Artikel: Performance

Ett plötsligt infall; jag reser mig ur fåtöljen, går fram till bokhyllan och plockar därifrån ner band 18 av Bra Böckers Lexikon (1978 års utgåva). Knäckt rygg, en välkomnande suck och så börjar jag låta fingertopparna vandra mellan uppslagsorden. »Peking«, »penselmögel«, »Pensionsanstalten«. Faktum både relevanta och förlegade dansar fram längs de glättiga sidorna, bjuder upp. »Pentymal«, »perception«, »per fas et nefas«.
  Slutligen, efter ett par sidospår, når jag de sökta bokstavskombinationerna. »Perforation« på sidan 197 övergår i »performance-test«, ett hål uppenbarar sig dem emellan.
  »Performance«, det jag tänkt slå upp, saknas.
  Lika bra det, kanske.
  Att tillfredsställande definiera konstyttringen benämnd performance låter ju sig knappt göras, särskilt inte över ett begränsat antal rader. Ständigt omformas den, ständigt vandrar den nya vägar. Du kan spåra dess rötter till dada, Fluxus eller Wienaktionismen och anses ha rätt varje gång. Du kan se performance som en rak linje, en cirkelrörelse eller isolerade prickar. Du kan som performancekonstnär anamma rötterna – skapa i rakt nedstigande led från, säg, Marina Abramović och Allan Kaprow – eller försöka verka i ett vakuum.
  Texten, den fysiska scenen, är din.

Personligen är att ringa in performancekonsten precis vad jag nu vill göra; jag vill dra prydliga märkpennestreck runt den, avskärma den både geografiskt och tidsmässigt. När detta så skett vill jag skrapa på dess yta, ta kontakt med några av dess utövare och anhängare. Allt för att ge några av många möjliga svar på frågan »Hur mår den nordiska performancekonsten år 2009?«.

Midtown, Manhattan. På 58 Park Avenue ligger Scandinavia House, ett stilrent höghus i grått och brunt, i zink, glas och gran. Flanörer identifierar det lätt med hjälp av fem flaggor som metalliskt stramt tronar över dess entré; Danmarks, Finlands, Islands, Norges, Sveriges.
  Till vardags är Scandinavia House högkvarter åt The American-Scandinavian Foundation, en ideell amerikansk organisation. ASF vill bland annat bygga kulturella broar mellan Norden och USA, sedan 1910 har de därför arrangerat olika evenemang i linje med detta mål.
  6-9 november i år gick sålunda performancefestivalen Live Action New York 09: Scandinavian Performance Art av stapeln i Scandinavia House. Kuratorn Jonas Stampe – även känd från liknande tillställningar som Live Action Göteborg och Infr’Action: Festival International d’Art Performance – förklarade innan premiären sina intentioner på liveactionnewyork.org: » The curatorial criteria of this first edition of Live Action New York 09: Scandinavian Performance Art, is one of quality and of diversity. However, there is one common denominator: that of taking risks.«
  Icelandic Love Corporation var en av 15 deltagare, risktagare, på Live Action New York 09.
Finns det en särskild »nordisk« syn på performance?
  – Ja, jag tror det finns en särskild »idé« eller möjligen en kliché, som folk känner i sin kropp när man säger »nordisk performancekonst«. Jag kan inte riktigt förklara det. Men klichéer baserar sig på något. Men i verkligheten är nordisk performancekonst väldigt sammanbunden med europeisk och nordamerikansk performancekonst. Vi är alla en del av en större bild, säger Sigrún Hrólfsdóttir.
  Sigrún, Eirún Sigurðardóttir och Jóní Jónsdóttir är Icelandic Love Corporation. 1996 tog de alla examen från Myndlista- og handiðaskóli Íslands – Isländska högskolan för konsthantverk – och därefter har de skapat tillsammans.
  Det performance de genomförde på Live Action New York 09 var »Eruption – Corruption«, ett verk som via vita duntäcken, stolbyggande och trolleritrick undersöker dubbelheten mellan kreativitet och destruktion. Liksom den mesta av ISL:s konst är »Eruption – Corruption« både humoristisk och kontroversiell, lättsmält och djup… att exempelvis välrenommerade Katherine Waugh jämförde med Sergei Paradjanov, Fellini och Tommy Cooper när hon i konstmagasinet Circa (#118, vintern 2006) recenserade det är helt enkelt logiskt. Söker du intressanta och livsbejakande performance hittar du dem hos Icelandic Love Corporation.
Utvecklas den isländska performancescenen i rätt riktning?
  – Sequences är en ny konstfestival här i Reykjavik som fokuserar på performance och tidsbaserad konst. Den fjärde upplagan var nu i höstas och den var full av intressanta saker, både isländska och utländska. Det verkar som att något intressant händer just nu. Listaháskóli Íslands – den isländska konstakademin – har hjälpt till att blanda disciplinerna. Men det är också intressant att blicka tillbaka mot sjuttiotalet och Nýló – »The Living Art Museum« – och åttiotalets starka punkideologi. Nu är alltid den bästa tiden, men det är en bra idé att ha ögon i nacken.

