in Artikel

Artikel: John Davis

”Title track recorded in a chambre de bonne in Paris France spring 92. Others recorded various homes in Cambridge MA, Providence RI ‘90 – ‘94. Mastered to cassette w/ kind help of Lou Barlow at his house.” – Pure Night (Shrimper)

”All songs were improvised october the 4th 1994 onto a one track reel in San Dimas by both John Davis + Dennis Callaci. Cover art by Theo Davis. Sequencing performed by the faultless Bob Durkee.” – Room For Space (Shrimper)

”Made at home, Cambridge, MA. (…) Drawings by Eric Davis.” – Leave Home (The Communion Label)

”Lou Barlow and John Davis. 14 songs in 22 minutes. Written arranged and performed 50/50 – – Recorded in John’s room on mondays and tuesdays 8:30 am – – 4 pm.” – Take a Look Inside the Folk Implosion (The Communion Label)
   – Samlade linernotes från John Davis digra produktion

Varje gång jag hör John Davis soloskivor får jag känslan att han framför sina låtar med ögonen stängda. Att han sitter där, i sitt hus i Cambridge, lutad över sin akustiska gitarr, och sjunger och spelar blundande. Jag får också visioner av nattliga viktorianska hus, ensamma lyktstolpar, tända kandelabrar, trägolv och dioder som lyser röda för att indikera att fyrakanalaren nu spelar in – varje gång jag hör John Davis ser jag bilder, filmer bakom slutna ögonlock och jag älskar honom för det.
   Varje gång jag hör John Davis soloskivor ryser jag över hela kroppen. Att höra honom med en röst lika långt fram i ljudbilden som Stina Nordenstrands på Memories of a Colour, sjunga om brustna hjärtan, ensamhet och kärlek, är en intensiv upplevelse som känns som att tjuvläsa någons dagbok, som att få höra alltför personliga hemligheter berättade i förtroende efter alltför många glas och alltför många timmar sedan klockan åtta. Sådana hemligheter man undrar om det var så klokt av berättaren att dela med sig av, och kommer han/hon inte att tycka väldigt illa om sig själv i morgon just för att han/hon delade med sig? Och ville jag egentligen höra dem?
   Ackompanjemanget på de skivorna är i lika stor saknad av skyddsnät. För det mesta är det John och en akustisk gitarr. Ibland är det John och en blippande synt. Ibland är det John, en akustisk gitarr och trummor. Ibland allt på en gång. Ibland acapella. Aldrig något som man ställer sig likgiltig inför. Aldrig något som går in genom ena örat och kommer ut genom det andra. Musik som tvingar en att sluta med vad man än håller på med. Musik som kräver ens uppmärksamhet. Uneasy listening.
   Alla Joni Mitchell- och Nick Drake-fans som undrar hur deras idolers arv förvaltas av dagens artister borde lyssna på hans soloskivor. Slå upp sidan ett i John Davis dagbok. Börja läs.
   Låt oss börja vår artikel här. John solo. Som ni snart kommer att märka finns det mer till fenomenet John Davis, men det här är en bra utgångspunkt. Så: när började han tillexempel komponera sina sånger? Hans första officiella kassett titulerad Stars & Songs kom ut på Shrimper 1989. Då var John 19. Vad jag först frågade när jag tillslut nådde honom via email var om han alltid komponerat sånger och hur han bär sig åt.
   JOHN DAVIS: Jag hörde några skivor (Sentridoh, Frogs, Daniel Johnston) mot slutet av high school som visade mig att jag inte behövde vänta på att vara med i ett band för att skriva och spela sånger och det ledde till inspelningarna du hör på Stars & Songs. Jag har alltid lutat mer åt att skriva snarare än att spela andra människors sånger ända sedan jag började spela gitarr när jag var elva. Jag drogs också till akustisk musik eftersom jag lärde mig spela på det sättet och för att vi hade sådana skivor i mitt barndomshem, så att börja spela och skriva och spela akustisk musik var ganska naturligt. Jag hade som trummis trashat Misfit- och Minor Threat-låtar tillsammans med mina vänner, och jag har också spelat trummor i skolans jazzband, så det var ganska tillfredställande att finna ett eget utlopp för att utöva den sortens musik.
