Archive for March, 2010

Krönika: Will Oldham

Monday, March 22nd, 2010

Fragmentariska minnesbilder studsar mot mitt kranium. Jag ser om en dockfilm på TV i ett nedsläckt radhusrum, besöker ännu en gång en skivaffär på St Eriksgatan, blåser bort dammet och bläddrar fram en artikel. Men det specifika jag söker i min hjärna vill inte bli funnet. Det specifika som är svaret på frågan: »Hur kom jag i kontakt med Will Oldhams musik?«
Associationslekar, logisk deduktion, tidslinjer. Inget hjälper.
   Så till slut får jag ge upp, erkänna att jag glömt bort det.

»I had been warned by other writers and editors that Will didn’t like to talk about his music in any specific way, just as he didn’t like to be called ’Will,’ and instantly denied any connection with Slint, an entierly forgettable mood-rock band that he or someone else in the band had been involved with. Also off the record was his earlier movie acting career, which, again, I had only heard about, and in which I didn’t have much interest.«
   (Patrick Barber redogör för sin första intervju med Will, Puncture #33, 1995)

»PALACE: I’m So Much Cooler Than Jandek That I Can Put Blurry Photos On My Album Covers Too And Change The Name Of My Band Twice A Week (…) (Drag City) Ok, you got me. The first disc is an untitled CD (in later pressings called Days in the Wake) of mostly solo faux lo-fi porch front Appalachian folk by Will Oldham.«
   (skivrecension skriven av Alec Bemis, Jaboni Youth #5, 1996)

I begynnelsen, 1993, rådde mytbildning. Under namnet Palace Brothers släppte då Will skivan »There’s No-One What Will Take Care of You«, på Chicago-baserade Drag City. I ett försök att få musikjournalister att fokusera på musiken höll han så mycket som möjligt hemligt.
   Ädelt och idealistiskt. Men tyvärr slog det fel.

»Before you see his straw hat, before you hear his songs, and before you witness him sit in a public house and give an acapella rendition of The Fall’s ’My New House’, what you hear about Will Oldham… are the stories. These are great. There’s one about how, when he stayed at at a friend’s home in England, he spent the entire duration of his stay cutting his toenails in front of the television. Theres a rumour (…)«
    (John Robinson, NME, 22 juli 1995)

Den exakta tidpunkten må jag förlagt någonstans bland synapser och vävnad, men en sak är i alla fall säker: Palace Brothers »There’s No-One What Will Take Care of You« var den första skiva gjord av Will som jag köpte. Och jag kommer ihåg att jag gick omkring i mitt pojkrum i den sömniga Stockholmsförorten med den i handen och var sur. Varför inga namn på skivomslaget? Varför inga bilder på de medverkande? Tjusningen med att skygga undan rampljuset gick helt över mitt huvud då. Fortfarande med minnen kvar av idoler som villigt ställde upp på att bli affischer i Okej krävde jag information.
   Men jag älskade ändå tonerna på albumet. Jag älskade de nattsvarta texterna, den brustna akustiska gitarren, den gnälliga rösten. Något senare förstod jag att man kunde höra samma sak i historien hos Souled American, The Godz, Hank Williams och »Anthology of American Folk Music«. Då lät »There’s No-One…« som inget annat.
   Och som sig bör blev jag lite manisk.
   Lätt mätt i några sjutumssinglar; Palace Musics »Little Blue Eyes«, Palace Songs »The Mountain«, Palaces »Gezundheit/Let the Wires Ring«. Och lägg till EP:s som Palace Brothers »An Arrow Through The Bitch«. På pappret ser det inte mycket ut, men med tanke på min begränsade ekonomi under denna period är det oproportioneligt många släpp från en och samma artist.
   Jag försökte alltså verkligen hänga med i den lavin av skivor Will börjat släppa under allsköns alias och tyckte ett tag att jag hade väldig koll på läget. Denna åsikt fick sig dock en rejäl törn en kväll då jag besökte en fest på Skitiga Duken i Gamla Stan, en fest som bland annat anordnades av Jonas Sevenius som nu driver Pluxemburg. Efter några öl tog jag mod till mig och gick fram till vem det nu var som stod för skivspelandet och önskade »något med Palace Brothers«. Svaret kom: »Vi spelade ju dem nyss!« Jaha, den fantastiska låten var alltså det. Med skam på kinderna återvände jag till mitt sällskap och ältade hur jag undgått det i över en timme.

»Oldham’s first love was the theater; as a teenager he studied playwriting at the Walden Theatre in his hometown of Louisville, Kentucky, and had a play produced at Washington DC’s Kennedy Center. By the age of 16, he’d aquired a reputation as a promising if idiosyncratic young actor. His hangdog looks landed him a lead role in John Sayle’s 1987 coal-miner/union epic Matewan (…)«

»Oldham had played in a band called Box of Chocolates during his brief time at Brown, but his somewhat lukewarm contributions to Fearful Symmetry (1990), their one album, gave little idea of what was to come.«

»Together with [Brian] McMahon [Squirrelbait, Slint] and a fourth member – King Kong’s Rich Schuler – the Oldham brothers [Ned och Will] formed a band they called Palace Flophouse to play shows around Louisville.«
    (alla citat Alex Abramovich, Puncture #40, 1997)

Givetvis kunde inte Will hålla pressen borta hur länge som helst. Att förändringens vindar blåste märktes redan 1994, på Palace Songs mästerliga EP »Hope«. På den stod namnen på skivomslaget. På den fanns en bild av Will. Men alla dessa efterlängtade fakta, blåste de också bort kärleken till musiken? Nej, inte min. Fortfarande innebar allt Will Oldham haft med en hand i ett köp. Dessutom flyttade jag någonstans här i tidslinjen hemifrån. Jag hamnade avsevärt närmare Stockholm och började så sakteliga förstå att dricka öl, bli kär och dumpad, det var så livet skulle levas. Och på grund av väldigt skev världsuppfattning och sen mognad la jag in överväxeln. Jag började relatera till Will. »And only after once dead we/Adore him more« sjöng han och jag låg och stirrade upp i mitt studentrums gulfläckiga tak och suckade »Will har varit här. Will vet. Dumma Anna som blev tillsammans med Peter«.
   Nog för att jag fyllde mitt liv med en mängd andra musikaliska saker samtidigt; britpop, post-rock, lo-fi, drum’n’bass och allt. Men när jag kom hem ensam på kvällarna och inte förstod varför inga vill ha sex med en sluddrande fåne lyssnade jag på Will.

Men sedan avtog min fanatism något. Människan verkar ju en gång konstruerad så, vår kärlek och hängivenhet till vad det än må vara slås oftast, för eller senare, ut av vår begränsade koncentrationsförmåga. Det var inte så att Will började göra dåliga skivor helt plötsligt. Det var inte heller så att jag kände att jag vuxit ifrån honom, var tvungen att gå vidare eller något annat befängt. Ingen sårad stolthet – »jag var här först! Will är min!« – bromsade min tro. Det var, som sagt, min begränsade koncentarationsförmåga. En dag vaknade jag helt enkelt och tyckte mig inte behöva exakt precis allt Will gett ut.
   Detta avståndstagande höll i ungefär två månader. Sedan räknade kalendern till 1999 och Will uppfann ännu ett namn – Bonnie »Prince« Billy – och ett förhandsexemplar av »I See A Darkness« landade på min hallmatta.

Försvinnande få gånger jag känt mig riktigt stöddig av att äga någonting innan alla andra. Men eftersom jag både då och nu håller »I See A Darkness« som en av musikhistoriens bästa skivor gick jag omkring ett bra tag och mallade mig inombords. Stod i postkön och tänkte »jag vet något som inte ni vet«. Förde in samtal lite snyggt på ämnet, tog en klunk öl och »jaså, du gillar honom? Har du hört hans nya?«. Jag sitter i fosterställning medan jag skriver detta. Min ansiktsfärg stoppar trafik. Men det är något med Wills musik som får mig att uppföra mig underligt – förmodligen det att den är så tätt inpå, avslöjande intill dumdristighetens rand och totalt utan poser.

I år släppte Will, som Bonnie »Prince« Billy, sin ungefär nionde skiva. Jag lyssnar fortfarande. Lyckligt förlovad och på väg att gifta mig i sommar är jag ganska långt från min sinnesstämning då jag fyllde sexton kvadratmeter med självömkan. Men att ha ett rofyllt sinne behöver förstås inte betyda att man inte kan ta sig till undersköna melodier och arrangemang samt ledsamma texter. Så, som sagt, jag lyssnar fortfarande. Jag kommer alltid att göra det. Jag vet det.
   Men varför vet jag inte hur jag kom i kontakt med Wills musik? Alla andra band och artister som betytt mycket för mig kan jag härleda ner till texten eller plattan som förde mig på rätt spår, eller så fort de kommer på tal kan jag mentalt spela upp konversationen som ledde till köp.
   Du är säkert likadan.
   Tänk, Johan. Tänk.

Original till text som publicerades i Stick #1, 200… 2?

