Artikel: VED

Över Stockholm faller ett rått och ettrigt regn. På min väg mot Stockholm C ser jag hur kostymklädda börsmäklare armbågar sig upp ur parkeringsgaragen och hur giriga näringsidkare rustar för ännu en dag. Ingen verkar tänka på sin nästa, ingen visar minsta hänsyn.
Över Malmö skiner däremot en ljusgul vårsol. När jag kliver ut från Malmö C omringas jag genast av uppsluppna människor som med jackorna runt midjorna och leenden på läpparna hälsar de den kommande helgen.
Med andra ord är det som att verkligheten vill överträffa det uppdiktade.
Som att den just i dag – denna fredag – bestämt sig för att försöka bekräfta alla mina fördomar om det snobbiga Stockholm och det tillbakalutade Malmö.
Det har den emellertid inte mycket för.
Ty Malmö och Stockholm är – som jag vet, som du vet – komplexa städer; mångfacetterade summor som inte låter sig prydligt förklaras, sammanfattas eller stoppas i ett fack. Malmö är varken paradiset eller »Malmöpolisen«. Stockholm är varken paradiset eller… »Solsidan«. Saker och ting är alltid mer komplicerade än så.
Continue reading

Artikel: Sambassaddeur

September, 1996.
Den brittiske musikjournalisten Mark Sutherland lät fingrar möta tangentbord, någonstans i fjärran manade trumpetstötar till anfall. Stick! »Fine, you don’t want to be pop stars?« Hugg! »Don’t buy a guitar. Don’t form a band. Don’t make a record.« Stöt! »And above all, don’t bother us with the whole sorry charade.«
Meningar av kallt stål, slipade och avsedda att såra. Meningar som publicerades i NME, meningar som lyckades. När jag nått sista raden i krönikan de var en del av – »The column that says lo-fi is a load of arse!« – pumpade nämligen mitt hjärta ren indignation och min hjärna hade förvandlats till ett getingbo av ofokuserad upprättelseiver.
Efter en dryg timme i dylikt upprört tillstånd återfick jag normalpuls. Med den; upptäckten. Marks attack ledde till att min tro på allt vad lo-fi heter stärktes ytterligare. Stickor och sten må krossa mina ben, hans ord la sidor till mitt fanzine.
Continue reading

Artikel: Calvin Johnson

Stockholm, 1995. Klockan är över fyra på natten, inuti en gammal malmgård belägen på Södermalm råder febril aktivitet. Sedan länge ensam kvar i lokalerna och i skenet från en datorskärm tar jag plats, breder ut mig och gör det själv; passion, kunskap och mission omvandlas via rudimentär förståelse av Word, PageMaker och en scanner till något konkret.
Klippa, klistra, peka, klick.
Två timmar senare, stereon i bokhyllan försätts i viloläge, de fyrakanalsinspelade tonerna tystnar. En gallergrind, ett larm och en port forceras, klar majmorgonluft hälsas. Med det nyligen färdigställda fanzineoriginalet under armen börjar jag den korta promenaden mot busshållplatsen.
Continue reading