   De första sångerna jag spelade in spelade jag in någon gång 1989. Jag minns att jag kände mig riktigt mäktig så fort jag spelade upp resultatet, jag tänkte: ”jag kan göra det här!” Men jag tror att om jag hörde det där bandet idag så skulle jag inte förstå varför jag tänkte så då! Sången var praktiskt taget ohörbar, och det det gick skamligt lätt att härleda det till Sentridoh. Jag var stolt nog över det till att jag skicka ett band till Lou Barlow, det var så vi möttes, jag minns att på den tiden var han ganska förvånad över att få ett faktiskt beundrarbrev. Han sa åt mig att sjunga högre, vi fortsatte att utbyta band och brev ett tag efter det, och mötet personligen när han flyttade till Boston ett par år senare. Den första sången jag skrev som släpptes var The Countryside and the Second Sun. Jag ”släppte” min första kassett titulerad There’s Stars in You 1990 i en lokal skivaffär. Jag gjorde tio kopior. Jag följde upp den med en kassett jag kallade Songs of the Trains and Rivers, släppt på liknande sätt i samma affär ‘91. Jag hade ett rätt annorlunda sätt att skriva låtar på då från det sätt jag utvecklat nu. Det var ett mycket snabbare och mer spontant sätt. Jag brukade slå upp en notbok, ställa en brevpress på den för att hålla den öppen och hitta på sånger med den som utgångspunkt, spela in låtarna medan jag höll på utan att gå tillbaka för att ändra. Senare gick jag igenom det inspelade och plockade ut två eller tre bra sånger eller fragment. Jag var särskilt inne på att jobba på det sättet på andra sidan av bandet. Jag började ana av de mer öppet-slut-spoken-word grejorna att något speciellt var på gång. Tiden gick och jag blev mer intresserad av det traditionella sättet att skriva låtar på, i och med att jag lärde mig att spela gitarr bättre och lärde mig att använda en fyrakanalare, men det är en annan period. Jag följer fortfarande samma grundmetod att skriva texter och musik separat och sen föra ihop dem, jag tar bara längre tid på mig nu.
   SOUND OF SUBURBIA: Berätta lite om ditt hus i Cambridge. Hur ser det ut? Bor du fortfarande där? Jag menar – du har spelat in mycket där, tror du att utseendet spelat någon roll för din musik? Till exempel på Leave Home?
   JD: Jag spelade in de elektriska grundspåren i min gamla lägenhet, där vi också gjorde Folk Implosion-plattan. Det var mycket enklare att spela in där eftersom det var en tvåvånigslägenhet och mitt rum var på övervåningen bredvid vinden, så vi hade en kudde mellan oss och grannarna. Jag kan bara göra akustiska grejor i mitt nuvarande hus, som är en tegellägenhet med fler grannar. Större delen av Leave Home gjorde jag här i vardagsrummet. Det är ett stort ställe, men på en bullrig gata så jag var rädd för att det skulle komma med på bandet hela tiden. Sen så började jag spela in i badrummet på grund av reverbet kaklet gav och för bättre isolation från gatljuden – jag gjorde Roadcone-sjutummaren (Splitsjua med Sandra Bell. Red.) där och den här veckan har jag jobbat på lite fyrakanalsmaterial för min nästa skiva där inne. Jag tror inte utseendet på lägenheten har så mycket med saken att göra mer än att jag bor där och dekorerar den på ett speciellt sätt. På det sättet spelar det ingen roll hur många gånger jag flyttar eftersom det alltid kommer att vara dekorerat på samma sätt och därför ha samma känsla som där de andra hemmagjorda sakerna var gjorda.

