Posts Tagged ‘sonic’

Artikel: Roll The Dice

Sunday, April 13th, 2014
Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
  Om och kring 1951 började exempelvis allkonstnären John Cage komponera med hjälp av den kinesiska orakelboken »I Ching«. 1975 färdigställde Brian Eno och Peter Schmidt »Oblique Strategies«; en kortlek som kan användas till att bryta kreativa dödlägen…
  Hammarby Sjöstad, Stockholm. På restaurang Tezukuri Sushis uteservering sitter Peder Mannerfelt och Malcolm Pardon – Roll The Dice – och jag; medan vår mat tillagas har vi inlett en intervju.
Peder: Det är något speciellt med analogsynthar. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad som kommer att hända när man kopplar ihop dem. Och det är ju lite vår grej, det är därifrån vårt namn kommer; vi kastar tärningarna och ser vad som händer.
Malcolm: Ja, det var lite så vi tänkte när vi började jobba ihop: ska vi göra något ska vi göra något som vi inte är vana vid. Och då är det ju bra att göra det med grejer som man inte kan kontrollera riktigt, grejer som kan överraska en.
  Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
  Få har dock gjort det lika intelligent sorglöst och storögt målmedvetet som Peder och Malcolm.
Peder: Inledningsvis hade vi inga tankar på att göra en platta eller vara ett band. Vi delade bara studio och tänkte att det skulle vara kul att göra något tillsammans. Så vi gjorde en låt och den blev rätt bra och då fortsatte vi.
  I januari 2010 realiserade den Tulsa, Oklahoma-baserade etiketten Digitalis LP:n »Roll The Dice«; Roll The Dice debut, summan av ovanstående. Över dess sju spår – nio på CD-utgåvan som släpptes tre månader senare – tar Peder och Malcolm sina bångstyriga analogsynthar på resor till drömland som är både Tangerine Dream- och Cluster-minnande samt högst personliga. Ett mästerverk.
Malcolm: Att vi hamnade på just Digitalis var också en tillfällighet, de sökte upp oss.
Peder: John [Twells], som har Type Records och som jag känner lite grann, hade med en av våra låtar på ett mixtejp. Och så hörde Brad [Rose] på Digitalis den tejpen.
Malcolm: Vi har inte aktivt letat skivbolag och det är ett medvetet val.
Peder: Det som kommer kommer.
Malcolm: Förra hösten satt vi och tänkte »hm, vi kanske skulle spela in lite nytt material?« och precis då hörde Tony [Morley] från The Leaf Label av sig: »ni är grymma, vad håller ni på med nu, har ni något skivkontrakt?« »Okej, då är det dig vi ska signa med nu«, svarade vi.
  Sagt och gjort. Med Leaf i ryggen konkretiserade Peder och Malcolm sina tankefrön; arbetet med uppföljaren till »Roll The Dice« igångsattes.
Malcolm: Vår musik är något av ett soundtrack till en film som inte finns. Någon sa att »Roll The Dice« var lite träig i tonen och då fick vi bilder av nybyggare i skallen. Och det ledde till att vi helt plötsligt gick in i två nybyggar-karaktärer och det gjorde att vi lättare kunde skapa ljudvärldar om och kring dem. »Jaha, vad gör de då?« »Ja, du vet, de ska leta efter guld i USA.« Sedan dess har vi haft »Vad hände med de här snubbarna?« som röd tråd i vår musik.
Peder: Det gick inte så bra för dem.
Malcolm: Nej, nu har de fått anpassa sig till den moderna världen, det vill säga slutet av artonhundratalet, början av nittonhundratalet. När vi började arbetet på nya skivan tänkte vi därför »Om man skulle placera någon vid ett löpande band i en tidig fabrik – hur skulle det rummet låta?«. Det temat var det vi utgick i från. Men låtarna står sedan på egna ben, när de väl kommit till.
  Genom åren har många band försökt återskapa den magi – själen, glöden, det odefinierbara »det«:et – de frammanade på sin första skiva.
  Få har dock lyckats lika bra som Roll The Dice. »In Dust« – som deras andra album döpts till – är lika oändligt fascinerande och säreget krautig som »Roll The Dice«, samtidigt är den mörkare. Ett mästerverk.
Peder: Huvuddelen av all musik på »In Dust« är inspelad här i Hammarby. Ett tag var vi dock inne på att spela in den i Compass Point Studios på Bahamas, där Grace Jones och U2 spelade in alla sina hittar. Det kändes så jävla fel så vi tänkte att vi måste kolla upp den. Så vi mejlade dem: »vi har ganska dålig budget«. Vi fick inget svar.
  Tre välfyllda tallrikar – elvabitars sushi, bento och vegetarisk yakisoba – ställs ner framför Peder, Malcolm och mig respektive. De tystar vårt samtal.
  Mellan tuggorna märker jag att jag önskar att fler musiker kunde bereda plats för slumpen i sitt skapande.

Originalet till en artikel som publicerades i Sonic #59, hösten 2011

Artikel: Syket

Thursday, November 29th, 2012
Varje gång jag lyssnar på »With Love«, Umeå-septetten Sykets fullängdsdebut, tycker jag mig höra finkänsligt nedsmälta skivsamlingar. Dess trettionio minuter pulserar genom mina hörselgångar och jag associerar till fenomenala och vitt skilda låtar som Fleetwood Macs »Tusk«, New Orders »Run«, The Durutti Columns »Sketch For Summer«, Loves »A House is Not a Motel« och »Första vandringen« med Bo Hansson…
  Eller, med andra ord, Syket har funnit ett eget, superbt och svårinringat uttryck.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« tycker jag mig även möta ett färdigt band. Förstagångsnerver, idébrist, trendkänslighet och/eller stress verkar inte vara åkommor de är bekanta med. I stället fyller de varenda ton med hjärta och hjärna och du kan dansa till dem om du vill.
  Eller, med andra ord, Syket har skapat ett av årets album redan nu.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« vill jag därtill både dölja dess upphovsmän i dunkel och veta mer om dem. Det förstnämnda eftersom det vilar ett romantiskt och avigt skimmer över deras musik; ett skimmer som lätt skulle skingras om man fick reda på att de handlar sina havregryn på Konsum. Det sistnämnda eftersom de fascinerar. Så blunda nu eller hälsa på Syket: Mikael Stenberg (sång, keyboards), Oscar Hildingsson (bas), Thomas Brännström (gitarr), Peter Hellqvist (gitarr), Annika Bränberg (percussion), Filip Sundberg (trummor) och Ola Lidström (trumpet).
Det är några låtar på »With Love« som är sex-sju år gamla?
MIKAEL: Jo, jag har gjort jättemånga demos och så hemma, grunder helt enkelt, som jag tar med mig till repan och sedan försöker vi arra dem så mycket vi kan tills alla är nöjda.
THOMAS: Man kan ju säga att du har haft idén om bandet – och även om bandnamnet – mycket längre än bandet har funnits.
PETER: Vi har ju alla väldigt olika bakgrunder rent musikaliskt, men på något konstigt vis funkar det väldigt bra.
MIKAEL: Jag tror att det är det som gör att vi låter som vi gör, att alla har olika bakgrund och så.
Annars verkar förseningar präglat er karriär hittills.
MIKAEL: Jo, det går ju inte snabbt… Därför passar det oss ganska bra att vi har ett uppstyrt skivbolag [Baseline Music]. Man kan säga att vi är lite som en högstadieklass som ska planera en klassresa; det händer ingenting förrän föräldrarna kommer in… [skratt]
PETER: Det musikaliska är aldrig något problem, det är mer triviala saker.
MIKAEL: Vi är sju personer i bandet, det finns ganska många viljor som bestämmer hur det ska låta. Så Henrik [Oja, producent] vill kanske inte att alla ska vara med i studion när vi ska mixa till exempel eftersom det bara blir en kakofoni.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« blir jag först nöjd, slutligen rastlös. En fullkomligt fantastisk platta, som sagt, men vad kan Syket komma att göra i framtiden?
  Eller, med andra ord, precis som det ska vara när man upptäcker en ny favoritgrupp.

Original till en artikel som publicerades i Sonic #56, februari 2011.