Recension: The Beatles »Help! (Deluxe edition)«

Tuesday, March 16th, 2010

THE BEATLES
Help! (Deluxe edition) [dvd]
Apple/EMI
7

»Den är inget vidare« utbrast mina föräldrar i kör.
   »A hell of a lot of pot was being smoked while we were making the film. It was great« log Ringo Starr när dokumentären »The Beatles Anthology« tog upp ämnet.
   »Visar upp ett cannabisuttråkat gäng popstjärnor på dekis som hamnar i alltför många fantastiska miljöer för att det riktigt ska hetta till« tyckte Martin Theander och Sven Lindström i Pop #11.
   Allt jag ville var att koppla startkablarna, föra över lite elektricitet till minnet. Men researchen blev en uppförsbacke, snart var min hjärna omgiven av mörka orosmoln.
   Hade jag en och en halv timme ohygglig misär framför mig?
   »Crazy, funny film« ansåg »Movie and Video Guide«-mannen Leonard Maltin.
   »Du kommer att gilla den« sa Jenny.
   Och solen bröt sig igenom molntäcket, började bada synapserna i guldfärgat ljus. Glad i hågen bryggde jag en kanna kaffe, slog mig sedan ner i fåtöljen. Plockade fram den nyligen släppta boxen, lösgjorde DVD nummer ett från dess påkostade grepp. Lamporna i position av, upp med ridån och för första gången i mitt liv såg jag »Help!« från början till slut.
   1964. Regissören Richard Lester planerar – tillsammans med manusförfattarna Marc Behm och Charles Wood – uppföljaren till dundersuccén »A Hard Day’s Night«. Arbetsnamnet var länge »Beatles Two«. »Vi ville skapa en popkonstfantasi som gjorde det möjligt för oss att skoja om tillståndet Storbritannien befann sig i 1965 och Harold Wilsons glödheta, moderna samhälle« har han berättat efteråt. »Att bara göra en färgversion av ’A Hard Day’s Night’ var uteslutet. Inga fler påhittade dokumentärer.«
   Sagt och gjort; »Help!«, resultatet av ovanstående, fick sin premiär den 29 juli 1965. Publiken strömmade förstås till och vad som utspelade sig framför deras ögon var en spelfilmspremiss kokad på en spik; en österländsk dödskult har blivit av med en ring, Ringo har på något sätt kommit över denna ring, dödskulten vill inledningsvis ha tillbaka sin ring, sedan offra Ringo.
   Eller som huvudrollsinnehavaren själv svarade när han på en presskonferens ombads beskriva rullen: »It’s a chase film. I get chased by all these lunatics.«
   Gott så. »Help!« må ha nog med hål i handlingen för att fylla Albert Hall och beatlarnas skådespelarinsatser är långt ifrån Oscarsmaterial. När eastmancolordrömmen som den är breder ut sig framför en glömmer man ändå bort allt sådant. Man förlorar sig i vansinnigt snyggt bildsatta låtar som titelmelodin, »Ticket To Ride«, »You’re Going To Lose That Girl« och »Another Girl«. John, Paul, George och Ringos byxor väcker habegär. De många smått surrealistiska infallen och det ständiga ordvrängandet får en att dra på munnen.
   I alla fall reagerade jag så.
   När »The End« stod vitt mot röd ädelsten på min TV-skärm var jag alldeles varm inombords.
   Däremot måste jag här flika in en varning. Är du som jag ett ofanatiskt Beatles-fan och sugen på att gå till botten med »Help!« finns det ingen anledning för dig att köpa DVD-boxen »Help! (Deluxe edition)«. Visserligen rymmer den fina saker som en extra DVD med några korta dokumentärer och trailers, en affisch, några vykort, ett faksimil av manuset och en bok som innehåller bland annat en kort Martin Scorsese-essä samt uppslag efter uppslag med bilder. Men ställd mot faktumet att budgetversionen – bestående av det väsentliga, de två DVD:erna – kostar drygt 70 dollar mindre (prisuppgift från Amazon i mitten av november) kan jag inte göra annat än be dig spara pengar.
   »’Help!’:s positiva egenskaper är väl värda att fokusera på och jag rekommenderar den helhjärtat så länge du följer mina konsumentråd« avslutar recensionen skriven av
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).

Artikel: Trans Musicales

Monday, March 15th, 2010

021205, en bensinmack någonstans i mitten av Bretagne, Frankrike, 15.12
Om ni sett »Gudfadern III« minns ni säkert citatet »just when I thought I was out, they pull me back in«. Tyst mumlar jag denna mening om och om igen; Air France slarvade för några timmar sedan bort min väska, jag har knappt sovit på ett dygn, himlen över västra Frankrike svartvit och nyss bestämde sig djävulen att Chris de Burghs »Lady in Red« är lämplig muzak att stå i kö för en apelsinläsk till. Men det främsta skälet till att jag parafraserar Al Pacinos rollfigur Michael Corleone är att jag är på väg till den tjugofjärde upplagan av festivalen Trans Musicales. Jag som trodde att Hultsfred 2002 skulle bli den sista gången jag slogs med ryggont, trängsel, fylla och sömnbrist.    »Our true enemy has not yet shown his face«.
   Utomhus. Vid en soptunna står en irländare vid namn Michael och röker. Vi börjar småsnacka lite och kommer efter ett tag in på musikscenen som florerade i hans hemstad Cork i början av nittiotalet.
   Jag: Undrar vad Niall från Sultans of Ping FC gör nu för tiden?
   Michael: Jag känner honom! Han bor i London och lär ut engelska till japanskor. Han har ju alltid varit förtjust i japanskor.
   Mitt skratt avbryts av att vår minivansförare Claude ropar att en avfärd är nära förestående. Jag och Michael klämmer in oss bland sju andra journalister och snart är vi på väg igen. Vi lämnade flygplatsen Charles de Gaulle för två timmar sedan. Tjugo mil kvar.

Hotel de Brest, Rennes, 18.09
Rennes har över 200.000 invånare och är huvudstad i departementet Ille-et-Vilaine. Några av dess främsta exportprodukter är textil, elektronik och bilar. Dessutom är Rennes en gång om året värd för Trans Musicales. Och med nyss ackrediterade saker som passerkort, papper och en väska jag kärleksfullt döpt till töntkonten befinner jag mig på mitt hotellrum – trivsamt beläget mittemot centralstationen – och kollar på Frankrikes svar på »Popstars«. Jag studerar helgens spelschema ingående och befinner mig snart än mer på strumpläst-nivå. Konserter som börjar fyra på morgonen? Funderar allvarligt på att köpa mig ett par tofflor, en käpp och en termos varm choklad och tillbringa kommande dagar framför TF1.

Liberté, 22.51
Liberté är en låda. Liberté får Hovet att framstå som ett under av charm och rokoko. Takhöjden är enorm. Scenen är enorm. Akustiken kunde varit bättre.
   Men jag bryr mig föga.
   The Stooges Project – bestående av originalmedlemmarna Ron Asheton och Scott Asheton samt bekantingarna J. Mascis och Mike Watt – vräker ur sig alla klassiker några meter framför mig. Det låter otroligt bra. Watts basspel och sång präglar allt, gör att det inte handlar om något, eh… Deep Purple utan Jon Lord. Ron och Scott, på gitarr och trummor respektive, ser ut att ha väldigt roligt. I ett hörn står J och riffar höglljutt. Personligen hoppar jag jämfota av upphetsning och tackar alla gudar att jag befinner mig i Frankrike just här och nu.

Liberté, 00.27
Calexico. Kärlek. Efter konserten är slut snubblar ut ur Liberté och köper en jättebaguette av pur upphetsning. Ställer mig vid en lampa och konsulterar spelschemat. Eftersom denna dag har kännts som tre fattar jag raskt ett beslut. Femton minuter senare ligger jag och sover i min hotellsäng.

021206, Hotel de Brest, 13.32
Hasar yrvaket ner till receptionen och lyckas med konststycket att på franska fråga kvinnan bakom disken om min väska händelsevis har dykt upp. Det har den. Nya underkläder! Deodorant och tandborste! Bandspelare! Får plötsliga flashbacks till min barndoms jular.

Presscentret, 15.30
Om jag är omgiven av gröna växter, hysteriska färgkombinationer, flickor som delar ut gratis Chupa Chops-klubbor och franska journalister måste det betyda att jag är i presscentret, beläget några meter till höger om Liberté. Nedsjunken i en soffa sitter jag och väntar på London-kvartetten Ikara Colt. Eftersom de är försenade har jag gott om tid att filosofera över exakt vad jag gör där. »Bokslut och rötterna till det« är svaret. Personligen är jag i princip mot trender och kategoriseringar, men att förneka att viss musik får mer press ett år jämfört med föregående och att vissa beteckningar fungerar är fel. Och artistuppbådet som Trans Musicales samlat är mycket av en provkarta på vad som gällde år 2002. I alla fall om du som jag pratat med skribenter för MOJO, XLR8R och Spex.
   Som en titt i kristallkulan funkar Trans dock sämre, främst för oss som jobbar på eftermiddagarna. Runt om i staden spelar nämligen då en drös mindre, till största delen franska, band. Vad jag däremot snart kommer att lära mig är att promoskivor delas ut frikostigt om man visar intresse och har en plastbit med ordet »media« om halsen. Så om ni tillåter att jag här hoppar lite i tiden så skulle jag med varm hand vilja rekommendera Margos »The Catnap« och Monograms »Monogram« – två utsökta och väldigt söta electronica-plattor.
   – Are you Johan?
   Åh, Jon Ball, Claire Ingram, Paul Resende och Dominic Young – Ikara Colt – har visst slagit sig ner runt omkring mig.
Ni var med på samlingen »Sonic Mook 2: Future Rock’n’Roll«. Skulle ni påstå att ni är framtidens rock’n’roll?
   Claire: Hehe!
Paul: Nej, jag anser att vi är ett band. Det är vår etikett; vi är ett band. Vi är ute på turné och vi spelar in album.

Presscentret, 16.12
Radio 4 är en kvintett från Brooklyn som tagit sitt namn efter en Public Image Ltd-låt och förmodligen håller Gang of Fours »Entertainment!« som en av sina favoritplattor. Deras andra skiva, betitlad »Gotham«, är producerad av DFA. DFA står för Death From Above och består av Tim Goldsworthy (även känd från U.N.K.L.E.) och James Murphy. Och är det några som orsakat svallvågor under 2002 är det dem. Personligen satt jag länge mest som ett fån och fattade inget när folk som Ika Johanneson pratade vitt och brett om deras genialitet och det tog ett tag innan jag fattade att DFA var både personer och ett skivbolag. Sedan, i augusti kanske, började jag inse att post-punk för tjugohundratalet var jättekul.
   Var var jag? Jo, Radio 4. Jag möter Anthony Roman – deras sångare, låtskrivare och gitarrist – i VIP-baren för en frågestund. Eftersom Anthony driver en skivaffär och jag gillar folk som driver skivaffärer leder jag in vårt samtal på detta.
   – Den ligger i Brooklyn och heter Something Else Records. Vi säljer rock’n’roll-kläder och coola album.
Köper folk mer post-punk och new wave-plattor nu för tiden?
   – Ja. Absolut. Det verkar vara det som folk är ute efter. Vilket är bra eftersom det är bra musik. Det har också blivit lättare att köpa sådana skivor eftersom mycket återutges.
Försöker du övertala kunder att köpa »Gotham«?
   – Nej… Om jag jobbar i kassan och någon kommer fram, håller upp den och frågar »är den här bra?« brukar jag svara »den är allright«.
Vad tyckte du om filmen »High Fidelity«?
   – Jag gillade den jättemycket. Den var på pricken. Det kändes lite jobbigt att se den, det var som att betrakta sig själv i två timmar!

Liberté, 21.17
Ikara Colt intar stora scenen. Sexiga fragment som »The Fall«, »The Fall möter uppspelta rottweiler-valpar« och »The Fall åker tunnelbana« far genom min skalle.

Liberté Haut, 22.05
En trappa upp från stora salen ligger ett mindre rum som inte riktigt kan bestämma sig om det är en gympasal eller inte. Vad som däremot är helt säkert är att det för tillfället är hemvist åt en sjuhundrahövdad publik och fem hårt synthande amerikaner som tillsammans kallar sig The Faint. De gillar färgerna rött och svart, ger ut sina skivor på Saddle Creek och har inget emot att kasta sig in i varje hook-späckad låt som om livet hängde på det.

Liberté Haut, 23.00
The Faint har packat ihop och en DJ förhöjer stämningen ytterligare. Detta uppsnappade jag snabbt vara ett av Trans varumärken – aldrig någonsin tystnad. Igår var det garagerock för hela slanten som gällde från skivspelningarna mellan alla uppträdanden, idag är det electroclash och sådan där nyinspelad postpunk som gäller. När post-post-punkarna The Raptures »House of Jealous Lovers« strömmar ut genom högtalarna hurrar alla församlade. Festivalens inofficiella signaturmelodi – den dyker upp överallt och återföljs alltid av jubel.