Artikel: Roll The Dice

Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
  Om och kring 1951 började exempelvis allkonstnären John Cage komponera med hjälp av den kinesiska orakelboken »I Ching«. 1975 färdigställde Brian Eno och Peter Schmidt »Oblique Strategies«; en kortlek som kan användas till att bryta kreativa dödlägen…
  Hammarby Sjöstad, Stockholm. På restaurang Tezukuri Sushis uteservering sitter Peder Mannerfelt och Malcolm Pardon – Roll The Dice – och jag; medan vår mat tillagas har vi inlett en intervju.
Peder: Det är något speciellt med analogsynthar. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad som kommer att hända när man kopplar ihop dem. Och det är ju lite vår grej, det är därifrån vårt namn kommer; vi kastar tärningarna och ser vad som händer.
Malcolm: Ja, det var lite så vi tänkte när vi började jobba ihop: ska vi göra något ska vi göra något som vi inte är vana vid. Och då är det ju bra att göra det med grejer som man inte kan kontrollera riktigt, grejer som kan överraska en.
  Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
  Få har dock gjort det lika intelligent sorglöst och storögt målmedvetet som Peder och Malcolm.
Peder: Inledningsvis hade vi inga tankar på att göra en platta eller vara ett band. Vi delade bara studio och tänkte att det skulle vara kul att göra något tillsammans. Så vi gjorde en låt och den blev rätt bra och då fortsatte vi.
  I januari 2010 realiserade den Tulsa, Oklahoma-baserade etiketten Digitalis LP:n »Roll The Dice«; Roll The Dice debut, summan av ovanstående. Över dess sju spår – nio på CD-utgåvan som släpptes tre månader senare – tar Peder och Malcolm sina bångstyriga analogsynthar på resor till drömland som är både Tangerine Dream- och Cluster-minnande samt högst personliga. Ett mästerverk.
Malcolm: Att vi hamnade på just Digitalis var också en tillfällighet, de sökte upp oss.
Peder: John [Twells], som har Type Records och som jag känner lite grann, hade med en av våra låtar på ett mixtejp. Och så hörde Brad [Rose] på Digitalis den tejpen.
Malcolm: Vi har inte aktivt letat skivbolag och det är ett medvetet val.
Peder: Det som kommer kommer.
Malcolm: Förra hösten satt vi och tänkte »hm, vi kanske skulle spela in lite nytt material?« och precis då hörde Tony [Morley] från The Leaf Label av sig: »ni är grymma, vad håller ni på med nu, har ni något skivkontrakt?« »Okej, då är det dig vi ska signa med nu«, svarade vi.
  Sagt och gjort. Med Leaf i ryggen konkretiserade Peder och Malcolm sina tankefrön; arbetet med uppföljaren till »Roll The Dice« igångsattes.
Malcolm: Vår musik är något av ett soundtrack till en film som inte finns. Någon sa att »Roll The Dice« var lite träig i tonen och då fick vi bilder av nybyggare i skallen. Och det ledde till att vi helt plötsligt gick in i två nybyggar-karaktärer och det gjorde att vi lättare kunde skapa ljudvärldar om och kring dem. »Jaha, vad gör de då?« »Ja, du vet, de ska leta efter guld i USA.« Sedan dess har vi haft »Vad hände med de här snubbarna?« som röd tråd i vår musik.
Peder: Det gick inte så bra för dem.
Malcolm: Nej, nu har de fått anpassa sig till den moderna världen, det vill säga slutet av artonhundratalet, början av nittonhundratalet. När vi började arbetet på nya skivan tänkte vi därför »Om man skulle placera någon vid ett löpande band i en tidig fabrik – hur skulle det rummet låta?«. Det temat var det vi utgick i från. Men låtarna står sedan på egna ben, när de väl kommit till.
  Genom åren har många band försökt återskapa den magi – själen, glöden, det odefinierbara »det«:et – de frammanade på sin första skiva.
  Få har dock lyckats lika bra som Roll The Dice. »In Dust« – som deras andra album döpts till – är lika oändligt fascinerande och säreget krautig som »Roll The Dice«, samtidigt är den mörkare. Ett mästerverk.
Peder: Huvuddelen av all musik på »In Dust« är inspelad här i Hammarby. Ett tag var vi dock inne på att spela in den i Compass Point Studios på Bahamas, där Grace Jones och U2 spelade in alla sina hittar. Det kändes så jävla fel så vi tänkte att vi måste kolla upp den. Så vi mejlade dem: »vi har ganska dålig budget«. Vi fick inget svar.
  Tre välfyllda tallrikar – elvabitars sushi, bento och vegetarisk yakisoba – ställs ner framför Peder, Malcolm och mig respektive. De tystar vårt samtal.
  Mellan tuggorna märker jag att jag önskar att fler musiker kunde bereda plats för slumpen i sitt skapande.