Artikel: Familjen

Sunday, April 25th, 2010

Bara minuter återstår till konsertens början. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver natten i tusen elektriska bitar; publikens rörelser är ryckiga, deras andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar de sina blickar mot bordet belamrat med elektronik och draperat med skånska flaggan; scenens enda utsmyckning.
  Så – plötsligt, oannonserat – träder Andreas Tilliander fram ut ur kulisserna. Han fattar posto bakom bordet; trycker på några knappar, vrider på några reglage.
  Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
  »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Redan vid andra stavelsen ersätter eufori publikens tidigare rastlöshet. När så Johan T Karlsson självsäkert strax efteråt dansar in på tiljorna vet jublet inga gränser. Det är på riktigt, han är här; Familjen. Näven i luften, mikrofonen i den; taktfast accentuerar han Roland TR-808-rytmen som också börjat ljuda.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Trummorna intensifieras, en vildsint skorrande Roland TB-303:a gör dem sällskap; tillsammans hetsar de varandra mot total härdsmälta. Nu är alla närvarande osårbara, redo för en natt ohämmad hedonism.
  Som konsertintroduktion betraktad är »It Began in Hässleholm« oantastlig, Familjen har använt sig av den i några år. Men samtidigt agerar den låten en programförklaring, en historielektion.
  Till viss del är »It Began in Hässleholm« nämligen en kärleksfull blinkning åt The Chemical Brothers dänga »It Began in Afrika«, som i sin tur samplar Jim Ingrams 1974 släppta soul/spoken word-klassiker »Drumbeat«. Men, framför allt, presenterar den vad Familjen handlar om, varifrån Johan T Karlsson kommer.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«

Hässleholm; centralort i Hässleholms kommun, norra Skåne. Grundades 1860 och var då mest en station på södra stambanan. Expanderade, befolkades; blev snart en allt viktigare järnvägsknut. Räknades som köping 1901 och förtjänade beteckningen »stad« 1914. 2005 bodde 17730 själar där. Var fram till mitten av tjugohundratalet tätt sammankopplad med den svenska försvarsmakten; genom åren har bland annat Kungl. Skånska dragonregementet (P2) och Kungl. Skånska trängregementet (T4) huserat i Hässleholm.
  En bit nordväst om Hässleholm Centralstation, inne på T4:s före detta domäner, ligger en stor, ljusgul stenbyggnad med bruna detaljer. Det är Markan, ett allaktivitetshus för ungdomar; innanför dess väggar hittar du allt från klätterväggar till rockskolor. Kulturföreningen Markan – som sedan 2003 arrangerat Siesta!-festivalen – har också sina lokaler i huset.
  Det var på Markan som Johan T Karlsson, i skarven mellan åttio- och nittiotalet, inledde sin musikaliska karriär.
  JOHAN T KARLSSON: De hade en replokal som vem som helst fick spela i och de som jobbade där var jävligt musikintresserade; de spelade instrument och peppade en. Jag bodde mer eller mindre på Markan. Jag lärde mig spela trummor och gitarr och bas där. Så fick de för sig att de skulle bygga en studio i huset – Señorita – med mixerbord, rullbandare, högtalare, mickar, trumset, förstärkare… Då tjatade jag mig in där. Jag var fanatisk, jag skulle lära mig alla effekter och hur man fick till dem och mixade.

Efter bland annat en halvårslång sejour i London styrde emellertid Johan år 2000 flyttlasset drygt 20 mil uppåt Sverige, från Hässleholm till Hultsfred. Två år senare började han jobba som grafiker åt Rockparty.
  JOHAN: Jag jobbade med deras marknadsföring, men jag hade ingen utbildning för det. Jag blev polare med en av Rockpartys anställda och så fick jag börja där. Det var rätt fula grejer jag gjorde, men det var roligare att jobba på Rockparty än att stå och montera bildelar åt Volvo, som jag gjorde innan det. Sammanlagt bodde jag tre år i Hultsfred.
  I Hultsfred skaffade sig Johan ett gäng vänner som kom att påverka hans liv och karriär. Dita Kleman – i dag Johans manager – var en av dessa nya bekantskaper. Magnus Bjerkert en annan.
  MAGNUS BJERKERT: Mitt skivbolag Adrian hade kontorsplats i Hultsfred, i det där Metropol-huset. Johan hann dock flytta från Hultsfred innan jag lärt känna honom ordentligt, men jag visste att han höll på med musik och styrde och ställde. Så jag vet att jag bad honom göra ett litet komp till en grupp som jag var med i då som hette Sharif. Det kompet blev så jävla bra.

»Sharif was from day one a dysfunctional band. Nothing has gone better since then.« Dessa meningar står att läsa på adrianrecordings.com, de utgör en del av Sharifs officiella biografi. Läser man sedan hemsidan vidare förstärks denna bild; tumult och kaos är Sharifs ständiga följeslagare, Nick Drake, Red House Painters och The Velvet Underground likaså. »Sharif is Adrian Recordings most dysfunctional band (including D&tC).«

MAGNUS: Plötsligt hade vi börjat jobba på »Lost Causes – Causes Lost«, den andra Sharif-skivan, tillsammans. Och sedan när vi skulle spela live med Sharif var Johan helt plötsligt med i bandet. Vår dåvarande basist hade gått bort tyvärr så vi behövde någon som skötte de undre regionerna och Johan är bra på bas. Han programmerade även en massa saker.

Sex år efter Sharifs fullängdsdebut, 2005, färdigställdes »Lost Causes – Causes Lost«. I samband med den, 9 september, släpptes en CD-r-singel döpt »You Don’t Know«. Efter dess titelspårs gitarrpinade dramatik tar en elektronisk undervattensmelodi vid; »Strung Out«. Som kompositör till den sistnämnda står Johan T Karlsson.
  JOHAN: Det är där Familjen börjar ta form, tror jag. Och efter vi var klara med den där Sharif-grejen – jag vet inte varför det bandet inte hände för jag tyckte det var jävligt bra – i tomrummet efter, då började jag nog med Familjen.
  MAGNUS: Johan gjorde en massa egna låtar som han spelade upp när vi satt och mixade och producerade en massa andra Adrian-relaterade saker i Señorita. Till slut sa jag bara »Men Johan, det här är så jävla bra grejer, ska vi inte bara ge ut någonting?«. »Nää, jag vet inte«, svarade han, han är så himla sävlig. »Jag vet inte om det är bra…« »Johan, det är skitbra, fan vi gör någonting, vi släpper en liten EP bara för att få ut någonting.« »Ah, okejrå.«

Katalognummer »arcd.s 043« är så »Familjen EP«, det konkreta resultatet av ovanstående övertalning. »Familjen EP«; fyra spår finstämd elektronisk pop, fyra spår som verkar influerade av tyska electronicaakter som Kreidler, To Rococo Rot och Tarwater. Fyra spår, fyra frön – »Ivanhoe & Rebecca«, »Ja/Nej«, »Hon är fin« och »Hemmaplan« – som bär inom sig vad som komma skall.
  MAGNUS: Första spelningen jag satte ihop med Familjen var på en restaurang/pub här i Malmö som heter Metro. Jag vet att Johan hade ställt sina prylar på en strykbräda [skratt]. Och då spelade han »Ivanhoe & Rebecca« – jag tror det är enda gången han framförde den. Sedan kände han att det var lite roligare att spela live när det var lite mer fart i allt, så då gjorde han om »Ivanhoe & Rebecca« till något som gick att spela live… och då blev den »Det snurrar i min skalle«.
  JOHAN: När jag släppte första EP:n hade jag absolut inga tankar på att spela live eller så. Så låtarna på den var midtempo och, jag vet inte… jävligt tråkiga. Ja, eller »tråkiga«; jag blir så jävla speedad när jag står på scenen, det är en sådan utsatt sits och då vill man inte stå där i 96 BPM och hålla igen.

»Det snurrar i min skalle«; som kom att bli det stora genombrottet, fyrverkeriraketen. Dess stubin fräste både länge och väl, men när den nådde krutet och exploderade så exploderade den med besked.
Var det vid något speciellt tillfälle ni märkte vartåt allt började barka?
  JOHAN: Johan Söderberg gjorde en jävligt bra video till »Det snurrar i min skalle«. Han skickade den till oss, den kom från ingenstans; »Använd den om ni vill«. Och den blev ju jävligt uppmärksammad… Men jag vete fan, asså.
  När detta skrivs räknar Guldbaggevinnaren Johan Söderbergs makalöst klippta – och på predikanten Målle Lindberg baserade – tolkning av »Det snurrar i min skalle« hela 1697413 visningar på Youtube. En siffra som talar sitt tydliga språk.

Hässleholm, Hultsfred, tillbaka i Hässleholm, Stockholm. Vrid tillbaka tiden något, till 2005, och vi finner Johan i stockholmsförorten Solna, inneboende hos ett ungerskt par. Anledningen till omlokaliseringen var en ljudteknikerutbildning, men det var också i Solna han färdigställde sin fullängdsdebut; det mästerliga verket som också fick namnet »Det snurrar i min skalle« (Adrian/Hybris). Våren 2007 låg det på skivdiskarna.
  I denna veva for en annan viktig aspekt av Familjen upp i luften och regnade ner som färgglada, metalliska stjärnor; live-aspekten. Norden, övriga Europa, Australien… månad lades till månad och Johan la landmassa efter landmassa för sina fötter.
  Med i hans segertåg, som ackompanjemang och instrumentalist, följde en ytterligare Hässleholmare.
  JOHAN: Jag ville inte åka på turné ensam, det är skittråkigt att åka runt själv och sitta i en loge och bara [uppgivet stön]. Jag började umgås med Andreas Tilliander när jag flyttade till Stockholm, jag kände inte så många här. Vi gick ut lite i bland, han tog mig till sådana här kulturella ställen och så lyssnade vi på noise och blev fulla.
  ANDREAS TILLIANDER: Ja, det har vi gjort några gånger!
  JOHAN: …och så frågade jag om han kände någon som ville spela live med mig och då sa han »ja va fan, det vill jag göra«. Det tyckte jag var skitkul.
  ANDREAS: Jag minns vad jag tänkte; »det kan väl vara kul att följa med någon gång«. Men varken Johan eller jag hade då någon direkt aning om att vi skulle göra så många spelningar… Jag tänkte att »jaja, det blir några stycken, det blir roligt«.
  JOHAN: Det har blivit 170 spelningar, nästan 180.
  ANDREAS: Det har ju varit roligt hela vägen. Vi kände varandra lite innan, men efter alla de här spelningarna har vi blivit som bröder, som gifta bröder.

