Archive for the ‘Artikel’ Category

Artikel i Stockholms Fria

Monday, January 25th, 2016

Skrev om Musette i Stockholms Fria (finns även på nätet). #stockholmsfria #musette

Ett foto publicerat av Johan Jacobsson (@soundofsuburbia)

Artikel i OrkesterJournalen

Wednesday, December 16th, 2015

Skriver om Charlotta Andersson i nya OrkesterJournalen!

Ett foto publicerat av Johan Jacobsson (@soundofsuburbia)

Artikel: Calvin Johnson

Saturday, November 28th, 2015
Stockholm, 1995. Klockan är över fyra på natten, inuti en gammal malmgård belägen på Södermalm råder febril aktivitet. Sedan länge ensam kvar i lokalerna och i skenet från en datorskärm tar jag plats, breder ut mig och gör det själv; passion, kunskap och mission omvandlas via rudimentär förståelse av Word, PageMaker och en scanner till något konkret.
  Klippa, klistra, peka, klick.
  Två timmar senare, stereon i bokhyllan försätts i viloläge, de fyrakanalsinspelade tonerna tystnar. En gallergrind, ett larm och en port forceras, klar majmorgonluft hälsas. Med det nyligen färdigställda fanzineoriginalet under armen börjar jag den korta promenaden mot busshållplatsen.

Olympia, Washington. 37 000 invånare, 97 kilometer söder om Seattle och 117 kilometer norr om Portland. I denna stad, på 2700 Evergreen Parkway, ligger Evergreen College, ett progressivt lärosäte som grundades 1971 med målet att »hjälpa studenter att nå sin potential genom innovativa, tvärvetenskapliga program inom konst, samhällskunskap, humaniora och naturvetenskap«.
  Sedan den 1 januari 1973 är Evergreen College också hemvist för närradiostationen KAOS, 89.3 FM. I begynnelsen en ganska ordinär kanal, men 1978 tog John Foster, då musikansvarig, två beslut med oöverskådligt många positiva konsekvenser. Vad han drev igenom var nämligen dels en policy som stipulerade att åttio procent av de låtar som gavs eterutrymme via KAOS skulle vara lyfta från skivor utgivna av oberoende bolag. Dessutom lade han också grunden för Lost Music Network (LMN), en realiserad tanke om att det finns mängder av okända toner där ute som bara väntar på en publik. Sändare och mottagare, ratta in rätt frekvens och märk hur din hjärna och ditt hjärta växer.
  – Vi handlade våra plattor på loppmarknader. Calvin brukade alltid köpa singlar, han försökte få tag på alla tidiga sjuor med Beatles och Rolling Stones. Men allt förändrades i och med att han började jobba på KAOS när han gick i high school.
  Orden är Streator Johnsons och han uttalade dem när han av The Olympian-journalisten Ross Raihala blev ombedd att tänka tillbaka på vad som hände åren om och kring 1980.
  – KAOS spelade grejer som inga andra spelade, fortsatte Streator. Grejer som du inte kunde höra någon annanstans. Den upplevelsen färgade definitivt av sig på Calvin.
  »Han« och »Calvin« syftar förstås på Calvin Johnson, Streators yngre bror.
  – När jag var tretton läste jag om The Beatles, berättar Calvin själv på krecs.com. Inte som ett berömt band utan som ett lokalt fenomen. Deras biografi redogjorde för hur det fanns en hel värld i Liverpool, en värld som resten av England ignorerade. Men om du bodde där så visste du att där fanns en mängd fantastiska band. Så när punken hände såg jag den som en modern representation av samma fenomen. Så jag började hänga med folk som var inne på sådana tankar, folk knutna till KAOS och Op.
  Op var en förlängning av KAOS och LMN, en tidskrift som mellan åren 1979 och 1984 och under ledning av just John Foster profilerade indieakter i alfabetisk ordning.
  Calvin igen:
  – Tolkningen av punk som presenterades i Op var den att gå bortom att bara vara en konsument till att bli en deltagare. Den handlade om att ta kontroll över mediet för ditt eget nöje eller dina egna uttrycks skull. Och jag såg det som inte bara rätt väg att gå utan den enda vägen att gå.

Sommaren 1982 drog Calvin i gång etiketten K under sloganen »explode the teenage underground into passionate revolt against the corporate ogre«. Femton år senare intervjuade Torbjörn Thorsén Calvin i fanzinet Benno. Han uppehöll sig inte minst vid K:s tanke om att göra något väldigt lokalt, att arbeta med vänner och bara ge ut skivor med band man verkligen gillar och det faktum att bolaget till slut fick ett stort erkännande för det. På frågan om varifrån inspirationen kom svarade Calvin:
  – Dischord Records är verkligen en inspiration, svarade Calvin. De startade 1981 och deras fyra–fem första singlar var alla riktigt bra. Det var väldigt spännande varje gång de gav ut något nytt. Ian McKaye [som ligger bakom Fugazi och Dischord] är en fantastisk person.
  K:s första släpp var Supreme Cool Beings kassett »Survival of the Coolest«. Valet av ljudbärare var symptomatiskt, vid denna tidsperiod började nämligen magnetremsa och plast ses som ett medium att ta på artistiskt och kulturellt allvar. Den västerländska vanföreställningen att vinylen var kung började luckras upp i och med teknikens framsteg, fler och fler musiker såg fördelarna med att få ut fullängdare billigt och snabbt. I Melbourne satte till exempel eldsjälen Bruce Milne ihop samlingstejper med inhemska band under namnet Fast Forward, tejper som senare letade sig upp till nordvästra usa i allmänhet och till KAOS- och Op-medarbetaren Bruce Pavitt i synnerhet. Bruce importerade konceptet och med hjälp av Calvin började han arbeta på en liknande kompilation. »Sub Pop #5« såg dagens ljus hösten 1981.