Att söka pressklipp om och kring nordisk performancekonst är sällan en genuint angenäm sysselsättning. Visst skrivs det – ofta positivt – men ändå tycker jag att många, lysande verk inte får det gehör de förtjänar. Skulle jag bedyra min oskuld skulle jag ljuga; själv har jag knappt heller tidigare bidragit till nämnda artikelflora.
  I alla fall, undantaget som bekräftar »regeln«: Lilith Performance Studio. Sedan 2007 har denna i Malmö belägna kombination av studio och arena presenterat den blodiga spjutspetsen vad gäller bildkonstperformance och ofta har detta även engagerat tidningar, radio och bloggare. Det intressanta väcker då och då intresse.
  När Lilith mellan 28-30 maj i år arrangerade kanadensiskan Jillian McDonalds vampyr- och zombieperformance »Undead in the Night« nådde allt ovanstående någon slags kokpunkt; publik och skribenter flockades till en bokskog utanför Malmö för att där konfronteras med sina rädslor. 2009 års kanske mest uppmärksammade performance på svensk mark var ett faktum.
  Spaltmetrar är förstås inget stabilt sätt att mäta konstnärlig framgång på, men i Liliths fall är det motiverat att räkna dem. De förtjänar nämligen varje euforisk droppe trycksvärta, varje himlastormande pixel. Bakom Lilith Performance Studio står Elin Lundgren (konstnärlig ledare), Petter Pettersson (konstnärlig ledare) och Jonna Ölund (producent).
  – Den svenska performancescenen är under utveckling, säger Elin. Det finns inte så många platser där performance ges samma förutsättningar som andra konstarter. Mer fungerar performance som ett utfyllnadsmaterial, en liten happening som förgyller något annat. Performance fungerar självklart bra i sådana sammanhang men inte enbart, det behövs arenor där det finns andra förutsättningar att förverkliga en konstnärlig idé till fullo.

