Att göra rätt sak vid rätt tidpunkt.
Inom komedin; det som skiljer lakejerna från kungarna. Lakejer betonar fel och svajar i tempo, deras skämt orsakar mer irritation än munterhet. Så ignorera dem, lyssna hellre på hur en kung regerar; ta del av dansk-amerikanen Victor Borges album »Victor Borge: Live (!)« (Sony, 1992). »Usually I don’t do request numbers«, tillkännager Victor i dess första spår. »Unless of course I have been asked to do so.« De långsamt växande skrattsalvorna som sedan följer beror mycket på den alltigenom perfekt avvägda pausen mellan dessa meningar. En takt, ett andetag; blott en av alla hundratals uppvisningar i timing som »Victor Borge: Live (!)« rymmer.
Att skära ner tills bara det viktigaste återstår.
Inom litteraturen; ett stilgrepp. Raymond Carvers språk präglades stort av två män; John Gardner och Gordon Lish. Professor John sägs ödmjukt ha gett Raymond rådet att använda femton ord istället för tjugofem, redaktör Gordon tog denna uppmaning ett steg längre; fem istället för femton. Resultatet av denna reducering blev de Raymond Carver-texter som älskas än i dag, texter som »What We Talk About When We Talk About Love«; minimalistiska meningar på ytan, oändliga känsloladdade djup under dem.
Att uppvisa mognad och felfrihet redan på debutverket.
Inom musikåret 2010; Originalljudets CD »Originalljudet«.
Originalljudet består av stockholmsborna Jens Peterson Berger (brusmaskin, trumstol, hjärnvågsgenerator), Rosali Grankull (altsaxofon, piano), Egil Sandström (kontrabas, piano), Hansjörg Ehammer (dragspel) och Aron Junker (barytonsaxofon, basklarinett). Möjligheten finns att du tidigare stött på dessa namn i andra sammanhang; Jens Peterson Berger är exempelvis knuten till Riksteatern och Rosali Grankull har musicerat i de Umeå-baserade hardcorebanden Ambulance och End of Addiction. Dock gör man bäst i att tänka bort alla sådana sammanhang när »Originalljudet« snurrar i ens skivspelare. Nej, smartast är att då betrakta den som en fristående enhet frånkopplad världsliga ting som artistbiografier.
Det är värt det, »Originalljudet« förtjänar sådan särbehandling.
Ty tonerna på den ger tusenfalt tillbaka. Ty tonerna på den är eteriska.
Vemodigt och längtande rispar de ens själ. Skönt förtrollar de ens sinnen. Samtidigt är de varma, eggande; bjuder upp till hednisk dans. Själva beskriver Originalljudet dem bland annat med orden »som Moondog och Erik Satie som krockar i rymden eller en cirkusvagn som parar sig med en ambulerande bordell«. Varför inte? »Ambulerande bordell« kanske till på köpet avser den Jacques Brel sjunger om i »Au Suivant«; en extra dimension åt deras beskrivning.
Helt enkelt och med andra ord är det toner som berör, som lever sina egna liv.
Men, dessutom; utöver tonernas rent soniska kvalitéer är jag också väldigt imponerad över hur de framförs. Originalljudet trakterar sina instrument med Victor Borges känsla för tid. Samspelet de uppvisar är enormt, dialogerna de för imponerar. Och de talar aldrig i munnen på varandra, likt Raymond Carver säger de endast vad som krävs. Gud bor i sådana detaljer.
Ovanstående åsikter är inte de jag en gång trodde att Originalljudet skulle väcka hos mig. Länge levde jag nämligen i villfarelsen att de skapade västerländsk balkanrock typ, säg, Kaizers Orchestra. (Fråga mig inte varför.) Eftersom min tid för dylika gäng är ytterst begränsad – det ligger en viss desperation i deras forcerade blandning av klämkäckhet och mörker – undvek jag sålunda Originalljudet. När det i höstas gick upp för mig att skivbolaget Kalligrammofon skulle släppa »Originalljudet« började jag dock misstänka att mina förutfattade meningar ännu en gång var ute och cyklade; Kalligrammofons diskografi rymmer ju lysande plattor som Viktor Sjöbergs ambienta »On a Winter’s Day« och shoegazing-monoliten »Fall, Fall, Falling« med Dead Letters Spell Out Dead Words. Så jag gav Originalljudet en chans och resten är denna text.
Att avsluta recensioner med sakliga uppmaningar till konsumtion.
Inom musikjournalistiken; en klyscha. Ändå – innan punkten sätts – vill jag delge er mina förhoppningar om »Originalljudet«:s framtid. Som jag ser det har Originalljudet mer än väl styrkan och egensinnigheten att nå ut till en mängd olika grupperingar; i en perfekt värld skulle de höras både på Fylkingen, »Skavlan«, baren Berlin och Peace & Love. Hur det blir med den saken får vi förstås se, men min önskan finns där.
Nu blåser jag ut ljuset och sätter på »Originalljudet« en gång till.
Första versionen av en recension som sedan kom att publiceras i Stockholms Fria år 2010.
]]>I små, täta grupper marscherar turisterna uppför Allmänna Gränd, allt som allt räknar de drygt etthundra själar.
Kvinnor, män, flickor, pojkar; deras rörelse komponerar en symfoni.
Raspet av åtskilliga barnvagnshjul över lös småsten beblandar sig med lövverkens brus; en underliggande rytm. Spridda röster svävar ovanpå denna takt, ord och meningar i tät samklang med omgivningarna.
– Är det här de har världsrekordet i serverade plankstekar?, undrar en trettioårig man och pekar mot krogen Carl Michael.
– Var ligger Skansen?, vill hans lilla dotter veta.
Från min aningen upphöjda position – kullen som ligger till grund för angränsande Falkenbergsgatan 1-5 – tar jag del av stycket, av nöjesresenärernas omedvetna improvisation. När folkskaran så dragit vidare och pianissimo åter råder bryter jag upp, styr mina steg ner mot vattnet. Djurgårdsfärjans nästa beräknade avgång är 11:15, om två minuter.
Vad gör en bra bok? En fråga som förstås är omöjlig att besvara entydigt; varje läsare hyser sin egen definition.
Ovanstående lilla scen är dock ett typexempel på vad bara god litteratur kan få mig att göra.
Ovanstående lilla scen är ett resultat av Magnus Haglunds biografi ”Åke Hodell”.
Under tiden jag slukat ”Åke Hodell” har nämligen mitt anteckningsblock gått varmt; namn att undersöka har lagts till böcker att läsa och skivor att införskaffa. Så fort mina händer slöt dess pärmar för första gången kände jag att en utflykt stod på dagordningen. Med egna ögon ville jag betrakta huset där Åke Hodell tillbringade åren 1970 till 2000, med öppna öron ville jag insupa de trakter som inspirerade hans makalösa hörspel ”Djurgårdsfärjan över Styx” (1972).
Därför tog jag en liten tripp till Djurgården, till Falkenbergsgatan. För att ytterligare fördjupa mig i Hodells formsprängande, mångfacetterade, pacifistiska och moraliska konstnärskap.
”Åke Hodell” engagerar, väcker intresse, lär ut. Precis som Åke Hodell själv.
– En sak som känns väldigt viktig är boken i sig, men också hur den är tänkt att ingå i olika sammanhang, säger Magnus Haglund när jag ringer upp honom en vecka efter mitt Djurgårdsbesök. Den innehåller ett material som jag bara på något vis förmedlar. Och i den förmedlingen ligger idén att boken inte är till för en sluten författarkrets eller för en specifik konstmiljö. Jag har en idé om konsten som något som verkligen hör ihop med det egna livet.
17 juli 1941 övningsflög Åke Hodell – som då utbildade sig till stridspilot på Kungl Flygkrigsskolan i Ljungbyhed – över Skåne. Klockan 13:20 råkade hans plan i spinn på 100 meters höjd, det snurrade två gånger och kraschade sedan. Snabbt fördes en mycket svårt skadad Hodell till Lunds lasarett, haverikommissionen gav honom 1 chans på 10000 att överleva.
Ett och ett halvt år och oräkneliga komplicerade operationer senare skrevs han ut.
Denna fruktansvärda händelse påverkar förstås Hodell väldigt mycket; i konstverk efter konstverk bearbetar han sviterna, både explicit och implicit. I ”Självbiografi” (1967) – som Magnus i ”Åke Hodell” beskriver med orden ”ett experiment med förstörda personliga dokument och kulhål genom egna och andras texter” – är den exempelvis allestädes närvarande.
– Det är någonting med Hodell, att flygolyckan är ett enda evigt nu, funderar Magnus. Det där ögonblicket.
Nu-känslan genomsyrar varenda sida av ”Åke Hodell”. Grunden till boken vilar på arkivet Hodell lämnade efter sig, ett arkiv som i original återfinns på Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning. En gedigen samling text och bild som Haglund sedan kompletterar med intervjuer av nyckelpersoner i kretsen om och kring Hodell.
Men, nog så viktigt, Haglund agerar även guide, reseledare, stigfinnare. Från sida ett till sida 233 håller han sig nära läsaren; ställer frågor, brukar direkt tilltal. Samtidigt drar han paralleller och uppvisar samband, förbinder gårdagen med i dag, utvecklar faktastoffet. Anarkister som Bakunin, hyperintellektuella filosofer som Gilles Deleuze, fenomen som svensk revytradition, psykedeliska besvärjare som Pärson Sound, nationalskatter som Gunnar Ekelöf, Fluxusrelaterade konstnärer som Dick Higgins, avant-rockare som Sonic Youth… alla dessa och många fler därtill bjuder Haglund att bekvämt ta plats bredvid Hodell.
– Det är viktigt att förstå att när man går in i det arkivet på allvar så kommer också ett nytt pussel att läggas, säger han. Jag menar, ”Åke Hodell” handlar ju definitivt inte om en entydig bild. Och inte heller om någon definitiv bild. Jag säger ju inte att det här är den fullständiga berättelsen om Åke Hodell eller något sådant dumt.
Bakom utgivningen av ”Åke Hodell” står Natur & Kultur, den markerar sista delen i deras serie ”Litterära profiler”.
– Det är ett ganska vågat steg av Natur & Kultur att låta en sådan som Åke Hodell avsluta en sådan serie. På ett sätt är det absurt! Åke är ju inte någon som håller sig till att vara författare.
På samma sätt som Haglund alltså inte är en renodlad ”biografist” ute efter att prydligt stolpa upp ett rikt liv från födsel till död.
Tack och lov.