En av de tre som utgjorde Supreme Cool Beings var Heather Lewis. 1983 musicerade Heather tillsammans med Laura Carter och Calvin som Laura, Heather And Calvin. Ett par månader senare ersattes Laura av Bret Lunsford och ett namnbyte var på plats. Beat Happening föddes.
  Att beskriva ett band utifrån vilka fans de har är både belysande och vanskligt. I Beat Happenings fall är det däremot ytterst motiverat. Vissa konstellationer visar nämligen vägen, ritar om kartan och får glödlampor att tändas över kvinnors och mäns huvuden. Vissa konstellationer kreerar på ett sätt som gör att de får efterföljare, deras idéer inkorporeras i nya kontexter och deras ord och toner sprids som i den kinesiska gissningsleken. De är inte för andra artister, de är för folket.
  Och Beat Happening är en sådan konstellation.
  Exempel?
  När den amerikanska musikskribenten Gina Arnold för första gången intervjuade Nirvana skedde det i en skåpbil med destination Tijuana. Gina redogör för detta möte i »måste läsa«-boken »Route 666: On the Road to Nirvana« (St Martins Press, 1993), redogör in i minsta detalj om fordonets bedrövliga skick (»sätena hade ersatts av slitna plädsoffor, sådana man ibland kan se dumpade vid gathörn i San Francisco«) och hur ointresserade Nirvana var att samtala med henne.
  Ointresserade ända tills hon vände på sin keps och visade för alla närvarande att den pryddes av K:s logo. Kurt vaknade till liv; »Var fick du tag i den där?«.
  Efter att Gina berättat att hon hemslöjdat den själv stack Kurt fram sin arm under hennes näsa, exponerade en tatuering, samma motiv. »Dave gjorde den med en nål.«
  – Du skaffade den inte bara eftersom ditt namn börjar på K? undrade Gina misstänksamt.
  – Nej! utropade Kurt. Inte alls. Jag tycker mycket om K och vad Calvin gör och jag ville skaffa en tatuering och jag kunde inte komma på något annat. Dessutom har K gett mig så mycket bra musik, som Vaselines, mitt favoritband alla kategorier. De influerade mig inte, men de påminde mig om hur mycket jag värdesätter oskuldsfullhet och barn och min ungdom. Beat Happening påminner mig om hur värdefull den där barnsliga världen är. Jag har många fina minnen från när jag var en liten. Det var en fin tid och jag ser mycket skönhet i den. Jag var lyckligast då. Behövde inte oroa mig för något.
  Några år efter att ovanstående utspelade sig stod växjösonen Martin Lilja i en butik och höll i »Dreamy«, Beat Happenings fjärde och 1991 utgivna fullängdare.
  – Killen jämte mig sa »bra skiva, den ska du ha!«. Jag hade hört talas om dem men aldrig hört dem. När jag spelade den hemma var det något av en chock. Jag hade aldrig hört något liknande. Musik som var så uträknad, så tydlig, så monoton men samtidigt så spontan. Och att allt höll ihop men bara knappt.
Vad har Calvin Johnson betytt för dig personligt och musikaliskt?
  – Han har fått mig att förstå hur viktigt det är att fånga ögonblick. Att man på något sätt bara ges en chans per låt. Att det är ögonblick man fångar och inte tagningar då ingen spelar fel. Denna smärtsamma närvaro av nu eller aldrig tycker jag hörs mer i Beat Happenings musik än i något annat bands. Det och attityd.
  Under andra hälften av nittiotalet och början av vårt årtusende släppte Martin tillsammans med Marilyn Petridean och som By Coastal Café ungefär trettio kassetter och fyra sjutummare. Numera återfinns han och Amy Giunta i Riders.

Malmö, 2005. Det är lunchtid, inuti Möllevångsgården, en gammal trästuga belägen i utkanten av Folkets Park, råder förberedelser. Det är dagen före Perfect From Now On-festivalen och en del arbete återstår. Folk knutna till kulturföreningen Inkonst testar projektorer, planerar stängsel och bär omkring drickabackar. Själv sitter jag vid ett bord och äter nektariner, dricker kaffe och väntar på Calvin Johnson.
  Väntar spänt och iakttar.
  Det är inte svårt att dra paralleller mellan det som sker omkring mig och International Pop Underground. IPU har genom åren använts som titel på en mängd olika fenomen – som en serie sjutummare på K och en löst sammanhållen organisation av likasinnade indieivrare – men mina tankar går till konventet som hölls i Olympia mellan den 20 och 25 augusti 1991. Det var organiserat av K, KAOS-DJn Michelle Noel, singer-songwritern Lois Maffeo och secondhandaffärsinnehavaren Margaret Doherty, och var minst sagt betydelsefullt. De första konserterna som gick av stapeln samlades till exempel under namnet »Love Rock Revolution Girl Style Now«.
  Intervjuad av Seattle Weekly ett decennium senare förklarade Margaret Doherty: »De handlade om att få de unga kvinnorna i publiken, de som tänkte ’kanske ska jag börja spela i ett band, kanske ska jag plocka upp en gitarr, kanske ska jag skriva en låt om hur jag mår’, få dem att känna ’ja, det ska jag, det har jag rätt till och det gör inget om det inte blir perfekt från allra första början’.« Några som slöt upp bakom dessa intentioner var Bratmobile, Heavens To Betsy, Tobi Vail från Bikini Kill, Seven Year Bitch och Mecca Normals Jean Smith.
  Samtidigt som detta skedde signalerade också ipu starten för Kill Rock Stars, ett skivbolag anstiftat av spoken word-mästaren Slim Moon och med hjälp av finansiellt stöd från K. Sammantaget innebar dessa faktum att riot grrrl tog fart.

