Posts Tagged ‘trans musicales’

Artikel: Trans Musicales

Monday, March 15th, 2010

021205, en bensinmack någonstans i mitten av Bretagne, Frankrike, 15.12
Om ni sett »Gudfadern III« minns ni säkert citatet »just when I thought I was out, they pull me back in«. Tyst mumlar jag denna mening om och om igen; Air France slarvade för några timmar sedan bort min väska, jag har knappt sovit på ett dygn, himlen över västra Frankrike svartvit och nyss bestämde sig djävulen att Chris de Burghs »Lady in Red« är lämplig muzak att stå i kö för en apelsinläsk till. Men det främsta skälet till att jag parafraserar Al Pacinos rollfigur Michael Corleone är att jag är på väg till den tjugofjärde upplagan av festivalen Trans Musicales. Jag som trodde att Hultsfred 2002 skulle bli den sista gången jag slogs med ryggont, trängsel, fylla och sömnbrist.    »Our true enemy has not yet shown his face«.
   Utomhus. Vid en soptunna står en irländare vid namn Michael och röker. Vi börjar småsnacka lite och kommer efter ett tag in på musikscenen som florerade i hans hemstad Cork i början av nittiotalet.
   Jag: Undrar vad Niall från Sultans of Ping FC gör nu för tiden?
   Michael: Jag känner honom! Han bor i London och lär ut engelska till japanskor. Han har ju alltid varit förtjust i japanskor.
   Mitt skratt avbryts av att vår minivansförare Claude ropar att en avfärd är nära förestående. Jag och Michael klämmer in oss bland sju andra journalister och snart är vi på väg igen. Vi lämnade flygplatsen Charles de Gaulle för två timmar sedan. Tjugo mil kvar.

Hotel de Brest, Rennes, 18.09
Rennes har över 200.000 invånare och är huvudstad i departementet Ille-et-Vilaine. Några av dess främsta exportprodukter är textil, elektronik och bilar. Dessutom är Rennes en gång om året värd för Trans Musicales. Och med nyss ackrediterade saker som passerkort, papper och en väska jag kärleksfullt döpt till töntkonten befinner jag mig på mitt hotellrum – trivsamt beläget mittemot centralstationen – och kollar på Frankrikes svar på »Popstars«. Jag studerar helgens spelschema ingående och befinner mig snart än mer på strumpläst-nivå. Konserter som börjar fyra på morgonen? Funderar allvarligt på att köpa mig ett par tofflor, en käpp och en termos varm choklad och tillbringa kommande dagar framför TF1.

Liberté, 22.51
Liberté är en låda. Liberté får Hovet att framstå som ett under av charm och rokoko. Takhöjden är enorm. Scenen är enorm. Akustiken kunde varit bättre.
   Men jag bryr mig föga.
   The Stooges Project – bestående av originalmedlemmarna Ron Asheton och Scott Asheton samt bekantingarna J. Mascis och Mike Watt – vräker ur sig alla klassiker några meter framför mig. Det låter otroligt bra. Watts basspel och sång präglar allt, gör att det inte handlar om något, eh… Deep Purple utan Jon Lord. Ron och Scott, på gitarr och trummor respektive, ser ut att ha väldigt roligt. I ett hörn står J och riffar höglljutt. Personligen hoppar jag jämfota av upphetsning och tackar alla gudar att jag befinner mig i Frankrike just här och nu.

Liberté, 00.27
Calexico. Kärlek. Efter konserten är slut snubblar ut ur Liberté och köper en jättebaguette av pur upphetsning. Ställer mig vid en lampa och konsulterar spelschemat. Eftersom denna dag har kännts som tre fattar jag raskt ett beslut. Femton minuter senare ligger jag och sover i min hotellsäng.

021206, Hotel de Brest, 13.32
Hasar yrvaket ner till receptionen och lyckas med konststycket att på franska fråga kvinnan bakom disken om min väska händelsevis har dykt upp. Det har den. Nya underkläder! Deodorant och tandborste! Bandspelare! Får plötsliga flashbacks till min barndoms jular.

