En del människor vill ha sin musik len, sofistikerad. De söker melodier lika strömlinjeformade som chassiet på en Jaguar D-Type, lyrik vars ord förstrött blickar ut över franska Rivieran. De anser att samtliga instrument ska stämmas efter tonarten »porlande rosévin«-dur och att sångröster bör svepa in tillvaron i en behaglig Karl Lagerfeld-dimma.
Inget fel med det.
Personligen vill jag emellertid ha min musik skrovlig, skev. När texter och toner skaver som rämnande isblock är jag som mest nöjd. När låtar uppvisar fler lager än bara ytan sluter jag dem tätt till mitt hjärta. När skönhet och svärta tillåts existera sida vid sida höjer jag volymen.

J. Tillman föddes 1981 som Joshua Tillman. Hans uppväxt ägde rum i Rockville, Maryland – motto; »Founded Upon a Rock« – och präglades av kyrkan, religiositet. I tonåren hittade han dock egna vägvisare, egna idoler; Doc Watson och Pete Seeger. En vän till hans föräldrar gav honom några skivor med dessa två singer-songwriters och Tillman föll direkt. Särskilt Seegers traditionella folk gjorde stort intryck, den visade honom möjligheterna som bor i en gitarr och i en röst.
Omkring millennieskiftet packade Tillman väskorna och flyttade till New York för att läsa på college. Efter ej slutförda studier styrdes sedan hans steg mot Seattle, en karriär som snickare, blodgivare och frilansskribent tog vid. Men i Seattle, hösten 2004, gjorde Tillman också bekantskap med Eric Fisher; en man mest känd som kompmusiker bakom indietrubaduren Damien Jurado. Tillsammans spelade de in fullängdaren »I Will Return«, Tillmans solodebut. Sparsmakad akustisk gitarr och djup röst. Det första stapplande steget.
Fem år senare sitter Tillman i ett rum beläget långt ovanför konsertlokalen Debaser Medis scen och pratar med mig.
– Kamp eller friktion är den främsta katalysatorn för mycket av den bästa amerikanska musiken, musik som hiphop och blues… Jag tror att det beror på att kamp för upp de otrevligaste delarna av den mänskliga upplevelsen till ytan och det gör i förlängningen den bästa musiken.
Vi förstår varandra.

Tillmans diskografi bär tydliga spår av denna kamp. På »I Will Return« följde en mängd album i rask takt: »Long May You Run, J. Tillman« (2006), »Minor Works« (2006), »Cancer And Delerium« (2007) och »Vacilando Territory Blues« (2009). Samtliga mer eller mindre ojämna, de hyser både briljant och mindre lyckat material.
14 september i år föll dock allt på plats; förväntningar infriades, en ständigt uppåtgående kurva nådde sin högsta topp. 14 september i år släpptes »Year In The Kingdom«, Tillmans hittills bästa alster.

Låt »Year In The Kingdom« strömma ur dina högtalare och du förflyttas, svävar bort i tanken. Första anhalten på din inre resa; ett hus i norra Seattle. Grova, vita träväggar, lågt skiffertak, sifferkombinationen 14002 uppsatt till höger om den slitna dörren. Kliv in över yttertröskeln och du möts av instrument; ett upprätt piano tronar längs den ena djupröda väggen, ett nedmonterat trumset gör det sällskap. Plocka en öl ur den närbelägna kylen, slå dig ner på parkettgolvet.
Du befinner dig i VU.Recordings, producenten Kory Kruckenbergs studio. Här tog »Year In The Kingdom« form, här gavs den sitt ljud.
– Vanligtvis när jag jobbar med Kory påtvingar jag honom en hel del regler: »Vi får bara använda en mikrofon«, »Vi måste ställa mikrofonen två meter bort från mig«. Men när vi spelade in »Year In The Kingdom« sa jag bara »gör vad du måste göra för att få den att låta bra«. Jag ville fokusera helt på mitt musicerande. Jag ville att skivan skulle låta ärlig.