– Calvin, Johan. Johan, Calvin.
  Arrangörs-Anna sköter introduktionen. Över tjugofem år har gått sedan han döpte sin show till »Boy Meets Girl« och började dj:a sina nyinköpta plattor med Delta 5, The Raincoats och The Slits på KAOS. Över tjugo år har gått sedan han som en tredjedel av demokratiska Beat Happening »breddade begreppet punkrockare från en kille med mohikanfrisyr och motorcykeljacka till en nördig tjej i cardigan«, som Michael Azerrad skrev i boken »Our Band Could Be Your Life«.
  K – numera inhyst i en gammal syfabrik – är fortfarande hem åt ett eklektiskt och utsökt gäng musikanter och husstudion Dub Narcotic Recording Studio är sällan tyst. De projekt han medverkat i under nittiotalet, bland många kan nämnas Halo Benders (som han hade ihop med Doug Martsch från Built To Spill) och det personalroterande Dub Narcotic Sound System, är alla väl värda att låna ut sina öron till.
Över tjugofem år till vänster om branschen, men mannen som plötsligt står framför mig, mannen som skakar min hand, är fortfarande relevant och aktuell. Alldeles nyligen släpptes hans nya, andra soloalbum.
  – Det heter »Before the Dream Faded …«, de flesta låtarna är producerade av olika människor; Khaela Marricich [The Blow] och Mirah har producerat en låt var, Johnny Jewel från bandet Glass Candy och Phil Elverum likaså. Adam Forkner och Jona Bechtolt – som båda är involverade i olika projekt, Adam är till exempel Yume Bitsu och Jona är Y.A.C.H.T. – är i mångt och mycket min rytmsektion på skivan. »Before the Dream Faded« går alltså ut på samarbeten mellan många olika talangfulla människor.
Tog du med färdiga låtar in i studion?
  – Ungefär så gick det till. Jag hade skisser på kassetter och sedan var jag öppen för de andras koncept och idéer vad gäller arrangemang och produktion. Slutresultaten var alltså beroende på vilka som spelar på dem och så.
  Namndroppande och tillvägagångssätt som den mest naturliga sak i världen. Olåsta svängdörrar har nämligen varit en del av K sedan Supreme Cool Beings. Innan, efter och under Laura, Heather and Calvin-perioden var till exempel Calvin involverad i fraktioner som Stella Mae, The Cool Rays och 003 Legion, och på den nivån har det fortsatt.
  – Alla som är anslutna till K är väldigt välvilligt inställda till samarbeten. Dub Narcotic Recording Studio är ju ett öppen studio, eller ganska öppen i alla fall.
Ett spontant sätt att skapa musik, och spontanitet för ofta med sig den bästa musiken.
  – Ja, det finns mycket spontanitet, men annat är mer planerat. Det beror på artisten. Klimatet känns i alla fall väldigt öppet och fritt tycker jag, och det är vad jag föredrar.
  Ett ord man ofta stöter på när man låter sina ögon sicksacka över text om Calvins gärningar är »indielegendar«. Men ingenting hos den person som sitter jämte mig tyder på att han är villig att acceptera sådana dödsruneepitet, tvärtom. Framtiden väntar alltid bakom hörnet, nya upptäckter är aldrig långt borta.
  – Jag tycker att K aldrig har varit bättre. Vi jobbar med Kimya Dawson, Little Wings, The Blow, Woelv och Jason Anderson, och jag anser att jag aldrig varit med om en mer spännande tidpunkt för musik än nu. Jag spelade just några shower med The Blow och Mirah i Frankrike, och det var väldigt inspirerande att vara nära dem, att höra dem skapa. För mig är det hela poängen.

Dagen efter mitt och Calvins korta möte är lördagen den 25 juni. Om och kring Möllevångsgården skördar vi cirka trehundra församlade själar frukterna av några hängivna människors slit. Perfect From Now On-festivalen är alltså verklighet, klockan visar 20.00, på utomhusscenen står Calvin Johnson och håller i en akustisk gitarr. Och han är helt fantastisk. De dovt melodiösa låtar han skrivit på sistone framförs sida vid sida med välkända bitar som »Angel Gone«, Beat Happenings »comebacksingel« från 2000. Publiken bjuds in att delta i showens utformning, lakoniskt mellansnack levereras och glöden är ständigt närvarande.
  Allt är väldigt do it yourself.
  Rose Melberg (Tiger Trap, The Softies) insåg vad hon ville göra med sitt liv efter det att hon uppträtt solo på »Love Rock Revolution Girl Style Now«. Om någon en dag beskriver hur en gnista tändes i hjärtat under Perfect From Now On blir jag inte förvånad.

Stockholm, 2005. Klockan är över fyra på natten, inuti ett barnrikehus beläget på Kungsholmen råder febril aktivitet. I skenet från en datorskärm försöker jag sammanfatta ett liv, förklara kopplingar.   Klippa, klistra, peka, klick.
  Två timmar senare, stereon i bokhyllan försätts i viloläge, de fyrakanalsinspelade tonerna tystnar. Jag har författat klart ett porträtt över en person som alltid varit en av anledningarna till att jag en gång började och fortfarande håller på med journalistik. Över en person som gång på gång visat att saker och ting är möjliga bara man tror på sig själv och det man gör.

Ursprungligen publicerad i Sonic nummer 26, 2005.