”‘I was seriously afraid,’ admits John.
   ’I thought it was going to ruin our lives, initially,’ adds Lou. ‘I thought ‘Natural One’ could seriously screw up this whole slow-building process that I rely on as a musician and as a human being. I was really wary of the psychic implications of that. If it does turn out that nothing I ever do for the rest of my life goes into the Top 30, that’s fine’”

    – John Davis och Lou Barlow talar om för NME’s John Mulvey hur det kändes att få en Topp 30 hit. (NME 18 maj 1996)

När jag började planera den här intevjun någon gång förra året var jag helt inställd på att (mot bättre vetande) skriva ännu en varför-varför-varför-är-inte-denne-man-dyrkad-som-en-gud?-artikel. Sen går John Davis, som medlem i the Folk Implosion, och får en topp trettio hit med låten Natural One från toppensoundtracket till toppenfilmen Kids. Och helt plötsligt dyker orden John och Davis upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Dock alltid i sällskap med orden Lou och Barlow. Som förstås är medlem numero två i the Folk Implosion. Tyvärr skrevs Lou Barlow alltid oftare än John Davis. Så när John släpper sin nästa soloplatta lär den återigen bara tas i mot med öppen famn av de som redan bordat nattåget (konduktör: Bob Durkee). Medan Sebadoh, i och med Harmacy, kanske kan rida på någon slags våg. Det lär vi snart bli varse. Orättvist men förståligt. Hoppas kan man ju alltid. Men jag går i förväg. Vi tar väl the Folk Implosions historia från början? Fast innan vi gör det, låt mig klargöra en del saker. Folk Implosions första skiva heter Take a Look Inside the Folk Implosion och gavs ut av the Communion Label. Några av låtarna på den skivan tillsammans med alla låtarna på den av Drunken Fish utgivna sjutummaren Walk Thru this World with the Folk Implosion gavs dock först ut, på kassetter, på Dylan och Lisa Prick Decays skotska superindiebolag Chocolate Monk Tapes. Så, med det, tillbaka till John. Folk Implosions historia, tack.
   JD: Ja, jag har ju redan berättat om hur vi möttes. Vi gjorde en show tillsammans i Providence, ett slags Shrimper-showcase, och efter den blev vi erbjudna ännu en spelning. Det slutade med att vi beslöt oss för att skriva nya låtar till den spelningen, och det gick ganska snabbt. De första låtarna vi skrev blev senare Deluxx (Deluxx=Bob Fay och Mark Paretta. Red.) Folk Implosion låtar – Whole Hog, Oven Mitt, No Matter Who you Are, Reasons I’m in Prison, Background Graveyard (jag vet att de flesta av dessa låtar inte är släppta ännu). Lou var verkligen inne på rum-soundet vi hade på gång med fyrakanalaren i mitt hus. Han kom till mig kl 8:30 varje morgon med sin fyrakanalare i en ryggsäck, redo att börja. Det verkade som om vi snubblat på något vi inte kunde uppnå var och en på egen hand. Vi bara fortsatte tills vi i praktiken hade alla låtar på Take a Look Inside the Folk Implosion klara, innan vi sa, hej, låt oss bilda ett band och släppa en skiva.
   SOS: Spelar ni fortfarande in så?
   JD: Som jag sa så kan vi inte spela in elektriskt i mitt hus längre, så vi har inte sådana sessioner längre. Plus att vi har i princip avslutat vår fyrakanals fas och blivit riktigt hemmastadda i studios. Så det är ett val lika mycket som en nödvändighet.
   SOS: Berätta hur en typisk Folk Implosion, Johns rum, 8:30 -16:00 måndag, tisdag session gick till.
   JD: De brukade gå till så att Lou ringde på väldigt tidigt, han kom alltid via taxi, med sin fyrakanalare och mikrofon i sin ryggsäck och så satte vi upp dem i mitt rum, som var stort nog för ett trumset, förstärkare, osv, och sedan började vi rocka så snart mina grannar på nedervåningen gick hemifrån för att jobba. Sedan packade vi ihop allt när grannarna kom hem från jobbet. Vi tog aldrig lunchpauser. Vi lyssnade på materialet i slutet av dagen och klappade oss själva på ryggen. Vid den här tidpunkten var vi som små barn, vi hade vår träkoja (allt man kunde se från fönstret var träd) och vi tyckte att vi hade den coolaste trädkojan i världen. Vi var ganska nöjda med oss själva, och allt verkade komma väldigt lätt. (Som ett exempel på spelglädjen vid den här tiden kan nämnas Walk Thru this World with the Folk Implosion som tydligt visar hur kul Lou och John måste ha haft under inspelningarnas gång. Red.) Vi känner fortfarande så för vår första skiva – det är därför vi inte vill göra fler fyrakanals grejor. Vi kände att vi spikade det soundet första gången vi försökte och när vi försökte fortsätta göra saker i den ådran kände vi det som vi nått en återvändsgränd, att fortsätta vore som att försöka fånga något som redan hörde till det förflutna. So we moved on…