»The Knife is writing an opera. (…) Olof Dreijer is now at a field recording in the Amazon to record animals, fish and plants.«
  Ovanstående meningar inledde och avslutade respektive en kommuniké som electroduon The Knife – syskonen Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer – postade på theknife.net den 26 november, 2008.
  Första kungörandet. Nyfikenhet föddes hos de flesta som läste det.
  Drygt ett år senare hade »Tomorrow, in a Year«, operan i fråga, premiär. Mer exakt; 2 september slog Det Kongelige Teater i Köpenhamn upp sina välvda portar. En månghövdad och brokig skara människor strömmade till Gamle Scene, tog plats bland de röda stolarna.
  Vad publiken sedan fick se – fortfarande får se – var en berättelse om och kring Charles Darwin. Narrativet och rollen som Darwin sköttes av rösterna Kristina Wahlin, Lærke Winther och Jonathan Johansson; tillsammans förklarade de världen före, under och efter »On The Origin of Species«. I tätt samspel med dem agerade så The Knifes svepande elektroniska musik, en grupp dansare samt den snillrikt ljussatta och byggda scenen. 150 år efter det att »On The Origin of Species« publicerades av förlaget John Murray utvecklades den till något nytt, samtidigt välbekant.
  The Knife var dock inte ensamma att realisera »Tomorrow, in a Year«. Karin och Olof sökte bland annat assistans av de Berlin-baserade electroartisterna Planningtorock och Mt. Sims vad gällde tonerna och Mt. Sims bidrog också med sitt kunnande till librettot. För regin och själva initiativet stod Kirsten Dehlholm och Ralf Richard Strøbech.
  Alla bekanta med dansk performancekonst känner Kirsten Dehlholm. Från 1977 och åtta år framåt ledde hon performanceensemblen Billedstofteatret, 1985 grundade hon Hotel Pro Forma. Hotel Pro Forma har därefter byggt på Billedstofteatrets grunder; kreerat performance som inom ramarna för ett platsspecifikt rum samlar musik, bildkonst, teater, film, dans… »Tomorrow, in a Year« är alltså ett typexempel på den slags produktioner de står bakom.
  – Den danska performancescenen lever, säger Kirsten. Den är mångsidig, men den har inte ett så starkt uttryck. Ofta fastnar den i klichéer. Det är fortfarande de konventionella teater- och dansformerna som får de avgjort största ekonomiska bidragen och PR. Performancescenen måste klara sig med mycket, mycket mindre.
Vad tror du kommer att hända med den danska performancescenen i framtiden?
  – I framtiden dör vi allihop! Performancekonsten utvecklar sig på nätet och i andra nya medier. Också musiken spelar en stor roll för att utveckla performance.
  Stå aldrig still; Hotel Pro Forma är nomader, de byter samarbetspartners inför varje ny produktion. Förståeligt; ett utmärkt sätt att undvika rutin. Tyvärr innebär det förstås i förlängningen att orden »Hotel Pro Forma has invited The Knife« aldrig åter kommer dyka upp på theknife.net. Men vi har ju alltid »Tomorrow, in a Year«.

2009 bjöd på många utsökta skivor, nya som nygamla. Frågar du mig svarar jag att Baktruppens »1986-2008« var en av mina främsta favoriter, alla kategorier.
  Baktruppen bildades 1986 i Bergen, gnistan tändes av Tone Avenstrop och Øyvind Berg. I dag räknar gruppen sex fasta medlemmar – Øyvind är fortfarande en, Tone hoppade av 1995 – och deras besöksadress lyder numera Dælenengata 31, Oslo.
  Till en början var Baktruppen inriktad på konventionell teater, allt eftersom åren gått har dock deras fokus förskjutits, expanderat. Anarkistiskt och humoristiskt blandar de olika uttryck till högst egna performance, det är inte för inte de förärats smeknamn som »grundarna av partyperformance« och »avantgardets vattenbärare«. På »1986-2008« samlas så – över tre CD – ljuden av denna livliga konst.
  Att ta del av performance med blott öronen kan på pappret kanske framstå som ett halvdant koncept, ett koncept minnande om Marcel Marceaus mim-LP »The Best Of Marcel Marceau« (MGM, 1970). Men »1986-2008« fungerar på alla nivåer, den fascinerar med sin sanslösa blandning av musique concrète, fältinspelningar, modern komposition, oljud… Tvära kast, väckta tankar, lyckade intentioner. Du behöver inga förkunskaper för att fastna.
  Etiketten som realiserat »1986-2008« är den i Bergen baserade +3dB, en lysande leverantör av ofta norsk, alltid experimentell musik. Ena hälften av +3dB är Jørgen Knudsen, en man som fram tills nyligen också ingick i Baktruppen.
Vad anser du om den norska performancescenen just nu?
  – Den präglas av att det är få nya ansikten på den, många gamla gengångare. Men ibland ser jag spännande projekt. Flera teaterprojekt har också mycket performance i sig.
Kan du nämna något sådant teaterprojekt som du gillat?
  – Winge/Müllers »Vildanden«.

