Frågar du mig så svarar jag att det ofta är i korsningen mellan världsrymden och kyldisken som du finner den riktigt intressanta musiken. Ty där – bland sprakande kometer och knakande Crème Fraiche-byttor – håller de ju till; tonkonstnärerna som är mångfacetterade, komplexa, onormala… samtidigt som de är normala. Tonkonstnärerna som är kapabla att kreera gudabenådade och djupt personliga melodier… samtidigt som de i intervjuer och klädedräkt framträder väldigt mänskliga. Tonkonstnärerna som fascinerar, trollbinder och berör dig… samtidigt som du mycket väl kan föreställa dig att de då och då köper ett par liter mellanmjölk.
Stjärnorna av kött och blod.
Missförstå mig emellertid rätt, jag har absolut inget emot de soloartister och band som definierar »ouppnåeliga«: Sun Ra, Madonna under 1990 års »Blonde Ambition World Tour«, Kraftwerk, Missy Elliott, den David Bowie som gjorde »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars« (RCA, 1972), Lady Gaga, etc. Det är bara det att jag faktiskt för det mesta föredrar att låna mina öron till alla som lever och verkar i just korsningen mellan världsrymden och kyldisken.
Ooh, there ain’t no other way baby, I was born this way.
Anna Alexandra Ternheim föddes den 31 maj 1978 i Sollentuna, en kommun belägen drygt två mil nordväst om Stockholms Central. Hennes far hade en stor skivsamling – Leonard Cohen, Neil Young, svensk jazz, svenska folkvisor – som han frikostigt delade med sig av. Redan som liten fann hon därför sitt kall.
Anna: Jag började skriva låtar när jag var tio år gammal, när jag började spela gitarr på kommunala musikskolan. Jag kunde inte lära mig att spela efter noter, men att skriva låtar kom naturligt, det var det jag tyckte var kul.
Det första musikstycket Anna färdigställde var en folkvisa – på svenska – som handlade om ett berg. På den följde sedan bit efter bit i samma tradition; ett komponerande som fortsatte mer eller mindre oförändrat ända tills Anna i mitten av nittiotalet flyttade till Atlanta, Georgia för ett utbytesår. Då och där övergick hon nämligen till att sjunga på engelska, då och där bildade hon även sitt första band; Sova. I det stora hela får väl Sova lov att mest räknas som en kort prolog, vi är dock många som gärna skulle bevistat några av deras uppträdanden.
Men riv så kalenderbladen fram till 2002 – riv dem förbi ett par ytterligare läsår i Lausanne, Schweiz – och vi hittar en Södermalmsboende Anna som är extraanställd receptionist på designbyrån Stockholm Design Lab.
En händelse som ser ut som en liten tanke.
Stockholm Design Lab ansvarade nämligen vid denna tidpunkt bland annat för grafiken till SVT-programmet »Studio Pop« och »Studio Pop« var i sin tur på jakt efter folk som kunde sitta i deras panel och tycka till… glödlampor tändes, hjul sattes i rullning.
Anna: Alla som jobbade där visste att det var musik jag ville syssla med, jag hade en replokal i deras källare där jag höll till om kvällarna och så. Så de tog kontakt med »Studio Pop« och sa »Vi har en tjej som…«. Så jag träffade [programledaren] Per Sinding-Larsen och [redaktören] Jan Gradvall för att provfilma till den där panelen och det gick inte alls bra. [skratt] Men när jag var där på SVT så lämnade jag över en demo till Per och det ledde till ett inslag i »Studio Pop«.
Inslaget sändes den 13 november 2002.
Anna: Det var ett break innan breaket, så att säga. Det gav mig en spelning i Katrineholm, på Restaurant Picasso. Det giget blev avbrutet av ett MC-gäng som stormade in och välte PA:t. Jag stod där och sjöng mina stillsamma små visor medan det drogs vapen och var världens jävla kaos. Vi i bandet tog vårt gage och stack därifrån.
Mindre ambitiösa människor – människor utan glöd, utan driv – hade nog gett upp någonstans här. Musikhistoriens diken är ju en gång fulla av bortkastade drömmar, övergivna hopp, försuttna chanser, dammiga instrument. Istället: den ständiga undran om vad som kunde varit.
För Anna existerade däremot inte ens tanken på att blotta strupen, att erkänna sig besegrad av en trög bransch och en försiktig publik. Istället: gitarren i knät, rösten fylld med känslor och framåt marsch efter egen trumma.