Liberté Haut, 23.42
För mig okända Audio Bullys Sound System pumpar ut något som visat sig vara en jobbig sörja till musik. Kul i max fem minuter, sedan sitter jag mot en vägg och undrar vem som bestämt att den stora big beat-retrospektiven är en kul idé. Att jag en månad senare skulle slå upp tidningar och läsa att Audio Bullys är ett av flaggskeppen i en ny huliganhouse-trend skulle jag då ha avfärdat som science fiction. Eller rättare sagt; det gör jag fortfarande.

Liberté Haut, 00.47
Värmen är olidlig. Ventilationen obefintlig. Alla runt omkring mig verkar blossa på jointar i morotsstorlek. Jag har inte ätit på tio timmar. Mitt i Radio 4:s utmärkta spelning känner jag att det börjar sticka som nålar i huvud och ben, så för att inte svimma pressar jag mig fram genom ett fullsatt Liberté Haut mot den friska luften på gården nedanför. Kostymklädda män, indiepop-tjejer, deras pojkvänner, Wu Tang-wannabes och en och annan hippie breder väg och plötsligt är jag utomhus. På skakiga ben sick-sackar jag tillbaka till hotellet och somnar direkt. Att det innebär att jag missar LCD Soundsystem och Boom Bip känns just då väldigt oväsentligt.

021207, Hotel de Brest, 11.07
Slår upp ögonen, inser att jag missade både Boom Bip och LCD Soundsystem i går och dunkar genast huvudet i väggen.

Presscentret, 16.10
På bordet framför mig ligger sju omslagspapper. Den långvariga väntan på intervjuoffer har gjort att jag börjat tröstäta klubbor. Först ställde ESG in sina intervjuer på grund av att vi alla befinner oss i ett land utan Burger Kings. Ingen vet var Fat Truckers tagit vägen. Och San Franciscos stolthet Topher »Gold Chains« Lafata har fått ont i halsen och jag håller sakta men säkert på att bli bortprioriterad av hans presskontakt till förmån för fransk radio. Till slut reser jag mig och gnäller lite extra inför alla som lyssnar och plötsligt sitter jag och Gold Chains och kraxar frågor och svar mellan varandra.
Blir du ofta kategoriserad som indie-hiphop?
   – Inte i Amerika. Jag känner till klubbarna där, så jag kan bestämma: »jag vill spela här, tillsammans med dessa DJ:s« och så vidare. Jag har mer kontroll. Men några hävdar att jag är en del av en ny hiphop-rörelse, de säger »åh, Anticon, Gold Chains, Cex…«. Men jag bär ingen hiphopfana. År 2003 kommer jag att göra house och släppa en punkskiva.
Kommer punkskivan, liksom Gold Chains-EP:n »Str8 From Your Radio«, att ges ut på tigerbeat6?
   – Vet inte. Miguel [kid606] är så jävla snål så jag tror jag släpper den själv. Heh.
Jag gillar dina texter. Improviserar du dem eller skriver du ned dem?
   – Jag skriver ned dem. Visa mig en person som kan improvisera sådana rader. Jag tror inte att det är möjligt. Folk som påstår att de freestylar har skrivit ned allt innan, de har texterna i huvudet. Om de verkligen skulle försöka hitta på allt just där och just då skulle de förmodligen låta »bring it on/bring it on/bring it to the crack of dawn«.

Presscentret, 17.00
Mélanie Aigle, International Press Officer: Du tar buss 19, hållplatsen finns på gatan där borta.
   Jag: Gatan där borta?
   Melanie: Nej, där borta.
   Jag: OK.
   Melanie: Och så åker du mot Cleunay, kliver av vid Ferdinand de Lesspes. Det kostar en euro.
   Jag: Lugna puckar.
   Trettio minuter senare lyckas jag lokalisera rätt busskur. Väl där dyker dock en buss upp som på beställning.
   Station Ferdinand de Lesspes ligger mitt i en förort. En förort som verkar helt övergiven; alla affärer är stängda, husen är nedsläckta och tysta. Tack och lov för några franska rockers som jag kan smyga efter, annars hade jag nog fortfarande irrat runt där och känt mig som den siste mohikanen i ett miljonprogram på månen.

L’Antipode, 17.50
Väl inne i den bunker där några av kvällens begivenheter kommer att äga rum känner jag mig vid så gott mod att jag stegar fram till baren. Efter att ha blivit serverad en lång harang i stället för en stor stark vänder jag riktning och sätter kurs mot ett växlingsbås istället. Snart har jag några låtsaspengar i näven och kan få min dricka – ett bisarrt system som praktiseras på vissa utskänkningsställen under Trans. Men här hoppar inga halta löss för det, ty av publikrörelserna att döma är det dags för Sheffields nya stoltheter, analogsynth-trion Fat Truckers, att vrida fram några svängiga bitar. Jag tar plats bland fyrahundra andra själar i en sal och njuter av dova, knarrande Moogs och Korgs. Tänk The Normal efter fjorton pints Guinness. Med en alldeles för professionell mimuppvisning på köpet.

L’Antipode, 18.34
Fat Truckers har gått av. DJ:n lägger på »House of Jealous Lovers«.

L’Antipode, 19.15
In från höger: Gold Chains! Han stegar fram till laptopen, klickar igång musiken och börjar vanka fram och tillbaka över scenen samtidigt som han rappar med en röst som håller ger Tone Locs en match! Detta gig har alla möjligheter att bli klassiskt! Men! Plötsligt! Han får sällskap på scen av två danserskor! Vad? Pressklipp från Beastie Boys första Englands-turné bankar mot mitt pannben. När kommer go-go-burarna att sänkas ner? Sedan inser jag att allt förmodligen är en kärleksfull blinkning – liksom Gold Chains texter – till playa-mentaliteten men saker och ting blir inte mycket bättre av det. Varje giftig rad som tjejerna lägger följs snart av att de gnider sig mot varandra. Och även om det är ironiskt sex är det lik förbannat sex och här gick jag och trodde att jag lyssnade på musik som inte behövde ta till sådana knep.

Buss 19, 20.22
Träffar Michael igen. Han berättar att han och några kompisar varit på utflykt under dagen, åkt tåg till en badort. Jag får känslan av att jag kommer behöva söka läkarvård om jag ska hänga med i hans tempo så jag ursäktar mig och drar tillbaka till Hotel Brest. Men först stannar jag till vid ett bageri och köper proviant.

Hotel de Brest, 22.07
Värmer upp inför kvällens begivenheter genom att kolla på ett telethon som aldrig tar slut och dricka två burkar Kronenbourg veteöl. Nog för att galan drar in miljoner och åter miljoner euro till handikappade barn, men artistuppbådet är under all kritik.

Libreté, 01.45
Mitt TV-val har haft önskad effekt. Jag är laddad upp över öronen. Samma sak kan sägas om de tusen personer som jag delar luft med. Vi väntar alla på belgarna 2ManyDJ’s – representanterna för bastardpopen, en genre som ju återigen stack upp sitt roliga huvud år 2002. Och där är de! Tror jag! Det är lite svårt att avgöra, men två killar står böjda över två skivspelare där borta i fjärran i alla fall.
   Och: kaos.
   Jag kan bara fånle åt alltihopa. 2ManyDJ’s släpper lös ett set som är en orkan av hits – Daft Punk, New Order, »House of Jealous Lovers«, och så vidare – och hela plåtlådan håller på att explodera. Alla dansar vi, kramar om varandra och älskar varenda sekund. Det är opretentiöst, populistiskt och alldeles, alldeles underbart. Folk stagedivar och flyter sedan omkring på uppsträckta händer. Den enda spelning jag kan jämföra med är Chemical Brothers på Roskilde 1995.

Liberté Haut, 02.10
Som en åsna mellan två hötappar. Men jag väljer ändå att se ESG. Det är ju inte var dag man har chansen att se det bästa avant-funk bandet från Bronx. I över tjugo år har de hållit på och de kan fortfarande få folk att svänga sin komplicerade rumpa. Eller också inte. Efter det att Renee, Valerie, Marie, Chistelle och Nicole spelat sin första låt, sagt »hello Paris« och känts allmänt taffliga funderar jag allvarligt på att kasta mig ner till nedervåningen igen. Sedan händer något och polyrytmiken börjar leva. Och när de gör »UFO« – deras väldigt samplade »hit« – ångrar jag ingenting. En meter framför mig har en kanske tretton år gammal kille i tomteluva en breakdance-uppvisning. Han verkar inte heller missnöjd.

Utanför Liberté, 03.21
För en hel del människor är kvällen definitivt över. Till exempel är utgången blockerad av en sliten man som lagt sig raklång på marken och lutad mot en lyktstolpe står en kille och spyr luft. Själv hade jag ikväll tänkt att stanna uppe till 07.00 och titta på Andrew Weatherhall, men så ställde han in och ensam samt med bristande språkkunskaper känns det inte riktigt läge att träffa nya vänner och festa med dem hela natten. Så återigen hägrar hotellet mitt. Gnolande på »Suicide is Painless« lämnar jag Trans Musicales bakom mig.

Hotel Brest, 03.32
Godnatt.

021208, ombord på ett Air France-ägt flygplan, någonstans över Europa, 16.21
Djävul på högra axeln: Minns du inte trängseln? Röken?
   Ängel på vänstra axeln: Äsch, bara du kommer ihåg att ta med dig vatten in är det lugnt.
   Djävul på högra axeln: Ryggontet? Hur trött du blev?
   Ängel på vänstra axeln: Vatten och energidryck.
   Djävul på högra axeln: »Just when I thought I was out, they pull me back in«?
   Ängel på vänstra axeln: Det var några makalösa konserter du såg, eller hur?
   Djävul på högra axeln: Äh, jag ger upp.
   Ängel på vänstra axeln: Ja, gör det. För vi åker nog tillbaka nästa år!