Maskinerna tystnad, prydligt glider Djurgårdsfärjan den sista biten fram till Skeppsbrokajen. Stålgrindar slår, vi få passagerare går av, lämnar plats. Runt omkring oss fortsätter Stockholm musicera, det är bara att lyssna.
Åke Hodell och jag inleder den korta vandringen mot Bollhusgränd i Gamla Stan, mot 1949-1970.
Original till en artikel som publicerades i Stockholms Fria år 2009. ]]>
Ett plötsligt infall; jag reser mig ur fåtöljen, går fram till bokhyllan och plockar därifrån ner band 18 av Bra Böckers Lexikon (1978 års utgåva). Knäckt rygg, en välkomnande suck och så börjar jag låta fingertopparna vandra mellan uppslagsorden. »Peking«, »penselmögel«, »Pensionsanstalten«. Faktum både relevanta och förlegade dansar fram längs de glättiga sidorna, bjuder upp. »Pentymal«, »perception«, »per fas et nefas«.
Slutligen, efter ett par sidospår, når jag de sökta bokstavskombinationerna. »Perforation« på sidan 197 övergår i »performance-test«, ett hål uppenbarar sig dem emellan.
»Performance«, det jag tänkt slå upp, saknas.
Lika bra det, kanske.
Att tillfredsställande definiera konstyttringen benämnd performance låter ju sig knappt göras, särskilt inte över ett begränsat antal rader. Ständigt omformas den, ständigt vandrar den nya vägar. Du kan spåra dess rötter till dada, Fluxus eller Wienaktionismen och anses ha rätt varje gång. Du kan se performance som en rak linje, en cirkelrörelse eller isolerade prickar. Du kan som performancekonstnär anamma rötterna – skapa i rakt nedstigande led från, säg, Marina Abramović och Allan Kaprow – eller försöka verka i ett vakuum.
Texten, den fysiska scenen, är din.
Personligen är att ringa in performancekonsten precis vad jag nu vill göra; jag vill dra prydliga märkpennestreck runt den, avskärma den både geografiskt och tidsmässigt. När detta så skett vill jag skrapa på dess yta, ta kontakt med några av dess utövare och anhängare. Allt för att ge några av många möjliga svar på frågan »Hur mår den nordiska performancekonsten år 2009?«.
Midtown, Manhattan. På 58 Park Avenue ligger Scandinavia House, ett stilrent höghus i grått och brunt, i zink, glas och gran. Flanörer identifierar det lätt med hjälp av fem flaggor som metalliskt stramt tronar över dess entré; Danmarks, Finlands, Islands, Norges, Sveriges.
Till vardags är Scandinavia House högkvarter åt The American-Scandinavian Foundation, en ideell amerikansk organisation. ASF vill bland annat bygga kulturella broar mellan Norden och USA, sedan 1910 har de därför arrangerat olika evenemang i linje med detta mål.
6-9 november i år gick sålunda performancefestivalen Live Action New York 09: Scandinavian Performance Art av stapeln i Scandinavia House. Kuratorn Jonas Stampe – även känd från liknande tillställningar som Live Action Göteborg och Infr’Action: Festival International d’Art Performance – förklarade innan premiären sina intentioner på liveactionnewyork.org: » The curatorial criteria of this first edition of Live Action New York 09: Scandinavian Performance Art, is one of quality and of diversity. However, there is one common denominator: that of taking risks.«
Icelandic Love Corporation var en av 15 deltagare, risktagare, på Live Action New York 09.
Finns det en särskild »nordisk« syn på performance?
– Ja, jag tror det finns en särskild »idé« eller möjligen en kliché, som folk känner i sin kropp när man säger »nordisk performancekonst«. Jag kan inte riktigt förklara det. Men klichéer baserar sig på något. Men i verkligheten är nordisk performancekonst väldigt sammanbunden med europeisk och nordamerikansk performancekonst. Vi är alla en del av en större bild, säger Sigrún Hrólfsdóttir.
Sigrún, Eirún Sigurðardóttir och Jóní Jónsdóttir är Icelandic Love Corporation. 1996 tog de alla examen från Myndlista- og handiðaskóli Íslands – Isländska högskolan för konsthantverk – och därefter har de skapat tillsammans.
Det performance de genomförde på Live Action New York 09 var »Eruption - Corruption«, ett verk som via vita duntäcken, stolbyggande och trolleritrick undersöker dubbelheten mellan kreativitet och destruktion. Liksom den mesta av ISL:s konst är »Eruption - Corruption« både humoristisk och kontroversiell, lättsmält och djup… att exempelvis välrenommerade Katherine Waugh jämförde med Sergei Paradjanov, Fellini och Tommy Cooper när hon i konstmagasinet Circa (#118, vintern 2006) recenserade det är helt enkelt logiskt. Söker du intressanta och livsbejakande performance hittar du dem hos Icelandic Love Corporation.
Utvecklas den isländska performancescenen i rätt riktning?
– Sequences är en ny konstfestival här i Reykjavik som fokuserar på performance och tidsbaserad konst. Den fjärde upplagan var nu i höstas och den var full av intressanta saker, både isländska och utländska. Det verkar som att något intressant händer just nu. Listaháskóli Íslands – den isländska konstakademin – har hjälpt till att blanda disciplinerna. Men det är också intressant att blicka tillbaka mot sjuttiotalet och Nýló – »The Living Art Museum« – och åttiotalets starka punkideologi. Nu är alltid den bästa tiden, men det är en bra idé att ha ögon i nacken.
Att söka pressklipp om och kring nordisk performancekonst är sällan en genuint angenäm sysselsättning. Visst skrivs det – ofta positivt – men ändå tycker jag att många, lysande verk inte får det gehör de förtjänar. Skulle jag bedyra min oskuld skulle jag ljuga; själv har jag knappt heller tidigare bidragit till nämnda artikelflora.
I alla fall, undantaget som bekräftar »regeln«: Lilith Performance Studio. Sedan 2007 har denna i Malmö belägna kombination av studio och arena presenterat den blodiga spjutspetsen vad gäller bildkonstperformance och ofta har detta även engagerat tidningar, radio och bloggare. Det intressanta väcker då och då intresse.
När Lilith mellan 28-30 maj i år arrangerade kanadensiskan Jillian McDonalds vampyr- och zombieperformance »Undead in the Night« nådde allt ovanstående någon slags kokpunkt; publik och skribenter flockades till en bokskog utanför Malmö för att där konfronteras med sina rädslor. 2009 års kanske mest uppmärksammade performance på svensk mark var ett faktum.
Spaltmetrar är förstås inget stabilt sätt att mäta konstnärlig framgång på, men i Liliths fall är det motiverat att räkna dem. De förtjänar nämligen varje euforisk droppe trycksvärta, varje himlastormande pixel. Bakom Lilith Performance Studio står Elin Lundgren (konstnärlig ledare), Petter Pettersson (konstnärlig ledare) och Jonna Ölund (producent).
– Den svenska performancescenen är under utveckling, säger Elin. Det finns inte så många platser där performance ges samma förutsättningar som andra konstarter. Mer fungerar performance som ett utfyllnadsmaterial, en liten happening som förgyller något annat. Performance fungerar självklart bra i sådana sammanhang men inte enbart, det behövs arenor där det finns andra förutsättningar att förverkliga en konstnärlig idé till fullo.
»The Knife is writing an opera. (…) Olof Dreijer is now at a field recording in the Amazon to record animals, fish and plants.«
Ovanstående meningar inledde och avslutade respektive en kommuniké som electroduon The Knife – syskonen Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer – postade på theknife.net den 26 november, 2008.
Första kungörandet. Nyfikenhet föddes hos de flesta som läste det.
Drygt ett år senare hade »Tomorrow, in a Year«, operan i fråga, premiär. Mer exakt; 2 september slog Det Kongelige Teater i Köpenhamn upp sina välvda portar. En månghövdad och brokig skara människor strömmade till Gamle Scene, tog plats bland de röda stolarna.
Vad publiken sedan fick se – fortfarande får se – var en berättelse om och kring Charles Darwin. Narrativet och rollen som Darwin sköttes av rösterna Kristina Wahlin, Lærke Winther och Jonathan Johansson; tillsammans förklarade de världen före, under och efter »On The Origin of Species«. I tätt samspel med dem agerade så The Knifes svepande elektroniska musik, en grupp dansare samt den snillrikt ljussatta och byggda scenen. 150 år efter det att »On The Origin of Species« publicerades av förlaget John Murray utvecklades den till något nytt, samtidigt välbekant.
The Knife var dock inte ensamma att realisera »Tomorrow, in a Year«. Karin och Olof sökte bland annat assistans av de Berlin-baserade electroartisterna Planningtorock och Mt. Sims vad gällde tonerna och Mt. Sims bidrog också med sitt kunnande till librettot. För regin och själva initiativet stod Kirsten Dehlholm och Ralf Richard Strøbech.
Alla bekanta med dansk performancekonst känner Kirsten Dehlholm. Från 1977 och åtta år framåt ledde hon performanceensemblen Billedstofteatret, 1985 grundade hon Hotel Pro Forma. Hotel Pro Forma har därefter byggt på Billedstofteatrets grunder; kreerat performance som inom ramarna för ett platsspecifikt rum samlar musik, bildkonst, teater, film, dans… »Tomorrow, in a Year« är alltså ett typexempel på den slags produktioner de står bakom.
– Den danska performancescenen lever, säger Kirsten. Den är mångsidig, men den har inte ett så starkt uttryck. Ofta fastnar den i klichéer. Det är fortfarande de konventionella teater- och dansformerna som får de avgjort största ekonomiska bidragen och PR. Performancescenen måste klara sig med mycket, mycket mindre.
Vad tror du kommer att hända med den danska performancescenen i framtiden?
– I framtiden dör vi allihop! Performancekonsten utvecklar sig på nätet och i andra nya medier. Också musiken spelar en stor roll för att utveckla performance.
Stå aldrig still; Hotel Pro Forma är nomader, de byter samarbetspartners inför varje ny produktion. Förståeligt; ett utmärkt sätt att undvika rutin. Tyvärr innebär det förstås i förlängningen att orden »Hotel Pro Forma has invited The Knife« aldrig åter kommer dyka upp på theknife.net. Men vi har ju alltid »Tomorrow, in a Year«.
2009 bjöd på många utsökta skivor, nya som nygamla. Frågar du mig svarar jag att Baktruppens »1986-2008« var en av mina främsta favoriter, alla kategorier.
Baktruppen bildades 1986 i Bergen, gnistan tändes av Tone Avenstrop och Øyvind Berg. I dag räknar gruppen sex fasta medlemmar – Øyvind är fortfarande en, Tone hoppade av 1995 – och deras besöksadress lyder numera Dælenengata 31, Oslo.