Januaritisdagen är gråkall; snömodd och blank is följer mina steg. Promenaden mellan Globens tunnelbanestation och Johans studio är emellertid kort; en bro, ett kvarter och så är man framme.
 &nbsp Johan möter upp på gårdsplanen utanför, tar i hand och leder vägen inåt. Studion visar sig vara ett hemtrevligt, vitmålat litet krypin cenrerat kring Señoritas gamla mixerbord. En tygbonad märkt »Skåne« och föreställande tre gäss smyckar ena långväggen.
  »Du ska få höra på ’När planeterna stannat’, förstasingeln«, säger Johan och trycker på en tangent. Genast börjar trummor, bas och elgitarr pulsera; sedvanlig stolt, skånsk sång ovanpå.
  »Stone Roses-riff á la ’Second Coming’«, förtydligar Johan när låten nått sin sista sekund. »Otroligt bra«, svarar jag och antecknar »nytt men ändå bekant och texten refererar bland annat till hans gamla hit ’Huvudet i sanden’«.
  JOHAN: Sami Sirviö spelar gitarr, Martin Sköld spelar bas
  Att två fjärdedelar av Kent medverkar på en Familjen-platta är förstås logiskt. Familjen öppnade ju för Kent på deras »Tillbaka till samtiden«-turné och eftersom tycke då uppstod dem emellan, likaså gemensam respekt; det hade helt enkelt varit konstigt om de aldrig samarbetat.
  MARTIN SKÖLD: Johan hade pratat om att han hade en låt som han ville att jag skulle spela på. Och så, vid något tillfälle i Psykbunkern [Kents studio], hade vi en av Kents numera legendariska »kvälls-sessions«. Johan ringde och jag bjöd över honom på fest/inspelning. Vi spelade in på min laptop samtidigt som det gjordes sång och körtagningar till vår platta. När festen var över hade jag och Sami lagt bas och lite gitarr på Johans platta och han hade lagt kör på vår. Så… ganska ostrukturerat och trevligt.

»När planeterna stannat« är beräknad att släppas om och kring månadsskiftet mellan februari och mars. Drygt trettio dagar senare följer det ännu otitulerade andraalbumet.
  JOHAN: Att göra ett album är som att göra en rollbesättning till en film; alla karaktärer måste vara med. Jag älskar när musik både är smäktande och sista dagen på jorden. Det är det jag söker efter i min musik, förmodligen för att min vardag är så stilla; till vardags sitter jag mest och fikar och skruvar på mixerbordet.
  – Men det här senaste året har jag ibland haft sådan fet jävla andra albumet-ångest. Jag har varit helt knäckt, haft panikångest. Jag är jävligt lynnig av mig till sinnet; ena dagen älskar jag allting »jag är så jävla grym och alla andra svenska band är bara skit«, liksom. Sedan dagen efter lämnar man inte sängen utan man ligger bara och lipar. »Åh fy fan jag är så jävla värdelös.« Det är bara att passa på att jobba som fan när man är där uppe i det blå och göra grymma grejer då. Men det har varit hemskt, jag har varit på väg att lägga ner Familjen flera gånger. Nu har jag dock inga svackor längre. Det är skönt. Det var värst när jag inte hade några deadlines.
  Eftermiddagen falnar utanför de minimala studiofönstren.
  JOHAN: Förresten, det här kommer nog bli första spåret på albumet. Jag vet inte om du hört det förut?
  Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  JOHAN: Hässleholm och Skåne är fortfarande jävligt viktiga för mig. Hässleholm har präglat mig som fan, det är min identitet liksom. Jag fattar inte grejen med alla som flyttar till stan och bara glömmer och begraver sin ungdom och det som skapar och formar en. Jag tycker det är skitkonstigt. Och det är det lite namnet Familjen handlar om också; hemma, typ. Att det är jäkligt viktigt att komma ihåg och vårda.
  Vi tar i hand, jag stålsätter mig för en halkig färd tillbaka mot Globen.

En och en halv månad återstår till plattan. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver min tillvaro i tusen elektriska bitar; mina rörelser är ryckiga, mina andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar jag mina blickar mot skivaffärerna.
  Önskar jag något önskar jag att den ska vara utmärkt, att den åter igen ska hugga i sten allt som är Familjen. Johan T Karlsson är ju en av de där mångfacetterade musikerna, han är så mycket mer än bara ett enkelt spår. Varje gång jag tar del av CD:n »Det snurrar i min skalle« hör jag liv, dans, poesi, kärlek, dramatik, ett skimrande nu. Stor konst. Mer sådant.
  Förmodligen, troligen kommer jag inte bli besviken när väl Familjens nya alster läggs i min hand. Enda frågan är väl egentligen exakt hur långt det kommer ta Johan.
  Fortsättning följer.
  »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«

Original till artikel publicerad i Sonic #51 (2010)

Recension: The Beatles »Help! (Deluxe edition)«

Tuesday, March 16th, 2010

THE BEATLES
Help! (Deluxe edition) [dvd]
Apple/EMI
7

»Den är inget vidare« utbrast mina föräldrar i kör.
   »A hell of a lot of pot was being smoked while we were making the film. It was great« log Ringo Starr när dokumentären »The Beatles Anthology« tog upp ämnet.
   »Visar upp ett cannabisuttråkat gäng popstjärnor på dekis som hamnar i alltför många fantastiska miljöer för att det riktigt ska hetta till« tyckte Martin Theander och Sven Lindström i Pop #11.
   Allt jag ville var att koppla startkablarna, föra över lite elektricitet till minnet. Men researchen blev en uppförsbacke, snart var min hjärna omgiven av mörka orosmoln.
   Hade jag en och en halv timme ohygglig misär framför mig?
   »Crazy, funny film« ansåg »Movie and Video Guide«-mannen Leonard Maltin.
   »Du kommer att gilla den« sa Jenny.
   Och solen bröt sig igenom molntäcket, började bada synapserna i guldfärgat ljus. Glad i hågen bryggde jag en kanna kaffe, slog mig sedan ner i fåtöljen. Plockade fram den nyligen släppta boxen, lösgjorde DVD nummer ett från dess påkostade grepp. Lamporna i position av, upp med ridån och för första gången i mitt liv såg jag »Help!« från början till slut.
   1964. Regissören Richard Lester planerar – tillsammans med manusförfattarna Marc Behm och Charles Wood – uppföljaren till dundersuccén »A Hard Day’s Night«. Arbetsnamnet var länge »Beatles Two«. »Vi ville skapa en popkonstfantasi som gjorde det möjligt för oss att skoja om tillståndet Storbritannien befann sig i 1965 och Harold Wilsons glödheta, moderna samhälle« har han berättat efteråt. »Att bara göra en färgversion av ’A Hard Day’s Night’ var uteslutet. Inga fler påhittade dokumentärer.«
   Sagt och gjort; »Help!«, resultatet av ovanstående, fick sin premiär den 29 juli 1965. Publiken strömmade förstås till och vad som utspelade sig framför deras ögon var en spelfilmspremiss kokad på en spik; en österländsk dödskult har blivit av med en ring, Ringo har på något sätt kommit över denna ring, dödskulten vill inledningsvis ha tillbaka sin ring, sedan offra Ringo.
   Eller som huvudrollsinnehavaren själv svarade när han på en presskonferens ombads beskriva rullen: »It’s a chase film. I get chased by all these lunatics.«
   Gott så. »Help!« må ha nog med hål i handlingen för att fylla Albert Hall och beatlarnas skådespelarinsatser är långt ifrån Oscarsmaterial. När eastmancolordrömmen som den är breder ut sig framför en glömmer man ändå bort allt sådant. Man förlorar sig i vansinnigt snyggt bildsatta låtar som titelmelodin, »Ticket To Ride«, »You’re Going To Lose That Girl« och »Another Girl«. John, Paul, George och Ringos byxor väcker habegär. De många smått surrealistiska infallen och det ständiga ordvrängandet får en att dra på munnen.
   I alla fall reagerade jag så.
   När »The End« stod vitt mot röd ädelsten på min TV-skärm var jag alldeles varm inombords.
   Däremot måste jag här flika in en varning. Är du som jag ett ofanatiskt Beatles-fan och sugen på att gå till botten med »Help!« finns det ingen anledning för dig att köpa DVD-boxen »Help! (Deluxe edition)«. Visserligen rymmer den fina saker som en extra DVD med några korta dokumentärer och trailers, en affisch, några vykort, ett faksimil av manuset och en bok som innehåller bland annat en kort Martin Scorsese-essä samt uppslag efter uppslag med bilder. Men ställd mot faktumet att budgetversionen – bestående av det väsentliga, de två DVD:erna – kostar drygt 70 dollar mindre (prisuppgift från Amazon i mitten av november) kan jag inte göra annat än be dig spara pengar.
   »’Help!’:s positiva egenskaper är väl värda att fokusera på och jag rekommenderar den helhjärtat så länge du följer mina konsumentråd« avslutar recensionen skriven av
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).

Artikel: Trans Musicales

Monday, March 15th, 2010

021205, en bensinmack någonstans i mitten av Bretagne, Frankrike, 15.12
Om ni sett »Gudfadern III« minns ni säkert citatet »just when I thought I was out, they pull me back in«. Tyst mumlar jag denna mening om och om igen; Air France slarvade för några timmar sedan bort min väska, jag har knappt sovit på ett dygn, himlen över västra Frankrike svartvit och nyss bestämde sig djävulen att Chris de Burghs »Lady in Red« är lämplig muzak att stå i kö för en apelsinläsk till. Men det främsta skälet till att jag parafraserar Al Pacinos rollfigur Michael Corleone är att jag är på väg till den tjugofjärde upplagan av festivalen Trans Musicales. Jag som trodde att Hultsfred 2002 skulle bli den sista gången jag slogs med ryggont, trängsel, fylla och sömnbrist.    »Our true enemy has not yet shown his face«.
   Utomhus. Vid en soptunna står en irländare vid namn Michael och röker. Vi börjar småsnacka lite och kommer efter ett tag in på musikscenen som florerade i hans hemstad Cork i början av nittiotalet.
   Jag: Undrar vad Niall från Sultans of Ping FC gör nu för tiden?
   Michael: Jag känner honom! Han bor i London och lär ut engelska till japanskor. Han har ju alltid varit förtjust i japanskor.
   Mitt skratt avbryts av att vår minivansförare Claude ropar att en avfärd är nära förestående. Jag och Michael klämmer in oss bland sju andra journalister och snart är vi på väg igen. Vi lämnade flygplatsen Charles de Gaulle för två timmar sedan. Tjugo mil kvar.