Originalet till en artikel som publicerades i Sonic #59, hösten 2011

Artikel: Syket

Varje gång jag lyssnar på »With Love«, Umeå-septetten Sykets fullängdsdebut, tycker jag mig höra finkänsligt nedsmälta skivsamlingar. Dess trettionio minuter pulserar genom mina hörselgångar och jag associerar till fenomenala och vitt skilda låtar som Fleetwood Macs »Tusk«, New Orders »Run«, The Durutti Columns »Sketch For Summer«, Loves »A House is Not a Motel« och »Första vandringen« med Bo Hansson…
  Eller, med andra ord, Syket har funnit ett eget, superbt och svårinringat uttryck.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« tycker jag mig även möta ett färdigt band. Förstagångsnerver, idébrist, trendkänslighet och/eller stress verkar inte vara åkommor de är bekanta med. I stället fyller de varenda ton med hjärta och hjärna och du kan dansa till dem om du vill.
  Eller, med andra ord, Syket har skapat ett av årets album redan nu.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« vill jag därtill både dölja dess upphovsmän i dunkel och veta mer om dem. Det förstnämnda eftersom det vilar ett romantiskt och avigt skimmer över deras musik; ett skimmer som lätt skulle skingras om man fick reda på att de handlar sina havregryn på Konsum. Det sistnämnda eftersom de fascinerar. Så blunda nu eller hälsa på Syket: Mikael Stenberg (sång, keyboards), Oscar Hildingsson (bas), Thomas Brännström (gitarr), Peter Hellqvist (gitarr), Annika Bränberg (percussion), Filip Sundberg (trummor) och Ola Lidström (trumpet).
Det är några låtar på »With Love« som är sex-sju år gamla?
MIKAEL: Jo, jag har gjort jättemånga demos och så hemma, grunder helt enkelt, som jag tar med mig till repan och sedan försöker vi arra dem så mycket vi kan tills alla är nöjda.
THOMAS: Man kan ju säga att du har haft idén om bandet – och även om bandnamnet – mycket längre än bandet har funnits.
PETER: Vi har ju alla väldigt olika bakgrunder rent musikaliskt, men på något konstigt vis funkar det väldigt bra.
MIKAEL: Jag tror att det är det som gör att vi låter som vi gör, att alla har olika bakgrund och så.
Annars verkar förseningar präglat er karriär hittills.
MIKAEL: Jo, det går ju inte snabbt… Därför passar det oss ganska bra att vi har ett uppstyrt skivbolag [Baseline Music]. Man kan säga att vi är lite som en högstadieklass som ska planera en klassresa; det händer ingenting förrän föräldrarna kommer in… [skratt]
PETER: Det musikaliska är aldrig något problem, det är mer triviala saker.
MIKAEL: Vi är sju personer i bandet, det finns ganska många viljor som bestämmer hur det ska låta. Så Henrik [Oja, producent] vill kanske inte att alla ska vara med i studion när vi ska mixa till exempel eftersom det bara blir en kakofoni.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« blir jag först nöjd, slutligen rastlös. En fullkomligt fantastisk platta, som sagt, men vad kan Syket komma att göra i framtiden?
  Eller, med andra ord, precis som det ska vara när man upptäcker en ny favoritgrupp.

Original till en artikel som publicerades i Sonic #56, februari 2011.

Artikel: Familjen

Bara minuter återstår till konsertens början. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver natten i tusen elektriska bitar; publikens rörelser är ryckiga, deras andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar de sina blickar mot bordet belamrat med elektronik och draperat med skånska flaggan; scenens enda utsmyckning.
  Så – plötsligt, oannonserat – träder Andreas Tilliander fram ut ur kulisserna. Han fattar posto bakom bordet; trycker på några knappar, vrider på några reglage.
  Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
  »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Redan vid andra stavelsen ersätter eufori publikens tidigare rastlöshet. När så Johan T Karlsson självsäkert strax efteråt dansar in på tiljorna vet jublet inga gränser. Det är på riktigt, han är här; Familjen. Näven i luften, mikrofonen i den; taktfast accentuerar han Roland TR-808-rytmen som också börjat ljuda.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Trummorna intensifieras, en vildsint skorrande Roland TB-303:a gör dem sällskap; tillsammans hetsar de varandra mot total härdsmälta. Nu är alla närvarande osårbara, redo för en natt ohämmad hedonism.
  Som konsertintroduktion betraktad är »It Began in Hässleholm« oantastlig, Familjen har använt sig av den i några år. Men samtidigt agerar den låten en programförklaring, en historielektion.
  Till viss del är »It Began in Hässleholm« nämligen en kärleksfull blinkning åt The Chemical Brothers dänga »It Began in Afrika«, som i sin tur samplar Jim Ingrams 1974 släppta soul/spoken word-klassiker »Drumbeat«. Men, framför allt, presenterar den vad Familjen handlar om, varifrån Johan T Karlsson kommer.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«