Original till artikel publicerad i Sonic #10 (2003)

Recension: The Jon Spencer Blues Explosion »Jukebox Explosion« (In The Red)

Friday, March 12th, 2010

THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION
Jukebox Explosion
In The Red/Dotshop.se
8

Grand Garbo. »Mitt i Sumpan. Han 42, hon 13« som en av »Nile City«:s fredagspubsketcher uttryckte det. Med andra ord en krog att sky som pesten, en strandad finlandsfärja utan hamn.
   – Har ni några låtförslag, skriv ner dem och ge till mig.
   Mannen bakom katedern – mannen iklädd den tajta Levi’s-tröjan, mannen som tilltalade oss elever i klass S3D – var DJ på Grand Garbo.
   – Vi lovar att spela dem!
   Min hand sträckte sig efter en penna, jag lösgjorde en sida från mitt anteckningsblock. Sedan förde jag stift till papper och bokstaverade »’Afro’ med The Jon Spencer Blues Explosion«.
   Mannen bakom katedern – mannen ansvarig för musiken på vår studentskiva, mannen vars ena örsnibb pryddes av en ensam guldring – tog emot min lapp.
   Men inte fan dök »Afro« upp ur högtalarna när väl festkvällen var kommen och lambo hejet övergått i dansgolv.
   Ack och ve, sjung om de musiksnobbiga studenternas olyckliga dagar.
   Nåväl. Vad ovanstående lilla historia belyser är att jag en gång i tiden – 1993-1996, ungefär – var lärjunge till den New York-baserade trion The Jon Spencer Blues Explosion. Första gången jag såg just »Afro« på »120 Minutes« var startskottet, elchocken. Den svängde, den innehöll ett högljutt och sirenliknande gitarrsolo och Jon Spencer själv såg tuffare ut än tusen nålar. Plötsligt hade jag hittat ett rock’n’rollband som var mitt, bara mitt. En Londonresa i samma veva innebar en chans att tillfredsställa min nyvunna vurm, så påläst sprang jag skivaffärer runt och köpte på mig allt Jon Spencer-relaterat jag kunde hitta. Hemkommen igen lyssnade jag i flera månader knappt på annat än rötterna som lett fram till »Afro«; fullängdarna »The Jon Spencer Blues Explosion« och »Crypt Style«, trots att de består av ungefär samma material. Även skivor med Jons alla gamla band och skivor han varit inblandad i – till exempel Pussy Galores »Right Now!«, »Dial ’M’ For Motherfucker«, »Historia de la música rock« och kompilationen »Corpse Love: The First Year«, Honeymoon Killers »Hung Far Low« samt Boss Hogs »Girl Positive+« – införskaffades och jag njöt av dem i fulla drag.
   När de snurrade i min stereo var jag odödlig.
   Alla de här känslorna återkommer när jag lyssnar på »Jukebox Explosion«. Ty vad »Jukebox Explosion« gör är att samla – innanför ett väldigt smakfullt »Back From The Grave Volume One«-inspirerat konvolut – ett gäng svåråtkomliga The Jon Spencer Blues Explosion-singlar. Summa 18 spår skräpig, vild och frustande garagerock’n’roll. Dubbelgitarr-riff startar och stoppar, hetsiga trummor driver – vem saknar en bas? Rufus Thomas filtreras genom ett Einsturzende Neubauten-fan. Etiketten Caroline, en gång Pussy Galores hem, får läst lusen av sig i vansinnigt roliga »Caroline«. Dr John spelar piano på »Do Ya Wanna Get It«. »Train #1« beskrivs i linernotesen med meningen »it’s hard to believe that a full-blown, harsh attack of this magnitude was cut during the era of Spin magazine-endorsed, limp-dicked ’indie’ drivel«. Och så vidare. Vad mer kan en arton… förlåt, trettiotvååring begära?
   Återstår bara en sak – att upprättelsens timme ska slå. Vad jag än påstod i inledningen till den här recensionen är det dags för en tur två pendeltågsstationer västerut, en tur till Sundbyberg och Grand Garbo. I min innerficka kommer jag förvara »Jukebox Explosion« och jag tänker inte gå hem innan åtminstone en låt från den studsat mellan neonet och kromet.
   De är skyldiga mig det. Dig my shit.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).

Tävlingstexter: Prao-Kattis öden och äventyr II

Thursday, March 11th, 2010

Mats Olsson-tävling!
Stämningen i den luftiga, Alvar Aalto-inredda takvåningen kan endast beskrivas som »upprörd«. Sekreterar-Jenny tuggade febrilt på sin Faber-Castell 9000 7H, Annons-Sonny gjorde sitt bästa för att nöta ett hål i golvet.
Redaktionschefen Göran satt emellertid nedsjunken i en bekväm vilstol. Över ögonen hade han en varm handduk, på bordet av naturträ framför honom stod en KostaBoda-karaff fylld med Treo.
   - David. Läs upp det där mailet igen.
   Mail-David började svettas.
   - Chefen? Måste jag?
   - David. Läs.
   - Okej. Ähum. »Vad i hela Hardangervidda håller ni pengaslösande latmaskar på med? Nu var det flera månader sedan tävlingssidan uppdaterades! Det är ju inte ett speciellt svårt jobb ni har! Fixa tävlingar, lägg ut dem! Skärp er! Med vänlig hälsning, Sonic. PS. Vet ni vad den här fakturan på 30.000 för ‘badkarsattiraljer’ är? DS.«
   Göran lyfte sakta på handduken, reste sig upp. Påkallade kontorets uppmärksamhet genom att hosta.
   - Kvinnor, män. Situationen är prekär. Prao-Kattis måste komma tillbaka från semestern snart, annars kan vi vara arbetslösa vid nyår.
   Knappt hade detta kungjorts förrän hissen plingade till. Som en man vände sig alla närvarande åt dess håll, höll andan av spänning. De gyllenglänsande dörrarna öppnades sakta, sakta.
   - PRAO-KATTIS!
   Vad som nyss var »upprördhet« blev till »eufori«. Kramar utbyttes, artighetsfraser haglade genom luften. När allt tjo och tjim lugnat sig lite tog Göran ton igen. I förljugna ordalag förklarade han att redaktionen inte lyckats få fram några vinster eftersom tiderna var hårda, oh så hårda.
   - Har du några förslag, Prao-Kattis?
   - Det har jag. Så fort jag landat på Arlanda plockade jag fram mobilen och ringde till det suveräna bokförlaget Modernista. De gick med på att ge oss fem exemplar av Mats Olssons nya samling; »Blött och blåsigt, det känns som berättelsen om mitt liv. Sportkrönikor 1990-2002«. Så nu blir det tävling! Kom in i matchen av lycka! Klicka sedan här.

Rolling Stones-tävling!
Två matskedar grädde. Sextio gram hackad choklad. Två koppar starkt, varmt kaffe. Vispgrädde. Kanel.
Blanda grädden och chokladen i en panna med tjock botten. Låt koka upp under omrörning. När chokladen smält tas pannan av plattan och det varma kaffet vispas försiktigt i.
   Häll resultatet i dina två favoritmuggar, garnera med vispgrädde och kanel.
   »Viennese Coffee«.
   En mästares frukost. Ska helst inmundigas framför ett gammalt favoritavsnitt av »Cheers«.
   Och Prao-Kattis bråkar inte med ordet »helst«.
   Därför satt hon i soffan, videon på, Simpsons-koppen balanserandes på knät, full i skratt.
   Två timmar senare och bandet märkt »Cheers, The Very Best Of – Vol. 2 – Crane Alert« masade sig sakta ur videon. Prao-Kattis sträckte på sig, gäspade och öppnade powerbooken.
   Skrev.
   »Rolling Stones! Världens bästa band? Ett av dem, i alla fall. Och när ett av världens bästa band släpper en box bestående av ’36 remastered classics and 4 new licks including ‘Don’t Stop’ on 2 CDs’ måste det ju vara en av världens bästa boxar. Eller hur? Jepp! Pluspoäng för att boxen heter »Forty Licks«, är i LP-format och glänser väldigt fint om man håller upp den mot en lampa. Dessutom innehåller den en musmatta formad som den berömda tungan och en finfin booklet med finfina bilder. Och nu har du chansen att vinna ett av de tre exemplar vi lottar ut! Få ett nittonde nervöst sammanbrott av lycka! Klicka sedan här.«
   Äpple+s. Skicka. Stäng av.
   Prao-Kattis la nöjt ifrån sig datorn på en kudde, reste sig och gick fram till videohyllan. Studerade ryggar och bestämde sig snart. »Cheers, The Very Best Of – Vol. 2 [1982]«.

Några tävlingstexter publicerade på sonicmagazine.com under 2002. Fler Prao-Kattis-texter finns, så hon kommer segla vidare någon gång framöver

Recension: Fischerspooner »#1« (International Deejay Gigolo)

Wednesday, March 10th, 2010

FISCHERSPOONER
#1
International Deejay Gigolo
7

Första låten på »#1«: »Invisible«! Kaos i New York. Breakdansare vrider sönder lederna i sina försök att hänga med, tunnelbanan spårar ur någonstans vid 5th Avenue, grafittikonstnärerna i Brooklyn överger sina throw-ups och skapar konst mitt i mellan Basquiat och omslaget till Kraftwerks »The Man Machine«. Det är electro, Johan. Men inte av den sort du känner till.
Andra låten på »#1«: »The 15th«! En kall isbit på din älskades mage en het sommardag. Vad du ville fråga på sexualundervisningen men inte vågade. Alltså den gatusmarta coola kusinen till Stars »When«. Mer pop än nöden kräver.
   Tredje låten på »#1«: »Emerge«! Hitten! Det kan jag fastslå, för den finns på singel med en massa tråkiga remixar! Men originalet är olidligt bra! Det låter som om tidiga Human League fått solsting och åkt på valsafari! Ungefär!
   Eller: New York-borna Warren Fischer och Casey Spooner har tillsammans med sitt kollektiv (hälsa bland annat på Lizzy Yoder, sång, Jordana Toback, koreografi och Mindi McAlister, smink) fått mig att återigen springa runt på Stockholms gator och antasta vilt främmande människor. »Har du hört de tre första låtarna på Fischerspooners debutalbum? Jag spelar dem just nu på min bandare! Jaså, så högt? Nej, jag har inget knark till salu.«
   - Men de andra sex låtarna på skivan då undrar Per, 17, när jag springer in i honom på Solvalla.
   Bra fråga, Per! Tyvärr är de inte lika roliga. De är mer… sansade.
   - Som i gravida delfiner, chill-out-tältet i Roskilde, »jag kan höra hur färger smakar«?
   Nej, mer som om skivan utgår från downtown New York för att sedan flyga iväg i en glänsande Cessna i riktning mot Maine.
   Eller: De är bakgrundsmusik för sofistikerade bjudningar där damerna jämför de DMX Krew-tolvor de nyss köpt på Illegal och herrarna doftar av Chanel No5.
   Och själv är jag mest intresserad av ljudterrorism den här veckan. Så det får bli »Invisible«, »The 15th« och »Emerge« på repeat.
   Om och om och om igen.
   Varning på stan, här kommer jag.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #4 (2001)

Recension: Fannypack »So Stylistic« (Tommy Boy)