Allt eftersom »Year In The Kingdom« snurrar vidare färdas du dock längre och längre bort från gemytet i VU.Recordings. Du upptäcker att mörka stämningar lurar bland dess ofta vackra toner, du kommer i kontakt med sprickor i fasaden. Som i »There Is No Good In Me«, där Tillman kombinerar spröda stränginstrument med textrader minnande om Gamla Testamentet; »I have watched the father spare the ram/Throw his son upon the flames«… och detta når crescendo i en storm av stråkar, körer och gnisslande metall. Som i »Though I Have Wronged You«, där Nick Drake-aktiga melodier krockar med rent falskspel. Som i alla de låtar vilka innehåller dulcimer.
Var hittade du dulcimern?
– Hemma hos Robin, Robin [Pecknold] från Fleet Foxes. Han hade köpt en men ingen använde den, den bara låg där. Så jag började spela på den och blev kär. Det är ett så coolt instrument; det är ett slags percussioninstrument eftersom man spelar det med små klubbor, men det låter som en harpa. Plus att när du spelar på den så kommer en mängd subharmoniska frekvenser fram, en mängd dissonanta toner. Du hör dem om du lyssnar noga på »Year In The Kingdom«, de låter lite läskiga, kusliga.
– Jag vet inte alls hur man spelar dulcimer, egentligen. Men jag tror att mycket av den bästa popmusiken också har att göra med begränsningar. Typ, om jag vore en virtuos gitarr- eller dulcimerspelare skulle min musik förmodligen vara ostigare. Jag omfamnar mina begränsningar, jag litar på dem.
Där har vi friktionen igen.
– Ja, absolut. Definitivt.

Uppmärksamma läsare noterar orden »Fleet Foxes« ovan. Sedan maj 2008 är Tillman en sjungande och trummande del av denna synnerligen framgångsrika Beach Boys-möter-trettiotalets-USA-kombo. Han lärde känna gruppens medlemmar i virvlet som är Seattles musikscen, när Fleet Foxes så behövde fylla ut sin livesättning var deras val lätt.
Att Tillmans solokarriär fått sig en rejäl skjuts av denna koppling är obestridligt, samtidigt välförtjänt. De som älskar fullängdaren »Fleet Foxes« lär inte känna besvikelse över »Year In The Kingdom«; även om skivorna inte är hundraprocentigt lika vad gäller melodi och lyrik delar de ändå samma känsla, samma slitningar. Dessutom medverkar Casey Wescott, Fleet Foxes keyboardist, på »Year In The Kingdom«.
Fleet Foxes framgångar har dessutom inneburit att Tillman kunnat lämna ströjobben bakom sig, numera är han musiker på heltid. Som en konsekvens har sättet han komponerar på förskjutits en aning.
– Jag skriver mycket när jag är ute och turnerar. När jag är på turné så sover jag inte, jag äter inte, jag är hela tiden i rörelse. Det gör att materialet jag skriver då blir kraftfullt. När jag är hemma i skriver jag bara mjäkiga ballader, ballader som jag aldrig spelar in.
Och med det nås vår intervju vägs ände. Vi skakar hand och säger adjö, det är dags för Tillman att göra sig redo för sitt kommande uppträdande.

– Välkomna till »High School Musical«! Jag är Zac Efron. Jag har blivit lite äldre, det beror på allt kokain jag tog när jag var med i »Mickey Mouse Club«.
Sättet Tillman hälsar Debaser Medis publik på går till något slags historia. Vad som på detta uttalande följer är en urladdning; Tillman med band – brorsan Zach Tillman (bas), Jason Merculief (trummor), Colin Wolberg (gitarr) och Bill Patton.(pedal steel) – är oändligt mer rockig än Tillman på CD. Cymbaler bankas, gitarrsolon improviseras, rytmer driver. »Allt ges drag av Neil Youngs ’Ohio’« plitar jag ner i mitt anteckningsblock. »Lysande konsert.«
Den församlade publiken runt omkring mig är lika entusiastisk. Isblock rämnar, lager uppvisas, skönhet och svärta tillåts existera sida vid sida och de applåderar vilt, ropar ut sitt bifall.
Inget fel med det.

Artikel ursprungligen publicerad i Rocky, 2009.