Till en början var Baktruppen inriktad på konventionell teater, allt eftersom åren gått har dock deras fokus förskjutits, expanderat. Anarkistiskt och humoristiskt blandar de olika uttryck till högst egna performance, det är inte för inte de förärats smeknamn som »grundarna av partyperformance« och »avantgardets vattenbärare«. På »1986-2008« samlas så – över tre CD – ljuden av denna livliga konst.
Att ta del av performance med blott öronen kan på pappret kanske framstå som ett halvdant koncept, ett koncept minnande om Marcel Marceaus mim-LP »The Best Of Marcel Marceau« (MGM, 1970). Men »1986-2008« fungerar på alla nivåer, den fascinerar med sin sanslösa blandning av musique concrète, fältinspelningar, modern komposition, oljud… Tvära kast, väckta tankar, lyckade intentioner. Du behöver inga förkunskaper för att fastna.
Etiketten som realiserat »1986-2008« är den i Bergen baserade +3dB, en lysande leverantör av ofta norsk, alltid experimentell musik. Ena hälften av +3dB är Jørgen Knudsen, en man som fram tills nyligen också ingick i Baktruppen.
Vad anser du om den norska performancescenen just nu?
– Den präglas av att det är få nya ansikten på den, många gamla gengångare. Men ibland ser jag spännande projekt. Flera teaterprojekt har också mycket performance i sig.
Kan du nämna något sådant teaterprojekt som du gillat?
– Winge/Müllers »Vildanden«.
– I Sverige växer performance just nu fram inom många områden, det är spännande men det är en lång väg kvar. Publiken finns och det finns tillväxt bland utövare. Men för performancekonstnärer är förhållandena fortfarande miserabla, oftast finns det ingen, eller en alldeles för liten budget. Performancekonstnärer förväntas ofta arbeta utan ersättning och man glömmer att en performancekonstnär inte har ett verk att sälja, så som till exempel en målare. Ska man kunna leva på sitt yrke som performancekonstnär är man beroende av gage.
Anna Berndtson vet vad hon talar om. Under tjugohundratalet har hon varit väldigt aktiv som performancekonstnär; både solo samt som TallBlondLadies, ett samarbete med tyskan Irina Runge. Hennes djupt personliga och undersökande verk har mött publik i städer som Beijing, New York, Toronto och Malmö.
Vad tror du om framtiden för den svenska performancescenen?
– Utrymmet för performancekonst i Sverige måste växa, annars kommer den konstarten att kvävas, glömmas bort och försvinna. Konsthögskolor måste befatta sig mer med de studenter som följer denna väg och de performancekonstnärer som kommer från andra bakgrunder måste få ta del av de få möjligheter som finns. Händer detta, som jag innerligt tror och hoppas, blir liveperformance den starka motpol som vi så väl behöver till vår virtuella värld.
Kvinnan är klädd i cheerleaderuniform; grå kjol, vitt linne. Framför meterhöga bokstäver prydda med glödlampor redogör hon för ett liv i 49 handlingar, 49 texter, 49 rörelser och 49 skrik. Det är en berättelse om hennes tillvaro, om kvinnans roll i ett socialdemokratiskt samhälle.
Kvinnan heter Anna-Maija Terävä. Den koreograferade performancehistorien hon genomför bär namnet »On Ice« och är det senaste fantastiska verket signerat helsingforsbon Maija Hirvanen.
– Den finska performancescenen har verkligen förändrats sedan 1999, då jag upptäckte den, berättar Maija. Några av artisterna som hjälpte till att starta scenen, som Roi Vaara och Irma Optimist, är fortfarande aktiva och parallellt med dem har en ny, ung generation av modernistiska performanceartister dykt upp.
– Hierarkierna är genomskinliga och det är viktigt.
»On Ice« uruppfördes den 2 juni i år på Zodiak; ett centrum för ny dans, beläget i utkanten av Helsingfors.
– Att Zodiak nu öppnat en av dansens dörrar för performance-aktiviteter är betydelsefullt, fortsätter Maija. Institutioner som kulturcentret Kiasma har också hjälpt till att etablera de nya formerna av performance.
Vad tror du kommer hända med den finska performancescenen i framtiden?
– En agentur vore en väldigt bra sak, det har länge pratats om att upprätta en. Även ett center där folk kan träffas spontant. Det verkar som att performance rör sig in på nya områden och för det ändamålet så skulle ett visst ramverk, en artikulation kunna upprättas. Vi borde fundera över våra värderingar och varför de är värda att fundera på. Vi vill väl inte börja tro att »anything goes«? Eller vill vi?
Konvolutets skivertexmaterial ger ifrån sig ett lätt hasande ljud när jag återbördar band 18 av Bra Böckers Lexikon till dess plats i bokhyllan. Märkpennan vilar. Vissa frågor hänger fortfarande i luften, men en sak är säker; den nordiska performancekonsten lever. Vi bör alla följa den – stödja den – belöningarna blir oändliga. Nöjd med detta nyårslöfte återvänder jag till fåtöljen.
Original till artikel som publicerades i Stockholms Fria år 2009.
]]>Ett lätt musklick och videon börjar rulla.
Scen: Ett både rustikt och sparsmakat rum. Svagt förmiddagsljus svävar in genom dess fönster; faller över den öppna spisen, över kvinnan i träningskläder, över väggarnas vitmålade detaljer. Slutligen finner det ro på parkettgolvet, lägger sig stilla bredvid yogamattan och de symmetriskt staplade vedträna.
Ett par sekunder förflyter i sådan tystnad, sedan tar kvinnan till orda.
– Hej allihopa, jag heter Tara Stiles. Det här är en liten yogarutin som jag satt samman för alla er som – liksom jag – är beroende av Facebook.
Introduktionen sålunda avklarad och Tara går från ord till handling; till att visa hur man medelst yoga kan sköta om och vårda de kroppsdelar som tar stryk av långa sessioner framför datorskärmen. Hennes instruktioner är pedagogiska och uppmuntrande, hennes rörelser starka och graciösa.
Efter drygt fyra och en halv minut är programmet fullbordat… för denna gång.
– Hoppas att det där fixade alla era Facebook-krämpor; handleder, revben, torso, höfter, hamstrings, ler Tara. Återvänd nu till Facebook, jag hoppas att jag fick er att må bättre och vi ses där ute!
Och rummet bleknar bort, total svärta tar dess ställe. Videon – som för övrigt heter »Yoga for Facebook Addicts« – har nått sin ände, gjort vad den skulle. Många är vi som vederkvickts, roats, fått högre puls och funnit fokus framför den.
»Yoga for Facebook Addicts« visar dock bara en av Tara Stiles otaliga sidor.
Låt oss gemensamt upptäcka några av hennes andra. Låt oss gemensamt upptäcka en av de mest intelligenta, egensinniga och spännande yogisarna någonsin.
Tara Leann Stiles föddes den 6 maj, 1981.
– Jag var den lite konstiga tjejen. Jag bodde på landet i skogen, i Grundy county, Illionis, och jag brukade ge mig iväg på egen hand och ägna mig åt saker som att meditera i skogen. När jag kom tillbaka från skogen förklarade jag för mina föräldrar att vi alla var sammanbundna med varandra, och att min mamma inte var min riktiga mamma och en massa sådana saker.
Närmaste stora samhälle från Taras barndomshem räknat var Morris, en stad vilken år 2000 räknade 11928 själar. Länge var ballerina Taras drömyrke; under uppväxten gick hon på dansskola i just Morris och efter high school inledde hon balettstudier på Barat Conservatory of Dance, Illinois.
Innanför Barats mäktiga tegelväggar föll hon emellertid huvudstupa för en annan fysisk och mer mental aktivitet.
– Vi hade yoga på fredagar som avslappning och fastnade verkligen för det. Min yogalärare, Rory Foster, var verkligen insatt i yoga – han var elev till Paramahansa Yogananda. Först kände jag ingen annan som höll på med yoga, det här var ju innan yoga blev så lättillgängligt.
Rory uppmärksammade Taras spirande yoga-intresse och gav henne därför ett exemplar av »Autobiography of a Yogi«, Yoganandas självbiografi. Och Tara läste, fascinerades, fick sina horisonter vidgade. Nyfiken for hon bland annat till San Diego för att besöka det av Yogananda inrättade Self-Realization Fellowship Temple.
Samtidigt som ovanstående utspelade sig »upptäcktes« Taras sätt och utseende av en fotograf; ett möte som efter några turer resulterade i ett kontrakt med den New York-baserade och välrenommerade agenturen Ford Models. Så år 2000 flyttade Tara till New York för att inleda en karriär som fotomodell. Nya blad vändes i livets bok.
– Jag gjorde lite yoga i New York, jag tyckte att yogan i New York inte var lika bra som den jag upplevt på andra ställen. Så jag började utveckla min egen yoga.
Tiden var kommen för Tara att börja lära ut. Inspirerad av det hon upplevt på yogamattor USA runt skapade hon sin egen yoga; yoga som pragmatisk hälsovård, som ett slags terapisamtal, som en nöjsam del av vardagen. Alla dessa tankar sammanfattade hon sedan i valspråket »Yoga For Everyone«.
Teorin var formulerad. Praktiken väntade.
På 632 Broadway i New York – mellan Bleecker St och Houston St – ligger Strala; Taras yogastudio. Sex våningar upp välkomnar den en med sina mjukt vita väggar, hemtrevliga parkettgolv och skönt bohemiska konstverk.
– Jag startade Strala för ungefär två år sedan. Innan höll jag till i en mycket mindre lokal, jag höll bara ett par lektioner om dagen. Men nu har jag anställt ett gäng coola, normala lärare och nu håller vi lektioner hela dagen lång.
Var det någon slags uppenbarelse som fick dig att inse att du ville både undervisa och utöva yoga?
– Ja, en slags. När jag började yoga så hade jag absolut inga planer på att lära ut, att göra det som ett jobb. Tanken på att jag även skulle handleda växte fram organiskt, naturligt.
– I början var jag rädd att lärarrollen skulle göra min relation till yoga mindre personlig. Men så, när jag upptäckte hur speciellt det är att dela med sig av sina yogakunskaper till andra och se hur de drar nytta av dem, insåg jag att lärarrollen tvärt om gjorde min relation än mer personlig.
Stralas namn är en hopblandning av orden »Strength«, »Balance« och »Awareness« – ord Tara och hennes personal anser beskriva vad det är de älskar med yoga. Att Strala också är »Yoga For Everyone« märks i priset; en lektion där kostar endast 10 dollar. Men framför allt märks »Yoga For Everyone« i hur Tara behandlar sina elever.