Hotel de Brest, Rennes, 18.09
Rennes har över 200.000 invånare och är huvudstad i departementet Ille-et-Vilaine. Några av dess främsta exportprodukter är textil, elektronik och bilar. Dessutom är Rennes en gång om året värd för Trans Musicales. Och med nyss ackrediterade saker som passerkort, papper och en väska jag kärleksfullt döpt till töntkonten befinner jag mig på mitt hotellrum – trivsamt beläget mittemot centralstationen – och kollar på Frankrikes svar på »Popstars«. Jag studerar helgens spelschema ingående och befinner mig snart än mer på strumpläst-nivå. Konserter som börjar fyra på morgonen? Funderar allvarligt på att köpa mig ett par tofflor, en käpp och en termos varm choklad och tillbringa kommande dagar framför TF1.

Liberté, 22.51
Liberté är en låda. Liberté får Hovet att framstå som ett under av charm och rokoko. Takhöjden är enorm. Scenen är enorm. Akustiken kunde varit bättre.
   Men jag bryr mig föga.
   The Stooges Project – bestående av originalmedlemmarna Ron Asheton och Scott Asheton samt bekantingarna J. Mascis och Mike Watt – vräker ur sig alla klassiker några meter framför mig. Det låter otroligt bra. Watts basspel och sång präglar allt, gör att det inte handlar om något, eh… Deep Purple utan Jon Lord. Ron och Scott, på gitarr och trummor respektive, ser ut att ha väldigt roligt. I ett hörn står J och riffar höglljutt. Personligen hoppar jag jämfota av upphetsning och tackar alla gudar att jag befinner mig i Frankrike just här och nu.

Liberté, 00.27
Calexico. Kärlek. Efter konserten är slut snubblar ut ur Liberté och köper en jättebaguette av pur upphetsning. Ställer mig vid en lampa och konsulterar spelschemat. Eftersom denna dag har kännts som tre fattar jag raskt ett beslut. Femton minuter senare ligger jag och sover i min hotellsäng.

021206, Hotel de Brest, 13.32
Hasar yrvaket ner till receptionen och lyckas med konststycket att på franska fråga kvinnan bakom disken om min väska händelsevis har dykt upp. Det har den. Nya underkläder! Deodorant och tandborste! Bandspelare! Får plötsliga flashbacks till min barndoms jular.

Presscentret, 15.30
Om jag är omgiven av gröna växter, hysteriska färgkombinationer, flickor som delar ut gratis Chupa Chops-klubbor och franska journalister måste det betyda att jag är i presscentret, beläget några meter till höger om Liberté. Nedsjunken i en soffa sitter jag och väntar på London-kvartetten Ikara Colt. Eftersom de är försenade har jag gott om tid att filosofera över exakt vad jag gör där. »Bokslut och rötterna till det« är svaret. Personligen är jag i princip mot trender och kategoriseringar, men att förneka att viss musik får mer press ett år jämfört med föregående och att vissa beteckningar fungerar är fel. Och artistuppbådet som Trans Musicales samlat är mycket av en provkarta på vad som gällde år 2002. I alla fall om du som jag pratat med skribenter för MOJO, XLR8R och Spex.
   Som en titt i kristallkulan funkar Trans dock sämre, främst för oss som jobbar på eftermiddagarna. Runt om i staden spelar nämligen då en drös mindre, till största delen franska, band. Vad jag däremot snart kommer att lära mig är att promoskivor delas ut frikostigt om man visar intresse och har en plastbit med ordet »media« om halsen. Så om ni tillåter att jag här hoppar lite i tiden så skulle jag med varm hand vilja rekommendera Margos »The Catnap« och Monograms »Monogram« – två utsökta och väldigt söta electronica-plattor.
   – Are you Johan?
   Åh, Jon Ball, Claire Ingram, Paul Resende och Dominic Young – Ikara Colt – har visst slagit sig ner runt omkring mig.
Ni var med på samlingen »Sonic Mook 2: Future Rock’n’Roll«. Skulle ni påstå att ni är framtidens rock’n’roll?
   Claire: Hehe!
Paul: Nej, jag anser att vi är ett band. Det är vår etikett; vi är ett band. Vi är ute på turné och vi spelar in album.

Presscentret, 16.12
Radio 4 är en kvintett från Brooklyn som tagit sitt namn efter en Public Image Ltd-låt och förmodligen håller Gang of Fours »Entertainment!« som en av sina favoritplattor. Deras andra skiva, betitlad »Gotham«, är producerad av DFA. DFA står för Death From Above och består av Tim Goldsworthy (även känd från U.N.K.L.E.) och James Murphy. Och är det några som orsakat svallvågor under 2002 är det dem. Personligen satt jag länge mest som ett fån och fattade inget när folk som Ika Johanneson pratade vitt och brett om deras genialitet och det tog ett tag innan jag fattade att DFA var både personer och ett skivbolag. Sedan, i augusti kanske, började jag inse att post-punk för tjugohundratalet var jättekul.
   Var var jag? Jo, Radio 4. Jag möter Anthony Roman – deras sångare, låtskrivare och gitarrist – i VIP-baren för en frågestund. Eftersom Anthony driver en skivaffär och jag gillar folk som driver skivaffärer leder jag in vårt samtal på detta.
   – Den ligger i Brooklyn och heter Something Else Records. Vi säljer rock’n’roll-kläder och coola album.
Köper folk mer post-punk och new wave-plattor nu för tiden?
   – Ja. Absolut. Det verkar vara det som folk är ute efter. Vilket är bra eftersom det är bra musik. Det har också blivit lättare att köpa sådana skivor eftersom mycket återutges.
Försöker du övertala kunder att köpa »Gotham«?
   – Nej… Om jag jobbar i kassan och någon kommer fram, håller upp den och frågar »är den här bra?« brukar jag svara »den är allright«.
Vad tyckte du om filmen »High Fidelity«?
   – Jag gillade den jättemycket. Den var på pricken. Det kändes lite jobbigt att se den, det var som att betrakta sig själv i två timmar!

Liberté, 21.17
Ikara Colt intar stora scenen. Sexiga fragment som »The Fall«, »The Fall möter uppspelta rottweiler-valpar« och »The Fall åker tunnelbana« far genom min skalle.

Liberté Haut, 22.05
En trappa upp från stora salen ligger ett mindre rum som inte riktigt kan bestämma sig om det är en gympasal eller inte. Vad som däremot är helt säkert är att det för tillfället är hemvist åt en sjuhundrahövdad publik och fem hårt synthande amerikaner som tillsammans kallar sig The Faint. De gillar färgerna rött och svart, ger ut sina skivor på Saddle Creek och har inget emot att kasta sig in i varje hook-späckad låt som om livet hängde på det.

Liberté Haut, 23.00
The Faint har packat ihop och en DJ förhöjer stämningen ytterligare. Detta uppsnappade jag snabbt vara ett av Trans varumärken – aldrig någonsin tystnad. Igår var det garagerock för hela slanten som gällde från skivspelningarna mellan alla uppträdanden, idag är det electroclash och sådan där nyinspelad postpunk som gäller. När post-post-punkarna The Raptures »House of Jealous Lovers« strömmar ut genom högtalarna hurrar alla församlade. Festivalens inofficiella signaturmelodi – den dyker upp överallt och återföljs alltid av jubel.

Liberté Haut, 23.42
För mig okända Audio Bullys Sound System pumpar ut något som visat sig vara en jobbig sörja till musik. Kul i max fem minuter, sedan sitter jag mot en vägg och undrar vem som bestämt att den stora big beat-retrospektiven är en kul idé. Att jag en månad senare skulle slå upp tidningar och läsa att Audio Bullys är ett av flaggskeppen i en ny huliganhouse-trend skulle jag då ha avfärdat som science fiction. Eller rättare sagt; det gör jag fortfarande.

Liberté Haut, 00.47
Värmen är olidlig. Ventilationen obefintlig. Alla runt omkring mig verkar blossa på jointar i morotsstorlek. Jag har inte ätit på tio timmar. Mitt i Radio 4:s utmärkta spelning känner jag att det börjar sticka som nålar i huvud och ben, så för att inte svimma pressar jag mig fram genom ett fullsatt Liberté Haut mot den friska luften på gården nedanför. Kostymklädda män, indiepop-tjejer, deras pojkvänner, Wu Tang-wannabes och en och annan hippie breder väg och plötsligt är jag utomhus. På skakiga ben sick-sackar jag tillbaka till hotellet och somnar direkt. Att det innebär att jag missar LCD Soundsystem och Boom Bip känns just då väldigt oväsentligt.

021207, Hotel de Brest, 11.07
Slår upp ögonen, inser att jag missade både Boom Bip och LCD Soundsystem i går och dunkar genast huvudet i väggen.