– I Sverige växer performance just nu fram inom många områden, det är spännande men det är en lång väg kvar. Publiken finns och det finns tillväxt bland utövare. Men för performancekonstnärer är förhållandena fortfarande miserabla, oftast finns det ingen, eller en alldeles för liten budget. Performancekonstnärer förväntas ofta arbeta utan ersättning och man glömmer att en performancekonstnär inte har ett verk att sälja, så som till exempel en målare. Ska man kunna leva på sitt yrke som performancekonstnär är man beroende av gage.
  Anna Berndtson vet vad hon talar om. Under tjugohundratalet har hon varit väldigt aktiv som performancekonstnär; både solo samt som TallBlondLadies, ett samarbete med tyskan Irina Runge. Hennes djupt personliga och undersökande verk har mött publik i städer som Beijing, New York, Toronto och Malmö.
Vad tror du om framtiden för den svenska performancescenen?
  – Utrymmet för performancekonst i Sverige måste växa, annars kommer den konstarten att kvävas, glömmas bort och försvinna. Konsthögskolor måste befatta sig mer med de studenter som följer denna väg och de performancekonstnärer som kommer från andra bakgrunder måste få ta del av de få möjligheter som finns. Händer detta, som jag innerligt tror och hoppas, blir liveperformance den starka motpol som vi så väl behöver till vår virtuella värld.

Kvinnan är klädd i cheerleaderuniform; grå kjol, vitt linne. Framför meterhöga bokstäver prydda med glödlampor redogör hon för ett liv i 49 handlingar, 49 texter, 49 rörelser och 49 skrik. Det är en berättelse om hennes tillvaro, om kvinnans roll i ett socialdemokratiskt samhälle.
  Kvinnan heter Anna-Maija Terävä. Den koreograferade performancehistorien hon genomför bär namnet »On Ice« och är det senaste fantastiska verket signerat helsingforsbon Maija Hirvanen.
  – Den finska performancescenen har verkligen förändrats sedan 1999, då jag upptäckte den, berättar Maija. Några av artisterna som hjälpte till att starta scenen, som Roi Vaara och Irma Optimist, är fortfarande aktiva och parallellt med dem har en ny, ung generation av modernistiska performanceartister dykt upp.
  – Hierarkierna är genomskinliga och det är viktigt.
  »On Ice« uruppfördes den 2 juni i år på Zodiak; ett centrum för ny dans, beläget i utkanten av Helsingfors.
  – Att Zodiak nu öppnat en av dansens dörrar för performance-aktiviteter är betydelsefullt, fortsätter Maija. Institutioner som kulturcentret Kiasma har också hjälpt till att etablera de nya formerna av performance.
Vad tror du kommer hända med den finska performancescenen i framtiden?
  – En agentur vore en väldigt bra sak, det har länge pratats om att upprätta en. Även ett center där folk kan träffas spontant. Det verkar som att performance rör sig in på nya områden och för det ändamålet så skulle ett visst ramverk, en artikulation kunna upprättas. Vi borde fundera över våra värderingar och varför de är värda att fundera på. Vi vill väl inte börja tro att »anything goes«? Eller vill vi?

Konvolutets skivertexmaterial ger ifrån sig ett lätt hasande ljud när jag återbördar band 18 av Bra Böckers Lexikon till dess plats i bokhyllan. Märkpennan vilar. Vissa frågor hänger fortfarande i luften, men en sak är säker; den nordiska performancekonsten lever. Vi bör alla följa den – stödja den – belöningarna blir oändliga. Nöjd med detta nyårslöfte återvänder jag till fåtöljen.

Original till artikel som publicerades i Stockholms Fria år 2009.

Tags: ,

One Response to “Artikel: Performance”

  1. Ville bara skriva att när våra katter insjuknade så gick vi till Kattveterinärer i Göteborg och det var är riktigt bra. Vi har även vaccinerat katter där innan. Fantastiskt bra service.

Leave a Reply