Artikel: J. Tillman

En del människor vill ha sin musik len, sofistikerad. De söker melodier lika strömlinjeformade som chassiet på en Jaguar D-Type, lyrik vars ord förstrött blickar ut över franska Rivieran. De anser att samtliga instrument ska stämmas efter tonarten »porlande rosévin«-dur och att sångröster bör svepa in tillvaron i en behaglig Karl Lagerfeld-dimma.
Inget fel med det.
Personligen vill jag emellertid ha min musik skrovlig, skev. När texter och toner skaver som rämnande isblock är jag som mest nöjd. När låtar uppvisar fler lager än bara ytan sluter jag dem tätt till mitt hjärta. När skönhet och svärta tillåts existera sida vid sida höjer jag volymen.
Continue reading

Artikel: Stephin Merritt

East Village, New York. Där 2nd Ave och E 12th St möts ligger ett udda hus; fyra våningar högt, av cement, målat i två olika rosa nyanser. Förutom den obligatoriska brandstegen pryds dess fasad av två handmålade och realistiska grisar, excentrisk utsmyckning för ett bohemiskt kvarter.
I denna byggnad – på gatunivå, 192 2nd Ave – låg Dick’s Bar, ett hak med råbarkad charm och genuin karaktär. Svarta väggar, svart tak, välfylld jukebox, bögporr på TV:n, kunniga bartenders. Längst bak i den avlånga lokalen stod ett väl underhållet biljardbord; nämnda bartenders var nämligen också framgångsrika deltagare i New York Gay Pool League.
Likväl, om du besökt Dick’s någon gång 1997-1999 är det mycket möjligt att du sett ett geni i arbete. Eventuellt satt han på sin favoritplats under en grön neonskylt, förmodligen fick hans sympatiska drag därför vissa zombiekvalitéer. Säkert sög han på en cigarett, troligtvis plitade han ibland ner något i en anteckningsbok.
Alltid var han Stephin Merritt.
Continue reading

Artikel: Patrik Stenberg

Patrik Stenberg

Foto: Hasse Lindén

Holiday Inn, Chicago, natt. I The Armada Room – baren – härskar själlös interiör och råder ett Disco Swing Party. Väggar reser sig bruna och fönsterlösa upp mot ett förmodligen asbestfyllt tak. Dova mattor täcker varenda millimeter av golvytan; ovanpå dem ett mischmasch av tunga skinnfåtöljer och små runda bord. Flaskorna bakom bartendern – speglade i glas och mörkt trä – är oändligt många… men dammiga. Längst bort från entrén, i ett hörn, klinkar fem män fram Tony Renis bossa nova-hit »Quando, Quando, Quando« (La Voce del Padrone, 1962). Deras utseende och uttryck accentuerar inredningen runt omkring dem; kläderna de bär är otäckt vinröda och rosa, tonerna de spelar är oengagerade.
»Tack, ni är underbara«, ler sångaren och elpianisten falskt när »Quando, Quando, Quando« klingat ut. »Jag är Murph, här är The Magic Tones.«
Ingen av de få församlade i The Armada Room applåderar, ens registrerar, hans uttalande.
Continue reading

Artikel: Anna Ternheim

Frågar du mig så svarar jag att det ofta är i korsningen mellan världsrymden och kyldisken som du finner den riktigt intressanta musiken. Ty där – bland sprakande kometer och knakande Crème Fraiche-byttor – håller de ju till; tonkonstnärerna som är mångfacetterade, komplexa, onormala… samtidigt som de är normala. Tonkonstnärerna som är kapabla att kreera gudabenådade och djupt personliga melodier… samtidigt som de i intervjuer och klädedräkt framträder väldigt mänskliga. Tonkonstnärerna som fascinerar, trollbinder och berör dig… samtidigt som du mycket väl kan föreställa dig att de då och då köper ett par liter mellanmjölk.
Stjärnorna av kött och blod.
Missförstå mig emellertid rätt, jag har absolut inget emot de soloartister och band som definierar »ouppnåeliga«: Sun Ra, Madonna under 1990 års »Blonde Ambition World Tour«, Kraftwerk, Missy Elliott, den David Bowie som gjorde »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars« (RCA, 1972), Lady Gaga, etc. Det är bara det att jag faktiskt för det mesta föredrar att låna mina öron till alla som lever och verkar i just korsningen mellan världsrymden och kyldisken.
Ooh, there ain’t no other way baby, I was born this way.
Continue reading