– Om någon är frustrerad och om de känner att de inte kan göra vad personen bredvid dem gör säger jag »oroa dig inte, det finns saker som du kan göra som hon eller han inte klarar av«. Det handlar inte om posen, det handlar om hur din kropp känns i posen – om du utmanar dig själv till din egen gräns är du i posen. Det spelar ingen roll hur posen då ser ut.
Men Taras pedagogik är även tillgänglig utanför Stralas rum. Publikationer som Huffington Post och Women’s Health inkluderar exempelvis med regelbundenhet krönikor hon författat. Och 30 augusti släpptes »Slim, Calm, Sexy« (Rodale), hennes första bok.
– Jag har alltid gillat att skriva. Jag antar att folk förmodligen började lägga märke till mig eftersom jag aldrig försökt passa in i någon särskilt yoga-mall. Det gav mig självförtroende att resonera ungefär »jaha ja, vad jag gör är kanske andra kan ha nytta av«, om du förstår vad jag menar [skratt]. Och det uppmuntrade mig till att fortsätta.
Även video är – som häntytts – en viktig kanal för Tara. Via ständigt uppdaterade youtube.com/user/TaraStilesYoga har hon exempelvis funnit tusentals fans.
– Jag började spela in videor runt 2006. På den tiden var jag en del av Ford Models, och de föreslog att jag skulle göra några yogavideor. Så jag började göra en massa korta videor för Ford Models och de hjälpte mig att hitta min egen röst, min personlighet, min knäpphet. Sedan, efter ett tag, sade jag »jag vill göra det här själv«. Ford Models la sig i för mycket, jag ville ostört kunna prata och diskutera med de som tittade på mina videor. Sådant tycker jag är roligt.
Bokstäverna Tara sätter på pränt och filmerna hon realiserar genomsyras förstås även de av »Yoga For Everyone«-tanken. Vem du än är; avsätter du tiden att absorbera och utöva hennes budskap blir du en annan människa.
– På mattan kan du lära dig en hel del om hur du är utanför mattan. Om yogaläraren är uppmärksam kan hon eller han se hur du mår, hur du lever. Detta kan du sedan lära dig själv, men det är svårt att se sig själv utifrån.
Framgångarna som Tara rönt i kombination med hennes frispråkiga attityd har dock väckt belackare. Särskilt de som anser yoga vara något esoteriskt och dogmatiskt har svårt för henne.
– De har gjort fördelarna med yoga en stor otjänst, om man säger så. Jag har pratat med många som skrämts iväg från yoga av sådana personer. Det har fått mig att bli lite av en aktivist mot dem.
Händer det att de kallar dig ytlig?
– Det är svårt att göra det eftersom jag utövat yoga längre än de har, även om jag är yngre. Om de gör det handlar det om okunskap, och jag bryr mig inte ett dugg om det.
Det var min flickvän Jenny som gjorde mig varse om Taras existens. Hennes brinnande beskrivningar av denna annorlunda yogini gjorde mig givetvis nyfiken; Jenny fattade min hand och ledde mig in i Taras värld. Snart var jag också ett fan. Vad Tara gör går att likna med mission; hon är en ihärdig förkämpe för yoga, hennes tro på yogans nytta är orubblig. Dristigt omfamnar hon den moderna teknikens förmåga att nå publik; förutom allt ovan nämnt har hon även hittills givit ut två DVD:er samt skapat en iPhone-applikation tillsammans med Deepak Chopra. Tara är helt enkelt en inspiration, en läromästare av rang; vi bör alla låta henne ta plats i våra liv. Eller som Deepak citeras på omslaget till »Slim, Calm, Sexy«: »Reinvent your body with yoga from Tara Stiles. With her help I have done precisely that«.
– Jag känner att jag är på en motorväg med grönt ljus och att jag kan fortsätta köra på med mitt budskap. Det är så fokuserat och klart vad mitt budskap är så antigen gillar man det eller så gör man det inte, och det är helt ok för mig så länge jag kan hjälpa människor.
Och Tara kommer hjälpa människor länge, länge.
Artikeln som du snart läst är trots sin längd endast yta, en introduktion. Nu är resten upp till dig.
Ett lätt musklick och videon börjar rulla.
Artikel som det aldrig blev något av med eftersom tidningen den skulle publiceras i la ner i ungefär samma veva som jag skickade in min artikel. ]]>
I min hand vilar ett stycke presenningsaktig plast. Det är 15 gånger 20 centimeter stort, väger ett tiotal gram. Ovanpå dess vita yta är några bitar elektronik och metall fastsydda; små öar i en stilla sjö. Små öar som hyser oanade krafter.
I min hand vilar musik. Koppla metallen till högtalare och batteri, låt en ficklampa lysa över elektroniken; oändligt fascinerande toner uppstår. De stryker både med- och mothårs, skänker näring åt ens hjärta och hjärna. De berör; musik och konst i skön förening.
I min hand vilar förhoppningar. Tonerna och hantverket de kreeras av bär på drömmar, tro. Spetsa öronen och du hör en ljusnande framtid.
I min hand vilar en av Syntjuntans syntar. Mitt emot mig sitter Ann Rosén, en av Syntjuntans grundare. Hon pratar om början, historien; jag lyssnar.
Konstnärerna, konstmusikerna Ann Rosén, Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén lärde känna varandra i början av tjugohundratalet, den stockholmsbaserade föreningen/scenen Fylkingen agerade deras mötesplats.
På Fylkingen, den 20 och 21 januari 2008, anordnades två workshops under ledning av engelsmannen John Bowers. John är något av en expert vad gäller circuit bending – det vill säga att manipulera fram nya ljud ur förprogrammerade kretskort – och syftet med de båda dagarnas möten var att deltagarna skulle gå hem med egentillverkade ljudgeneratorer.
– Det var värsta inspirationskällan, säger Ann. Lise-Lotte, Ida och jag har lärt oss mycket genom att själva gå på workshops.
Drygt sju månader efter Johns kurser sammanstrålade Ann, Lise-Lotte och Ida hemma hos Ann.
– Vi träffades och satt och meckade med elektronik. Vi hade några olika projekt – olika egna projekt – och så träffades vi för att jobba på dem tillsammans. Det är roligare att göra saker tillsammans; man kan hjälpa varandra, byta erfarenheter. Och då kom vi på att det vi gjorde var typ som en syntjunta, det var då själva namnet föddes.
– Sedan så tänkte vi att det skulle vara kul att involvera fler i det vi gjorde, fler tjejer framför allt.
I New York-sonen Nicolas Collins bok »Handmade Electronic Music: The Art of Hardware Hacking« fann Ann, Lise-Lotte och Ida ytterligare inspiration; en ritning till en lättmonterad synt med utgångsläge i den integrerade krets som bär numret 4093.
Med samtliga ovanstående pusselbitar på plats gjorde så Ann, Lise-Lotte och Ida vad man kan förvänta sig av stora konstnärer; de tog dem ett steg längre. De anpassade, utvecklade; bytte ut Nicolas och Johns lödningar mot nål och ledande tråd. De lät fabricera speciella 4093-kretsar och komponerade syntbyggar-kitt.
Syntjuntan hade gått från en beteckning till en realitet. En realitet redo att möta världen.
– Idén var att det ska vara lätt att få synten att funka. Man ska inte behöva kunna någonting innan, man ska inte behöva ha tagit i några elektroniska komponenter innan.
31 juli 2009, som en del av den experimentella musikfestivalen Norberg, hölls första Syntjuntan. Inför en månghövdad skara framförde Ann och Lise-Lotte dels en konsert, dels lärde de samtliga deltagare att sy en synt. Succén var ett faktum, snart följdes premiären upp av juntor på bland annat Sensurround: Malmö & Lund International Music Film Festival, Skottvångs Grufva och Textilhögskolan i Borås.
Nu i sommar – mellan 15-18 juni – är det tänkt att Syntjuntan ska ordna kollo på Lava; den del av Stockholms Kulturhus som är inriktad på ung kultur.
– Kollot har tillkommit med hjälp av Ungdomsstyrelsen, det är ett jämställdhetsprojekt. Vi vill att fler tjejer ska våga sig på sådant här. Om man tittar på de som håller på med experimentell konstmusik så är det ju mest killar. De som håller på med elektronik är ju killar. Då kan det ju Syntjuntan vara lite uppmuntrande, en väg bort från killarnas dominans.
Att aktivt söka upp deltagare är viktigt för Syntjuntan, den både fysiska och intellektuella mötesplatsen som uppstår när folk träffas och skapar anser de ovärderlig.
– På en Syntjunta kan man prata om musik, man kan prata om att sy, man kan prata om konst. Det tror jag är viktigt; att nya människor kan mötas och på det sättet kan ju också konst sprida sig. Folk har frågat oss »kan ni inte börja sälja det där kittet på nätet?« och det är ju klart att vi skulle kunna, men då gör vi bara en ytterligare produkt. Så våra kitt kan man bara köpa när man går på en av våra workshops och lyssnar på musiken. Själva syntbyggandet är en grej, men en syntjunta så mycket mera.
Ovanstående återspeglas också i Syntjuntans valspråk; »En Syntjunta i varje kvarter«. Det är förstås inte bara tomma ord, det är ett uttalat ideal.
– Jag tycker det är schysst att folk kan få nya egna idéer och nya tankar av att medverka på en Syntjunta. Många ser på konstmusik som bara oljud, men efter en Syntjunta kanske de öppnar sina sinnen… och då blir det en bättre värld. Jag tror faktiskt att Syntjuntan kan bidra till en bättre värld, att kultur kan bidra till ett bättre, mer medvetet samhälle… Jag vet inte hur mycket vi bidrar med, men lite grann kanske?
I min hand vilar ett stycke presenningsaktig plast. Försiktigt återbördar jag det till Ann Rosén; hon stoppar det i sin väska.
I min hand vilar Ann Roséns hand. Vi säger på återseende, jag önskar Syntjuntan all lycka.
En artikel som jag tror publicerades i Cora, någon gång 2010. Men jag är inte riktigt säker. ]]>
Videokameran trevar över balkongens trägolv; dess lins fångar kryddväxter, högtalare, en glasögonbeklädd stentomte. Rastlöst vänder den sedan fokus upp och bortom räcket, låter sig bländas av klar förmiddagssol, sveper förbi några sommargröna trädkronor.
Improviserade motiv, spontant rullande film.