”‘There’s very few people I know who didn’t have childhoods like that…’ claims Lou. ‘Well I didn’t really, and John didn’t, but John and I are probably the two people most removed from the scenes the movie portrayed.’
   ’A lot of friends of mine have walked out on the movie,’ admits John. ‘They think it’s a piece of shit. But we saw ourselves as trying to bring out some of the emotion in the movie, or add some of the emotion that was repressed.’”

    – Lou och John fortsätter prata med John Mulvey (NME,18 maj,1996)

So we moved on. Movin’ on up. Visst gjorde de. Det är här Larry Clark och Harmony Korines skatande-hård-ungdom-på-glid-i-New York-film Kids kommer in i bilden. Manusförfattaren och Sebadohfanet Korine brukade hänga med/på Lou och påstå att han hade en film på gång som skulle göra alla livrädda. Så när han fick chansen till att göra sin film, tog den, och gjorde alla livrädda fick Lou och John göra soundtracket. Folk Implosion som innan detta mest lät som kvintessensen av Swell Maps började helt plötsligt groova – använda hip-hop rytmer! Mindre chocker har man ju fått. Jag som håller Take a Look Inside the Folk Implosion som en av nittiotalets bästa plattor visste först inte hur jag skulle förhålla mig. Men efter ännu en genomlyssning var jag såld och studsade glatt omkring i rummet och spelade luft-turntables. Hip-hop-rytmer förresten. Vi talar här om en rätt speciell typ av vit funk. Eller rättare sagt – vi talar om Silver Apples. Det är rätt passande. När Lou Barlow och John Davis ger sig på funken gör de det från ett vitt konstskoleperspektiv. Vilket gör det trovärdigt. Istället för att sampla James Browns Funky Drummer och rappa något i stil med ”Born and raised in the ghetto” när man inte är det (se Young Suburban Terrorists i Public Enemy videon till Give it Up för ett exempel) – vilket alltför många gör – så uppdaterar de Silver Apples Program och sjunger lent ”Nothing’s gonna stop the flow” över det. Så det är heller inget new-wave-Judgement-Night vi har att göra med här heller utan något fräscht.
   SOS: Var rytmerna i Kids något som kom sig av filmen eller var de ett resultat av den riktning ni jobbade i på den tiden?
   JD: Hip-hop-riktningen var delvis inspirerad av filmen men jag minns att Lou runt den tiden sa ”I want to record a rap song so badly I can feel it.”
   SOS: Hur många sånger komponerade ni speciellt för soundtracket?
   JD: De mer lo-fi sångerna på soundtracket, sången som spelas medan de rånar mataffären; Jenny’s Theme, var inte skriven speciellt för filmen, utan härstammar från fyrakanals-sessionerna i mitt hus jag nämnt tidigare, när vi började upptäcka begränsningarna med det formatet. Vi visste inte om vi ville använda dem på nästa skiva så vi skickade kassetter till filmfolket för att se om de ville använda dem som instrumentallåtar. Jag är rätt stolt över hur Jenny’s Theme passar in. Alla studiolåtar på soundtracket skrevs speciellt för filmen. Vi visste inte riktigt vad i helvete vi höll på med när vi gick in i studion – vi pratade om det en massa men allt vi hade konkret var en del samplingar och trum- och basbiten till Crash. Wally (Gagnell, producent. Red.) var där för att lära oss hur man använder samplingar och