag sa väl ”okaye” men den är i samma tradition som andra LPs bestående av liveinspelningar. Skivan består av två sologig med mig båda inspelade på the Knitting Factory ett gig gjorde jag ‘88 det andra ‘89. Förhoppningsvis kommer ljudkvaliten att vara bättre på CDn än det på skivan… Den är ganska olik i avsikt från Infinity.
Och ditt samarbete med Leah Singer? Hur träffades ni?
   - Leah och jag har samarbetat i några år nu. Vi träffades när hon erbjöd mig att uppträda på festivalen hon anordnade på the Knitting Factory 1989, ”the Handmade Instrument Festival”. Leah är fotograf och filmare. Vi har arbetat tillsammans i några år nu, i bland kallar vi oss Drift, vilket innebär att jag spelar gitarr och bandspelare och framför texter och hon visar filmer, manipulerar filmer bakom mig. Hon använder speciella projektorer som gör det möjligt för henne att visuellt göra det en scratchare gör med skivor, fram och tillbaka, stanna och starta, snabbt eller sakta. Det ser rätt tufft ut. Vi har gjort en del turnéer runt om i Europa och en eller annan show här i New York. Västkustturnen jag beskrev för ett tag sedan var vår första turne i USA. Vi har också gjort ett par filmer tillsammans. Det är något som hon gör ofta men som även jag gör ibland.
Apropå Leah, vad jag undrar är om det är hennes filmprojektioner man kan höra i början av din version av ”Stephanie Says” på Fifteen Minutes CD:n?
   - Nej det är det inte, men hon hjälpte mig att sammanställa det. Den låten spelade jag in på den första dagen av Gulfkriget och de ljuden är ett collage av vad man kunde höra på radion den dagen.
Och ditt nyliga samarbete med Mike Watt?
   - Ja, Thurston, Steve och jag spelade på hans nya skiva ”Ball-Hog or Tug Boat?” tillsammans med halva amerikas indie rock community. Det räcker med att säga:”Nels Cline is a Gas!”
Gjorde inte ni (Sonic Youth) en singel tillsammans med honom för en massa år sedan?
   - Singeln vi gjorde bestod av material från the Ciccone Youth-albumet. Han spelade också på ”In the Kingdom #19” mitt spoken word spår på EVOL.
Är filmer något vi kan förvänta oss av Lee Ranaldo i framtiden?
   - Mycket möjligt, eftersom det är något jag tycker om att göra när jag har tid. Jag har gjort en kortfilm, en dokumentär över när jag och Steve besökte Kerouacs grav i Lowell, Massachussetts som jag döpt till ”A Book of Dreams”. Den filmade jag med en pixelkamera och den blev rätt så bra. Min favorit av mina filmer är ”Notebook” som finns med på en filmsamling från Aviastic som även har ett soundtrack och en tidig spokenword inspelning från mig. Leah och jag har tillsammans gjort en film som heter ”Here” som handlar om en resa till en spökby i väst. Den filmen har man hittills bara har kunnat se under våra liveframträdanden.
Apropå filmer så när jag talade med Brian och Hugh från Thinking Fellers så sa de att vad de skulle vilja göra i framtiden är soundtracks. Soundtracks utan en film, bara låtar som skapar en bild åt lyssnaren. Skriver du låtar på samma sätt, försöker du fånga en speciell stämning med de låtar du gör eller sätter du dig bara ner och låter saker hända?
   - I think of plenty of good music as film-less soundtracks. Mycket av det vi gjorde i början med Sonic Youth hade den känslan. Sånger handlar mycket om stämning. Men i den här punkten av mitt liv är jag mer intresserad av att låta sånger vara sånger och göra soundtracks för verkliga filmer. Sonic Youth hade turen att få göra ett soundtrack till en film som hette ”Made in USA.” Filmen var inte speciellt bra men vi gjorde några bra låtar till den. Det soundtracket släpptes nyligen av Rhino Records. Jag spelade nyss in ett soundtrack för en indiefilm som heter ”Heavy” vilket blev rätt så bra. Och jag har också gjort musik till ett soundtrack till en film som håller på att slutföras som heter ”Frisk”.
   - För att svara på den musikaliska biten av din fråga så ja, sometimes ibland sätter vi oss bara ner och låter saker hända och sedan försöker vi få tag i det för att se var det tar oss. Ibland så ser vi ett speciellt ”mood-scape” framför oss och försöker efterlikna eller frambesvärja det… .
Så vilka typer av filmer tycker du om? Favoritskådespelare? Favoritregissörer?