Continue reading

Recension: The Beatles »Help! (Deluxe edition)«

THE BEATLES
Help! (Deluxe edition) [dvd]
Apple/EMI
7

»Den är inget vidare« utbrast mina föräldrar i kör.
   »A hell of a lot of pot was being smoked while we were making the film. It was great« log Ringo Starr när dokumentären »The Beatles Anthology« tog upp ämnet.
   »Visar upp ett cannabisuttråkat gäng popstjärnor på dekis som hamnar i alltför många fantastiska miljöer för att det riktigt ska hetta till« tyckte Martin Theander och Sven Lindström i Pop #11.
   Allt jag ville var att koppla startkablarna, föra över lite elektricitet till minnet. Men researchen blev en uppförsbacke, snart var min hjärna omgiven av mörka orosmoln.
   Hade jag en och en halv timme ohygglig misär framför mig?
   »Crazy, funny film« ansåg »Movie and Video Guide«-mannen Leonard Maltin.
   »Du kommer att gilla den« sa Jenny.
   Och solen bröt sig igenom molntäcket, började bada synapserna i guldfärgat ljus. Glad i hågen bryggde jag en kanna kaffe, slog mig sedan ner i fåtöljen. Plockade fram den nyligen släppta boxen, lösgjorde DVD nummer ett från dess påkostade grepp. Lamporna i position av, upp med ridån och för första gången i mitt liv såg jag »Help!« från början till slut.
   1964. Regissören Richard Lester planerar – tillsammans med manusförfattarna Marc Behm och Charles Wood – uppföljaren till dundersuccén »A Hard Day’s Night«. Arbetsnamnet var länge »Beatles Two«. »Vi ville skapa en popkonstfantasi som gjorde det möjligt för oss att skoja om tillståndet Storbritannien befann sig i 1965 och Harold Wilsons glödheta, moderna samhälle« har han berättat efteråt. »Att bara göra en färgversion av ’A Hard Day’s Night’ var uteslutet. Inga fler påhittade dokumentärer.«
   Sagt och gjort; »Help!«, resultatet av ovanstående, fick sin premiär den 29 juli 1965. Publiken strömmade förstås till och vad som utspelade sig framför deras ögon var en spelfilmspremiss kokad på en spik; en österländsk dödskult har blivit av med en ring, Ringo har på något sätt kommit över denna ring, dödskulten vill inledningsvis ha tillbaka sin ring, sedan offra Ringo.
   Eller som huvudrollsinnehavaren själv svarade när han på en presskonferens ombads beskriva rullen: »It’s a chase film. I get chased by all these lunatics.«
   Gott så. »Help!« må ha nog med hål i handlingen för att fylla Albert Hall och beatlarnas skådespelarinsatser är långt ifrån Oscarsmaterial. När eastmancolordrömmen som den är breder ut sig framför en glömmer man ändå bort allt sådant. Man förlorar sig i vansinnigt snyggt bildsatta låtar som titelmelodin, »Ticket To Ride«, »You’re Going To Lose That Girl« och »Another Girl«. John, Paul, George och Ringos byxor väcker habegär. De många smått surrealistiska infallen och det ständiga ordvrängandet får en att dra på munnen.
   I alla fall reagerade jag så.
   När »The End« stod vitt mot röd ädelsten på min TV-skärm var jag alldeles varm inombords.
   Däremot måste jag här flika in en varning. Är du som jag ett ofanatiskt Beatles-fan och sugen på att gå till botten med »Help!« finns det ingen anledning för dig att köpa DVD-boxen »Help! (Deluxe edition)«. Visserligen rymmer den fina saker som en extra DVD med några korta dokumentärer och trailers, en affisch, några vykort, ett faksimil av manuset och en bok som innehåller bland annat en kort Martin Scorsese-essä samt uppslag efter uppslag med bilder. Men ställd mot faktumet att budgetversionen – bestående av det väsentliga, de två DVD:erna – kostar drygt 70 dollar mindre (prisuppgift från Amazon i mitten av november) kan jag inte göra annat än be dig spara pengar.
   »’Help!’:s positiva egenskaper är väl värda att fokusera på och jag rekommenderar den helhjärtat så länge du följer mina konsumentråd« avslutar recensionen skriven av
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).

Artikel: Trans Musicales

021205, en bensinmack någonstans i mitten av Bretagne, Frankrike, 15.12
Om ni sett »Gudfadern III« minns ni säkert citatet »just when I thought I was out, they pull me back in«. Tyst mumlar jag denna mening om och om igen; Air France slarvade för några timmar sedan bort min väska, jag har knappt sovit på ett dygn, himlen över västra Frankrike svartvit och nyss bestämde sig djävulen att Chris de Burghs »Lady in Red« är lämplig muzak att stå i kö för en apelsinläsk till. Men det främsta skälet till att jag parafraserar Al Pacinos rollfigur Michael Corleone är att jag är på väg till den tjugofjärde upplagan av festivalen Trans Musicales. Jag som trodde att Hultsfred 2002 skulle bli den sista gången jag slogs med ryggont, trängsel, fylla och sömnbrist.    »Our true enemy has not yet shown his face«.
   Utomhus. Vid en soptunna står en irländare vid namn Michael och röker. Vi börjar småsnacka lite och kommer efter ett tag in på musikscenen som florerade i hans hemstad Cork i början av nittiotalet.
   Jag: Undrar vad Niall från Sultans of Ping FC gör nu för tiden?
   Michael: Jag känner honom! Han bor i London och lär ut engelska till japanskor. Han har ju alltid varit förtjust i japanskor.
   Mitt skratt avbryts av att vår minivansförare Claude ropar att en avfärd är nära förestående. Jag och Michael klämmer in oss bland sju andra journalister och snart är vi på väg igen. Vi lämnade flygplatsen Charles de Gaulle för två timmar sedan. Tjugo mil kvar.