Tuesday, March 9th, 2010

FANNYPACK
So Stylistic
Tommy Boy
8

Första gången jag såg Fannypacks namn i skrift var i tidningen Bust – en text om »So Stylistic« signerad Tracie Egan inledde recensionsblocket i deras nummer 24. »We all know that packaging young teen girl pop acts as scantily clad sex kittens is all the rage«, började den. Jag tvivlade, anade en sågning på gång men fortsatte läsa; »But no matter how record execs undress them up, there has always been one key element missing from the reigning junior divas; unfeigned attitude. Thank God for Fannypack, the trio of tough teenyboppers hailing from Brooklyn, New York.« Sedan berättade Tracie hur de lät. Min ursprungliga reservation var som bortblåst.
   Och ibland har man tur som en tokig. För bara några dagar efter jag tagit del av ovanstående skickade snälla skivbolaget ett exemplar av »So Stylistic« till Sonic-kontoret.
   – Fannypack!, skrek jag och gjorde en saltomortal bort mot Pierre och hans hög av öppnad post. Och Pierre, vis efter Buck-incidenten jag redogjorde för i Sonic nummer sju, tog spjärn mot skrivbordet och rullade vigt sig och stolen bortom fara.
   In i stereon, toner ut och vad jag hörde var själva essensen av ett debutalbum.
   »So Stylistic« svämmar nämligen över av »allt nu«-känslor, förmedlar livsglädje och attityd, innehåller musikaliska tricks som bara skriker »lyssna på oss!«.
   »So Stylistic« har noll att förlora och allt att bevisa. Av krystad maknadsförings-matematik och skrivkramp märker jag inget. Inte heller känns det som en cynisk produkt, som en kassako inriktad mot någon speciell målgrupp.
   »So Stylistic« är en fruktansvärt kul skiva. Men, framför allt, det är en fruktansvärt bra skiva.
   Hundra procent redan från början; introt består av John Williams-aktiga toner ovanpå vilka någon i Fannypack – Cat, Belinda eller Jessibel, jag har faktiskt inte lärt mig skilja på deras röster – förklarar vad vi nu ska göra; »Forget all the haters/Forget your troubles/Get dressed/Get lookin’ all cute/Go to the party, the club, or whatever/Tell that DJ to play your song/Say ’yo, my man, what’s up with my joint?’/That’s right/Go ahead and find that special someone/And do your thing/Just do it, yo/Get loose/Have fun and enjoy yourself/OK, y’all/Let’s do this/You ready?/OK, people/Let’s get famous/Let’s get famous/LET’S GET FAMOUS!«.
   Dansskorna är i och för sig redan på efter något sådant, men när »Intro« smyger över i »Hey Mami« – casio-bounce med tillräckligt många roliga knorrande synthar i bakgrunden för att ställa Add N to X i skamvrån – är det ingen lek längre. Var jag än befinner mig när den låten vevas igång börjar jag jobba min rumpa och skrika »skanky, cranky, foogly, oogly/slammin dudes who wanna do me/g’doonk g’doonk, skoonky flavors/bangin, mega hot, dumb haters«. Hittills har jag lyckats bli utslängd från två matvarubutiker, men det är smällar jag kan ta.
   »The Theme From Fannypack« följer och ekona från The 45 Kings »The 900 Number« har aldrig låtit bättre (nej, inte ens DJ Kools »Let Me Clear My Throat« slår »The Theme From Fannypack«), Fannypack listar allt de gillar, jag fattar inte allt men det gör inget, jag rappar glatt med ändå.
   Ingen tid att vila, »Cameltoe«, en protest mot »a growing epidemic that really ain’t fly«, är härnäst. Vad som måste vara samma andetag som Salt’n’Pepa använde i »Push It« orsakar driv och Fannypacks indignation över »this middle aged lady« och hennes »frontal wedgie, a cameltoe« går inte att ta miste på.
   Lysande.
   Fyra spår av sjutton nämnda men jag tänker inte gå in mer i detalj. Nöjer mig med att tala om att en sampling av Yeah Yeah Yeahs »Art Star«, kaxiga skits och genrer som miami bass, electro, disco och dancehall väntar runt hörnet.
   Dessutom känner jag att jag nu verkligen måste hugga i sten att jag anser »So Stylistic« inte är »bra för att vara ett debutalbum«. Det är »utmärkt för att vara utmärkt«. Cat, Belinda, Jessibel och producenterna Matt och Fancy har till och med gjort ett av det här årets hittills bästa plattor.
   Du kan påstå att jag har fel. Men var då beredd att jag kommer att utbrista »never let the haters ever get me stressed/my crew’s the best and they got my back/My bodyguard Kev may give you a smack/but he’ll leave you alone if you behave/This ain’t White Castle/But I’m what you crave«.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #13 (2003)

Artikel: Lee Ranaldo

Monday, March 8th, 2010

”Senare samma kväll går jag en oskyldig liten barrond i East Village. Det är ett sädigt område befolkat av i huvudsak punkare, anarkister och allsköns radikaler.
   Och Sonic Youth är kungar.
   Alla jag pratar med blir dödligt impade när jag berättar vilka jag mött.
   Men de säger inte: ”Wow, har du träffat Sonic Youth.”
   De säger: ”Wow, har du träffat Thurston och Kim.”
   Thurston och Kim.
   På hemmaplan är namnet Sonic Youth tydligen synonymt med dem. Det är inget de direkt uppskattar. När vi efter holmgången uppe i lägenheten kliver ut i den klibbiga värmen för fotografering frågar SA:s fotograf om han möjligen får ta en bild på duon.
   - Nä, varför då, snäser Thurston, ta en bild på Steve och Lee istället. Måttligt intressant förslag. Det blir gruppbild och uppställning mot en solkig vägg på sjaskiga Crosby Street.”
- Per Bjurman i SA # 18

”Alright, this is my shot – this is called ‘Eric’s Trip’”. – Lee Ranaldo till publiken på live-epn ”Dirty Boots”

”Like many musicians working in HipHop, Ambient and Jungle, McCombs is drawn to the notion of the ‘imaginary soundtrack’ its open forms and attendant potential for mood enhancement. (…) ”I think that Barry Adamson’s Moss Side story was a great record. That was a great idea, having a soundtrack with no movie. I like things that create moods more and more. I like those things more than I like regular songs. Movies create moods and books create mood. I think that’s definately what we’re doing.” – K Martin intervjuar Doug McCombs från Tortoise i the Wire # 134.

”Lee Ranaldo looks like the kind of guy who would write about car wrecks.” – Lisa Crystal Carver, linernotes till EVOL.

På den senaste tiden har en stor del av medlemmarna i Sonic Youths musikaliska utforskanden skett utanför ramen till Sonic Youth. Kim Gordon gör sina tillsammans med Julie Cafritz i Free Kitten. Steve Shelley gör sina genom att hålla takten i the Raincoats och Mosquito samt driva det utmärkta skivbolaget Smells like Records. Thurston Moore i sin tur gör sina genom att jamma med personer som William Hooker eller spela in utmärkta soloskivor eller sparka sönder förstärkare. Han äger även han ett lyckligt litet skivbolag, Ecstatic Peace.

Men vad den här artikeln ska koncentrera sig på är Lee Ranaldos senaste musikaliska förehavanden. Lee Ranaldo, Sonic Youths kanske mest underskattade medlem. Det som alltid varit unikt med Sonic Youth är att de har tre låtskrivare, alla kapabla att skriva Sången. Men de flesta verkar missa detta, för de flesta är Sonic Youth fortfarande synonymt med Thurston och Kim. Vilket kanske inte är så konstigt, men desto mer olyckligt. Jag vill på inget sätt förneka någon i Sonic Youth, men det räcker med att lyssna på Daydream Nation, av många (däribland mig) ansett som Sonic Youths mästerverk, för att inse vilken otroligt bra låtskrivare och viktig kugge i maskineriet Sonic Youth Lee är. Hans bidrag till den skivan, ”Eric’s Trip”, ”Hey Joni” och ”Rain King” är inget annat än mästerverk och de visar även tydligt hur många olika musikstilar han behärskar. Från den minst sagt monstruösa ”Rain King” till abstraktpoppiga ”Hey Joni” och tillbaka. Eller så kan man studera fotot på innerkonvolutet till Sonic Youths ”senaste” CD, Made in USA. Där står han, i en tajt vinröd tröja från Schoolkids Records, lagom slitna jeans, och blickar lojt in i kameran. Som en definition av ordet cool. (De som hävdar att Thurston är coolast kan ju ta en titt på samma foto..)
   Men det som verkligen fick mig att bestämma mig för att intervjua denna 38-åriga Hoboken-bo var en liten skiva med en guldbrun teckning på det annars helt svarta konvolutet – ”Broken Circle/Spiral Hill”. Ett Soundtrack till en film jag inte trodde fanns i sinnevärlden. Ambient. Fascinerande. Stämningsfullt, stämningsskapande. Ljud utan melodi. Ljud som du inte förstår, men som berör. Spacemen 3. Spectrum? En Ennio Morricone som på gränsen till bortdomning beslutar sig för att gå loss på en överstyrd gitarr samtidigt som två lagom påverkade gentlemen – Henry Mancini och Bernard Herrman sitter i varsitt hörn och bankar mysko ljud ur slitna fenders.. Eller 0:00 till 3:04 i Glenn Brancas ”Symphony No 1 (Total Plexus)” men furtur. Ungefär som i början på Ghost Bitch fast mer. ”I looked around around and people’s faces were distorted… (…) someone came up to me and I shut my eyes and with a machine he projected images on the back of my eyelids.” – Tom Wolfe, ur the Electric Cool Aid Acid Test. Eller varför inte the Aphex Twin med gitarr. Vänta, får man inte Seefeel då? Sonic arcithecture. Eller så här: Michael Stipe hävdade för ett tag sedan att ”If there was a party at the end of the world Sonic Youth would be the band to play.” Rätt så. Men på efterfesten skulle Lee spela.
   Som ni nu kanske förstått skickade den skivan ut mig till platser jag aldrig besökt förut, platser utan egentliga referensramar. En magisk, mystisk turné till ställen dit få skivor tagit mig.
   Var vänlig notera att Lee även gjort saker bland annat tillsammans med Epic Soundtracks och Daniel Johnston men det och alla andra tidigare projekt lämnar vi till en annan intervjuare. Vad jag försökt koncentrera mig på här är Lees allra senaste förehavanden. Samt några intressanta gamla.

Men vi börjar väl från början?