synthar. Allt hände chockerande snabbt, vi skrev och spelade in hela klabbet på tio dagar, Natural One tog något i stil med sex timmar. Återigen var allt kul och vi vart ganska angenämt förvånade över hur vi hade börjat låta. Vi visste redan från början att något ”stort” var på gång, jag kommer ihåg att jag sa att Natural One lät som något som skulle kunna spelas under ett slutspel i basket. And lo and behold, it was played as the kick off of the pre game show for a big football playoff game last year. En del av en genre av ”Natural One-observationer” Lou och jag samlar på. Den mest hotfulla/overkliga händelsen var karaoke versionen av Natural One som just har släppts. Vi gjorde den på en spelning i London och det var kul.
   SOS: Exakt hur komponerade ni låtarna på soundtracket?
   JD: Vi skrev soundtracket på ungefär samma sätt som vi skrev Take a Look Inside the Folk Implosion – vi startade med bas och trummor och sedan skrev vi resten därifrån. Fast ibland spelade jag trummor till en sampling och sen la Lou till bas. Jag tror att groove-aspekten är något som växte fram ganska naturligt ur det faktum att vi alltid börjar med bas och trummor när vi skriver sånger. En rolig historia jag kommer att tänka på är hur vi skrev Natural One. Den var från början en instrumentallåt för filmen som inte användes. Efter det att soundtracket var slutfört beslutade vi att lägga till sång på den, exklusivt för skivan – fyra eller fem månader efter det att vi gjort grunden. Jag la till gitarren och Lou la på sången och lo and behold! en ny sång helt och hållet. Som att laga till rester.
   SOS: Är du en rik man nu?
   JD: Soundtracket har inte gjort oss rika ännu. Summan vi fick för filmen var väldigt låg eftersom vid tidpunkten som vi skrev på kontraktet hade filmen ännu inte sålts till Miramax. Jag är inte säker på hur mycket vi kommer att få för soundtracket, pengarna har inte kommit in ännu. Jag jobbar fortfarande men förmodligen kommer jag inte att behöva göra det om sex månader. Men jag kommer inte att befinna mig i en swimmingpool. Skivan har relativt låga försäljningssiffror för en topp trettio-singel, till stor del beroende på att det var ett soundtrack till en film som inte fanns uppe på biograferna så länge.
   SOS: Så vad händer härnäst med the Folk Implosion?
   JD: Den här månaden (Alltså maj, satans pressläggningstid. Red.) kommer vi att avsluta vår nästa skiva, om Gud vill, som vi har arbetat med sedan förra juli. Det är en mycket mer metodisk process än de första två till stor del beroende på den omtumlande händelsen att få en hit. Den kommer att komma ut på Communion. Den befinner sig någonstans mellan Take a Look Inside… och Kids.
   SOS: Berätta lite om Palm of my Hand-skivan.
   JD: Palm of my Hand var meningen att summera upp perioden av fyrakanalsgrejor som vi gjorde efter Take a Look… och innan Kids och som vi hade sparat för en ny skiva. Allteftersom vi jobbade på nytt material i studion så insåg vi att Palm of my Hand/Mood Swing (sjuan) passade bättre med the Electric Idiot-ep:n som en dokumentation av en period av aggro-rock än material för nästa skiva. Vi tyckte att den tiden skulle dokumenteras så vi släppte dem tillsammans på ett låg-profil-sätt.