Åkningen panorerar vidare medurs, men innan cirkelrörelsen hinner fullbordas nås tillfällig vila framför en ung kvinna inramad av fladdrande, purpurfärgat tyg. Hennes händer drillar en bjärt utsmyckad keyboard, hennes röst stiger mot skyn; rytmiska, melodiska och metalliska klanger minnande om indonesiska gamelanensembler i tät samverkan med schamanaktig sång på… ja, vad är det för tungomål hon begagnar sig av, egentligen?
Musikhistorien är full av högtflygande koncept, oortodoxa idéer. Konstellationen Das Erste Wiener Gemüseorchester spelar exempelvis på instrument karvade ur grönsaker. Billy Childish – engelsman, garagerockare, kulturell dynamo – släpper plattor som »In Blood« (Wabana, 1999); 12 spår, samtliga uppbyggda av endast ett ackord. På fullängdaren »What’s Going On« ger Marvin Gaye soulröst åt en hemvändande, amerikansk Vietnam-veteran. San Francisco-duon Matmos har omvandlat samplad plastikkirurgi till låtar.
Personligen fascineras jag synnerligen av konst som ovanstående; den är genomtänkt, spännande. Den tilltalar både mitt hjärta och hjärna. Den svänger intellektuellt.
Den är resultatet av ohämmad skaparglädje. Upphovsmakarna ansvariga ignorerar konventionerna, skriver om regelböckerna, vandrar längs otrampade stigar.
Några få hugade tar dock fler steg åt sidan; bjuder sin inre renässansperson att utforska än mer. Vissa kreatörer nöjer sig inte med rådande notsystem utan uppfinner nya. Andra författar manifest för ökad förståelse. Några extraknäcker som omslagsmakare.
Sedan har vi de som kombinerar sin musik med egenpåhittade, konstgjorda språk.
Solstrålar exploderar i objektivet, de överbelastar kameran och tvingar den tillbaka ner på balkonggolvet. Efter en kort stund där bland krukorna återvänder den i riktning mot kvinnan; vid mötet ger de varandra en snabb, bekräftande blick. Allt medan de soniska, originella sagorna fortsätter stiga mot skyn, fortsätter förtrolla.
Kvinnans namn är Agnes »Agnes Mercedes« Einerstam, sprak-språket heter hennes tungomål.
Agnes räknar det senaste stjärnskottet i en ganska lång rad språkskapande artister. Att definiera dessa artister är däremot vanskligt, deras släktträd är vildvuxet. Kan exempelvis fransmannen Jean François Sudres på 1830-talet uppfunna solresol – ett språksystem med rötterna i den västerländska tonskalan – anses relevant i sammanhanget? New York-bon Bernard Stollman drog 1960 igång skivbolaget ESP-Disk med det uttalade målet att sprida esperanto, ESP:s första utgåva var också samlingsskivan »Ni Kantu En Esperanto«. Men esperanto är till syvende och sist Ludwik Zamenhofs kreation, inte användarnas. Bör den brittiska modsgruppen Small Faces medelst skohorn beredas plats i gemenskapen? Deras 1969 släppta album »Ogden’s Nut Gone Flake« innehåller ju en introduktion framförd av Stanley Unwin på hans »Jabberwocky«-minnande unwinese-idiom.
Frågor, frågor; gränsfall, tveksamheter. Mitt svar är emellertid hugget i sten: Nogent-sur-Marne-sonen och trummisen Christian Vander är den första sanna tonsättaren/språkinnovatören.
I begynnelsen, slutet av sextiotalet, gick Christian och italienaren Bernard Paganotti samman som The Chinese; ett coverband vars repertoar till största delen bestod av dåtidens främsta soul- och r’n’b-hits. Men även mer esoteriskt material letade sig in på deras spellista.
– Vi sjöng två låtar med underlig lyrik, minns Christian. »Atumba«, som Bernard skrivit, och »Nogma«, som jag skrivit. Iden vi hade var att sjunga på ett annat språk än engelska.
Det odöpta språket »Atumba« och »Nogma« framfördes på utgjordes av »spanska, italienska och mystiska ljud« i salig blandning. En försmak.
The Chinese var dock inte länge för världen, så när en då frilansande Christian i augusti 1969 erbjöds att ackompanjera sångerskan Charlotte Leslie nappade han. Tanken var att de två – tillsammans med medspelare som Laurent Thibault (bas) och Lucien »Zabu« Zabuski (sång) – skulle turnera Côte d’Opale, men Charlottes käcka yé-yé-pop och de andras mer progressiva böjelser visade sig oförenliga.
Efter blott två avklarade datum gick de skilda vägar.
Christian, Laurent, Zabu samt några av deras kompanjoner från kompgruppen fortsatte musicera ihop under namnet de blivit tilldelade av Charlottes management; The Carnaby Street Swingers. De lät sig inspireras av kontemporär jazz – Pharoah Sanders LP »Tauhid« var en stor favorit – och Christian fick tillfälle att utveckla de tankar han haft i The Chinese.
– Jag började bli helt säker på att jag ville skapa ett nytt språk. Jag var ute efter ett annorlunda sound.
»Kobaïa« – den första låten skriven på detta nya språk, som också gav det dess namn; kobaïan – realiserades vid denna tid. Inför ett gig på klubben Rock & Roll Circus i Paris var det även dags för ett nytt, bättre bandnamn; The Carnaby Street Swingers blev Magma. Alla pusselbitar på plats.
Magmas självbetitlade fullängdsdebut släpptes 1970. Inför det färdigställde Christian 10 stycken, 10 stycken som utgör första delen av ett storslaget rymdepos. Århundraden in i framtiden; kaos råder, jorden står i lågor. Några andligt upplysta människor flyr denna förvirring, i ett rymdskepp beger de sig mot planeten Kobaïa för att där börja om från början.
Det är dessa människor som kommer till tals på »Magma«. Till toner som är hälften Wagner, hälften John Coltrane sjunger de sin våldsamma historia på flytande kobaïan.
Kobaïan kan vid en snabb blick påminna om volapük, den tyske prästen Johann Schleyers artonhundratalsdröm om ett universellt, trema-beprytt språk. »Ïösz mïtlaït da felt dos fünker üt stiïk reïš stiïhtz klowitš« lyder exempelvis en rad i »Hortz Fur Dëhn Štekëhn Wešt«, öppningsspåret på »Mekanïk Destruktïw Kommandöh« (1973), Magmas tredje mästerverk.
– Vi har ännu inte funnit alla speciella bokstäver vi behöver för att uttrycka vissa ljud, berättar Christian. När vi anpassat alla bokstäver till kobaïan kommer språket att bli ännu mer kraftfullt. Men jag tycker redan nu att det är väldigt uttrycksfullt.
»Uttrycksfullt« preciserar kobaïan, både när det står tryckt på omslag och ljuder ur ens högtalare. Eller som Magma-kännaren Michael Draine formulerade fenomenet i I/E Magazine, 2003: »Abstraktionen som kobaïan innebär verkar inspirera Magmas sångare till oanade höjder av emotionell hängivenhet, hängivenhet som konventionell lyrik sällan tillåter«.
Denna frihet anser jag vara en av de mest tilltalande aspekterna med kombinationen musik och konstgjorda språk. Artisten ges frihet att bygga upp en helt egen värld från grunden, ligger inte ett ord rätt i hennes eller hans mun är det bara att återvända till skrivbordet. Artisten ges även frihet att välja hur mycket hon eller han vill avslöja om sin värld; göra lexikonet publikt eller inte?
Men, samtidigt, ges ofta lyssnaren frihet när det gäller hur hon eller han vill leva sig in i denna värld. Framför högtalarna blir vi alla en del av skapandeprocessen. Vi engageras.
Några som verkligen åskådliggör ovanstående är den isländska post-rock-kvartetten Sigur Rós. När de runt millennieskiftet slog igenom väckte faktumet att deras vokalist Jón Þór »Jónsi« Birgisson ibland nyttjade det påhittade språket volenska stor uppmärksamhet. »Volenska är bra att sjunga på«, sa till exempel Jón när musiktidningen Selects reporter Roy Wilkinson frågade ut honom i ämnet. »Jag tror ingen annan förstår det utom jag. Eller, de förstår det för sig själva, på deras egna sätt. Alla hör olika betydelser.«
Precis så.
Att volenska dessutom är ett språk utan proper form – orden är blott ljud utan grammatisk relation till varandra – ökar bara dess dragningskraft. All världens Sigur Rós-fans förstår det.
Och de är många.
Många ja, intressant att notera är även hur utmärkt grandiosa visioner som konstgjorda språk går att förena med kommersiella framgångar. Bland annat har Eurovision Song Contest – som väl får betraktas som den europeiska mainstreamkulturens främsta utpost – hela två gånger berett plats för bidrag på konstgjorda språk: 2003 kom den belgiska folkgruppen Urban Trad tvåa med »Sanomi«, fem år senare nådde deras landsmän i Ishtar semifinalen med »O Julissi«.
Ibland leder även en succé fram till en annan.
21 februari 1958 skrev J. R. R. Tolkien i ett brev till sin yngste son Christopher att »Ingen tror mig när jag säger att min långa bok är ett försök att skapa en värld där det existerar ett slags språk som låter tilltalande utifrån min egen personliga smak. Men det är sant.« »Min långa bok« syftar förstås på »Sagan om Ringen«-trilogin, vars första del publicerades 1954.
Som få andra har Tolkien alltså agerat de konstgjorda språkens tillskyndare, hans böcker har introducerat deras idé i otaliga hjärnor. Hans kärlek till orden inspirerar, lyser igenom allt han gjort.
När Peter Jacksons succéartade filmatisering av »Sagan om ringen« hade världspremiär 2001 åtföljdes den förstås av en CD; »The Fellowship of the Ring«, soundtracket. Till den bidrog den irländska new age-sångerskan Enya med två melodier, »May It Be« och »Aníron«. »May It Be« innehåller strofer på alvmålet quenya, »Aníron« framförs helt och hållen på ditot sindarin.
Upplevelsen kom att influera Enya och hennes hovlyriker Roma Ryan. Omkring 2004 kämpade de med texten till låten »Water Shows The Hidden Heart«, Enya försökte sjunga den på gaeliska, engelska och latin; inget kändes rätt. Roma lät sig då influeras av Tolkien och kreerade språket errakan, som på gaeliska mer eller mindre betyder »folket som kommer från månen«. Genast försvann deras skrivkramp.