Så Lee, om du känner för att berätta för mig om dina två första band the Fluks/Flucts och Plus Instruments gör så.
   - The Fluks, mitt första riktiga band, bildade jag tillsammans med David Linton i Binghampton, NY, 1978-79, vi bytte namn till the Flucts när vi flyttade till NYC 1980-81 någon gång. Vi spelade art rock, gjorde en del framträdanden bland annat på Max’s Kansas City och CBGB’s en gång tillsammans med the Coachmen. Det var då Thurston och jag möttes för första gången. The Flucts har inga egentliga utgåvor ute men ibland brukar jag och David hota med att ge ut några av de tejper som fortfarande existerar.
   - Efter the Flucts kom Plus Instruments som bestod av David, jag, och en flicka från Holland som hette Truus de Groot, som vi hade mött separat under europeiska turneer tillsammans med Glenn Branca och Rhys Chatham. Det här bandet uppträdde i NYC och i Holland och har en LP ”Plus Instuments Avril 1981” ute på Kremlin i Holland och en flexisingel som medföljde ett nummer av den holländska tidningen Vynil. Trots att bandet fortsatte med ersättare lämnade jag och David det efter det att den skivan var färdiggjord för att bosätta oss i NYC och uppträda på den nu berömda ”Noisefest” organiserad av T. Moore. Strax efter det började Thurston, Kim och jag spela…
Kan du berätta lite om spelningarna du gjorde med Michael Morley? Hur kom det sig att ni började samarbeta?
   - Han kom till Amerika under Table of the Elements beskydd och letade efter någon att spela tillsammans med. Michael och jag har varit bästa vänner sedan jag träffade honom för första gången, 1988 tror jag att det var. Det var när Sonic Youth för första gången turnerade i Nya Zeeland. Vi har korresponderat ända sedan dess angående vitt skilda gemensamma intresseområden, om musik, måleri, poesi, relationer, hembryggt öl, datorer och problemen med poliser. När Sonic Youth återvände till Nya Zeeland 1991, tror jag, var the Dead C förband på alla våra tre spelningar. De var storartade! Vid den tidpunkten cementerade jag och Michael ytterligare vår vänskap, och började seriöst spåna angående att göra något tillsammans. Vid ungefär samma tid hade jag börjat med en ”through-the-mail group of pieces”. Alltså, jag skickade en kassett med femton av mina inspelningar till en liten grupp människor och bad dem att spela in sina svar på en fyrakanalare för att sedan skicka dem till mig så skulle jag sätta ihop allt. Roger Miller från Mission of Burma/Birdsongs/NoMan var en av de som skickade sina svar till mig. Svaren jag fick ligger fortfarande och skräpar här omkring någonstans. Men nyligen tog jag några av Michaels svar och använde dem på min just avslutade spoken word-skiva.
   - Så i alla fall, när Jeff Hunt från Table of the Elements bjöd upp Michael från Nya Zealand, började han leta efter någon att samarbeta med, och det var bara naturligt att det blev jag. Från början var det meningen att jag skulle spela tillsammans med honom över hela USA, men jag var tvungen att låta vissa förpliktigelser med Sonic Youth gå före, så jag kunde bara göra östkust delen av turnén tillsammans med honom. Michaels sidoprojekt heter Gate, vilket består av han och den han råkar spela med för tillfället, eller också är det bara han solo. Så jag var ena halvan av Gate i April 1993. Vi spelade på två Table of the Elements extravaganser, i Atlanta och Hartford, tillsammans med Faust, Tony Conrad, Jim O’Rourke, Keiji Heino, från Japan och Thurstons band Male Slut. Samt på ett antal andra spelningar som Thurston organiserade för Male Slut, Heino och Gate. Jag döpte de spelningarna till ”the Avant-Garde tour” och den började i Atlanta och slutade i Boston. Någon gång kommer Thurstons film av den turnén dyka upp. Båda dessa shower spelades in på multitrack och video och de kommer också att släppas någon gång. I Atlanta var vi Gate 5, bestående av Thurston, Tim Foljhan och Steve Shelley. I Hartford var vi en annan kvintett bestående av Heino, Steve och Jean-Pierre från Faust. Båda de två spelningarna var rätt så vilda.
Har ni några planer på att släppa ett studioalbum?
   - Michael och jag gjorde några studioinspelningar här i New York som jag tycker blev rätt så fantastiska. Det finns inga planer på att släppa dem just nu, men någon gång kommer vi att göra det, förmodligen som en dubbelCD. Den spelningen vi gjorde i Boston kommer att komma ut på Poon Village i maj, tror jag. Den skivan kommer också att innehålla bitar från vår show i New York som vi gjorde tillsammans med elharpsspelerskan Zeena Parkins. (Försök att få tag i hennes LP från 1993 – ”Nightmare Alley” utgiven av Table of the Elements. Red.) Några andra bitar från den spelningen kom just ut på en Thread Waxing Space Live ‘93-94 samling.
Och skivan du gjorde tillsammans med Seymor Glass? Hur kom den sig? Finns den att köpa nu?
   - Ja, skivan som Seymor släppte, Broken Circle/Spiral Hill finns ute i affärerna nu. Den släpptes på Seymors skivbolag, the Starlight Furniture Company och Michael gjorde teckningarna på konvolutet. Seymor gör också Bananafish och vi har varit vänner ett tag. Leah och jag övernattade hemma hos honom i San Fransisco förra veckan, under en spoken word/musik/film turné vi gjorde på västkusten tillsammans med beatpoeten Michael McLure och hans partner Ray Manzarek från the Doors.
Ja, ja. Just det, så ligger det till. Jag hade fått för mig att du gjort en skiva Seymor spelade någonting på. Du bidrog med ett spår på Bananafishs samlings-CD eller hur?
   - Ja, CDn som följde med Bananafish 1-4 boken har ett spår från ett av mina liveframträdanden och en bit av SYs score till filmen Made in USA. Han hade också ett annat av mina spår: ”Deva, Spain: fragments” på en sjutummare som man fick tillsammans med ett nummer av tidningen. Seymor är förutom en publicist en spelare, but has yet to appear on any of my cuts, sadly.
Och skivorna du släppte på Table of the Elements, kan du berätta lite om dem?
   - Som en del av deras sjutumsserie av olika sologitarrister skickade jag dem tre stycken för åtta gitarrer: Smoke Ring, Travis 5 och Travis 7. De kom ut som elementet Silikon. Varje skivsläpp var ett element från det periodiska systemet, den första serien hade gröna eller vita konvolut och den andra är svart, helt svart, vackert svarta konvolut. Eftersom jag är intresserad av datorer blev jag glad över att få vara Silikon. De låtarna spelades alla in på Sonic Youths åttakanalare såsom det mesta av mitt nyskrivana material är.
Du har aldrig tänkt över möjligheten att göra musik enbart med hjälp av datorer? Eller kommer du att hålla dig till gitarren?
   - Datorer är verktyg, precis som gitarrer, så musik kommer att skapas på/genom dem. Jag har tänkt på det men aldrig gett det något seriöst uppmärksamhet. Vid den här tidpunkten av mitt liv skriver jag hellre på datorer och gör musik på annat sätt. Mycket fin musik har skapats på dator: James Tenney, Morton Subotnick, Gregory Legeti, Neil Haggerty, samt många fler.
Kan du berätta något om skivan ”the Scriptures of the Golden Eternity”? Är den i samma ådra som ”From here to Infinity”? Jag har inte lyckats få tag på ett ex, det är därför jag frågar.
   - Scriptures-LPn (titeln är tagen från en Kerouac bok med samma namn) är faktiskt en semi-officiel bootleg, inte en faktisk release. (Skivan gavs i original ut av Father Yod, jag fick tag i den tillslut. Ha! Red.) Den har hitintills bara varit tillgänglig på LP men den kommer att släppas på CD snart. Jag fick reda på att de höll på att göra den och jag sa väl ”okaye” men den är i samma tradition som andra LPs bestående av liveinspelningar. Skivan består av två sologig med mig båda inspelade på the Knitting Factory ett gig gjorde jag ‘88 det andra ‘89. Förhoppningsvis kommer ljudkvaliten att vara bättre på CDn än det på skivan… Den är ganska olik i avsikt från Infinity.
Och ditt samarbete med Leah Singer? Hur träffades ni?
   - Leah och jag har samarbetat i några år nu. Vi träffades när hon erbjöd mig att uppträda på festivalen hon anordnade på the Knitting Factory 1989, ”the Handmade Instrument Festival”. Leah är fotograf och filmare. Vi har arbetat tillsammans i några år nu, i bland kallar vi oss Drift, vilket innebär att jag spelar gitarr och bandspelare och framför texter och hon visar filmer, manipulerar filmer bakom mig. Hon använder speciella projektorer som gör det möjligt för henne att visuellt göra det en scratchare gör med skivor, fram och tillbaka, stanna och starta, snabbt eller sakta. Det ser rätt tufft ut. Vi har gjort en del turnéer runt om i Europa och en eller annan show här i New York. Västkustturnen jag beskrev för ett tag sedan var vår första turne i USA. Vi har också gjort ett par filmer tillsammans. Det är något som hon gör ofta men som även jag gör ibland.
Apropå Leah, vad jag undrar är om det är hennes filmprojektioner man kan höra i början av din version av ”Stephanie Says” på Fifteen Minutes CD:n?
   - Nej det är det inte, men hon hjälpte mig att sammanställa det. Den låten spelade jag in på den första dagen av Gulfkriget och de ljuden är ett collage av vad man kunde höra på radion den dagen.
Och ditt nyliga samarbete med Mike Watt?
   - Ja, Thurston, Steve och jag spelade på hans nya skiva ”Ball-Hog or Tug Boat?” tillsammans med halva amerikas indie rock community. Det räcker med att säga:”Nels Cline is a Gas!”
Gjorde inte ni (Sonic Youth) en singel tillsammans med honom för en massa år sedan?
   - Singeln vi gjorde bestod av material från the Ciccone Youth-albumet. Han spelade också på ”In the Kingdom #19” mitt spoken word spår på EVOL.
Är filmer något vi kan förvänta oss av Lee Ranaldo i framtiden?
   - Mycket möjligt, eftersom det är något jag tycker om att göra när jag har tid. Jag har gjort en kortfilm, en dokumentär över när jag och Steve besökte Kerouacs grav i Lowell, Massachussetts som jag döpt till ”A Book of Dreams”. Den filmade jag med en pixelkamera och den blev rätt så bra. Min favorit av mina filmer är ”Notebook” som finns med på en filmsamling från Aviastic som även har ett soundtrack och en tidig spokenword inspelning från mig. Leah och jag har tillsammans gjort en film som heter ”Here” som handlar om en resa till en spökby i väst. Den filmen har man hittills bara har kunnat se under våra liveframträdanden.