Artikel: VED

Över Stockholm faller ett rått och ettrigt regn. På min väg mot Stockholm C ser jag hur kostymklädda börsmäklare armbågar sig upp ur parkeringsgaragen och hur giriga näringsidkare rustar för ännu en dag. Ingen verkar tänka på sin nästa, ingen visar minsta hänsyn.
Över Malmö skiner däremot en ljusgul vårsol. När jag kliver ut från Malmö C omringas jag genast av uppsluppna människor som med jackorna runt midjorna och leenden på läpparna hälsar de den kommande helgen.
Med andra ord är det som att verkligheten vill överträffa det uppdiktade.
Som att den just i dag – denna fredag – bestämt sig för att försöka bekräfta alla mina fördomar om det snobbiga Stockholm och det tillbakalutade Malmö.
Det har den emellertid inte mycket för.
Ty Malmö och Stockholm är – som jag vet, som du vet – komplexa städer; mångfacetterade summor som inte låter sig prydligt förklaras, sammanfattas eller stoppas i ett fack. Malmö är varken paradiset eller »Malmöpolisen«. Stockholm är varken paradiset eller… »Solsidan«. Saker och ting är alltid mer komplicerade än så.
Continue reading

Artikel: Urmakarskolan

Vissa skolor är korvstoppningsfabriker; ställen där fakta används som bestraffning. Vissa skolor är krigszoner; ställen där underbetalda och utbrända lärare kämpar mot omöjliga odds. Vissa skolor är parkeringsgarage; ställen där tid bidas och hoppet sakta dör.
Andra skolor, däremot…
– Känn på den!
Uppmanat och gjort. Försiktigt drar jag min pekfingerspets över den smala stålytan.
– Len, eller hur?
Entusiastiskt nickar jag mitt bifall. Väldigt len; som vatten, som ytan på en sommarloj insjö.
– Det här är alltså då en fil.
En fil? Men hur..? Två frågor som får vänta.
– Det här är en profilprojektor, med den kan du exempelvis mäta diametern på en sak ner till en tusendels millimeter. Följ med mig in hit, här har vi olika svarvar. Där är en ugn, i den kan man bland annat härda olika metaller.
Entusiastiskt nickar jag mitt gillande. Allt jag förevisas är fascinerande. Vart jag än vänder blicken ser jag tecken på genuin kärlek och brinnande intresse.
Välkommen till Sveriges Urmakareförbunds Skola AB. Välkommen till Sveriges enda eftergymnasiala yrkesskola för alla som vill reparera, underhålla och bygga klockor.
Continue reading

Artikel: Vägfärjor

Vi lägger ut från kajen.
Motorn vaknar, skrovet rister. Energi omvandlas, propellrar skjuter fart. Vågor slår ut från fören, aktern trampar upp virvlande fotspår. Bräckta vattendroppar kastar sig över den gula relingen, landar på det gröna däcket.
Till havs!
Långsamt försvinner Vaxholms stadssilhuett i fjärran. Shellmackens hårda neonljus bleknar, sorlet från Hamnkrogen tystnar, de varma dofterna från Waxholmshamnens Café och Bageri är snart ett minne blott.
Till havs! Till storms, du djärva jakt!
Drygt fem minuter och exakt 970 tillryggalagda meter senare anländer vi till Rindö. Klaffar fälls ner, bommar går upp. Vi har nått vår destination.
Välkommen ombord på M/S Nina, en av Färjerederiet Trafikverkets vägfärjor.
Continue reading

Artikel: Sambassaddeur

September, 1996.
Den brittiske musikjournalisten Mark Sutherland lät fingrar möta tangentbord, någonstans i fjärran manade trumpetstötar till anfall. Stick! »Fine, you don’t want to be pop stars?« Hugg! »Don’t buy a guitar. Don’t form a band. Don’t make a record.« Stöt! »And above all, don’t bother us with the whole sorry charade.«
Meningar av kallt stål, slipade och avsedda att såra. Meningar som publicerades i NME, meningar som lyckades. När jag nått sista raden i krönikan de var en del av – »The column that says lo-fi is a load of arse!« – pumpade nämligen mitt hjärta ren indignation och min hjärna hade förvandlats till ett getingbo av ofokuserad upprättelseiver.
Efter en dryg timme i dylikt upprört tillstånd återfick jag normalpuls. Med den; upptäckten. Marks attack ledde till att min tro på allt vad lo-fi heter stärktes ytterligare. Stickor och sten må krossa mina ben, hans ord la sidor till mitt fanzine.
Continue reading

Artikel: Bo Anders Persson

Jag skriver om Bo Anders Persson i nya numret av Shindig!. #shindig #boanderspersson

Ett foto publicerat av Johan Jacobsson (@johanfredrikjacobsson)

The year is 1966. The season is that tentative limbo that follows fall and precedes winter.
The city is Stockholm.
Through the hallowed halls of the Royal Academy of Music recently admitted student Bo Anders Persson tiptoes to class.
He doesn’t yet know this – of course – but the compositions that he’ll write during the following twelve months are going to cause a sensation in 2014.
This because the always excellent Subliminal Sounds label recently released a double LP called “Love Is Here To Stay” – a collection of Bo Anders’ early works. This because “Love Is Here To Stay” is absolutely amazing. Its seven tracks – all but one previously unreleased – are all suggestive, thought-provoking and profound. Within their doom laden drones, Terry Riley-esque tape loops and expressive wordless vocals one finds both dystopian nightmares and organic beauty.

Continue reading