Continue reading

Recension: The Jon Spencer Blues Explosion »Jukebox Explosion« (In The Red)

THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION
Jukebox Explosion
In The Red/Dotshop.se
8

Grand Garbo. »Mitt i Sumpan. Han 42, hon 13« som en av »Nile City«:s fredagspubsketcher uttryckte det. Med andra ord en krog att sky som pesten, en strandad finlandsfärja utan hamn.
   – Har ni några låtförslag, skriv ner dem och ge till mig.
   Mannen bakom katedern – mannen iklädd den tajta Levi’s-tröjan, mannen som tilltalade oss elever i klass S3D – var DJ på Grand Garbo.
   – Vi lovar att spela dem!
   Min hand sträckte sig efter en penna, jag lösgjorde en sida från mitt anteckningsblock. Sedan förde jag stift till papper och bokstaverade »’Afro’ med The Jon Spencer Blues Explosion«.
   Mannen bakom katedern – mannen ansvarig för musiken på vår studentskiva, mannen vars ena örsnibb pryddes av en ensam guldring – tog emot min lapp.
   Men inte fan dök »Afro« upp ur högtalarna när väl festkvällen var kommen och lambo hejet övergått i dansgolv.
   Ack och ve, sjung om de musiksnobbiga studenternas olyckliga dagar.
   Nåväl. Vad ovanstående lilla historia belyser är att jag en gång i tiden – 1993-1996, ungefär – var lärjunge till den New York-baserade trion The Jon Spencer Blues Explosion. Första gången jag såg just »Afro« på »120 Minutes« var startskottet, elchocken. Den svängde, den innehöll ett högljutt och sirenliknande gitarrsolo och Jon Spencer själv såg tuffare ut än tusen nålar. Plötsligt hade jag hittat ett rock’n’rollband som var mitt, bara mitt. En Londonresa i samma veva innebar en chans att tillfredsställa min nyvunna vurm, så påläst sprang jag skivaffärer runt och köpte på mig allt Jon Spencer-relaterat jag kunde hitta. Hemkommen igen lyssnade jag i flera månader knappt på annat än rötterna som lett fram till »Afro«; fullängdarna »The Jon Spencer Blues Explosion« och »Crypt Style«, trots att de består av ungefär samma material. Även skivor med Jons alla gamla band och skivor han varit inblandad i – till exempel Pussy Galores »Right Now!«, »Dial ’M’ For Motherfucker«, »Historia de la música rock« och kompilationen »Corpse Love: The First Year«, Honeymoon Killers »Hung Far Low« samt Boss Hogs »Girl Positive+« – införskaffades och jag njöt av dem i fulla drag.
   När de snurrade i min stereo var jag odödlig.
   Alla de här känslorna återkommer när jag lyssnar på »Jukebox Explosion«. Ty vad »Jukebox Explosion« gör är att samla – innanför ett väldigt smakfullt »Back From The Grave Volume One«-inspirerat konvolut – ett gäng svåråtkomliga The Jon Spencer Blues Explosion-singlar. Summa 18 spår skräpig, vild och frustande garagerock’n’roll. Dubbelgitarr-riff startar och stoppar, hetsiga trummor driver – vem saknar en bas? Rufus Thomas filtreras genom ett Einsturzende Neubauten-fan. Etiketten Caroline, en gång Pussy Galores hem, får läst lusen av sig i vansinnigt roliga »Caroline«. Dr John spelar piano på »Do Ya Wanna Get It«. »Train #1« beskrivs i linernotesen med meningen »it’s hard to believe that a full-blown, harsh attack of this magnitude was cut during the era of Spin magazine-endorsed, limp-dicked ’indie’ drivel«. Och så vidare. Vad mer kan en arton… förlåt, trettiotvååring begära?
   Återstår bara en sak – att upprättelsens timme ska slå. Vad jag än påstod i inledningen till den här recensionen är det dags för en tur två pendeltågsstationer västerut, en tur till Sundbyberg och Grand Garbo. I min innerficka kommer jag förvara »Jukebox Explosion« och jag tänker inte gå hem innan åtminstone en låt från den studsat mellan neonet och kromet.
   De är skyldiga mig det. Dig my shit.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).