   - Oh man, the list is long. Jag älskar film, det finns inget bättre än att sitta i ett mörkt rum och titta på dem. Jag skulle säkert kunna gå på bio varenda dag, och i bland gör jag det också! Men först och främst: Godard. För mej så är det han som är kungen, och då menar jag inte bara för hans tidiga filmer utan också de som han gjort nyligen. De är också remarkabla. På andra sidan myntet har vi Stan Brakhages fantastiska verk. Mellan dessa har vi oräkneliga europeiska och amerikanska filmskapare som jag älskar. Utan inbördes ordning har vi Antonioni, Fassbinder, Wenders, Chantal Ackerman, Maya Deren, Jim Jarmusch, Scorsese, Coppolla, Kubrick, Bruce Connor, warren Sonbert, Orson Wells, Woody Allen, Alain Tanners Messidor, Greg Araki, Ken Jacobs, Jane Campion, Peckinpah, Nicholas Ray, Traffault, Spielberg, inget skämt, Tarkovsky, Nick Roegs Blade Runner är en av mina favoritfilmer, Lucas Stjärnornas krig, Ozus filmer, Hitchcocks, Richard Linklater är intressant. Listan kan fortsätta mycket längre. Skådespelare, skådespelerskor också. Trots att jag älskar en massa Hollywoodfilmer så finns det en hel del att hata med Hollywood, särskilt idag. The Independents are where it’s at. I Europa har ni förstått det länge, men vi håller fortfarande på att lära oss det här i Amerika. Fuck Oscars and Grammys.
För att återgå till dina projekt. Hur står det till med spoken-word albumet? Är det släppt än?
   - Skivan med spoken word-material, titulerad ”Dirty Windows” är just färdiggjort efter en lång tids jobb till och från med den. Den är något jag arbetat på länge nu, trots det har jag blandade känslor över att bli sedd som en del av spoken word-vågen. Jag har skrivit saker ett tag och nyss fick jag min första lilla bok publicerad, kallad ”Road Movies”. Den innehåller foton av Leah. Den är publicerad av Soft Skull Press, 50 E Street, NYC 10003 och kostar 5$. En jag håller just på med en andra bok, som jag kallar ”Bookstore”. Den borde vara klar om ett par månader. Den kommer också att innehålla foton tagna av Leah.
Vad hände med boken som skulle heta ”Near Here”?
   - ”Near Here” var en tidig titel på vad som senare blev ”Road Movies”.
Angående spoken word-skivan, kan vi vänta oss spår liknande ”Bloomington, Indiana” (från Broken Circle..) på den?
   - Skivan kommer att innehålla min musik och talad text från böckerna och andra ställen. Ja, det kommer att vara en version av ”Bloomington” på den.
Och apropå böcker, hur ställer du dig till Alec Foege’s nya bok, ”Confusion is Next; the Sonic Youth Story”? Är den den definitiva guiden till Sonic Youths underbara värld?
   - Jag förmodar att Alecs bok har all information i rätt ordning, you know what I mean? Vi arbetade massor tillsammans med honom för att få saker sorterade i rätt ordning kronologiskt sett, och jag förmodar att för många människor kommer den att ha mängder av information om människor och scener de aldrig förstått existerade. Den är en aning platt dock, skrivmässigt sätt .
   - Men det finns en annan bok, väldigt deluxe och med ton av coola bilder som heter ”Sonic Youth: I Dreamed of Noise” som kom ut i Spanien. Den täcker samma period på ett berättande sätt och är på många sätt coolare, dock är den dyrare.
Dina collages som du gjort? Vem eller vad bidrog med inspiration till dem?
   - Jag gör lite olika konstverk ibland. De collagen jag gjorde sist bestod av bilder från modetidningar, men de gjorde jag för två år sedan. Det är på tok för sent nu att ge sig in i en arty diskussion om influenser från konstvärlden, de är alldeles för många för att nämna. Jag gillar Ferdinand Holler dock.
Har du producerat något på sista tiden?
   - Den enda skivan som jag har producerat på sistone är det australiensiska bandet You Am Is nya. Den heter ”Hi Fi Way”. Det är en fantastisk skiva om jag får säga det själv. De är ett storartat band, och det här är den tredje skivan jag gör tillsammans med dem. Jag har inte producerat så mycket sammanlagt, en skiva med Hollands Kleg, en med Babes in Toyland och en med Frankrikes Diety Guns. Det är vad jag gjort hittills. En eller två produktions-gig per år får räcka. Det är kul att jobba i studion, jag trivs med det, men du måste verkligen tycka om bandet för att låta de ta tid från dina egna projekt.
Kan du berätta lite om de spelningarna du gjorde tillsammans med William Hooker? Några planer på att fortsätta det samarbetet?
   - Albumet jag gjorde med Hooker heter ”Envisioning”. Det består av två livesets gjorda på Knitting Factory i april 1994 – de var faktiskt inspelade samma dag som man annonserade ut över världen att Kurdt var död, så för mig är det ett dokument över en väldigt tung, mixed up kväll.