Presscentret, 15.30
Om jag är omgiven av gröna växter, hysteriska färgkombinationer, flickor som delar ut gratis Chupa Chops-klubbor och franska journalister måste det betyda att jag är i presscentret, beläget några meter till höger om Liberté. Nedsjunken i en soffa sitter jag och väntar på London-kvartetten Ikara Colt. Eftersom de är försenade har jag gott om tid att filosofera över exakt vad jag gör där. »Bokslut och rötterna till det« är svaret. Personligen är jag i princip mot trender och kategoriseringar, men att förneka att viss musik får mer press ett år jämfört med föregående och att vissa beteckningar fungerar är fel. Och artistuppbådet som Trans Musicales samlat är mycket av en provkarta på vad som gällde år 2002. I alla fall om du som jag pratat med skribenter för MOJO, XLR8R och Spex.
   Som en titt i kristallkulan funkar Trans dock sämre, främst för oss som jobbar på eftermiddagarna. Runt om i staden spelar nämligen då en drös mindre, till största delen franska, band. Vad jag däremot snart kommer att lära mig är att promoskivor delas ut frikostigt om man visar intresse och har en plastbit med ordet »media« om halsen. Så om ni tillåter att jag här hoppar lite i tiden så skulle jag med varm hand vilja rekommendera Margos »The Catnap« och Monograms »Monogram« – två utsökta och väldigt söta electronica-plattor.
   – Are you Johan?
   Åh, Jon Ball, Claire Ingram, Paul Resende och Dominic Young – Ikara Colt – har visst slagit sig ner runt omkring mig.
Ni var med på samlingen »Sonic Mook 2: Future Rock’n’Roll«. Skulle ni påstå att ni är framtidens rock’n’roll?
   Claire: Hehe!
Paul: Nej, jag anser att vi är ett band. Det är vår etikett; vi är ett band. Vi är ute på turné och vi spelar in album.

Presscentret, 16.12
Radio 4 är en kvintett från Brooklyn som tagit sitt namn efter en Public Image Ltd-låt och förmodligen håller Gang of Fours »Entertainment!« som en av sina favoritplattor. Deras andra skiva, betitlad »Gotham«, är producerad av DFA. DFA står för Death From Above och består av Tim Goldsworthy (även känd från U.N.K.L.E.) och James Murphy. Och är det några som orsakat svallvågor under 2002 är det dem. Personligen satt jag länge mest som ett fån och fattade inget när folk som Ika Johanneson pratade vitt och brett om deras genialitet och det tog ett tag innan jag fattade att DFA var både personer och ett skivbolag. Sedan, i augusti kanske, började jag inse att post-punk för tjugohundratalet var jättekul.
   Var var jag? Jo, Radio 4. Jag möter Anthony Roman – deras sångare, låtskrivare och gitarrist – i VIP-baren för en frågestund. Eftersom Anthony driver en skivaffär och jag gillar folk som driver skivaffärer leder jag in vårt samtal på detta.
   – Den ligger i Brooklyn och heter Something Else Records. Vi säljer rock’n’roll-kläder och coola album.
Köper folk mer post-punk och new wave-plattor nu för tiden?
   – Ja. Absolut. Det verkar vara det som folk är ute efter. Vilket är bra eftersom det är bra musik. Det har också blivit lättare att köpa sådana skivor eftersom mycket återutges.
Försöker du övertala kunder att köpa »Gotham«?
   – Nej… Om jag jobbar i kassan och någon kommer fram, håller upp den och frågar »är den här bra?« brukar jag svara »den är allright«.
Vad tyckte du om filmen »High Fidelity«?
   – Jag gillade den jättemycket. Den var på pricken. Det kändes lite jobbigt att se den, det var som att betrakta sig själv i två timmar!

Liberté, 21.17
Ikara Colt intar stora scenen. Sexiga fragment som »The Fall«, »The Fall möter uppspelta rottweiler-valpar« och »The Fall åker tunnelbana« far genom min skalle.

Liberté Haut, 22.05
En trappa upp från stora salen ligger ett mindre rum som inte riktigt kan bestämma sig om det är en gympasal eller inte. Vad som däremot är helt säkert är att det för tillfället är hemvist åt en sjuhundrahövdad publik och fem hårt synthande amerikaner som tillsammans kallar sig The Faint. De gillar färgerna rött och svart, ger ut sina skivor på Saddle Creek och har inget emot att kasta sig in i varje hook-späckad låt som om livet hängde på det.

Liberté Haut, 23.00
The Faint har packat ihop och en DJ förhöjer stämningen ytterligare. Detta uppsnappade jag snabbt vara ett av Trans varumärken – aldrig någonsin tystnad. Igår var det garagerock för hela slanten som gällde från skivspelningarna mellan alla uppträdanden, idag är det electroclash och sådan där nyinspelad postpunk som gäller. När post-post-punkarna The Raptures »House of Jealous Lovers« strömmar ut genom högtalarna hurrar alla församlade. Festivalens inofficiella signaturmelodi – den dyker upp överallt och återföljs alltid av jubel.

Liberté Haut, 23.42
För mig okända Audio Bullys Sound System pumpar ut något som visat sig vara en jobbig sörja till musik. Kul i max fem minuter, sedan sitter jag mot en vägg och undrar vem som bestämt att den stora big beat-retrospektiven är en kul idé. Att jag en månad senare skulle slå upp tidningar och läsa att Audio Bullys är ett av flaggskeppen i en ny huliganhouse-trend skulle jag då ha avfärdat som science fiction. Eller rättare sagt; det gör jag fortfarande.