Artikel i Loyal Magazine

Friday, November 27th, 2015

Intervjuar Calvin Johnson om katter i Loyal Magazine vol 2, issue 1. Mjau! #loyalmagazine #calvinjohnson #krecs

Ett foto publicerat av Johan Jacobsson (@soundofsuburbia)

Artiklar i OrkesterJournalen

Tuesday, November 17th, 2015

Skrev om Elsa Bergman i OrkersterJournalen #4 och skriver om Per Texas Johansson i OrkesterJournalen #5!

Ett foto publicerat av Johan Jacobsson (@soundofsuburbia)

Artikel i Tecknaren

Tuesday, November 17th, 2015

Skriver lite om målarböcker för vuxna i Tecknaren #5

Ett foto publicerat av Johan Jacobsson (@soundofsuburbia)

Artikel: USA:s olagliga whiskyparadis

Wednesday, March 18th, 2015
Fredagen den 16 januari 1920 tågade ett hundratal människor genom Bostons gator.
  Alla var de högtidsklädda, alla var de exalterade. Klang och jubel följde i deras spår.
  Utanför den nygotiska metodistkyrkan Morgan Memorial Church of All Nations gjorde de halt. Strax därpå, klockan 19:30, började de hålla en uppsluppen begravningsceremoni. Mannen de sade sig föra till sista vilan – mannen de påstod sig ha lagt i en blomstersmyckad kista – var John Barleycorn, personifikationen av sädesslaget korn och de alkoholhaltiga drycker man kan tillverka av det.
  Liknande scener, liknande kulthandlingar, utspelade sig samtidigt i bland annat Atlanta, San Francisco, Los Angeles, Norfolk, Washington D.C. och Chicago. Olika lokala avvikelser förekom – i Norfolk åtföljdes till exempel John Barleycorns kista av en man utklädd till Djävulen – men samtliga var glädjeyttringar över att lagförslaget The Volstead Act trädde i kraft när klockan slog midnatt och den 17 januari 1920 var ett faktum.
  Eller, med andra ord; vad som firades var förbudstidens ankomst. Vad som firades var tron på att ett förbud mot att sälja, producera, importera och transportera alkoholhaltiga drycker skulle leda till ett bättre Amerikanskt samhälle.

Men om alla dessa förbudstidsivrare haft tillgång till spåkulor hade de förmodligen inte varit lika självsäkra och festsugna. Ty visserligen ledde The Volstead Act till att genomsnittsamerikanen drog ner på sin alkoholkonsumtion, men den ledde även till gängkrig i många av USA:s storstäder. Chicagogangstern Al Capone undanröjde exempelvis alla hot mot sitt brottsimperium – som till stor del finansierades av lönnbränning och smuggelsprit – medelst knytnävar, baseballträn och/eller kulsprutepistoler.
  I Templeton, Iowa – ett litet samhälle beläget drygt 66 mil rakt västerut från Chicago – gick också de olagliga destilleringsapparaterna varma. Den lokale bondsonen Joseph ”Joe” Irlbeck – spindeln i nätet vad gällde Templetons alkoholproduktion – var dock ingen Al Capone. Templeton var inte Chicago. Templeton var istället något alldeles unikt; ett slags paradis för hembrännare och whiskyfantaster.
  Bryce T. Bauer föddes 1987 i Audubon, Iowa. Under hela sin uppväxt lyssnade han andlöst när släktingar och bekanta skildrade laglösheten, karaktärerna och idéerna som frodades i Templeton under förbudstiden. Och ju fler sådana skildringar han hörde, desto mer förvissad blev han om att Templetons historia måste bevaras för eftervärlden. För ungefär tio år sedan började därför Bryce och hans vän Daniel Manatt att intervjua personer som kunde tänkas ha något att säga om Templetons hembrännare.
  – Vi samtalade med en mängd människor, berättar Bryce på telefon från hemmet i New York. Snart insåg vi också att det även fanns en hel del skriftligt material i ämnet och att detta material skulle kunna ligga till grund för en dokumentärfilm.
  Med detta nya mål för ögonen la Dan och Bryce i överväxeln. De besökte arkiv, bibliotek och hembygdsföreningar. De läste gamla dagstidningar, utredningsrapporter och förhörsprotokoll.
  – Till slut hade vi samlat ihop så mycket stoff att det inte fanns en chans att vi skulle få plats med allt det i en enda dokumentärfilm. Då föreslog Dan att jag skulle skriva en bok om Templeton.
  Den 1 juli i år gav det välrenommerade förlaget Chicago Review Press ut ”Gentlemen Bootleggers. The True Story of Templeton Rye, Prohibition, and a Small Town in Cahoots” – den konkreta manifestationen av Dans ovanstående förslag samt årets julklapp för alla intresserade av alkoholhistoria.
  ”Gentlemen Bootleggers” tar nämligen ett helhetsgrepp på förbudstiden och hembränningsverksamheten i Templeton. Genom att se det stora i det lilla – världen genom en droppe whisky – förklarar Bryce hur globala och nationella företeelser som första världskriget, antityska strömningar, Ku Klux Klans framväxt, Amerikas jordbrukspolitik och den Stora Depressionen påverkade spriten som rann ur Templetonbornas destilleringsapparater. Parallellt med detta bjuder ”Gentlemen Bootleggers” dessutom på en spännande katt och råtta-lek mellan Joe Irlbeck och förbudstidsagenten Benjamin Franklin Wilson samt ett oändligt antal fascinerande anekdoter (en Monsignore som bränner whisky i sin kyrkas källare, någon?).
  – När jag satte igång att skriva ”Gentlemen Bootleggers” var jag definitivt på hembrännarnas sida, skrattar Bryce. Som många andra tyckte jag att förbudstiden var en fruktansvärt dum och obegriplig idé. Numera har jag dock viss förståelse för de som förespråkade den – väldigt många amerikaner led av alkoholproblem på den tiden. Detta sagt så löser man inte alkoholproblem med totalförbud, man löser dem genom sociala reformer.
  Att hembrännarna i Templeton hade större yrkesstolthet än många av deras samtida kollegor framgår också med all önskvärd tydlighet i ”Gentlemen Bootleggers”. Whiskyn de tillverkade – vilken till och med förärades ett eget namn; Templeton Rye – innehöll inga typiska kostnadssänkande/tidsbesparande ingredienser som jod, katrinplommonjuice, bly, balsameringsvätska och glycerin. Ett rykte gör gällande att Templeton Rye till och med var Al Capones favoritwhisky, men Bryce har inte funnit något bevis som stödjer detta.
  – Whiskyn som tillverkades i Templeton dracks huvudsakligen om och kring Templeton. Man får inte glömma att Templeton hade 428 invånare under förbudstiden – även om de försökt hade de aldrig lyckats att slå sig in på Al Capones marknad. De höll sig på sin kant ända till förbudstidens slut.