Presscentret, 16.10
På bordet framför mig ligger sju omslagspapper. Den långvariga väntan på intervjuoffer har gjort att jag börjat tröstäta klubbor. Först ställde ESG in sina intervjuer på grund av att vi alla befinner oss i ett land utan Burger Kings. Ingen vet var Fat Truckers tagit vägen. Och San Franciscos stolthet Topher »Gold Chains« Lafata har fått ont i halsen och jag håller sakta men säkert på att bli bortprioriterad av hans presskontakt till förmån för fransk radio. Till slut reser jag mig och gnäller lite extra inför alla som lyssnar och plötsligt sitter jag och Gold Chains och kraxar frågor och svar mellan varandra.
Blir du ofta kategoriserad som indie-hiphop?
   – Inte i Amerika. Jag känner till klubbarna där, så jag kan bestämma: »jag vill spela här, tillsammans med dessa DJ:s« och så vidare. Jag har mer kontroll. Men några hävdar att jag är en del av en ny hiphop-rörelse, de säger »åh, Anticon, Gold Chains, Cex…«. Men jag bär ingen hiphopfana. År 2003 kommer jag att göra house och släppa en punkskiva.
Kommer punkskivan, liksom Gold Chains-EP:n »Str8 From Your Radio«, att ges ut på tigerbeat6?
   – Vet inte. Miguel [kid606] är så jävla snål så jag tror jag släpper den själv. Heh.
Jag gillar dina texter. Improviserar du dem eller skriver du ned dem?
   – Jag skriver ned dem. Visa mig en person som kan improvisera sådana rader. Jag tror inte att det är möjligt. Folk som påstår att de freestylar har skrivit ned allt innan, de har texterna i huvudet. Om de verkligen skulle försöka hitta på allt just där och just då skulle de förmodligen låta »bring it on/bring it on/bring it to the crack of dawn«.

Presscentret, 17.00
Mélanie Aigle, International Press Officer: Du tar buss 19, hållplatsen finns på gatan där borta.
   Jag: Gatan där borta?
   Melanie: Nej, där borta.
   Jag: OK.
   Melanie: Och så åker du mot Cleunay, kliver av vid Ferdinand de Lesspes. Det kostar en euro.
   Jag: Lugna puckar.
   Trettio minuter senare lyckas jag lokalisera rätt busskur. Väl där dyker dock en buss upp som på beställning.
   Station Ferdinand de Lesspes ligger mitt i en förort. En förort som verkar helt övergiven; alla affärer är stängda, husen är nedsläckta och tysta. Tack och lov för några franska rockers som jag kan smyga efter, annars hade jag nog fortfarande irrat runt där och känt mig som den siste mohikanen i ett miljonprogram på månen.

L’Antipode, 17.50
Väl inne i den bunker där några av kvällens begivenheter kommer att äga rum känner jag mig vid så gott mod att jag stegar fram till baren. Efter att ha blivit serverad en lång harang i stället för en stor stark vänder jag riktning och sätter kurs mot ett växlingsbås istället. Snart har jag några låtsaspengar i näven och kan få min dricka – ett bisarrt system som praktiseras på vissa utskänkningsställen under Trans. Men här hoppar inga halta löss för det, ty av publikrörelserna att döma är det dags för Sheffields nya stoltheter, analogsynth-trion Fat Truckers, att vrida fram några svängiga bitar. Jag tar plats bland fyrahundra andra själar i en sal och njuter av dova, knarrande Moogs och Korgs. Tänk The Normal efter fjorton pints Guinness. Med en alldeles för professionell mimuppvisning på köpet.

L’Antipode, 18.34
Fat Truckers har gått av. DJ:n lägger på »House of Jealous Lovers«.

L’Antipode, 19.15
In från höger: Gold Chains! Han stegar fram till laptopen, klickar igång musiken och börjar vanka fram och tillbaka över scenen samtidigt som han rappar med en röst som håller ger Tone Locs en match! Detta gig har alla möjligheter att bli klassiskt! Men! Plötsligt! Han får sällskap på scen av två danserskor! Vad? Pressklipp från Beastie Boys första Englands-turné bankar mot mitt pannben. När kommer go-go-burarna att sänkas ner? Sedan inser jag att allt förmodligen är en kärleksfull blinkning – liksom Gold Chains texter – till playa-mentaliteten men saker och ting blir inte mycket bättre av det. Varje giftig rad som tjejerna lägger följs snart av att de gnider sig mot varandra. Och även om det är ironiskt sex är det lik förbannat sex och här gick jag och trodde att jag lyssnade på musik som inte behövde ta till sådana knep.

Buss 19, 20.22
Träffar Michael igen. Han berättar att han och några kompisar varit på utflykt under dagen, åkt tåg till en badort. Jag får känslan av att jag kommer behöva söka läkarvård om jag ska hänga med i hans tempo så jag ursäktar mig och drar tillbaka till Hotel Brest. Men först stannar jag till vid ett bageri och köper proviant.

Hotel de Brest, 22.07
Värmer upp inför kvällens begivenheter genom att kolla på ett telethon som aldrig tar slut och dricka två burkar Kronenbourg veteöl. Nog för att galan drar in miljoner och åter miljoner euro till handikappade barn, men artistuppbådet är under all kritik.

Libreté, 01.45
Mitt TV-val har haft önskad effekt. Jag är laddad upp över öronen. Samma sak kan sägas om de tusen personer som jag delar luft med. Vi väntar alla på belgarna 2ManyDJ’s – representanterna för bastardpopen, en genre som ju återigen stack upp sitt roliga huvud år 2002. Och där är de! Tror jag! Det är lite svårt att avgöra, men två killar står böjda över två skivspelare där borta i fjärran i alla fall.
   Och: kaos.
   Jag kan bara fånle åt alltihopa. 2ManyDJ’s släpper lös ett set som är en orkan av hits – Daft Punk, New Order, »House of Jealous Lovers«, och så vidare – och hela plåtlådan håller på att explodera. Alla dansar vi, kramar om varandra och älskar varenda sekund. Det är opretentiöst, populistiskt och alldeles, alldeles underbart. Folk stagedivar och flyter sedan omkring på uppsträckta händer. Den enda spelning jag kan jämföra med är Chemical Brothers på Roskilde 1995.

Liberté Haut, 02.10
Som en åsna mellan två hötappar. Men jag väljer ändå att se ESG. Det är ju inte var dag man har chansen att se det bästa avant-funk bandet från Bronx. I över tjugo år har de hållit på och de kan fortfarande få folk att svänga sin komplicerade rumpa. Eller också inte. Efter det att Renee, Valerie, Marie, Chistelle och Nicole spelat sin första låt, sagt »hello Paris« och känts allmänt taffliga funderar jag allvarligt på att kasta mig ner till nedervåningen igen. Sedan händer något och polyrytmiken börjar leva. Och när de gör »UFO« – deras väldigt samplade »hit« – ångrar jag ingenting. En meter framför mig har en kanske tretton år gammal kille i tomteluva en breakdance-uppvisning. Han verkar inte heller missnöjd.

Utanför Liberté, 03.21
För en hel del människor är kvällen definitivt över. Till exempel är utgången blockerad av en sliten man som lagt sig raklång på marken och lutad mot en lyktstolpe står en kille och spyr luft. Själv hade jag ikväll tänkt att stanna uppe till 07.00 och titta på Andrew Weatherhall, men så ställde han in och ensam samt med bristande språkkunskaper känns det inte riktigt läge att träffa nya vänner och festa med dem hela natten. Så återigen hägrar hotellet mitt. Gnolande på »Suicide is Painless« lämnar jag Trans Musicales bakom mig.

Hotel Brest, 03.32
Godnatt.

021208, ombord på ett Air France-ägt flygplan, någonstans över Europa, 16.21
Djävul på högra axeln: Minns du inte trängseln? Röken?
   Ängel på vänstra axeln: Äsch, bara du kommer ihåg att ta med dig vatten in är det lugnt.
   Djävul på högra axeln: Ryggontet? Hur trött du blev?
   Ängel på vänstra axeln: Vatten och energidryck.
   Djävul på högra axeln: »Just when I thought I was out, they pull me back in«?
   Ängel på vänstra axeln: Det var några makalösa konserter du såg, eller hur?
   Djävul på högra axeln: Äh, jag ger upp.
   Ängel på vänstra axeln: Ja, gör det. För vi åker nog tillbaka nästa år!