Liberté Haut, 00.47
Värmen är olidlig. Ventilationen obefintlig. Alla runt omkring mig verkar blossa på jointar i morotsstorlek. Jag har inte ätit på tio timmar. Mitt i Radio 4:s utmärkta spelning känner jag att det börjar sticka som nålar i huvud och ben, så för att inte svimma pressar jag mig fram genom ett fullsatt Liberté Haut mot den friska luften på gården nedanför. Kostymklädda män, indiepop-tjejer, deras pojkvänner, Wu Tang-wannabes och en och annan hippie breder väg och plötsligt är jag utomhus. På skakiga ben sick-sackar jag tillbaka till hotellet och somnar direkt. Att det innebär att jag missar LCD Soundsystem och Boom Bip känns just då väldigt oväsentligt.

021207, Hotel de Brest, 11.07
Slår upp ögonen, inser att jag missade både Boom Bip och LCD Soundsystem i går och dunkar genast huvudet i väggen.

Presscentret, 16.10
På bordet framför mig ligger sju omslagspapper. Den långvariga väntan på intervjuoffer har gjort att jag börjat tröstäta klubbor. Först ställde ESG in sina intervjuer på grund av att vi alla befinner oss i ett land utan Burger Kings. Ingen vet var Fat Truckers tagit vägen. Och San Franciscos stolthet Topher »Gold Chains« Lafata har fått ont i halsen och jag håller sakta men säkert på att bli bortprioriterad av hans presskontakt till förmån för fransk radio. Till slut reser jag mig och gnäller lite extra inför alla som lyssnar och plötsligt sitter jag och Gold Chains och kraxar frågor och svar mellan varandra.
Blir du ofta kategoriserad som indie-hiphop?
   – Inte i Amerika. Jag känner till klubbarna där, så jag kan bestämma: »jag vill spela här, tillsammans med dessa DJ:s« och så vidare. Jag har mer kontroll. Men några hävdar att jag är en del av en ny hiphop-rörelse, de säger »åh, Anticon, Gold Chains, Cex…«. Men jag bär ingen hiphopfana. År 2003 kommer jag att göra house och släppa en punkskiva.
Kommer punkskivan, liksom Gold Chains-EP:n »Str8 From Your Radio«, att ges ut på tigerbeat6?
   – Vet inte. Miguel [kid606] är så jävla snål så jag tror jag släpper den själv. Heh.
Jag gillar dina texter. Improviserar du dem eller skriver du ned dem?
   – Jag skriver ned dem. Visa mig en person som kan improvisera sådana rader. Jag tror inte att det är möjligt. Folk som påstår att de freestylar har skrivit ned allt innan, de har texterna i huvudet. Om de verkligen skulle försöka hitta på allt just där och just då skulle de förmodligen låta »bring it on/bring it on/bring it to the crack of dawn«.

Presscentret, 17.00
Mélanie Aigle, International Press Officer: Du tar buss 19, hållplatsen finns på gatan där borta.
   Jag: Gatan där borta?
   Melanie: Nej, där borta.
   Jag: OK.
   Melanie: Och så åker du mot Cleunay, kliver av vid Ferdinand de Lesspes. Det kostar en euro.
   Jag: Lugna puckar.
   Trettio minuter senare lyckas jag lokalisera rätt busskur. Väl där dyker dock en buss upp som på beställning.
   Station Ferdinand de Lesspes ligger mitt i en förort. En förort som verkar helt övergiven; alla affärer är stängda, husen är nedsläckta och tysta. Tack och lov för några franska rockers som jag kan smyga efter, annars hade jag nog fortfarande irrat runt där och känt mig som den siste mohikanen i ett miljonprogram på månen.

L’Antipode, 17.50
Väl inne i den bunker där några av kvällens begivenheter kommer att äga rum känner jag mig vid så gott mod att jag stegar fram till baren. Efter att ha blivit serverad en lång harang i stället för en stor stark vänder jag riktning och sätter kurs mot ett växlingsbås istället. Snart har jag några låtsaspengar i näven och kan få min dricka – ett bisarrt system som praktiseras på vissa utskänkningsställen under Trans. Men här hoppar inga halta löss för det, ty av publikrörelserna att döma är det dags för Sheffields nya stoltheter, analogsynth-trion Fat Truckers, att vrida fram några svängiga bitar. Jag tar plats bland fyrahundra andra själar i en sal och njuter av dova, knarrande Moogs och Korgs. Tänk The Normal efter fjorton pints Guinness. Med en alldeles för professionell mimuppvisning på köpet.

L’Antipode, 18.34
Fat Truckers har gått av. DJ:n lägger på »House of Jealous Lovers«.