   - William och jag hade gjort några spelningar tillsammans, och han hade hört om mina spoken word/musik shower med Leah Singer. Han föreslog att vi skulle göra en spelning tillsammans eftersom han också skriver prosa/poesi. Så här långt är den skivan det enda extended instance av vår vokala/instrumentala förening, trots att vi spelar tillsammans ofta, och har en annan skiva tillsammans med Zeena Parkins all set for release. På Envisioning hör du ett set komplett live som det framfördes och ett set chopped up i bitar och reassembled för att göra den sista valet, a tape collage instrumental. Jag gillar mitt synthspelande på den här skivan ganska mycket.
Vilka band lyssnar du på nuförtiden?
   - Jag lyssnar på en massa olika saker för tillfället, från nya Pavement, Royal Trux, Guided by Voices, PJ Harvey och Oasis (!) till gamla John Fahey skivor och Glenn Goulds pianoskivor.
Tycker du om japanskt noise?
   - Visst, vem gör inte det?
Några favoriter inom den genren?
   - Keiji Heino, gitarrmästaren, Violent Onsen Geisha, Masonna, Merzbow, Hijo Kaidan och the Boredoms så klart och alla deras sidoprojekt, vilka inkluderar Hanatarash, jag gjorde en coverversion på en av deras låtar som utkommer den här månaden (maj) på ett hyllningsalbum till dem. Det borde bli det mest uppfuckade hyllningsalbumet någonsin, det kanske du förstår om du känner till bandets musik.
Vilka av dina egna låtar är du mest nöjd med?
   - Oh gee who knows?
Jag har förstått att Lou Barlow en gång skrev till er och talade om hur mycket han gillade ”Sister” och hur den skivan påverkade hans liv. Har du någonsin gjort något liknande? Alltså skrivit till någon person du verkligen beundrat?
   - Det är cool att korrespondera med människor du beundrar, men det känns ofta mer som en ”peer-thing” än ett fanbrev. Det var på det sättet som Michael och jag blev vänner. Det händer då och då. Jag skrev till baseballspelare när jag var barn, men jag kan inte komma ihåg om jag någonsin skrev ett fanbrev till någon inom musikbranchen sådär out of the blue. Självklart så är det lätt att när man möter någon vars verk man beundrar brista ut i lovprisningar.
Baseballsäsongen börjar någon gång nu va?
   - Baseballsäsongen är, som de säger, all fukked up. Jag följer den inte längre.
Vad gör Glenn Branca idag?
   - Han gjorde just några framträdanden här i New York och han har en drös nya symfonier som snart kommer att släppas -S. 8, 9, 10. (Somfonierna 8 och 9 med undertiteln The Mysteries kom nyss ut på Ativistic. Köp! Red.) Några är elektriska, några orkestrala. Han skriver mer för riktiga orkestrar nu. Jag försöker övertala honom att spela in en soloskiva.
Ja tack! Vad gör Cody (Linn Ranaldo, Lees son) idag?
   - Cody’s fine. Hans band tillsammans med Simon Fair Timony, the Stinky Puffs, har just släppt en CD på Elemental Kids. Go Figure.
Den här beskrivningen av dig som en neo-beatnik är det något du kan leva med? Tycker du att det stämmer?
   - Jag gillar Kerouac, Ginsberg och Burroughs, beatpoeterna, samt en hel del andra författare. Jag bryr mig inte om vad folk sätter för etikett på mig längre, men det är inte ofta någon har det privilegiumet att bli märkt som en ”neo-beatnik” dadee-o.
Så vad kan vi förvänta oss av Sonic Youth i framtiden?
   - Vi kommer att börja spela in en ny skiva i april och vi kommer att ge oss ut på turné i ihöst. Lots more freakouts to be expected from us all, together or individually.
Är det något du ser fram emot? Att ge dig ut på turné?
   - Vi ser alla fram emot att ge oss ut och spela igen. Det har varit skönt att vara här i New York så länge som jag nu varit det, men att spela live är vad vi gillar och vi kommer förmodligen att fortsätta göra det så länge folk kommer till våra spelningar. Jag tror vi har nu kommit till en väldigt lugn period musikaliskt om man ska gå efter hur vi spelat under repetitionerna. Very loose and free, shaking off the stiff early major label period. Grungen är över och allt möjligt igen.
Så en lite dum fråga att avsluta allting med… Vad tycker du om bandet Eric’s Trip?
   - Jag såg dem live för ett tag sedan, de var ok. Jag gillade verkligen de där annonserna de hade i tidningarna för sitt nya album. De har ett bra namn…

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #1 (1995). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!