Artikel: Syntjuntan

I min hand vilar ett stycke presenningsaktig plast. Det är 15 gånger 20 centimeter stort, väger ett tiotal gram. Ovanpå dess vita yta är några bitar elektronik och metall fastsydda; små öar i en stilla sjö. Små öar som hyser oanade krafter.
  I min hand vilar musik. Koppla metallen till högtalare och batteri, låt en ficklampa lysa över elektroniken; oändligt fascinerande toner uppstår. De stryker både med- och mothårs, skänker näring åt ens hjärta och hjärna. De berör; musik och konst i skön förening.
  I min hand vilar förhoppningar. Tonerna och hantverket de kreeras av bär på drömmar, tro. Spetsa öronen och du hör en ljusnande framtid.
  I min hand vilar en av Syntjuntans syntar. Mitt emot mig sitter Ann Rosén, en av Syntjuntans grundare. Hon pratar om början, historien; jag lyssnar.

Konstnärerna, konstmusikerna Ann Rosén, Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén lärde känna varandra i början av tjugohundratalet, den stockholmsbaserade föreningen/scenen Fylkingen agerade deras mötesplats.
  På Fylkingen, den 20 och 21 januari 2008, anordnades två workshops under ledning av engelsmannen John Bowers. John är något av en expert vad gäller circuit bending – det vill säga att manipulera fram nya ljud ur förprogrammerade kretskort – och syftet med de båda dagarnas möten var att deltagarna skulle gå hem med egentillverkade ljudgeneratorer.
  – Det var värsta inspirationskällan, säger Ann. Lise-Lotte, Ida och jag har lärt oss mycket genom att själva gå på workshops.
  Drygt sju månader efter Johns kurser sammanstrålade Ann, Lise-Lotte och Ida hemma hos Ann.
  – Vi träffades och satt och meckade med elektronik. Vi hade några olika projekt – olika egna projekt – och så träffades vi för att jobba på dem tillsammans. Det är roligare att göra saker tillsammans; man kan hjälpa varandra, byta erfarenheter. Och då kom vi på att det vi gjorde var typ som en syntjunta, det var då själva namnet föddes.
  – Sedan så tänkte vi att det skulle vara kul att involvera fler i det vi gjorde, fler tjejer framför allt.

I New York-sonen Nicolas Collins bok »Handmade Electronic Music: The Art of Hardware Hacking« fann Ann, Lise-Lotte och Ida ytterligare inspiration; en ritning till en lättmonterad synt med utgångsläge i den integrerade krets som bär numret 4093.
  Med samtliga ovanstående pusselbitar på plats gjorde så Ann, Lise-Lotte och Ida vad man kan förvänta sig av stora konstnärer; de tog dem ett steg längre. De anpassade, utvecklade; bytte ut Nicolas och Johns lödningar mot nål och ledande tråd. De lät fabricera speciella 4093-kretsar och komponerade syntbyggar-kitt.
  Syntjuntan hade gått från en beteckning till en realitet. En realitet redo att möta världen.
  – Idén var att det ska vara lätt att få synten att funka. Man ska inte behöva kunna någonting innan, man ska inte behöva ha tagit i några elektroniska komponenter innan.

31 juli 2009, som en del av den experimentella musikfestivalen Norberg, hölls första Syntjuntan. Inför en månghövdad skara framförde Ann och Lise-Lotte dels en konsert, dels lärde de samtliga deltagare att sy en synt. Succén var ett faktum, snart följdes premiären upp av juntor på bland annat Sensurround: Malmö & Lund International Music Film Festival, Skottvångs Grufva och Textilhögskolan i Borås.
  Nu i sommar – mellan 15-18 juni – är det tänkt att Syntjuntan ska ordna kollo på Lava; den del av Stockholms Kulturhus som är inriktad på ung kultur.
  – Kollot har tillkommit med hjälp av Ungdomsstyrelsen, det är ett jämställdhetsprojekt. Vi vill att fler tjejer ska våga sig på sådant här. Om man tittar på de som håller på med experimentell konstmusik så är det ju mest killar. De som håller på med elektronik är ju killar. Då kan det ju Syntjuntan vara lite uppmuntrande, en väg bort från killarnas dominans.

Att aktivt söka upp deltagare är viktigt för Syntjuntan, den både fysiska och intellektuella mötesplatsen som uppstår när folk träffas och skapar anser de ovärderlig.
  – På en Syntjunta kan man prata om musik, man kan prata om att sy, man kan prata om konst. Det tror jag är viktigt; att nya människor kan mötas och på det sättet kan ju också konst sprida sig. Folk har frågat oss »kan ni inte börja sälja det där kittet på nätet?« och det är ju klart att vi skulle kunna, men då gör vi bara en ytterligare produkt. Så våra kitt kan man bara köpa när man går på en av våra workshops och lyssnar på musiken. Själva syntbyggandet är en grej, men en syntjunta så mycket mera.
  Ovanstående återspeglas också i Syntjuntans valspråk; »En Syntjunta i varje kvarter«. Det är förstås inte bara tomma ord, det är ett uttalat ideal.
  – Jag tycker det är schysst att folk kan få nya egna idéer och nya tankar av att medverka på en Syntjunta. Många ser på konstmusik som bara oljud, men efter en Syntjunta kanske de öppnar sina sinnen… och då blir det en bättre värld. Jag tror faktiskt att Syntjuntan kan bidra till en bättre värld, att kultur kan bidra till ett bättre, mer medvetet samhälle… Jag vet inte hur mycket vi bidrar med, men lite grann kanske?

I min hand vilar ett stycke presenningsaktig plast. Försiktigt återbördar jag det till Ann Rosén; hon stoppar det i sin väska.
  I min hand vilar Ann Roséns hand. Vi säger på återseende, jag önskar Syntjuntan all lycka.

En artikel som jag tror publicerades i Cora, någon gång 2010. Men jag är inte riktigt säker.

Tags:

Leave a Reply