Original till artikel publicerad i Sonic #10 (2003)

Recension: The Jon Spencer Blues Explosion »Jukebox Explosion« (In The Red)

Friday, March 12th, 2010

THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION
Jukebox Explosion
In The Red/Dotshop.se
8

Grand Garbo. »Mitt i Sumpan. Han 42, hon 13« som en av »Nile City«:s fredagspubsketcher uttryckte det. Med andra ord en krog att sky som pesten, en strandad finlandsfärja utan hamn.
   – Har ni några låtförslag, skriv ner dem och ge till mig.
   Mannen bakom katedern – mannen iklädd den tajta Levi’s-tröjan, mannen som tilltalade oss elever i klass S3D – var DJ på Grand Garbo.
   – Vi lovar att spela dem!
   Min hand sträckte sig efter en penna, jag lösgjorde en sida från mitt anteckningsblock. Sedan förde jag stift till papper och bokstaverade »’Afro’ med The Jon Spencer Blues Explosion«.
   Mannen bakom katedern – mannen ansvarig för musiken på vår studentskiva, mannen vars ena örsnibb pryddes av en ensam guldring – tog emot min lapp.
   Men inte fan dök »Afro« upp ur högtalarna när väl festkvällen var kommen och lambo hejet övergått i dansgolv.
   Ack och ve, sjung om de musiksnobbiga studenternas olyckliga dagar.
   Nåväl. Vad ovanstående lilla historia belyser är att jag en gång i tiden – 1993-1996, ungefär – var lärjunge till den New York-baserade trion The Jon Spencer Blues Explosion. Första gången jag såg just »Afro« på »120 Minutes« var startskottet, elchocken. Den svängde, den innehöll ett högljutt och sirenliknande gitarrsolo och Jon Spencer själv såg tuffare ut än tusen nålar. Plötsligt hade jag hittat ett rock’n’rollband som var mitt, bara mitt. En Londonresa i samma veva innebar en chans att tillfredsställa min nyvunna vurm, så påläst sprang jag skivaffärer runt och köpte på mig allt Jon Spencer-relaterat jag kunde hitta. Hemkommen igen lyssnade jag i flera månader knappt på annat än rötterna som lett fram till »Afro«; fullängdarna »The Jon Spencer Blues Explosion« och »Crypt Style«, trots att de består av ungefär samma material. Även skivor med Jons alla gamla band och skivor han varit inblandad i – till exempel Pussy Galores »Right Now!«, »Dial ’M’ For Motherfucker«, »Historia de la música rock« och kompilationen »Corpse Love: The First Year«, Honeymoon Killers »Hung Far Low« samt Boss Hogs »Girl Positive+« – införskaffades och jag njöt av dem i fulla drag.
   När de snurrade i min stereo var jag odödlig.
   Alla de här känslorna återkommer när jag lyssnar på »Jukebox Explosion«. Ty vad »Jukebox Explosion« gör är att samla – innanför ett väldigt smakfullt »Back From The Grave Volume One«-inspirerat konvolut – ett gäng svåråtkomliga The Jon Spencer Blues Explosion-singlar. Summa 18 spår skräpig, vild och frustande garagerock’n’roll. Dubbelgitarr-riff startar och stoppar, hetsiga trummor driver – vem saknar en bas? Rufus Thomas filtreras genom ett Einsturzende Neubauten-fan. Etiketten Caroline, en gång Pussy Galores hem, får läst lusen av sig i vansinnigt roliga »Caroline«. Dr John spelar piano på »Do Ya Wanna Get It«. »Train #1« beskrivs i linernotesen med meningen »it’s hard to believe that a full-blown, harsh attack of this magnitude was cut during the era of Spin magazine-endorsed, limp-dicked ’indie’ drivel«. Och så vidare. Vad mer kan en arton… förlåt, trettiotvååring begära?
   Återstår bara en sak – att upprättelsens timme ska slå. Vad jag än påstod i inledningen till den här recensionen är det dags för en tur två pendeltågsstationer västerut, en tur till Sundbyberg och Grand Garbo. I min innerficka kommer jag förvara »Jukebox Explosion« och jag tänker inte gå hem innan åtminstone en låt från den studsat mellan neonet och kromet.
   De är skyldiga mig det. Dig my shit.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).

Recension: Fischerspooner »#1« (International Deejay Gigolo)

Wednesday, March 10th, 2010

FISCHERSPOONER
#1
International Deejay Gigolo
7

Första låten på »#1«: »Invisible«! Kaos i New York. Breakdansare vrider sönder lederna i sina försök att hänga med, tunnelbanan spårar ur någonstans vid 5th Avenue, grafittikonstnärerna i Brooklyn överger sina throw-ups och skapar konst mitt i mellan Basquiat och omslaget till Kraftwerks »The Man Machine«. Det är electro, Johan. Men inte av den sort du känner till.
Andra låten på »#1«: »The 15th«! En kall isbit på din älskades mage en het sommardag. Vad du ville fråga på sexualundervisningen men inte vågade. Alltså den gatusmarta coola kusinen till Stars »When«. Mer pop än nöden kräver.
   Tredje låten på »#1«: »Emerge«! Hitten! Det kan jag fastslå, för den finns på singel med en massa tråkiga remixar! Men originalet är olidligt bra! Det låter som om tidiga Human League fått solsting och åkt på valsafari! Ungefär!
   Eller: New York-borna Warren Fischer och Casey Spooner har tillsammans med sitt kollektiv (hälsa bland annat på Lizzy Yoder, sång, Jordana Toback, koreografi och Mindi McAlister, smink) fått mig att återigen springa runt på Stockholms gator och antasta vilt främmande människor. »Har du hört de tre första låtarna på Fischerspooners debutalbum? Jag spelar dem just nu på min bandare! Jaså, så högt? Nej, jag har inget knark till salu.«
   - Men de andra sex låtarna på skivan då undrar Per, 17, när jag springer in i honom på Solvalla.
   Bra fråga, Per! Tyvärr är de inte lika roliga. De är mer… sansade.
   - Som i gravida delfiner, chill-out-tältet i Roskilde, »jag kan höra hur färger smakar«?
   Nej, mer som om skivan utgår från downtown New York för att sedan flyga iväg i en glänsande Cessna i riktning mot Maine.
   Eller: De är bakgrundsmusik för sofistikerade bjudningar där damerna jämför de DMX Krew-tolvor de nyss köpt på Illegal och herrarna doftar av Chanel No5.
   Och själv är jag mest intresserad av ljudterrorism den här veckan. Så det får bli »Invisible«, »The 15th« och »Emerge« på repeat.
   Om och om och om igen.
   Varning på stan, här kommer jag.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #4 (2001)

Recension: Fannypack »So Stylistic« (Tommy Boy)

Tuesday, March 9th, 2010

FANNYPACK
So Stylistic
Tommy Boy
8

Första gången jag såg Fannypacks namn i skrift var i tidningen Bust – en text om »So Stylistic« signerad Tracie Egan inledde recensionsblocket i deras nummer 24. »We all know that packaging young teen girl pop acts as scantily clad sex kittens is all the rage«, började den. Jag tvivlade, anade en sågning på gång men fortsatte läsa; »But no matter how record execs undress them up, there has always been one key element missing from the reigning junior divas; unfeigned attitude. Thank God for Fannypack, the trio of tough teenyboppers hailing from Brooklyn, New York.« Sedan berättade Tracie hur de lät. Min ursprungliga reservation var som bortblåst.
   Och ibland har man tur som en tokig. För bara några dagar efter jag tagit del av ovanstående skickade snälla skivbolaget ett exemplar av »So Stylistic« till Sonic-kontoret.
   – Fannypack!, skrek jag och gjorde en saltomortal bort mot Pierre och hans hög av öppnad post. Och Pierre, vis efter Buck-incidenten jag redogjorde för i Sonic nummer sju, tog spjärn mot skrivbordet och rullade vigt sig och stolen bortom fara.
   In i stereon, toner ut och vad jag hörde var själva essensen av ett debutalbum.
   »So Stylistic« svämmar nämligen över av »allt nu«-känslor, förmedlar livsglädje och attityd, innehåller musikaliska tricks som bara skriker »lyssna på oss!«.
   »So Stylistic« har noll att förlora och allt att bevisa. Av krystad maknadsförings-matematik och skrivkramp märker jag inget. Inte heller känns det som en cynisk produkt, som en kassako inriktad mot någon speciell målgrupp.
   »So Stylistic« är en fruktansvärt kul skiva. Men, framför allt, det är en fruktansvärt bra skiva.
   Hundra procent redan från början; introt består av John Williams-aktiga toner ovanpå vilka någon i Fannypack – Cat, Belinda eller Jessibel, jag har faktiskt inte lärt mig skilja på deras röster – förklarar vad vi nu ska göra; »Forget all the haters/Forget your troubles/Get dressed/Get lookin’ all cute/Go to the party, the club, or whatever/Tell that DJ to play your song/Say ’yo, my man, what’s up with my joint?’/That’s right/Go ahead and find that special someone/And do your thing/Just do it, yo/Get loose/Have fun and enjoy yourself/OK, y’all/Let’s do this/You ready?/OK, people/Let’s get famous/Let’s get famous/LET’S GET FAMOUS!«.
   Dansskorna är i och för sig redan på efter något sådant, men när »Intro« smyger över i »Hey Mami« – casio-bounce med tillräckligt många roliga knorrande synthar i bakgrunden för att ställa Add N to X i skamvrån – är det ingen lek längre. Var jag än befinner mig när den låten vevas igång börjar jag jobba min rumpa och skrika »skanky, cranky, foogly, oogly/slammin dudes who wanna do me/g’doonk g’doonk, skoonky flavors/bangin, mega hot, dumb haters«. Hittills har jag lyckats bli utslängd från två matvarubutiker, men det är smällar jag kan ta.
   »The Theme From Fannypack« följer och ekona från The 45 Kings »The 900 Number« har aldrig låtit bättre (nej, inte ens DJ Kools »Let Me Clear My Throat« slår »The Theme From Fannypack«), Fannypack listar allt de gillar, jag fattar inte allt men det gör inget, jag rappar glatt med ändå.
   Ingen tid att vila, »Cameltoe«, en protest mot »a growing epidemic that really ain’t fly«, är härnäst. Vad som måste vara samma andetag som Salt’n’Pepa använde i »Push It« orsakar driv och Fannypacks indignation över »this middle aged lady« och hennes »frontal wedgie, a cameltoe« går inte att ta miste på.
   Lysande.
   Fyra spår av sjutton nämnda men jag tänker inte gå in mer i detalj. Nöjer mig med att tala om att en sampling av Yeah Yeah Yeahs »Art Star«, kaxiga skits och genrer som miami bass, electro, disco och dancehall väntar runt hörnet.
   Dessutom känner jag att jag nu verkligen måste hugga i sten att jag anser »So Stylistic« inte är »bra för att vara ett debutalbum«. Det är »utmärkt för att vara utmärkt«. Cat, Belinda, Jessibel och producenterna Matt och Fancy har till och med gjort ett av det här årets hittills bästa plattor.
   Du kan påstå att jag har fel. Men var då beredd att jag kommer att utbrista »never let the haters ever get me stressed/my crew’s the best and they got my back/My bodyguard Kev may give you a smack/but he’ll leave you alone if you behave/This ain’t White Castle/But I’m what you crave«.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #13 (2003)