”Side projects are everywhere”
    – Grifters Newsletter juni 1996

SOS: Låt oss nu prata om ditt samarbete med Dennis Callaci. Hur kom det sig?
   JD: Vi bara satte oss ner och spelade in tillsammans för skojs skull första gången jag besökte honom. Vi spelade upp vad vi spelat in lite senare och sa till varandra ”Hey, låt oss släppa det här, det här är bra!” Så här i efterhand så tycker jag att det var bra att göra det där tillsammans eftersom Paste (Dennis soloprojekt. Red.) och mina sologrejor har mycket gemensamt, redan innan vi ens träffades. Det är ganska vackert att göra musik med vänner och spendera tid med dem på ett helt nytt plan.
   SOS: Kan vi vänta oss något mer från er tillsammans?
   JD: Jag skulle älska att göra en till skiva, men jag vet inte när. Vi spelade några av de sångerna tillsammans live nyss och förhoppningsvis kommer vi att göra det igen om Refrigerator gör slag i saken och kommer till östra Amerika för att turnera med Yo La Tengo och mig.
   SOS: Var du någonsin en Palace Brother? Jag har hört vissa rykten att du spelade med mr Oldham för ett par år sedan.
   JD: Jag var en Palace Brother i ungefär en termin på college. Will och jag var nära vänner under en tid i skolan, vi brukade gå till biblioteket och lyssna på countryplattor tillsammans, lyssna på Songs our Daddy Taught Us och MC5, och prata om framtiden. Jag spelade gitarr i en version av Palace han hade i Providence innan han återvände till Kentucky och gjorde There is No-One What Will Take Care of You med Slint-pojkarna och min gode vän Paul (Greenlaw) som spelade banjo på den skivan. Den enda utgåvan från den versionen av Palace är en låt på den första Sundowners-singeln Talullah eller något liknande. Jag tyckte att det var jättekul att göra Leonard Cohen-låten The Butcher tillsammans med honom. På något sätt fick jag en massa av hans Hank Williams-skivor men han har min liveskiva med Johnny Cash så det jämnar ut sig.
   SOS: Låt oss gå över till ämnet ”spela live.” Spelar du ofta ute?
   JD: Jag verkar göra en spelning varje månad, jag gör dem oftare nu än förut. Som Franklin Bruno sa: ”Varje gång jag ser dig spela verkar du hata det mindre.” Jag spelade nyss med Deluxx Folk Implosion i London och det var toppen. Först var jag ganska osäker på att spela live, särskilt med tanke på intimiteten och sparsamheten som mitt solomaterial har, men jag har blivit mer van vid det och har nu skrivit sånger som är bättre anpassade för att spela live, så jag är mer intresserad av det nu.
   SOS: Hur gör du när du spelar live? Är det bara du och en akustisk gitarr eller tar du ibland med en trummis och en keyboardist?
   JD: Jag har gjort både akustiska solospelningar och spelningar med en trummis; idealet är att göra både och; solo och elektriskt med en trummis. En keyboardist skulle vara trevligt, men det är inget som är på gång just nu. Jag funderar på att ge mig av på en mini-turné i slutet av året när min nästa solo-skiva kommer ut. Jag tycker det är viktigt för jag tycker att när jag spelar live har jag tillfälle att presentera mitt solo material på ett sätt som gör det mindre distanserat och pretentiöst för människor. On the other hand, live performance can turn ugly and depressing at the drop of a hat, so I’m not in a rush to overextend myself in pursuing it.
   SOS: Vad tycker du om Cambridge? Enligt Franklin Bruno är den bland annat ”as flat as a rail-road spike.”
   JD: Jag gillar staden. Inte alla gör det, vädret är inte det bästa: långa vintrar, heta och fuktiga sommrar efter korta vårar. Många bok- och skivaffärer, studenter, hippy-yuppies, ett föredetta centrum från sextiotalet utvecklat till gallerier, som över hela världen. Det finns massor av fina trädkantade gator och trevliga parker. Det är en väldigt hanterbar stad och du behöver ingen bil vilket passar mig perfekt. Jag växte upp här (Fast han är född i Vermont. Red.) så det är hemma. Det är vad det är. Jag reser nog för att se andra saker.
   SOS: Förresten pluggar du på Harvard?
   JD: Nej jag jobbar där deltid. Jag kallar det ”Schmooze-U.” Jag jobbar i ett bibliotek och katalogiserar manuskript. Det är ett bra jobb på så sätt att det ger mig tid att göra saker med musiken utan att jobba heltid.
   SOS: Så, sista frågan hur ser framtiden ut för John Davis?
   JD: Var beredd på att bli överraskad!

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #2 (1996). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!

Kommentera

Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.