»Det var oerhört spännande«, som Enya i november 2005 sa till BBC Radio 4. »[Roma och jag] tillbringar mycket tid med att försöka hitta rätt språk till melodin jag skrivit. Engelska kan vara lite påträngande.«
Benämningen errakan bytte de dock snart ut mot loxian, eventuellt en lek med grekiskans »λοξός«; indirekt tal. Meningen behölls däremot; att det pratas av varelser från en avlägsen himlakropp. Roma har också utvecklat det som skriftspråk, det bär i pränt vissa likheter med Isaac Pitmans stenografisystem. Dessutom har hon publicerat en lärobok i ämnet, även den betitlad »Water Shows The Hidden Heart«.
Låten »Water Shows The Hidden Heart« hamnade slutligen på albumet »Amarantine« (Warner Bros., 2005) tillsammans med två andra spår på loxian. Förstapressningen av »Amarantine« sålde i över fyra miljoner exemplar.
En solig höstdag och Agnes Mercedes och jag sitter på en uteservering vid Slussen i Stockholm. Över kaffe och vatten samtalar vi med påslagen diktafon.
Sverige har ingen vidare djup tradition av musiker som sjunger på konstgjorda språk, men undantag finns. Ett är Anita Livstrand och hennes skönt proggiga LP »Mötet« från 1978. Ett annat är Urga – Cirkus Cirkörs forna husband – vilka 1998 realiserade plattan »Etanol«, där urganska räknar det förhärskande språket.
Agnes Mercedes mål är emellertid inte att förvalta eller utveckla historia, passande nog följer hon blott sin hjärna och sitt hjärta. Efter att hon tagit studenten från ett cirkusgymnasium började hon oväntat komponera både ord och ton.
– Jag hade absolut inte tänkt att jag skulle göra musik. Jag var nästan anti det, det var helt andra saker som jag var inne på. Men jag fick så många olika små ledtrådar här och där. Som på cirkusgymnasiet, där pratades så många olika språk och så många dialekter. Det var någonting som jag bara fascinerades av och samlade ihop. Sedan kände jag att jag måste ha en melodi, annars får språket ingen dialekt, liksom. Och då hittade jag en gammal synth och den har varit en jättebra kompis sedan dess.
Resultatet av Agnes ordförvärv blev, som sagt, sprak-språket; »ord med sur, söt och ibland salt eftersmak«, en blandning av »bortglömda dialekter, japanska palindrom«. När det förenas med musik uppstår projektet Melodiska Sagor. Originella uttryck.
– I början försökte jag verkligen skapa en värld och sedan så skapade jag språket i den världen. Men sedan så tog språket över, det kunde rymma allting.
De senaste åren har Agnes spelat mycket ute, turnerat Sverige runt.
– Publiken reagerar så himla olika! Någon gång var det någon som sa »ja, jag blev riktigt rädd«. Jag vill verkligen inte få folk att känna obehag, men däremot vill jag gärna skrämma fram vissa saker hos folk. Och sedan var det någon annan, senaste gången jag spelade, som sa »jag blev så glad«. Samma konsert kom en annan fram; »jag blev skitnervös«. Jag är jätteglad att jag kan nå ut utanför mitt huvud.
Över åtta minuter har passerat sedan videokameran började filma när Agnes trycker på en knapp, tystnar musiken. »Ja, tack för mig«, säger hon. »Agnes Mercedes, ’Vilvih’.« Svart skärm.
Framför datorn sitter jag, plötsligt ensam; mitt besök på Agnes balkong har skett via Youtube. Rummet jag sitter i känns genast väldigt alldagligt, normalt, grått.
Raskt trycker jag på play igen. Videokameran trevar över balkongens trägolv…
En (icke helt färdig) artikel som det aldrig blev något av med ]]>
Fem våningar. En fasad klädd i brandgul sprit- och slätputs. Små dekorativa fördjupningar och reliefer klättrar längs med hela exteriören. Strax ovanför porten, någon meter till vänster – från trottoaren sett – kastar sig ett ståtligt burspråk upp i riktning mot himlen. Kronan på verket; ett svart plåttak.
Vissa hus verkar vilja ha just dig som gäst, Birkagatan 31 i Stockholm är ett sådant. Sedan byggmästare E. Lundgren färdigställde det år 1904 har det utövat sin både värdiga och lekfulla charm på mången förbipasserande.
Då och då stannar emellertid folk till framför Birkagatan 31 av helt andra anledningar än fastighetsaffärer; de vill i stället minnas skribenten Jan Olof »Jolo« Olsson, en av dess forna invånare. De ställer sig som vördnadsfulla statyer intill fastighetens vägg, med leenden på sina läppar lyfter de sedan blicken mot burspråksfönstret som en ung Jan Olof så ofta påträffades i.
Några av dem hävdar att de kan se honom nyfiket kika tillbaka. Andra påstår till och med att de kan se hela familjen Olsson plira ut genom gardinerna…
Nils Olof Olsson växte upp på Sofielund; en herrgård belägen mitt i hjärtat av Södermanland, alldeles intill sjön Uren. Hans far var inspektor, men Nils Olof uppmuntrades till en annan karriär; efter studenten i Nyköping flyttade han till Stockholm och tog anställning som kartograf på Rikets Allmänna Kartverk.
1911, ungefär samtidigt som han påbörjade sitt nya yrke, gifte han sig med Berta, den stora kärleken. Berta – kallad Bert – hade sina rötter i Ystads arbetarkvarter och var vid vigseln 27 år gammal. Deras första gemensamma barn, Per Olof, föddes 1915. Jan Olof såg dagens ljus fem år senare. I trerummaren på Birkagatan 15 (som senare fick beteckningen Birkagatan 31) bodde då även en tonårig gosse döpt till Iwan. För vänner och bekanta presenterades han som »kusin«, men i själva verket var han Bertas son från en tidigare, utomäktenskaplig förbindelse.
Redan under uppväxten framträdde hos Jan Olof många av de karaktärsdrag och egenheter som senare skulle utgöra grunden till hans essäer och böcker; skarp observationsförmåga, omättlig kulturkonsumtion och äventyrslystet sökande. Från sin plats i burspråket studerade han hur formarna, packarna och målarna på närbelägna Rörstrands Porslinsfabrik kom och gick. När det var dags för idrott var han på plats. Så fort han kom åt gick han och såg en film; Charlie Chaplins samlade produktion högaktades särskilt. Annars läste han gärna, helsingborgaren Sigge Lindbergs självbiografiska »Mitt liv mellan stolparna« slukade han exempelvis både en och två gånger, Alexandre Dumas d.ä.:s »De tre musketörerna« likaså.
Nämnda sökande kom dock att tillfälligt leda honom vilse. Under första hälften av trettiotalet började Per Olof intressera sig för nazismen, ett par år senare följde Jan Olof i hans fotspår. Gemensamt bevistade de bland annat möten där Birger Furugård – partiledaren för Svenska Nationalsocialistiska Partiet – höll tal.
Vid andra världskrigets utbrott hade de båda bröderna lagt detta bakom sig. Nu var Jan Olof i stället helt på de allierades sida, ett faktum som manifesterade sig i avancerad anglofili. Efter avklarad munta – som hölls den 10 maj 1939 – ersatte han sålunda Norra Latins skolgård med exercisfälten i Linköping, därefter bar det av till Tornedalen för militärtjänstgöring.
Stort ansvar, hemska händelser, själslig och intellektuell mognad och 1941 förlust av modern; Jan Olofs barndom var definitivt över. Pojken hade blivit man.
När freden så sakteliga återvände till Europa inledde Jan Olof ett nytt liv. Sedan en tid tillbaka hade han och ett år äldre Margareta Sjögren varit förlovade, nu gifte de sig och flyttade till Nortullsgatan, en gata belägen ett tiotal stenkast nordöst om Birkagatan.
Madesjö-dottern Margareta var en framgångsrik journalist, Expressen utgjorde hennes arbetsplats. Med Jan Olofs bästa för ögonen uppmuntrade hon honom att söka sig till Dagens Nyheter; efter påhugg på utrikesavdelningen och kortare vikariat fick han mycket riktigt fast anställning där på hösten, 1945. Eftersom en signatur var nästintill legio på denna tid – jämför Bang, Red Top, Cello – anammade Jan Olof så underskriften Jolo; initialerna i Jan Olof Lennart Olsson, hans fullständiga namn. Historien vill göra gällande att han cirka två decennier tidigare upptäckt rytmiken i sitt monogram då Nils Olof karvade in det i hans kälke.
Samtliga pusselbitar på plats.
Och Jolo började skriva på allvar.
Han kåserade kring de utländska digniteter och inhemska hjältar som rört och fortfarande rörde sig i kvarteren kring Rörstrandsgatan (dit Olssons flyttat 1936). Han redogjorde sakkunnigt och personligt om Michael Collins och den irländska revolutionen. Han porträtterade engelska excentriker och sovjetiska nattklubbsbesökare. Han skildrade torget i Ängelholm. Han refererade från stora och små sporthändelser. Han flanerade stad och land runt och berättade sedan i essäform om vad han sett. Han belyste första världskriget från många olika håll. Han, han, han…
Kort sagt; han framträdde i all sin mångfacetterade magnificens.
Dessutom satte han alltid sin prägel på alla dessa ämnen; hans empatiska personlighet, briljanta stilistik, udda infallsvinklar, lågmälda humor och osvikliga känsla för detaljer gav dem Jolo-patina. Tusentals och åter tusentals läsare älskade det.
Drygt 100 000 kvadratmeter. Välansade buskage som ger en känsla av trygghet, uråldriga träd som skänker skugga. Finkänsliga men ståtliga monument. Svepande gräsmattor och böljande kullar. Allt övervakat från en höjd av Lidingö kyrkas stilla, steniga prakt.
Vissa kyrkogårdar fyller sina funktioner på ett perfekt sätt, Lidingö kyrkogård är en av dem. I nästan fyrahundra år har den gett sina besökare möjligheten att sörja, att hedra, att kontemplera, att tillbringa en stund i vackra omgivningar.
Mitt i denna kyrkogård – näst intill en liten damm – ligger kolumbariet. På en av dess många gravstenar står att läsa »Jan Olof Olsson/JOLO/30 · 3 · 1920/30 · 4 · 1974//Margareta Sjögren Olsson/1 · 7 · 1919/22 · 12 · 1996«.
Ingen var tillsammans med Jolo när han avled. Ensam lämnade han radhuset på Åkervägen 17, Lidingö – där han, Margareta samt deras döttrar Elizabeth Ann och Vibeke slagit ner sina bopålar – och begav sig ner till Tockarp; till det älskade, fallfärdiga sommarresidenset. Ensam drabbades han där av hjärtinfarkt.