Anna: Jag började skicka demos till skivbolag och radio när jag var 16, 17. Jag ingick inte i några kretsar – jag har ingen musikbakgrund, gick inget musikgymnasium – så jag gick ofta runt och tänkte »fan, hur tar man sig in?«. Jag fick de mest märkliga råd från skivbolagsmänniskor, råd som mer fick mig att tappa tron på den världen. Så jag lånade pengar och samlade ihop ett gäng musiker som jag hade träffat genom att spela på ställen runt om i Stockholm och tillsammans drog vi till ett sågverk på Näsudden på Gotland och spelade in större delen av vad som skulle komma att bli »Somebody Outside«, min debutskiva.
»Somebody Outside« gavs sedan ut på Universal, 29 september 2004 såg den dagens ljus.
Och vad som förut varit blott glödlampor och hjul förvandlades till ett väl mottaget konstnärskap, till en framgångsrik karriär.
Onsdagen den 14 september, 2011. I ett konferensrum på Universal Music AB:s huvudkontor har jag nyss lyssnat igenom »The Night Visitor«, Anna Ternheims fjärde fullängdare, för första gången. Framför mig på det bisarrt låga bordet står en flaska Ramlösa och ligger ett anteckningsblock; Ramlösan är knappt rörd medan anteckningsblocket är fyllt av nya, positiva utrop. »Lysande, väl integrerade arrangemang«, står där exempelvis. »Många fina och spännande melodier. Briljant gitarrspel och sång. Tidlös! Både engelsk och amerikansk; Nick Drake, Joni Mitchells »Blue« och Emmylou Harris. Plus att ’Bow Your Head’ påminner lite om [folk/jazz/electronica-trion] Tape. En utveckling på alla sätt och vis!«
Anna: Mina tre första skivor hänger på något märkligt sätt ihop trots att de låter olika. Det beror nog på att de kom med två års mellanrum och att de gjordes ihop med människor som jag lärt känna under ganska lång tid. Men den här gången har de inte funnits runt omkring mig. Så att göra »The Night Visitor« kändes som att göra en förstaskiva igen. Det var en befriande känsla. Den kändes väldigt enkel att göra.
Steg ett till vad som skulle komma att bli »The Night Visitor« togs sommaren 2010; då, i sin nya hemstad New York, inledde Anna arbetet med att ge alla sina melodi- och textidéer en tydlig form.
Anna: Just det kan vara en ganska frustrerande. Under väldigt lång tid så bara växer mina skivor åt alla möjliga håll; jag samlar massvis av små låtskisser i datorn och på papper. Jobbet är att få ihop allt det.
Steg två togs sedan ett par månader senare, i oktober. Under arbetet med sammanställningen av fragmenten insåg Anna att hon ville jobba sida vid sida med ytterligare en gitarrist. Entré: New York-bon Matt Sweeney. Matt la lite gitarr på »Leaving on a Mayday« (Universal, 2008), den Björn Yttling-producerade föregångaren till »The Night Visitor«, men blev nu en än viktigare sparringpartner.
Anna: Han är en nyfiken musiker och han är rolig att jobba med. Han är involverad i väldigt många projekt. Jag bad honom om gitarrlektioner och hjälp att arra mina låtarna för två gitarrer. Jag hade ingen klar bild exakt av vad som skulle hända när vi började spela ihop, men jag hade en känsla av att han skulle bringa klarhet. Och han förstod precis vad jag höll på med och tyckte väldigt mycket om det och mitt sätt att spela.
Scenen var lagd för steg tre.
På 1315 Adams St. i Nashville, Tennessee ligger The Butcher Shoppe, en anrik inspelningsstudio där bland annat delar av Johnny Cashs »American«-svit har mixats. I februari i år flög Anna och Matt dit för att under överseende av producenten Dave Ferguson och tillsammans med instrumentalister som Cowboy Jack Clement (gitarr), Tim O’Brien (violin), Ronnie McCoury (mandolin) och Kenny Malone (trummor) färdigställa »The Night Visitor«. Arton i princip problemfria och synnerligen kreativa dagar tog det, därefter hade världen begåvats med ännu ett fantastiskt Anna Ternheim-album.
Frågar du mig så sammanfattar jag med påståendet att »The Night Visitor« är ett album för alla som kommit i kontakt med Anna Ternheims namn. Gamla fans, nya fans, folk som lever i villfarelsen att hon är en singer-songwriter-kvinna i mängden; alla borde testa det.
Tonkonsterna som fyller det är nämligen också djupt intima, poetiskt explicita och bergfast lyriska… samtidigt som de minner om samtal du haft med din bästa vän.
Precis som det anstår ett alster skapat av en musiker som befinner sig i korsningen mellan världsrymden och kyldisken.
Original till artikel ursprungligen publicerad i Rocky, 2011.