L’Antipode, 19.15
In från höger: Gold Chains! Han stegar fram till laptopen, klickar igång musiken och börjar vanka fram och tillbaka över scenen samtidigt som han rappar med en röst som håller ger Tone Locs en match! Detta gig har alla möjligheter att bli klassiskt! Men! Plötsligt! Han får sällskap på scen av två danserskor! Vad? Pressklipp från Beastie Boys första Englands-turné bankar mot mitt pannben. När kommer go-go-burarna att sänkas ner? Sedan inser jag att allt förmodligen är en kärleksfull blinkning – liksom Gold Chains texter – till playa-mentaliteten men saker och ting blir inte mycket bättre av det. Varje giftig rad som tjejerna lägger följs snart av att de gnider sig mot varandra. Och även om det är ironiskt sex är det lik förbannat sex och här gick jag och trodde att jag lyssnade på musik som inte behövde ta till sådana knep.

Buss 19, 20.22
Träffar Michael igen. Han berättar att han och några kompisar varit på utflykt under dagen, åkt tåg till en badort. Jag får känslan av att jag kommer behöva söka läkarvård om jag ska hänga med i hans tempo så jag ursäktar mig och drar tillbaka till Hotel Brest. Men först stannar jag till vid ett bageri och köper proviant.

Hotel de Brest, 22.07
Värmer upp inför kvällens begivenheter genom att kolla på ett telethon som aldrig tar slut och dricka två burkar Kronenbourg veteöl. Nog för att galan drar in miljoner och åter miljoner euro till handikappade barn, men artistuppbådet är under all kritik.

Libreté, 01.45
Mitt TV-val har haft önskad effekt. Jag är laddad upp över öronen. Samma sak kan sägas om de tusen personer som jag delar luft med. Vi väntar alla på belgarna 2ManyDJ’s – representanterna för bastardpopen, en genre som ju återigen stack upp sitt roliga huvud år 2002. Och där är de! Tror jag! Det är lite svårt att avgöra, men två killar står böjda över två skivspelare där borta i fjärran i alla fall.
   Och: kaos.
   Jag kan bara fånle åt alltihopa. 2ManyDJ’s släpper lös ett set som är en orkan av hits – Daft Punk, New Order, »House of Jealous Lovers«, och så vidare – och hela plåtlådan håller på att explodera. Alla dansar vi, kramar om varandra och älskar varenda sekund. Det är opretentiöst, populistiskt och alldeles, alldeles underbart. Folk stagedivar och flyter sedan omkring på uppsträckta händer. Den enda spelning jag kan jämföra med är Chemical Brothers på Roskilde 1995.

Liberté Haut, 02.10
Som en åsna mellan två hötappar. Men jag väljer ändå att se ESG. Det är ju inte var dag man har chansen att se det bästa avant-funk bandet från Bronx. I över tjugo år har de hållit på och de kan fortfarande få folk att svänga sin komplicerade rumpa. Eller också inte. Efter det att Renee, Valerie, Marie, Chistelle och Nicole spelat sin första låt, sagt »hello Paris« och känts allmänt taffliga funderar jag allvarligt på att kasta mig ner till nedervåningen igen. Sedan händer något och polyrytmiken börjar leva. Och när de gör »UFO« – deras väldigt samplade »hit« – ångrar jag ingenting. En meter framför mig har en kanske tretton år gammal kille i tomteluva en breakdance-uppvisning. Han verkar inte heller missnöjd.

Utanför Liberté, 03.21
För en hel del människor är kvällen definitivt över. Till exempel är utgången blockerad av en sliten man som lagt sig raklång på marken och lutad mot en lyktstolpe står en kille och spyr luft. Själv hade jag ikväll tänkt att stanna uppe till 07.00 och titta på Andrew Weatherhall, men så ställde han in och ensam samt med bristande språkkunskaper känns det inte riktigt läge att träffa nya vänner och festa med dem hela natten. Så återigen hägrar hotellet mitt. Gnolande på »Suicide is Painless« lämnar jag Trans Musicales bakom mig.

Hotel Brest, 03.32
Godnatt.

021208, ombord på ett Air France-ägt flygplan, någonstans över Europa, 16.21
Djävul på högra axeln: Minns du inte trängseln? Röken?
   Ängel på vänstra axeln: Äsch, bara du kommer ihåg att ta med dig vatten in är det lugnt.
   Djävul på högra axeln: Ryggontet? Hur trött du blev?
   Ängel på vänstra axeln: Vatten och energidryck.
   Djävul på högra axeln: »Just when I thought I was out, they pull me back in«?
   Ängel på vänstra axeln: Det var några makalösa konserter du såg, eller hur?
   Djävul på högra axeln: Äh, jag ger upp.
   Ängel på vänstra axeln: Ja, gör det. För vi åker nog tillbaka nästa år!

Original till artikel publicerad i Sonic #10 (2003)