Tisdagen den 5 december 1933 tågade åtskilliga tusen människor genom New Yorks gator.
  Alla var de påpälsade, alla var de exalterade. Klang och jubel följde i deras spår.
  På nöjesgatan Broadway gjorde de halt. Strax därpå, vid åttatiden, började de hålla en uppsluppen begravningsceremoni. Mannen de sade sig föra till sista vilan – mannen de påstod sig ha lagt i en kameldragen kista – var Old Man Prohibition, personifikationen av förbudstiden.
  Eller, med andra ord; vad som firades var förbudstidens bortgång.
  Få sörjde den. Till och med finansmannen och nykteristen John D. Rockefeller Jr. – som sägs ha skänkt uppemot 700 000 dollar till förbudstidsorganisationen Anti-Saloon League – argumenterade i början av trettiotalet för dess upphävande. ”Supandet har generellt sett ökat”, summerade han situationen i ett brev till The New York Times. ”Lönnkrogen har ersatt baren (…) kolossalt många kriminella har rekryterats och finansierats (…) många av våra bästa medborgare, förolämpade av vad de sett som ett intrång i deras privatliv, har öppet och ogenerat brutit mot [lagen].”
  Som fenomen och tidsperiod betraktad utövar dock förbudstiden fortfarande en lockelse. ”Gentlemen Bootleggers” är ett exempel på det. ”Whiskey Cookers: The Amazing Story of the Templeton, Iowa Bootleggers” – Bryce och Daniels nyss premiärvisade Templeton-dokumentär – är ett annat. Kuriosan att en (laglig) whisky vid namn Templeton Rye började tillverkas i Templeton i mitten av 00-talet är ett tredje.
  – Det är något sexigt med att dricka alkohol när man inte får, ler Bryce. Förbudstiden var trots allt en väldigt spännande, glamorös och kul period i USA:s historia; det var ”The Jazz Age”. Vi amerikaner tenderar att romantisera den.

Original till en artikel som publicerades i Allt om whisky nummer 5, 2014.