Vännen Alf Henriksson fångade efterspelet, sorgen i en vacker dagsvers:
»Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonstans alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.«
Vid sin bortgång var Jolo fortfarande synnerligen produktiv och uppskattad. Tredje delen av hans boksvit om första världskriget närmade sig ett slutförande. TV-serien “Någonstans i Sverige” – som han författat manus till – var en stor succé. Flera postuma och uppskattade antologier har publicerats.
Ty sådan är hans konst; den lever vidare.
Personligen hyser jag en from förhoppning att detta kommer fortgå för evigt, Jolos ofta tidlösa och allmängiltiga texter förtjänar inget mindre.
Låt oss alla börja ta pauser så fort vi befinner oss utanför Birkagatan 31.
Ett kåseri/en essä som det aldrig blev något med. ]]>
I timmar har jag nu suttit och pillat och petat i den här textens meningar.
Anledningen är att jag anser Anna von Hausswolffs »Singing From the Grave« vara ett mästerverk, en modern klassiker.
Frustration, impotens; hur ska jag beskriva den? Ord är mig otillräckliga; jag vill i deras ställen dra mina handflator över skrovlig bark, slita i jorden, måla himlavalvets samtliga stjärnor blodröda, skulptera eld till abstrakta byster, dansa.
Endast sådana reaktioner och liknande känns som korrekta förfaranden inför »Singing From the Grave«. Endast sådana reaktioner och liknande känns som lämpliga analyser och recensioner av »Singing From the Grave«.
Anna von Hausswolff föddes den 6 september 1986, i Göteborg. Hennes mor heter Evelina och arbetar som psykolog, hennes far är Carl Michael von Hausswolff; en man vars CV bland annat innehåller poster som »konstmusiker«, »en av grundarna till det inflytelserika skivbolaget Radium 226.5« och »kung över Vargaland«.
Tio år gammal genomförde Anna sin scendebut, som badande husvagnsstatist i Galenskaparna & After Shaves revy »Alla ska bada«. I tonåren – parallellt med musikstudier på Hvitfeldtska gymnasiet – fungerade hon som medlem i ett antal olika konstellationer, den Jeff Buckley-inspirerade trion Kalle, Anna & Filip var en.
Hösten 2008 började dock Anna musicera på egen hand. Länge hade hennes mest personliga tongångar stått i bakgrunden, nu tog de plats längst fram. Ensam i en lägenhet – skakad efter ett destruktivt uppbrott – kopplade hon på sin Zoom Handy Recorder H4 och färdigställde några låtar för piano, orglar och röst. Spelningar ute bokades, bland annat besökte Anna göteborgsställena Kontiki, Kåken och Kafé Marmelad.
Därefter, sommaren 2009; en serie små explosioner, kedjereaktioner. Juli och augusti tillbringade Anna stora delar av i Henryk Lipps studio Music-A-Matic. Anna och Henryk var då redan bekanta sedan många år tillbaka; Henryk och Freddie Wadlings experimentella synthband Blue For Two gav nämligen på åttio- och nittiotalet ut plattor via Radium 226.5 och sålunda umgicks de privat med pappa Carl Michael.
Nåväl, i Music-A-Matic – Tredje Långgatan 13, Göteborg – lades grunder, hölls livesessions, fästes melodier på tejp. Långsamt växte ett storartat konstverk fram.
14 augusti uppträdde så Anna i Annedalskyrkan, Göteborg, som en del av Way Out West. Publiken där golvades i princip mangrant och började likt missionärer sprida Annas gospel. Drygt sex månader senare, 5 februari 2010, släpptes dubbelsjuan »Track of Time« av Kning Disk; den första utgåvan som bar namnet »Anna von Hausswolff«. Samtliga fyra spår på »Track of Time« var realiserade i Music-A-Matic, samtliga fyra spår på »Track of Time« ådrog sig himlastormande hyllningar från fans och journalister. »Som Diamanda Galás«, tyckte några. »Nick Cave, PJ Harvey, Patti Smith«, ansåg andra.
Alla ville de höra mer. Och ytterligare gig följde, ytterligare lärjungar slöt upp.
Ytterligare skivor fick form i Music-A-Matic.
Uppföljaren till »Track of Time«, CD:n »Singing From the Grave« (Kning Disk), ges ut den 5 maj.
»Singing From the Grave« består av 12 låtar. Två av dem – »Pills« och »Track of Time« – återfinns även på »Track of Time«. Grunderna till samtliga utgörs av Annas röst och piano, sedan är några varsamt garnerade med instrument som elgitarr, orgel, trummor. Dess omslag är, liksom det till »Track of Time«, etsat av Anna själv; hon bär ju också två år på Göteborgs konstskolas grafiklinje i ryggsäcken.
Sålunda beskriven ter sig »Singing From the Grave« som en riktigt trevlig liten produkt, ett hippt och estetiskt korrekt album att sortera in bland många andra på hårddisken eller i Billy-hyllan. Musik att avnjuta en kopp latte till, bakgrundsorl för finare middagsbjudningar.
Vad som emellertid inte framgår av det ovanstående är att »Singing From the Grave« rymmer livet och döden. Ta del av den och Annas röst och melodier kommer garanterat att beröra dig, påverka dig. När den ljuder genom dina högtalare kommer sekunderna och minuterna runt omkring dig att stanna, upphöra. Med ens blir du påmind om alla starka känslor du någon gång hyst; före detta förhållanden flimrar framför dina ögon, barn föds, vuxna går bort, glassplitter regnar ner över din rygg, maskrosor briserar i löftet om den oändliga sommaren, kärlek äter upp dig inifrån, naglar rispar din hud…
Du uppgår i ett tidlöst nu. I ett underskönt men svart universum.
Få artister har förstås kunskaperna och talangen att frammana dessa sinnesstämningar. Anna von Hausswolff gör det gång på gång på gång. Hennes toner brinner högst och klarast.
Därför är »Singing From the Grave« ett mästerverk, en modern klassiker.
Därför är ord mig otillräckliga.
Det här skriver jag med tårar i ögonen.
Samla den salta vätska som snart kommer rinna nedför mina kinder i en kopp och du får avslutningen på den här texten.
Bara minuter återstår till konsertens början. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver natten i tusen elektriska bitar; publikens rörelser är ryckiga, deras andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar de sina blickar mot bordet belamrat med elektronik och draperat med skånska flaggan; scenens enda utsmyckning.
Så – plötsligt, oannonserat – träder Andreas Tilliander fram ut ur kulisserna. Han fattar posto bakom bordet; trycker på några knappar, vrider på några reglage.
Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
»It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
Redan vid andra stavelsen ersätter eufori publikens tidigare rastlöshet. När så Johan T Karlsson självsäkert strax efteråt dansar in på tiljorna vet jublet inga gränser. Det är på riktigt, han är här; Familjen. Näven i luften, mikrofonen i den; taktfast accentuerar han Roland TR-808-rytmen som också börjat ljuda.
»It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
Trummorna intensifieras, en vildsint skorrande Roland TB-303:a gör dem sällskap; tillsammans hetsar de varandra mot total härdsmälta. Nu är alla närvarande osårbara, redo för en natt ohämmad hedonism.
Som konsertintroduktion betraktad är »It Began in Hässleholm« oantastlig, Familjen har använt sig av den i några år. Men samtidigt agerar den låten en programförklaring, en historielektion.
Till viss del är »It Began in Hässleholm« nämligen en kärleksfull blinkning åt The Chemical Brothers dänga »It Began in Afrika«, som i sin tur samplar Jim Ingrams 1974 släppta soul/spoken word-klassiker »Drumbeat«. Men, framför allt, presenterar den vad Familjen handlar om, varifrån Johan T Karlsson kommer.
»It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
Hässleholm; centralort i Hässleholms kommun, norra Skåne. Grundades 1860 och var då mest en station på södra stambanan. Expanderade, befolkades; blev snart en allt viktigare järnvägsknut. Räknades som köping 1901 och förtjänade beteckningen »stad« 1914. 2005 bodde 17730 själar där. Var fram till mitten av tjugohundratalet tätt sammankopplad med den svenska försvarsmakten; genom åren har bland annat Kungl. Skånska dragonregementet (P2) och Kungl. Skånska trängregementet (T4) huserat i Hässleholm.
En bit nordväst om Hässleholm Centralstation, inne på T4:s före detta domäner, ligger en stor, ljusgul stenbyggnad med bruna detaljer. Det är Markan, ett allaktivitetshus för ungdomar; innanför dess väggar hittar du allt från klätterväggar till rockskolor. Kulturföreningen Markan – som sedan 2003 arrangerat Siesta!-festivalen – har också sina lokaler i huset.
Det var på Markan som Johan T Karlsson, i skarven mellan åttio- och nittiotalet, inledde sin musikaliska karriär.
JOHAN T KARLSSON: De hade en replokal som vem som helst fick spela i och de som jobbade där var jävligt musikintresserade; de spelade instrument och peppade en. Jag bodde mer eller mindre på Markan. Jag lärde mig spela trummor och gitarr och bas där. Så fick de för sig att de skulle bygga en studio i huset – Señorita – med mixerbord, rullbandare, högtalare, mickar, trumset, förstärkare… Då tjatade jag mig in där. Jag var fanatisk, jag skulle lära mig alla effekter och hur man fick till dem och mixade.
Efter bland annat en halvårslång sejour i London styrde emellertid Johan år 2000 flyttlasset drygt 20 mil uppåt Sverige, från Hässleholm till Hultsfred. Två år senare började han jobba som grafiker åt Rockparty.
JOHAN: Jag jobbade med deras marknadsföring, men jag hade ingen utbildning för det. Jag blev polare med en av Rockpartys anställda och så fick jag börja där. Det var rätt fula grejer jag gjorde, men det var roligare att jobba på Rockparty än att stå och montera bildelar åt Volvo, som jag gjorde innan det. Sammanlagt bodde jag tre år i Hultsfred.
I Hultsfred skaffade sig Johan ett gäng vänner som kom att påverka hans liv och karriär. Dita Kleman – i dag Johans manager – var en av dessa nya bekantskaper. Magnus Bjerkert en annan.
MAGNUS BJERKERT: Mitt skivbolag Adrian hade kontorsplats i Hultsfred, i det där Metropol-huset. Johan hann dock flytta från Hultsfred innan jag lärt känna honom ordentligt, men jag visste att han höll på med musik och styrde och ställde. Så jag vet att jag bad honom göra ett litet komp till en grupp som jag var med i då som hette Sharif. Det kompet blev så jävla bra.