Artikel: Colleen

Friday, March 5th, 2010

Känner du dig liten och tom håller den upp en spegel framför din själ. Dansar du på borden och ser solstrålar reflekteras i alla ting lägger den ett ytterligare lager godhet över din tillvaro. Den lugnar ner dig när du är arg och den aktiverar dig när du drabbats av apati.
Skivorna som kan ljudsätta en myriad av disparata humör är inte många, men de finns.
Colleens »The Golden Morning Breaks« är en av dem.
   – När jag skapar musik så reflekterar jag aldrig över hur andra kommer att uppfatta den. Jag försöker alltid att tillfredsställa mina egna öron först och om andra också gillar det så är det underbart.
   Från hemmet i Paris har Colleen – Cecile Schott i passet – nyss levererat en av Klyschorna. Du vet likväl som jag att i ungefär åtta fall av tio är sådana uttalanden vatten värda, när man möter dem i tryck och i tal är de ju allt som oftast slentrianmässigt papegojade av band som poserar blasé men samtidigt ligger vakna nätterna igenom och drömmer om NME-omslag.
   Colleen, däremot, hon har täckning. Hon är en av artisterna som kan säga sådant och komma undan med hedern i behåll. »The Golden Morning Breaks« – döpt efter en komposition signerad John Dowland – är 2005 års hittills bästa CD och den är bland annat ett direkt resultat av att hon ville utmana sig själv.
   – Det var ett svårt album att göra, många gånger under processen var mitt självförtroende nere i botten. Att jag helt bytte arbetssätt inför det orsakade en mängd praktiska problem.
   Colleens debut hette »Everyone Alive Wants Answers«, den gavs ut 2003 av Leaf och titeln är hämtad från Nik Cohns bok »Yes We Have No«. Långt, långt ifrån en dålig platta, fylld av underskön och samplingsbaserad electronica som den är. Även uppskattad väldeliga av publiken och journalisterna som hittade fram till den, något som förstås kan få mindre konstnärer att känna pressen att fortsätta färden på samma trygga stig i all tid och evighet.
   I ungefär samma sekund som »Everyone Alive Wants Answers« släpptes började Colleen att planera uppföljaren. Tanken var att ersätta styckena lyfta från andra människors verk med egentrakterade saker som cello, piano, gitarr och klockspel; mer närma sig den Colleen som återfinns på scen.
   – Dessutom saknade jag budget för inspelningarna, jag skötte allt sådant själv. Och jag hade ingen aning om hur man spelar in instrument, så det fick jag lära mig. Samtidigt tog jag mina första cellolektioner.
   – När jag lyssnar på »The Golden Morning Breaks« hör jag misstagen. Den låter inte som jag föreställde mig den i huvudet, men den representerar var jag befinner mig just nu som musikant. Mest överraskad under resans gång blev jag dock när jag märkte hur jag kunde dra vinning ur problemen jag stötte på. Ibland la jag till exempel nya spår ovanpå gamla eftersom jag inte tyckte att de gamla var bra nog, men så visade det sig att dessa nya spår var mycket mer intressanta och så blev de istället basen. Då blev det roligt att jobba igen och jag återfick tron.
   Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det hugger till lite i hjärtat mitt när jag sitter här framför datorskärmen och återger Colleens ödmjuka och realistiska ord. Som sagt, »The Golden Morning Breaks« har varit mitt soundtrack den här våren och den har följt och väglett mig genom höga berg och djupa dalar av emotionell stabilitet. Min distans till den är lika med noll, dess innehåll består av melodisk »speldose-electronica« inspirerad av allt från 1800-tals-kompositörer till soul, javisst, men för mig är den i princip ett sätt att leva.
   Och när sådant inträffar skapas ensidiga band till upphovsmakaren av alstret i fråga, man vill att hon ska berätta om den gudomliga inspirationen, om änglar nedstigna från himlen, om brinnande buskar och sköra stentavlor. Förnuftiga och korrekta meningar som de ovanstående samt »jag försökte göra mitt bästa utifrån de verktyg och kunskaper jag har« är otillräckliga.
   Men, men. Det är mitt problem och för övrigt mår jag bra numera.
Har du börjat fundera på din nästa fullängdare?
   – Ja, på den vill jag använda instrument som jag inte äger eller behärskar. Idén är att slå samman akustiska och förbisedda instrument med kompositioner gjorda på dator. Ett möte mellan den gamla och den nya musikvärlden, inte som neo-klacissism utan det ska vara totalt originell musik.

Original till artikel publicerad i Sonic #23 (2005)

Recensioner: Can »Monster Movie« till »Unlimited Edition« (Mute/Spoon/EMI)

Tuesday, March 2nd, 2010

CAN
Monster Movie
Soundtracks
Tago Mago
Ege Bamyasi
Mute/Spoon/EMI
9
7
10
9

Fem män i en trång replokal, fångade på svart-vit film av en skakig handkamera. En tysk speakerröst talar över deras toner: »Experterna har länge känt till hemligheten: Can. Deras variationsrika musik är produkten av fem individers olika viljor och olika musikaliska preferenser.«
   Inledningen avklarad, lämnar plats för något djupare presentationer. Med hjälp av snabba klipp och scenväxlingar introduceras huvudpersonerna i inslaget en efter en: Holger Czukay, bas: »Studerade med Pousseur och Stockhausen.«
   Damo Suzuki, sång: »Spelade i många år tillsammans med gatumusikanter i USA.«
   Michael Karoli, gitarr: »Influerad av östeuropeisk musik och zigenarmusik.«
   Irmin Schmidt, keyboards: »Älskar musik gjord av Bix Beiderbecke och John Cage.«
   Jaki Liebezeit, trummor: »Föredrar orientaliska rytmer.«
   Ytterligare redigering, nytt motiv; Can utspridda i vårsolsbeströdd grönska. Utdrag ur en intervju med någon gruppmedlem (jag hör faktiskt inte vilken) kompletterar idyllen: »Vi har alla olika idéer.«
   DVD-boxen »Can DVD« (Spoon/Mute, 2003) innehåller många minnesvärda sekvenser. Ovanstående beskrivna – en del av TV-programmet »Hier und Heute« från 1971 – är en av mina personliga favoriter eftersom den sätter fingret exakt på vad som gjorde Can till Can: Sinsemellan olika människor, från olika bakgrund och med olika idéer, som uppgått i ett kollektiv.
   Eller: Det finns band och så finns det band.
Can var ett band. Begrepp som »frontigur«, »solon« och »ego« var dem främmande. I deras ställen; jämlikhet och låtar byggda på groove, repetition och monotoni.

»Any music without energy I throw to my tape machine’s starving eraser heads.«
Holger Czukay i Pascla Bussy och Andy Halls »The Can Book«