Artikel: Swans

Sunday, April 13th, 2014
Stockholm, Strand, 8 maj 2011. Mannen framför mig verkar hänryckt, i extas. Om och om igen briserar hans rotunda kropp i våldsamma känsloyttringar; han lyfter armarna mot taket, stampar med fötterna, knycker på nacken.
  Fullkomligt normalt beteende.
  Att uppfyllas av mäktiga eldar under en Swans-konsert – en sådan som mannen och jag befinner oss på – är kutym. Deras musik är ju en gång så; långsamt och intensivt krälar den mellan motsatsförhållanden som mörker/ljus och primal/intellektuell. Inget med den är måttligt eller beräknande, tillbakalutat eller hänsynsfullt.
  Du lyssnar inte på Swans, du låter dig domineras av dem.
  De slår an sina strängar och du dansar, dansar som en nickedocka.
  Brooklyn, Brooklyn Academy of Music, 16 januari 1983. Dirigenten framför orkestern verkar hänryckt, i extas. Med yviga och stora gester leder han sina musiker in i ännu ett mikrotonalt crescendo, i ännu en jublande matematisk orgasm.
  Väldigt originella toner.
  Innan Glenn Branca – dirigenten – hade knappt någon komponerat och framfört en symfoni för elgitarrer, basar, keyboards och trummor. Men Glenn fruktade inte det okända; med hjälp av akademiska punkare, oskolade konstnärer och ett gäng allmänna New York-dårar omvandlade han sina visioner till volymstarka realiteter. 1980 såg hans första LP, »Lesson No. 1«, dagens ljus via 99 Records. »Symphony No. 3 (Gloria)«, verket som spelades in där på Brooklyn Academy of Music den 16 januari 1983, räknade hans ungefär sjätte.
  På konvolutet till »Symphony No. 3 (Gloria)« finner man så ett namn, en man som både bidrog till skivan och som lät sig inspireras av Glenns idéer; Michael Gira.
Kalifornien, Los Angeles, sent sextiotal. Kvinnan vid köksbordet är full. Morgonrocken hon bär är skitig, upphetsat samtalar hon med sig själv; yttringar av ett djupt, inre hat mot dels den egna personen, dels världen.
  Oerhört destruktiv alkoholism.
  För Michael Gira – kvinnans son – var barndomshemmet en fängelsecell. Innan han var gammal nog att rymma på riktigt tog han därför sin tillflykt in i The Stooges, Blue Cheer, Pink Floyds »Ummagumma« och droger. Efter att han bland annat bott med sin far i Europa ett tag – samt drivit Israel runt och där avtjänat ett fyra och en halv månad långt fängelsestraff för hashlangning – återvände han till Los Angeles och skrev in sig på en konstskola.
  Sedan; punken. Precis de toner som Michael ville höra. Sedan; flytt till New York. Precis den knuff i ryggen Michael behövde för att starta Swans.
  Internet, Myspace, 11 januari 2010. Texten på myspace.com/swansaredead är glaskar, ändå svår att tro: »Swans Are Not Dead.« När Swans i slutet av nittiotalet officiellt imploderade – efter ungefär tio studioalbum, otaliga turnéer och en synnerligen misslyckad storbolagssejour – var vi ju många som räknade ut dem för all tid och evighet. Men, icke, Michael stod för sina ord och återupplivade verkligen Swans, om än utan mångåriga samarbetspartnern Jarobe. I september förra året släpptes »My father will guide me up a rope to the sky«, Swans-platta nummer elva. Young God Records, Michaels egna etikett, agerade avsändare.
  Stor lycka, och sagan fortsätter.
  – Efter att vi uppträtt på årets Roskilde åker vi till Berlin och börjar spela in nästa skiva, berättar Michael på telefon från hemstaden New York. Vi kommer att lägga grunderna i en gammal östtysk teaterlokal och därefter drar vi till Einstürzende Neubautens studio och gör pålägg.
  – Jag älskar studioprocessen, jag är beroende av den… till min plånboks stora fasa. Att göra skivor anser jag vara en mystisk och utmanande process. Hela tiden försöker man göra form av kaos, det är skrämmande men samtidigt njutbart.
Du står verkligen aldrig still, du vägrar att upprepa dig. Det är imponerande.
  – Tack! Jag känner mig tvungen att hela tiden prova nya saker, jag kan inte tänka mig något värre än att imitera mig själv. (skratt) Kommersiellt vore det kanske mer gångbart om jag höll mig till ett uttryck, men livet är rätt kort och jag vill inte tillbringa det med att göra saker jag inte finner livsviktiga.
  Stockholm, Strand, 8 maj 2011. Michel Gira verkar hänryckt, i extas. Runt omkring honom kramar hans fem medmusiker de sista blodsdropparna ur sina instrument, själv mässar han fram texten till »Sex, God, Sex«: »And I will curl up in flames/And I will beg you lord/Take me in your cruel arms/Take me down home.«
  Och mannen framför mig klyvs i miljontals atomer, i miljontals små gnistrande bollar av överjordisk salighet. Kvar av hans lekamen återstår blott en svag doft av svavel.
  Synnerligen väntat slut.

Originalet till en artikel som publicerades i Close-Up #132, juli/augusti 2011

Artikel: Roll The Dice

Sunday, April 13th, 2014
Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
  Om och kring 1951 började exempelvis allkonstnären John Cage komponera med hjälp av den kinesiska orakelboken »I Ching«. 1975 färdigställde Brian Eno och Peter Schmidt »Oblique Strategies«; en kortlek som kan användas till att bryta kreativa dödlägen…
  Hammarby Sjöstad, Stockholm. På restaurang Tezukuri Sushis uteservering sitter Peder Mannerfelt och Malcolm Pardon – Roll The Dice – och jag; medan vår mat tillagas har vi inlett en intervju.
Peder: Det är något speciellt med analogsynthar. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad som kommer att hända när man kopplar ihop dem. Och det är ju lite vår grej, det är därifrån vårt namn kommer; vi kastar tärningarna och ser vad som händer.
Malcolm: Ja, det var lite så vi tänkte när vi började jobba ihop: ska vi göra något ska vi göra något som vi inte är vana vid. Och då är det ju bra att göra det med grejer som man inte kan kontrollera riktigt, grejer som kan överraska en.
  Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
  Få har dock gjort det lika intelligent sorglöst och storögt målmedvetet som Peder och Malcolm.
Peder: Inledningsvis hade vi inga tankar på att göra en platta eller vara ett band. Vi delade bara studio och tänkte att det skulle vara kul att göra något tillsammans. Så vi gjorde en låt och den blev rätt bra och då fortsatte vi.
  I januari 2010 realiserade den Tulsa, Oklahoma-baserade etiketten Digitalis LP:n »Roll The Dice«; Roll The Dice debut, summan av ovanstående. Över dess sju spår – nio på CD-utgåvan som släpptes tre månader senare – tar Peder och Malcolm sina bångstyriga analogsynthar på resor till drömland som är både Tangerine Dream- och Cluster-minnande samt högst personliga. Ett mästerverk.
Malcolm: Att vi hamnade på just Digitalis var också en tillfällighet, de sökte upp oss.
Peder: John [Twells], som har Type Records och som jag känner lite grann, hade med en av våra låtar på ett mixtejp. Och så hörde Brad [Rose] på Digitalis den tejpen.
Malcolm: Vi har inte aktivt letat skivbolag och det är ett medvetet val.
Peder: Det som kommer kommer.
Malcolm: Förra hösten satt vi och tänkte »hm, vi kanske skulle spela in lite nytt material?« och precis då hörde Tony [Morley] från The Leaf Label av sig: »ni är grymma, vad håller ni på med nu, har ni något skivkontrakt?« »Okej, då är det dig vi ska signa med nu«, svarade vi.
  Sagt och gjort. Med Leaf i ryggen konkretiserade Peder och Malcolm sina tankefrön; arbetet med uppföljaren till »Roll The Dice« igångsattes.
Malcolm: Vår musik är något av ett soundtrack till en film som inte finns. Någon sa att »Roll The Dice« var lite träig i tonen och då fick vi bilder av nybyggare i skallen. Och det ledde till att vi helt plötsligt gick in i två nybyggar-karaktärer och det gjorde att vi lättare kunde skapa ljudvärldar om och kring dem. »Jaha, vad gör de då?« »Ja, du vet, de ska leta efter guld i USA.« Sedan dess har vi haft »Vad hände med de här snubbarna?« som röd tråd i vår musik.
Peder: Det gick inte så bra för dem.
Malcolm: Nej, nu har de fått anpassa sig till den moderna världen, det vill säga slutet av artonhundratalet, början av nittonhundratalet. När vi började arbetet på nya skivan tänkte vi därför »Om man skulle placera någon vid ett löpande band i en tidig fabrik – hur skulle det rummet låta?«. Det temat var det vi utgick i från. Men låtarna står sedan på egna ben, när de väl kommit till.
  Genom åren har många band försökt återskapa den magi – själen, glöden, det odefinierbara »det«:et – de frammanade på sin första skiva.
  Få har dock lyckats lika bra som Roll The Dice. »In Dust« – som deras andra album döpts till – är lika oändligt fascinerande och säreget krautig som »Roll The Dice«, samtidigt är den mörkare. Ett mästerverk.
Peder: Huvuddelen av all musik på »In Dust« är inspelad här i Hammarby. Ett tag var vi dock inne på att spela in den i Compass Point Studios på Bahamas, där Grace Jones och U2 spelade in alla sina hittar. Det kändes så jävla fel så vi tänkte att vi måste kolla upp den. Så vi mejlade dem: »vi har ganska dålig budget«. Vi fick inget svar.
  Tre välfyllda tallrikar – elvabitars sushi, bento och vegetarisk yakisoba – ställs ner framför Peder, Malcolm och mig respektive. De tystar vårt samtal.
  Mellan tuggorna märker jag att jag önskar att fler musiker kunde bereda plats för slumpen i sitt skapande.