Apropå filmer så när jag talade med Brian och Hugh från Thinking Fellers så sa de att vad de skulle vilja göra i framtiden är soundtracks. Soundtracks utan en film, bara låtar som skapar en bild åt lyssnaren. Skriver du låtar på samma sätt, försöker du fånga en speciell stämning med de låtar du gör eller sätter du dig bara ner och låter saker hända?
   - I think of plenty of good music as film-less soundtracks. Mycket av det vi gjorde i början med Sonic Youth hade den känslan. Sånger handlar mycket om stämning. Men i den här punkten av mitt liv är jag mer intresserad av att låta sånger vara sånger och göra soundtracks för verkliga filmer. Sonic Youth hade turen att få göra ett soundtrack till en film som hette ”Made in USA.” Filmen var inte speciellt bra men vi gjorde några bra låtar till den. Det soundtracket släpptes nyligen av Rhino Records. Jag spelade nyss in ett soundtrack för en indiefilm som heter ”Heavy” vilket blev rätt så bra. Och jag har också gjort musik till ett soundtrack till en film som håller på att slutföras som heter ”Frisk”.
   - För att svara på den musikaliska biten av din fråga så ja, sometimes ibland sätter vi oss bara ner och låter saker hända och sedan försöker vi få tag i det för att se var det tar oss. Ibland så ser vi ett speciellt ”mood-scape” framför oss och försöker efterlikna eller frambesvärja det… .
Så vilka typer av filmer tycker du om? Favoritskådespelare? Favoritregissörer?
   - Oh man, the list is long. Jag älskar film, det finns inget bättre än att sitta i ett mörkt rum och titta på dem. Jag skulle säkert kunna gå på bio varenda dag, och i bland gör jag det också! Men först och främst: Godard. För mej så är det han som är kungen, och då menar jag inte bara för hans tidiga filmer utan också de som han gjort nyligen. De är också remarkabla. På andra sidan myntet har vi Stan Brakhages fantastiska verk. Mellan dessa har vi oräkneliga europeiska och amerikanska filmskapare som jag älskar. Utan inbördes ordning har vi Antonioni, Fassbinder, Wenders, Chantal Ackerman, Maya Deren, Jim Jarmusch, Scorsese, Coppolla, Kubrick, Bruce Connor, warren Sonbert, Orson Wells, Woody Allen, Alain Tanners Messidor, Greg Araki, Ken Jacobs, Jane Campion, Peckinpah, Nicholas Ray, Traffault, Spielberg, inget skämt, Tarkovsky, Nick Roegs Blade Runner är en av mina favoritfilmer, Lucas Stjärnornas krig, Ozus filmer, Hitchcocks, Richard Linklater är intressant. Listan kan fortsätta mycket längre. Skådespelare, skådespelerskor också. Trots att jag älskar en massa Hollywoodfilmer så finns det en hel del att hata med Hollywood, särskilt idag. The Independents are where it’s at. I Europa har ni förstått det länge, men vi håller fortfarande på att lära oss det här i Amerika. Fuck Oscars and Grammys.
För att återgå till dina projekt. Hur står det till med spoken-word albumet? Är det släppt än?
   - Skivan med spoken word-material, titulerad ”Dirty Windows” är just färdiggjort efter en lång tids jobb till och från med den. Den är något jag arbetat på länge nu, trots det har jag blandade känslor över att bli sedd som en del av spoken word-vågen. Jag har skrivit saker ett tag och nyss fick jag min första lilla bok publicerad, kallad ”Road Movies”. Den innehåller foton av Leah. Den är publicerad av Soft Skull Press, 50 E Street, NYC 10003 och kostar 5$. En jag håller just på med en andra bok, som jag kallar ”Bookstore”. Den borde vara klar om ett par månader. Den kommer också att innehålla foton tagna av Leah.
Vad hände med boken som skulle heta ”Near Here”?
   - ”Near Here” var en tidig titel på vad som senare blev ”Road Movies”.
Angående spoken word-skivan, kan vi vänta oss spår liknande ”Bloomington, Indiana” (från Broken Circle..) på den?
   - Skivan kommer att innehålla min musik och talad text från böckerna och andra ställen. Ja, det kommer att vara en version av ”Bloomington” på den.
Och apropå böcker, hur ställer du dig till Alec Foege’s nya bok, ”Confusion is Next; the Sonic Youth Story”? Är den den definitiva guiden till Sonic Youths underbara värld?
   - Jag förmodar att Alecs bok har all information i rätt ordning, you know what I mean? Vi arbetade massor tillsammans med honom för att få saker sorterade i rätt ordning kronologiskt sett, och jag förmodar att för många människor kommer den att ha mängder av information om människor och scener de aldrig förstått existerade. Den är en aning platt dock, skrivmässigt sätt .
   - Men det finns en annan bok, väldigt deluxe och med ton av coola bilder som heter ”Sonic Youth: I Dreamed of Noise” som kom ut i Spanien. Den täcker samma period på ett berättande sätt och är på många sätt coolare, dock är den dyrare.
Dina collages som du gjort? Vem eller vad bidrog med inspiration till dem?
   - Jag gör lite olika konstverk ibland. De collagen jag gjorde sist bestod av bilder från modetidningar, men de gjorde jag för två år sedan. Det är på tok för sent nu att ge sig in i en arty diskussion om influenser från konstvärlden, de är alldeles för många för att nämna. Jag gillar Ferdinand Holler dock.
Har du producerat något på sista tiden?
   - Den enda skivan som jag har producerat på sistone är det australiensiska bandet You Am Is nya. Den heter ”Hi Fi Way”. Det är en fantastisk skiva om jag får säga det själv. De är ett storartat band, och det här är den tredje skivan jag gör tillsammans med dem. Jag har inte producerat så mycket sammanlagt, en skiva med Hollands Kleg, en med Babes in Toyland och en med Frankrikes Diety Guns. Det är vad jag gjort hittills. En eller två produktions-gig per år får räcka. Det är kul att jobba i studion, jag trivs med det, men du måste verkligen tycka om bandet för att låta de ta tid från dina egna projekt.
Kan du berätta lite om de spelningarna du gjorde tillsammans med William Hooker? Några planer på att fortsätta det samarbetet?
   - Albumet jag gjorde med Hooker heter ”Envisioning”. Det består av två livesets gjorda på Knitting Factory i april 1994 – de var faktiskt inspelade samma dag som man annonserade ut över världen att Kurdt var död, så för mig är det ett dokument över en väldigt tung, mixed up kväll.
   - William och jag hade gjort några spelningar tillsammans, och han hade hört om mina spoken word/musik shower med Leah Singer. Han föreslog att vi skulle göra en spelning tillsammans eftersom han också skriver prosa/poesi. Så här långt är den skivan det enda extended instance av vår vokala/instrumentala förening, trots att vi spelar tillsammans ofta, och har en annan skiva tillsammans med Zeena Parkins all set for release. På Envisioning hör du ett set komplett live som det framfördes och ett set chopped up i bitar och reassembled för att göra den sista valet, a tape collage instrumental. Jag gillar mitt synthspelande på den här skivan ganska mycket.
Vilka band lyssnar du på nuförtiden?
   - Jag lyssnar på en massa olika saker för tillfället, från nya Pavement, Royal Trux, Guided by Voices, PJ Harvey och Oasis (!) till gamla John Fahey skivor och Glenn Goulds pianoskivor.
Tycker du om japanskt noise?
   - Visst, vem gör inte det?
Några favoriter inom den genren?
   - Keiji Heino, gitarrmästaren, Violent Onsen Geisha, Masonna, Merzbow, Hijo Kaidan och the Boredoms så klart och alla deras sidoprojekt, vilka inkluderar Hanatarash, jag gjorde en coverversion på en av deras låtar som utkommer den här månaden (maj) på ett hyllningsalbum till dem. Det borde bli det mest uppfuckade hyllningsalbumet någonsin, det kanske du förstår om du känner till bandets musik.
Vilka av dina egna låtar är du mest nöjd med?
   - Oh gee who knows?
Jag har förstått att Lou Barlow en gång skrev till er och talade om hur mycket han gillade ”Sister” och hur den skivan påverkade hans liv. Har du någonsin gjort något liknande? Alltså skrivit till någon person du verkligen beundrat?
   - Det är cool att korrespondera med människor du beundrar, men det känns ofta mer som en ”peer-thing” än ett fanbrev. Det var på det sättet som Michael och jag blev vänner. Det händer då och då. Jag skrev till baseballspelare när jag var barn, men jag kan inte komma ihåg om jag någonsin skrev ett fanbrev till någon inom musikbranchen sådär out of the blue. Självklart så är det lätt att när man möter någon vars verk man beundrar brista ut i lovprisningar.
Baseballsäsongen börjar någon gång nu va?
   - Baseballsäsongen är, som de säger, all fukked up. Jag följer den inte längre.
Vad gör Glenn Branca idag?
   - Han gjorde just några framträdanden här i New York och han har en drös nya symfonier som snart kommer att släppas -S. 8, 9, 10. (Somfonierna 8 och 9 med undertiteln The Mysteries kom nyss ut på Ativistic. Köp! Red.) Några är elektriska, några orkestrala. Han skriver mer för riktiga orkestrar nu. Jag försöker övertala honom att spela in en soloskiva.
Ja tack! Vad gör Cody (Linn Ranaldo, Lees son) idag?
   - Cody’s fine. Hans band tillsammans med Simon Fair Timony, the Stinky Puffs, har just släppt en CD på Elemental Kids. Go Figure.
Den här beskrivningen av dig som en neo-beatnik är det något du kan leva med? Tycker du att det stämmer?
   - Jag gillar Kerouac, Ginsberg och Burroughs, beatpoeterna, samt en hel del andra författare. Jag bryr mig inte om vad folk sätter för etikett på mig längre, men det är inte ofta någon har det privilegiumet att bli märkt som en ”neo-beatnik” dadee-o.
Så vad kan vi förvänta oss av Sonic Youth i framtiden?
   - Vi kommer att börja spela in en ny skiva i april och vi kommer att ge oss ut på turné i ihöst. Lots more freakouts to be expected from us all, together or individually.
Är det något du ser fram emot? Att ge dig ut på turné?
   - Vi ser alla fram emot att ge oss ut och spela igen. Det har varit skönt att vara här i New York så länge som jag nu varit det, men att spela live är vad vi gillar och vi kommer förmodligen att fortsätta göra det så länge folk kommer till våra spelningar. Jag tror vi har nu kommit till en väldigt lugn period musikaliskt om man ska gå efter hur vi spelat under repetitionerna. Very loose and free, shaking off the stiff early major label period. Grungen är över och allt möjligt igen.
Så en lite dum fråga att avsluta allting med… Vad tycker du om bandet Eric’s Trip?
   - Jag såg dem live för ett tag sedan, de var ok. Jag gillade verkligen de där annonserna de hade i tidningarna för sitt nya album. De har ett bra namn…