»Sharif was from day one a dysfunctional band. Nothing has gone better since then.« Dessa meningar står att läsa på adrianrecordings.com, de utgör en del av Sharifs officiella biografi. Läser man sedan hemsidan vidare förstärks denna bild; tumult och kaos är Sharifs ständiga följeslagare, Nick Drake, Red House Painters och The Velvet Underground likaså. »Sharif is Adrian Recordings most dysfunctional band (including D&tC).«
MAGNUS: Plötsligt hade vi börjat jobba på »Lost Causes – Causes Lost«, den andra Sharif-skivan, tillsammans. Och sedan när vi skulle spela live med Sharif var Johan helt plötsligt med i bandet. Vår dåvarande basist hade gått bort tyvärr så vi behövde någon som skötte de undre regionerna och Johan är bra på bas. Han programmerade även en massa saker.
Sex år efter Sharifs fullängdsdebut, 2005, färdigställdes »Lost Causes – Causes Lost«. I samband med den, 9 september, släpptes en CD-r-singel döpt »You Don’t Know«. Efter dess titelspårs gitarrpinade dramatik tar en elektronisk undervattensmelodi vid; »Strung Out«. Som kompositör till den sistnämnda står Johan T Karlsson.
JOHAN: Det är där Familjen börjar ta form, tror jag. Och efter vi var klara med den där Sharif-grejen – jag vet inte varför det bandet inte hände för jag tyckte det var jävligt bra – i tomrummet efter, då började jag nog med Familjen.
MAGNUS: Johan gjorde en massa egna låtar som han spelade upp när vi satt och mixade och producerade en massa andra Adrian-relaterade saker i Señorita. Till slut sa jag bara »Men Johan, det här är så jävla bra grejer, ska vi inte bara ge ut någonting?«. »Nää, jag vet inte«, svarade han, han är så himla sävlig. »Jag vet inte om det är bra…« »Johan, det är skitbra, fan vi gör någonting, vi släpper en liten EP bara för att få ut någonting.« »Ah, okejrå.«
Katalognummer »arcd.s 043« är så »Familjen EP«, det konkreta resultatet av ovanstående övertalning. »Familjen EP«; fyra spår finstämd elektronisk pop, fyra spår som verkar influerade av tyska electronicaakter som Kreidler, To Rococo Rot och Tarwater. Fyra spår, fyra frön – »Ivanhoe & Rebecca«, »Ja/Nej«, »Hon är fin« och »Hemmaplan« – som bär inom sig vad som komma skall.
MAGNUS: Första spelningen jag satte ihop med Familjen var på en restaurang/pub här i Malmö som heter Metro. Jag vet att Johan hade ställt sina prylar på en strykbräda [skratt]. Och då spelade han »Ivanhoe & Rebecca« – jag tror det är enda gången han framförde den. Sedan kände han att det var lite roligare att spela live när det var lite mer fart i allt, så då gjorde han om »Ivanhoe & Rebecca« till något som gick att spela live… och då blev den »Det snurrar i min skalle«.
JOHAN: När jag släppte första EP:n hade jag absolut inga tankar på att spela live eller så. Så låtarna på den var midtempo och, jag vet inte… jävligt tråkiga. Ja, eller »tråkiga«; jag blir så jävla speedad när jag står på scenen, det är en sådan utsatt sits och då vill man inte stå där i 96 BPM och hålla igen.
»Det snurrar i min skalle«; som kom att bli det stora genombrottet, fyrverkeriraketen. Dess stubin fräste både länge och väl, men när den nådde krutet och exploderade så exploderade den med besked.
Var det vid något speciellt tillfälle ni märkte vartåt allt började barka?
JOHAN: Johan Söderberg gjorde en jävligt bra video till »Det snurrar i min skalle«. Han skickade den till oss, den kom från ingenstans; »Använd den om ni vill«. Och den blev ju jävligt uppmärksammad… Men jag vete fan, asså.
När detta skrivs räknar Guldbaggevinnaren Johan Söderbergs makalöst klippta – och på predikanten Målle Lindberg baserade – tolkning av »Det snurrar i min skalle« hela 1697413 visningar på Youtube. En siffra som talar sitt tydliga språk.
Hässleholm, Hultsfred, tillbaka i Hässleholm, Stockholm. Vrid tillbaka tiden något, till 2005, och vi finner Johan i stockholmsförorten Solna, inneboende hos ett ungerskt par. Anledningen till omlokaliseringen var en ljudteknikerutbildning, men det var också i Solna han färdigställde sin fullängdsdebut; det mästerliga verket som också fick namnet »Det snurrar i min skalle« (Adrian/Hybris). Våren 2007 låg det på skivdiskarna.
I denna veva for en annan viktig aspekt av Familjen upp i luften och regnade ner som färgglada, metalliska stjärnor; live-aspekten. Norden, övriga Europa, Australien… månad lades till månad och Johan la landmassa efter landmassa för sina fötter.
Med i hans segertåg, som ackompanjemang och instrumentalist, följde en ytterligare Hässleholmare.
JOHAN: Jag ville inte åka på turné ensam, det är skittråkigt att åka runt själv och sitta i en loge och bara [uppgivet stön]. Jag började umgås med Andreas Tilliander när jag flyttade till Stockholm, jag kände inte så många här. Vi gick ut lite i bland, han tog mig till sådana här kulturella ställen och så lyssnade vi på noise och blev fulla.
ANDREAS TILLIANDER: Ja, det har vi gjort några gånger!
JOHAN: …och så frågade jag om han kände någon som ville spela live med mig och då sa han »ja va fan, det vill jag göra«. Det tyckte jag var skitkul.
ANDREAS: Jag minns vad jag tänkte; »det kan väl vara kul att följa med någon gång«. Men varken Johan eller jag hade då någon direkt aning om att vi skulle göra så många spelningar… Jag tänkte att »jaja, det blir några stycken, det blir roligt«.
JOHAN: Det har blivit 170 spelningar, nästan 180.
ANDREAS: Det har ju varit roligt hela vägen. Vi kände varandra lite innan, men efter alla de här spelningarna har vi blivit som bröder, som gifta bröder.
Januaritisdagen är gråkall; snömodd och blank is följer mina steg. Promenaden mellan Globens tunnelbanestation och Johans studio är emellertid kort; en bro, ett kvarter och så är man framme.
  Johan möter upp på gårdsplanen utanför, tar i hand och leder vägen inåt. Studion visar sig vara ett hemtrevligt, vitmålat litet krypin cenrerat kring Señoritas gamla mixerbord. En tygbonad märkt »Skåne« och föreställande tre gäss smyckar ena långväggen.
»Du ska få höra på ’När planeterna stannat’, förstasingeln«, säger Johan och trycker på en tangent. Genast börjar trummor, bas och elgitarr pulsera; sedvanlig stolt, skånsk sång ovanpå.
»Stone Roses-riff á la ’Second Coming’«, förtydligar Johan när låten nått sin sista sekund. »Otroligt bra«, svarar jag och antecknar »nytt men ändå bekant och texten refererar bland annat till hans gamla hit ’Huvudet i sanden’«.
JOHAN: Sami Sirviö spelar gitarr, Martin Sköld spelar bas
Att två fjärdedelar av Kent medverkar på en Familjen-platta är förstås logiskt. Familjen öppnade ju för Kent på deras »Tillbaka till samtiden«-turné och eftersom tycke då uppstod dem emellan, likaså gemensam respekt; det hade helt enkelt varit konstigt om de aldrig samarbetat.
MARTIN SKÖLD: Johan hade pratat om att han hade en låt som han ville att jag skulle spela på. Och så, vid något tillfälle i Psykbunkern [Kents studio], hade vi en av Kents numera legendariska »kvälls-sessions«. Johan ringde och jag bjöd över honom på fest/inspelning. Vi spelade in på min laptop samtidigt som det gjordes sång och körtagningar till vår platta. När festen var över hade jag och Sami lagt bas och lite gitarr på Johans platta och han hade lagt kör på vår. Så… ganska ostrukturerat och trevligt.
»När planeterna stannat« är beräknad att släppas om och kring månadsskiftet mellan februari och mars. Drygt trettio dagar senare följer det ännu otitulerade andraalbumet.
JOHAN: Att göra ett album är som att göra en rollbesättning till en film; alla karaktärer måste vara med. Jag älskar när musik både är smäktande och sista dagen på jorden. Det är det jag söker efter i min musik, förmodligen för att min vardag är så stilla; till vardags sitter jag mest och fikar och skruvar på mixerbordet.
– Men det här senaste året har jag ibland haft sådan fet jävla andra albumet-ångest. Jag har varit helt knäckt, haft panikångest. Jag är jävligt lynnig av mig till sinnet; ena dagen älskar jag allting »jag är så jävla grym och alla andra svenska band är bara skit«, liksom. Sedan dagen efter lämnar man inte sängen utan man ligger bara och lipar. »Åh fy fan jag är så jävla värdelös.« Det är bara att passa på att jobba som fan när man är där uppe i det blå och göra grymma grejer då. Men det har varit hemskt, jag har varit på väg att lägga ner Familjen flera gånger. Nu har jag dock inga svackor längre. Det är skönt. Det var värst när jag inte hade några deadlines.
Eftermiddagen falnar utanför de minimala studiofönstren.
JOHAN: Förresten, det här kommer nog bli första spåret på albumet. Jag vet inte om du hört det förut?
Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
»It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
JOHAN: Hässleholm och Skåne är fortfarande jävligt viktiga för mig. Hässleholm har präglat mig som fan, det är min identitet liksom. Jag fattar inte grejen med alla som flyttar till stan och bara glömmer och begraver sin ungdom och det som skapar och formar en. Jag tycker det är skitkonstigt. Och det är det lite namnet Familjen handlar om också; hemma, typ. Att det är jäkligt viktigt att komma ihåg och vårda.
Vi tar i hand, jag stålsätter mig för en halkig färd tillbaka mot Globen.
En och en halv månad återstår till plattan. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver min tillvaro i tusen elektriska bitar; mina rörelser är ryckiga, mina andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar jag mina blickar mot skivaffärerna.
Önskar jag något önskar jag att den ska vara utmärkt, att den åter igen ska hugga i sten allt som är Familjen. Johan T Karlsson är ju en av de där mångfacetterade musikerna, han är så mycket mer än bara ett enkelt spår. Varje gång jag tar del av CD:n »Det snurrar i min skalle« hör jag liv, dans, poesi, kärlek, dramatik, ett skimrande nu. Stor konst. Mer sådant.
Förmodligen, troligen kommer jag inte bli besviken när väl Familjens nya alster läggs i min hand. Enda frågan är väl egentligen exakt hur långt det kommer ta Johan.
Fortsättning följer.
»It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
Original till artikel publicerad i Sonic #51 (2010)
]]>