Originalet till en artikel som publicerades i Sonic #59, hösten 2011

Artikel: Saint Vitus

Tuesday, January 14th, 2014
Ifrågasättande av den rådande världsordningen. Avståndstagande från ängsliga modenycker. Alkoholberoende. Hatets mekanismer. Upptäckten att världen långsamt och systematiskt håller på att mördas. Insikten att helvetet är ens egen hjärna. Livet och döden.
  Vill du veta hur allt det ovanstående låter? Lägg “Born too late” (SST, 1986), Saint Vitus tredje LP, på skivtallriken.
  “Born too late” består nämligen av drygt 34 minuter doom i ordets alla rätta bemärkelser. Dess riff och tempon är Black Sabbath-inspirerade och utdragna till bristningsgränsen. Dess lyrik och röster berättar om ett ohälsosamt mörker. Dess allmänna attityd är punkigt kaxig. Dess ljudbild minner om daggvåt granit och varm rök.
  Med andra ord; “Born too late” är ett fullkomligt mästerverk. Ett inspirerande universum. Ett måste i varje skivsamling. Ett praktfullt exempel på musikens makt.
  Men det är också ett alster som saknar en fullvärdig uppföljare.
  “Mournful cries” (SST, 1988) och “V” (SST, 1990) må visserligen nosa runt i dikena till vägen som “Born too late” trampade upp. “Die healing” (Hellhound, 1995) må visserligen ha inneburit en skön revansch efter det aningen oinspirerade Christian “Lord Chritus” Lindersson-samarbetet “C.O.D.” (Hellhound, 1992). Likväl…
  Nu, i nådens år 2012, är emellertid tre fjärdedelar av det Saint Vitus som skapade “Born too late” – Scott “Wino” Weinrich (sång), Dave Chandler (gitarr) och Mark Adams (bas) – samt nytillkomne trummisen Henry Vasquez (Blood of The Sun) aktuella med “Lillie: F-65”.
  Den första nya Saint Vitus-plattan på sjutton år.
  Är det dessutom en Saint Vitus-platta som verkligen tål att sorteras sida vid sida med »Born too late«?

Port Orchard är en stad belägen i det nordvästra hörnet av delstaten Washington. Enligt 2010 års folkräkning bor där 11 144 själar och enligt cityofportorchard.us bör du uppskatta laxfiske, båt- och friluftsliv samt den amerikanska flottan om du vill trivas där.
  Men förutom detta är Port Orchard även staden som hyser Temple Sound; Tony Reeds (Stone Axe, Mos Generator, HeavyPink) studio/träskjul.
  Och det var i Temple Sound som Saint Vitus spelade in “Lillie: F-65”.
  – Förarbetet gick till så att jag först skrev alla kompgitarr-delar och sedan spelade jag in dem på skivor som jag skickade till killarna, berättar Dave på telefon. Så alla lärde sig låtarna efter de skivorna och på sina egna håll. När vi sedan träffades i Temple Sound sammanfogade vi de olika delarna till låtar. Det var som att lägga pussel.
  – På ett sätt liknade det arbetssättet som vi hade på åttiotalet. Då brukade jag nämligen ta med mig riff till replokalen som de andra spann vidare på. Allra helst skulle jag jobbat på det sättet nu också, men det går inte eftersom vi numera är spridda över hela landet. Wino och Mark bor i Kalifornien och Henry bor i Texas och jag bor i New Orleans.
Var det lätt att lägga det där pusslet?
  – Ja, absolut. Temple Sound ligger mitt ute i ingenstans, långt ifrån där vi alla bor, så det var inget som distraherade oss; inga vänner som tittade förbi eller så. Allt vi behövde koncentrera oss på var att göra klart skivan.
  – Vi spelade i princip in allt utom sången live. Mycket satte vi direkt.
Hur länge var ni i Temple Sound?
  – Bara ett par dagar. Inspelningen tog typ två eller tre dagar och sedan la vi ner ungefär lika lång tid på att mixa skivan. Vi producerade även allt själva – med Tony som ljudtekniker – så vi slapp det där med en utomstående producent som säger “ni kan inte göra si, ni kan inte göra så”. Det underlättade.
Detta flyt och denna självsäkerhet tycker jag mig höra på “Lillie: F-65”. Den fångar ett ögonblick.
  – Wow, tack. Ja, att fånga ett ögonblick var ungefär det vi siktade på när vi gick in i studion.
Vilka andra tankar for igenom era skallar innan ni gick in i studion?
  – Mitt främsta bekymmer när jag skrev “Lillie: F-65” var att jag ville att den skulle låta fräsch utan att för den sakens skull sakna det klassiska Saint Vitus-soundet. Jag ville inte att någon som varit ett fan av oss i över trettio år skulle lyssna på den och tänka “åh, den låter inte som dem”. Det hade känts fruktansvärt. Fansen skapade Saint Vitus.