Juni 1968. I Irmin Schmidts lägenhet i Köln hålls ett möte som sår Can-fröet. Ett år senare släpps »Monster Movie«, den första frukten.
   Vid den här tidpunkten bestod Can av Holger, Michael, Irmin, Jaki samt vokalisten Malcolm Mooney. »Monster Movie« spelades in live i slottet Schloss Nörvenich (som också låg i Köln) med hjälp av telepati. Irmin Schmidt förklarar: »Nothing is planned, both is the studio and on stage. Everybody in the group is a telepath. There’s nothing specially mysterious about telepathy – it’s something that happens to everybody every day. Like anything else, it requires training: you get to a certain level of telepathy and you have to take the next step. That’s what I call a crisis point – that’s the basis of creativity, it’s always crisis.«
   Detta tillvägagångssätt kallade Can för »omedelbar komposition«. De musicerade sålunda varje dag, tog bara pauser för att sova. Det avslutande spåret på »Monster Movie« – »Yoo Doo Right« – är ett underbart exempel på hur detta tog sig uttryck på magnetremsa. Under de 20 minuter och 27 sekunder som »Yoo Doo Right« pågår hörs allt som är Can – Jakis mantralika trummande, Holgers minimalistiska men väldigt funkiga basgångar, Michaels Velvet Underground-aktiga gitarrhugg och Irmins spänningsskapande keyboards. Allt garnerat med Malcolms intensiva röstakrobatik – dagen innan inspelning hade denna amerikanska skulptör och vagabond fått ett brev från sin flickvän som bad honom återvända till USA, därav »Yoo Doo Right«:s centrala fraser: »I’m in love with my girl/She’s away«.
   Perfektion från första början.
   Men denna första inkarnation av Can skulle dock inte bli långvarig. Malcolm Mooney – som Irmin och hans fru Hildegard lärt känna i Paris – genomgick nämligen en personlig kris med ursprung i att han dels ofrivilligt råkat fly från att bli inkallad i armén, dels var den ett resultat av att hans vänsterradikala bekanta tyckte han var en svikare som höll till i Tyskland när han borde vara i Amerika och tillsammans med sina svarta bröder strida mot segregationen. Allt nådde en ökänd kulmen under ett uppträdande på Schloss Nörvenvich där den närvarande publiken hela tiden förflyttade sig mellan en utställning en våning upp och nedervåningen där Can befann sig – som en reaktion på detta sjöng Malcolm »upstairs, downstairs« i över tre timmar. Till slut kollapsade han av överansträngning och kort efteråt rådde hans psykiatriker honom att återvända till hans hemland. Något han också gjorde i december 1969.
   De sista spåren innehållandes Malcolms röst dök upp på »Soundtracks«, Cans uppföljare till »Monster Movie«. »Soundtracks« består, som titeln skvallrar om, av ljudspår Can gjort till filmer. Den första pressningen av »Monster Movie« var på blygsamma 500 exemplar och den släpptes på en litet bolag. Kort därefter skrev dock Can kontrakt med United Artists och nu var denna nya »ägare« väldigt angelägen om att få ut en produkt. Och Can – som chockade av Malcolms sammanbrott bara färdigställt ett stycke musik mellan december 1969 och maj 1970 – kände trycket. För att få rätsida på sig själva och sin konst beslöt de sig att spela live på klubben Blow-Up i Munchen. På eftermiddagen innan det första av de fyra gigs de skulle göra där sprang Holger på japanen Damo Suzuki som vid tillfället stod utanför ett café och agerade gatumusikant/fyllde himlen med skrik. Imponerad av vad han hörde bjöd Holger in Damo att medverka vid kvällens Can-show och Damo tackade ja. (Hur detta gick till är något av ett mysterium eftersom Damo enligt uppgift varken förstod tyska eller engelska.)
   Mer än två decennier senare förklarade Holger för Mojos Andy Gill vad som hände sedan med följande meningar: »It was a big concert, and without any rehersal he just went up and started, first as a very cool, meditative samurai but then suddenly he became a fighting samurai, and nearly all 1500 people left the hall. There were only 30 Americans remaining, and with them David Niven. He stayed until the end!«
   Damo blev förstås fullvärdig Can-person strax därefter.
   Och med förnyade krafter återvände Can till Schloss Nörvenvich och började kreera.
   I september 1970 släpptes »Soundtracks«. Alls inget dåligt album – den innehåller ju det ytterst upprepande mästerverket »Mother Sky« (från filmen »Deep End« och med Damo bakom mikrofonen) till exempel – men mindre rolig i sammanhanget eftersom Can inte bara var ett band , de gjorde album också. Själv tycker jag »Soundtracks« är lite för splittrad för att vara ett album.
   Vilket för oss in på »Tago Mago«.
   Med en titel snodd från en magisk och Alister Crowley-sammankopplad sten på Ibiza. Som ett ytterligare bevis på att när Can-medlemmarnas hjärnvågor fungerade var de nästintill oslagbara. Med ett luftigare sound, enormt intrikata infall i flödet och Damos helt egna uppfattning om melodi. Som en definition av »introspektiv expression«.
   Allt sammantaget: »Tago Mago« är verkligen en kronjuvel.
   Hade jag levt 1971 skulle jag förmodligen räknat ut Can då. Hur skulle de kunna gå vidare efter »Tago Mago«?
   Hade jag levt 1972 skulle jag kännt mig dum.
   Först och främst blev Can då profeter i sitt eget hemland. Det uppnåddes genom att de skrev ett stycke de kallade »Spoon« för signaturmelodi till Francis Dunbridges thriller-tv-serie »Das Messer«. Ett stycke de kallade »Spoon« som när det nådde skivdiskar i singelformat sålde 50000 exemplar. Dessutom ackompanjerades »Spoon« av fullängdaren »Ege Bamyasi«, ett fantastiskt, världsmusikdoftande och mycket lättillgängligt verk. »Ege Bamyasi« var för övrigt det första som producerades i Cans nyinförskaffade studio/bostad/ före detta biosalong.

»We never had plans. Things just happened.«
Michael Karoli i Mojo

Dessa fyra skivor återutges nu – remastrade och med nya linernotes och bilder – av Spoon/Mute. Det finns ingen anledning i världen att inte äga dem. De är i mångt och mycket visionära och sensationella verk som bör finnas i varje hem med självaktning. Redan Can-frälsta kommer inte att få ut så mycket nytt av dem, men jag misstänker att de främst riktar sig till en ny generation. Gott så.
   Hoppas bara att några av de suveräna milstolparna som följde på »Ege Bamyasi« – »Soon Over Babaluma«, »Future Days« – snart också ser dagens ljus igen.
   Vila i frid, Michael Karoli (1948 – 2001).
JOHAN JACOBSSON

CAN
Future Days
Soon Over Babaluma
Landed
Unlimited Edition
Mute/Spoon/EMI
9
9
5
7

När jag i Sonic nummer 20 recenserade återutgåvorna av de i mångt och mycket mästerliga Can-plattorna »Monster Movie«, »Soundtracks«, »Tago Mago« och »Ege Bamyasi« satte jag knorr på texten i fråga med meningen »hoppas nu bara att några av de suveräna milstolparna som följde på ’Ege Bamyasi’ – ’Future Days’ och ’Soon Over Babaluma’ – snart också ser dagens ljus igen«.
   Nu är de alltså här. Mute/Spoon hör bön.
   Dags att återuppta det komprimerade och subjektiva berättandet.
   Förra gången jag lämnade Can – Holger Czukay (bas), Damo Suzuki (sång), Michael Karoli (gitarr), Irmin Schmidt (keyboards) och Jaki Liebezeit (trummor) – befann de sig i sin nyinköpta studio i Weilerswist, en stad belägen tjugo kilometer utanför Köln. De hade de nyss fått en oväntad hit i och med singeln »Spoon« och de levde i år 1972.
   Men inte nog med detta, de var också inne i ett kreativt flöde. Ett kreativt flöde som höll rena rama Niagara-proportionerna.
   Och det var ett kreativt flöde som inte skulle mattas av än på ett tag.
   Sommaren 1973 klev Can in genom dörrarna till Inner Space Studio för att, mitt ibland de 1500 överskottsmadrasserna de använt som ljudisolering, påbörja arbetet med vad som skulle komma att bli »Future Days«. Mycket har redan skrivits om väderförhållandena vid denna tidpunkt, men faktum är att hundratals musikjournalister inte kan ha fel. »Future Days« låter verkligen som om den tillkommit under gassande sol. Tonerna, som vanligt skapade med hjälp den speciella Can-telepatin, svävar likt maskrosfrön genom en klarblå och milsvid himmel. Helt enkelt vilar det en avslappnad stämning över skivan, men det betyder inte att den är loj eller hafsig; den bibehåller glöden och själen från föregående alster om än i ett något makligare tempo.
   Summa ett klassiskt album som det inte råder någon tvekan vem som gjort. De drivande och mantraliknande trummorna, de minimalistiska men funkiga basgångarna, de luftiga gitarrfigurerna, de stämningsskapande syntharna och den eget melodiösa sången – allt sammantaget är Can. Ett band där jämlikhet var nyckelordet.
   Årstiderna växlar, sommarhetta lämnar plats för gulnande löv, augusti övergår i september och utan någon förvarning hoppar Damo Suzuki av för att gifta sig och i förlängningen bli ett Jehovas vittne.
   Liknande händelser har satt outtagbara käppar i hjulet på de bästa av grupper, men Can stod inte handfallna. Läsare med koll på deras biografi minns ju att de redan förlorat en sångare – amerikanen Malcolm Mooney – och att de lyckades resa sig efter det. Så även denna gång. Eller som Michael Karoli förklarade det 1998 och i »Can Box: Book«: »Can var en levande varelse, en organism, en myrstack. Denna varelses själ bestod inte av våra fyra eller fem själar utan den var ett djur vid namn Can… Och detta djur, Can, gjorde musiken.«
Uppföljaren till »Future Days«, »Soon Over Babaluma«, fanns att tillgå rakt över disk redan 1974, bakom mikrofonen stod Karoli och Schmidt.
   Låt mig förklara den så här. När tidningen The Wire firade etthundranummersjubileum (juni, 1992) satte de ihop en lista med »de 100 viktigaste plattorna som gjorts«. »Soon Over Babaluma« var med på den. Simon Reynolds fick äran att författa den påföljande motiveringen och han tog sig an uppdraget med stor stil: »humor, skärpa, vördnad, groove, Dada, intimitet, oändlighet – ibland undrar jag varför jag över huvud taget lyssnar på något annat«. Simon förklarade även dess plats i historien genom att peka på vad den förebådade och influerade; Talking Heads »Remain in Light«, Byrne/Enos »My Life in the Bush of Ghosts«, PiL, The Pop Group och AR Kane var bara några av de fenomen han räknade upp.
   Halleluja, broder Reynolds.
   Att sätta punkt för tyckandet här frestar mig, men för sakens skull och för att undvika bekyllningar om att vara en revisionist får jag väl skriva en rad eller två om Can-släppen som följde på denna fullkomligt lysande fullängdare.
   »Landed« realiserades 1975 och den är ofokuserad. Och när Can är ofokuserade är de inte Can. »Ofokuserad« är också ett epitet som går att applicera på »Unlimited Edition« (1976), det blir ju lätt så med samlingar som täcker en mångårig karriär. Visst finns det lysande bitar på den, men som jag slog fast när jag behandlade filmmusikkompilationen »Soundtracks« – Can är inte bara ett band , de gjorde album också.
   Så, det får räcka.
   Hoppas nu bara att några av de riktiga bottennappen som följde på »Unlimited Edition« – »Saw Delight«, »Can« och »Rite Time« – inte kommer se dagens ljus igen.
JOHAN JACOBSSON

Original till recensioner publicerade i Sonic #20 och #21 (2004)