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #1 (1995). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!

Artikel: Colleen

Friday, March 5th, 2010

Känner du dig liten och tom håller den upp en spegel framför din själ. Dansar du på borden och ser solstrålar reflekteras i alla ting lägger den ett ytterligare lager godhet över din tillvaro. Den lugnar ner dig när du är arg och den aktiverar dig när du drabbats av apati.
Skivorna som kan ljudsätta en myriad av disparata humör är inte många, men de finns.
Colleens »The Golden Morning Breaks« är en av dem.
   – När jag skapar musik så reflekterar jag aldrig över hur andra kommer att uppfatta den. Jag försöker alltid att tillfredsställa mina egna öron först och om andra också gillar det så är det underbart.
   Från hemmet i Paris har Colleen – Cecile Schott i passet – nyss levererat en av Klyschorna. Du vet likväl som jag att i ungefär åtta fall av tio är sådana uttalanden vatten värda, när man möter dem i tryck och i tal är de ju allt som oftast slentrianmässigt papegojade av band som poserar blasé men samtidigt ligger vakna nätterna igenom och drömmer om NME-omslag.
   Colleen, däremot, hon har täckning. Hon är en av artisterna som kan säga sådant och komma undan med hedern i behåll. »The Golden Morning Breaks« – döpt efter en komposition signerad John Dowland – är 2005 års hittills bästa CD och den är bland annat ett direkt resultat av att hon ville utmana sig själv.
   – Det var ett svårt album att göra, många gånger under processen var mitt självförtroende nere i botten. Att jag helt bytte arbetssätt inför det orsakade en mängd praktiska problem.
   Colleens debut hette »Everyone Alive Wants Answers«, den gavs ut 2003 av Leaf och titeln är hämtad från Nik Cohns bok »Yes We Have No«. Långt, långt ifrån en dålig platta, fylld av underskön och samplingsbaserad electronica som den är. Även uppskattad väldeliga av publiken och journalisterna som hittade fram till den, något som förstås kan få mindre konstnärer att känna pressen att fortsätta färden på samma trygga stig i all tid och evighet.
   I ungefär samma sekund som »Everyone Alive Wants Answers« släpptes började Colleen att planera uppföljaren. Tanken var att ersätta styckena lyfta från andra människors verk med egentrakterade saker som cello, piano, gitarr och klockspel; mer närma sig den Colleen som återfinns på scen.
   – Dessutom saknade jag budget för inspelningarna, jag skötte allt sådant själv. Och jag hade ingen aning om hur man spelar in instrument, så det fick jag lära mig. Samtidigt tog jag mina första cellolektioner.
   – När jag lyssnar på »The Golden Morning Breaks« hör jag misstagen. Den låter inte som jag föreställde mig den i huvudet, men den representerar var jag befinner mig just nu som musikant. Mest överraskad under resans gång blev jag dock när jag märkte hur jag kunde dra vinning ur problemen jag stötte på. Ibland la jag till exempel nya spår ovanpå gamla eftersom jag inte tyckte att de gamla var bra nog, men så visade det sig att dessa nya spår var mycket mer intressanta och så blev de istället basen. Då blev det roligt att jobba igen och jag återfick tron.
   Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det hugger till lite i hjärtat mitt när jag sitter här framför datorskärmen och återger Colleens ödmjuka och realistiska ord. Som sagt, »The Golden Morning Breaks« har varit mitt soundtrack den här våren och den har följt och väglett mig genom höga berg och djupa dalar av emotionell stabilitet. Min distans till den är lika med noll, dess innehåll består av melodisk »speldose-electronica« inspirerad av allt från 1800-tals-kompositörer till soul, javisst, men för mig är den i princip ett sätt att leva.
   Och när sådant inträffar skapas ensidiga band till upphovsmakaren av alstret i fråga, man vill att hon ska berätta om den gudomliga inspirationen, om änglar nedstigna från himlen, om brinnande buskar och sköra stentavlor. Förnuftiga och korrekta meningar som de ovanstående samt »jag försökte göra mitt bästa utifrån de verktyg och kunskaper jag har« är otillräckliga.
   Men, men. Det är mitt problem och för övrigt mår jag bra numera.
Har du börjat fundera på din nästa fullängdare?
   – Ja, på den vill jag använda instrument som jag inte äger eller behärskar. Idén är att slå samman akustiska och förbisedda instrument med kompositioner gjorda på dator. Ett möte mellan den gamla och den nya musikvärlden, inte som neo-klacissism utan det ska vara totalt originell musik.

Original till artikel publicerad i Sonic #23 (2005)

Artikel: Primus Jansson

Thursday, March 4th, 2010

För att få sig ett samtal med Primus Jansson måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Inte alls oväntat, egentligen.
   Nog för att jag tyckte telefonnumret jag fått i min hand innehöll lite väl många nollor, men att jag skulle nå Kristina med hjälp av det kom som en chock ändå. Efter ett par sekunder som mest präglades av att det stod helt stilla i min skalle lyckades jag dock förklara för denna förtjusande receptionist att “jag söker Primus Jansson”.
   – Han är tyvärr ute hela förmiddagen, svarade hon i ett tonläge som indikerade att hon var uppriktigt ledsen å mina vägnar.
   – Men vad gällde saken?
   – Eh, det gällde en intervju…
   – Intervju? Nja vet du, det är inte Primus som har hand om sådant. Vill du att jag ska koppla dig till personalkontoret i stället?
   – Nej, nej. Jag heter Johan Jacobsson och jag är journalist. Jag ska intervjua Primus Jansson om hans musik.
   – Ojdå.. eh jaha. Men ring tillbaka efter lunch så finns han nog här.
   Två timmar och en påhälsning hos Kristina i växeln senare och jag återberättar ovanstående lilla anekdot för Primus. Han skrattar gott åt Kristinas förvåning.
   – Jo, jag håller allt en låg profil. Ganska många av mina arbetskamrater skulle nog misstänka att jag hade gått och blivit galen om de hörde vad jag spelat in. Om de nu inte redan tror det. Att jag är galen alltså.

För att ta del av Primus Janssons toner måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Tidigare i höstas gav Henrik Kihlbergs Rocket Number Nine Records ut en trippel-CD-box bestående av tidigare outgivet material signerat denna enstöring. Det är ett helt sensationellt verk. Någonstans i bakgrunden kan man ana influenser från Steve Reich och clicks & cuts-scenen, men Primus uttryck är helt hans eget.
   Det är förmodligen en av de mest originella laptop-gjorda skivor du inte kommer att höra i år.
   Primus vill nämligen inte förpassa sin musik till vinyl eller aluminium. Att boxen ändå blev verklighet var bara “en eftergift åt Henrik eftersom han tjatade så in i helvete”, enligt Primus själv.
   Och då en eftergift släppt i endast i fem exemplar.
   – Nej, att lyssna på ett musikstycke mer än en gång tycker jag är barockt. När jag skapar gör jag det för stunden, för mitt eget höga nöjes skull. Så fort jag har komponerat klart slänger jag skiten och funderar på vad som komma skall härnäst. Att Rocket Number Nine ändå kunde realisera de där albumen berodde faktiskt på att jag inte lärt mig att använda min dator. Min son upptäckte en mapp med en mängd mp3-filer när han skulle hjälpa mig med datorn. Han berättade det för Henrik som han studerar tillsammans med. Och Henrik blev som blev eld och lågor och tjatade som en skållad råttpung och jag gav upp och sa att han fick väl göra några skivor då, att ge till folk som möjligen skulle kunna förstå vad det handlade om.
Men vill du inte skänka andra människor känslor?
   – Du, andra människor får faktiskt skaffa sina egna känslor bäst de vill. Det kan väl ändå inte vara upp till mig? Andra människors åsikter om min musik rör mig inte i ryggen. Det är mig totalt likgiltigt om du eller någon annan gillar eller hatar vad jag gör. Jag är dessutom helt säker på att den här intervjun kommer att göra mig arg när jag läser den, jag tror du kommer att misslyckas att beskriva vem jag är och att din vinkling kommer att bli “gammal kuf som gör musik”. Och då är det min person som står under mikroskop och då blir det personligt. [skratt] Vem fan är intresserad av nåt personligt, förutom de närmast sörjande? Jag bara undrar.
   – Alla försök att skriva om mitt konstnärskap eller vilket konstnärskap som helst för den delen är förkastlig, eftersom det bara handlar om folks tolkningar av konst de inte har någon aning om. Alla nödvändiga nycklar som behövs för korrekt tolkning finns i konstnärens huvud och bara där. Och en konstnär bör aldrig förklara vad hon eller han tänkt och menar med verket eftersom alla ord i världen inte räcker till att täcka in allt som pågår i en hjärna. Det blir en mental våldtäkt förstår du.
Men finns det inte tjusningar med tolkningar?
   – Som?
De kanske framförs på ett intressant och underhållande sätt?
   – Intressant och underhållande för vem? Sedan när blev direkta felaktigheter intressanta? Intressant för dig kanske men inte för mig. Det blir bara underhållning och underhållning är inte konst och sålunda inte heller intressant.
Tycker du inte att viss förströelse är viktigt?
   – Nej.
Då måste jag bara fråga varför du ställde upp på intervjun.
   – För att du verkar ha bestämt dig för att skriva om mig och jag vill inte att du ska få stå oemotsagd.
Jag förstår. Nytt spår. Om jag bad dig att i korta drag beskriva dig själv för Twisterellas läsare..?
   – Primus Jansson. Skåning. Det räcker.
Okej.
   – Varför skulle någon vara intresserad av min person, förresten?
Kanske för att du gjort fantastisk musik? I alla fall enligt Henrik och mig… Inte för att du bryr dig vad vi tycker, men folk kanske blir nyfikna eftersom vi höjer din musik till skyarna hela tiden.
   – Jaja. Så vad förväntar du av mig då? Att jag ska redogöra för hur det gick till när min son blev till, eller kanske nån snyfthistoria från min barndom?
Om du vill.
   –Jag har redan sagt för mycket.
Vill du prata om din skapandeprocess?
   – Jag förklarade nyss att skapandeprocessen inte går att förklara i ord!
Förlåt.
   – Har du många frågor kvar?
Bara tre. Har du förståelse för de som tycker att det är konstigt att en sextioårig kommunaltjänsteman gör den mest framåtskridande musiken just nu?
   – Jag har en viss förståelse för att det kanske övergår en del svagt begåvade individers förstånd. Du borde vara något mindre fördomsfull eftersom jag antar att du är någorlunda bekant med historien. Eller är namn som Stockhausen, Ives, Cage, Xenakis, Perry, Zorn, Evan Parker och Feldman obekanta? Musik känner inte av ålder, kön eller hudfärg.
Var det någon speciell skiva eller så som fick dig att vilja göra musik själv?
   – [paus] Vet du, det var det faktiskt. Men jag tänker inte avslöja vad. Det skulle bara få dig att övertolka mig än mer än vad du redan gör. Du är för övrigt varmt välkommen att försöka fånga in min konst i din text. Men folk måste vara införstådda med att du har fel. Jag har en fråga till dig, förresten. Hur försvarar du ditt jobb?
Ähm… Genom att säga att jag hemskt gärna vill få så många som möjligt uppmärksamma på att det finns annan musik än den som ligger på topplistan.
   – Du vill alltså pracka på andra människor din smak?
Nej, nu missförstår du mig. Jag vill bara informera. Om någon eller några tar till sig av vad jag har att säga blir jag glad, dock.
   – Så du tror inte att människor har förmågan att själva hitta konst som passar dem? Det låter ganska fördomsfullt måste jag säga.
Visst har de det. Men jag tipsar, andra tipsar mig och så växer vi alla som människor.
   – [ljudlig suck] Inget ont mot din person, du kanske uppfattar mig som otrevlig med det är alls inte min intention. Men jag önskar innerligt att alla musikjournalister, musikvetare och musikförståsigpåare kunde sluta upp med vad de håller på med. Och vad var det jag förklarade för dig tidigare. Det kanske du minns.
Jodå. Sista frågan. Vad har du för planer för framtiden, hur tror du att din musik kommer utvecklas?
   – Om jag det visste, vilket jag inte säger att jag nödvändigtvis gör, så vore det antagligen min ensak. Hej då.
Hej…

Och reläerna slöts, återgick till sina ursprungliga positioner. Knappar förblev otryckta. Rösterna tystnade.

Artikel tidigare publicerad på Twisterella, 2003-11-24