Pausa diktafonen ett tag, ge intervjun respit. Låt oss här besvara frågan i denna artikels inledning; är “Lillie: F-65” en Saint Vitus-platta som verkligen tål att sorteras sida vid sida med “Born too late”?
  Ja. Ja, det är den.
  Dave har lyckats konkretisera sina ovan nämnda föresatser. “Lillie: F-65” balanserar hela tiden stadigt på gränsen mellan framåtblickande och traditionalism.
  Wino är exempelvis lika fantastisk som alltid. När han tar ton med sin omisskännligt glödande stämma och levererar ekologiska domedagsprofetior som “oily resin/covers the trees/a mold of despair/float away on the breeze” (“The Bleeding Ground”) eller kallsvettig bakfylleångest som “woke up sick again today/a new gash on my face” (“Dependence”) reser sig ens nackhår i en ren sinnesrörelse. Fraserna, melodierna och solona som Mark vrider ur sina strängar ljuder även de som de skall, som vi vant oss vid. Eller: Blixa Bargeld (Einstürzende Neubauten) kanske har patent på att få en gitarr att låta som skriken från en döende häst, men Dave tycker jag alltid får sin Gibson SG att minna om en döende hästs sista desperata andetag. Och Mark är Mark; solid som fan.
  Den främsta skillnaden på Saint Vitus i dag och Saint Vitus från förr sedan stavas alltså Henry Vasquez. Smart nog försöker han inte kopiera Armando Acosta – hans tyvärr framlidne föregångare – utan han har istället sett till att sätta sin egen hårdslående och svängiga prägel på Armandos fundament. Med blicken fäst på morgondagen och örat tätt mot historien tar Henry helt enkelt en naturlig och viktig plats i Saint Vitus.
Att lyssna på “Lillie: F-65” kan sålunda liknas vid att få ett hembesök av en kär, intensiv, stolt och allvarsam gammal vän… som bär en färsk, fortfarande blodig, tatuering över bröstet.
  Vem kan neka en sådan vän att stiga över tröskeln?

Så egentligen återstår det bara en sak att reda ut om och kring “Lillie: F-65”: är dess titel också namnet på ett slags nedåttjack?
  – Ja, det är det. Det tillverkas inte längre, men på sjuttiotalet fanns det ett lugnande medel som hette Lillie F-65. Jag vet inte vad “F-65” betydde, men det stod så på tabletterna. “Lillie” var förmodligen namnet på företaget.
Apropå saker som inte finns längre; kan du fortfarande relatera till personen du var när du skrev materialet till “Born too late”?
  – Visst, jag är fortfarande i mångt och mycket samma person. Jag kanske inte tar lika många tunga droger nu som jag gjorde då – nu för tiden bara röker och dricker jag – och jag är inte riktigt lika arg längre, men annars så. Särskilt när jag spelar de gamla låtarna, då kastas jag tillbaka i tiden.
Wino har sagt att han fortfarande får kalla kårar längs med ryggraden när han sjunger låten “Born too late”. Får du det när du spelar den?
   Helt klart. När jag börjar spela den står jag vänd mot högtalarna för att frammana rundgång och sedan när trummorna och allt kommer in vänder jag mig om… och när jag då ser publiken skrika får jag kalla kårar, ja.

En sista fråga: ser framtiden ljus ut för Saint Vitus?
  – Just nu ser allt bra ut. Vi får se vad folk tycker om den nya plattan. Det ska bli spännande att ge sig ut på vägarna med en helt ny platta i bagaget, det var länge sedan. Vi är ju gamla dinosaurier så vanligtvis är vi inte särskilt nervösa när vi uppträder, det är däremot möjligt att vi kommer att vara lite nervösa nu.

Inte riktigt meningarna jag hoppats på; jag sökte mer en skrytsam och förtroendeingivande replik i stil med “absolut, vi kommer bara bli bättre och bättre och vår nästa platta kommer att spöa ‘Born too late'”. Å andra sidan har ju en viss eftertänksamhet jämt präglat Saint Vitus; vem vågar långtidsplanera och lova saker när världen ser ut som den gör?

Därför; passa på att här och nu fira faktumet att ett gäng missanpassade Los Angeles-grabbar i slutet av sjuttiotalet bildade ett band och döpte det efter “St. Vitus Dance”, spår nio på “Black Sabbath Vol 4”.
Och gör det genom att lägga “Lillie: F-65” (Season of Mist, 2012), Saint Vitus åttonde LP, på skivtallriken.

Original till en artikel ursprungligen publicerad i Close-Up #140 (maj, 2012)