in Artikel

Artikel: Saint Vitus

Ifrågasättande av den rådande världsordningen. Avståndstagande från ängsliga modenycker. Alkoholberoende. Hatets mekanismer. Upptäckten att världen långsamt och systematiskt håller på att mördas. Insikten att helvetet är ens egen hjärna. Livet och döden.
  Vill du veta hur allt det ovanstående låter? Lägg ”Born too late” (SST, 1986), Saint Vitus tredje LP, på skivtallriken.
  ”Born too late” består nämligen av drygt 34 minuter doom i ordets alla rätta bemärkelser. Dess riff och tempon är Black Sabbath-inspirerade och utdragna till bristningsgränsen. Dess lyrik och röster berättar om ett ohälsosamt mörker. Dess allmänna attityd är punkigt kaxig. Dess ljudbild minner om daggvåt granit och varm rök.
  Med andra ord; ”Born too late” är ett fullkomligt mästerverk. Ett inspirerande universum. Ett måste i varje skivsamling. Ett praktfullt exempel på musikens makt.
  Men det är också ett alster som saknar en fullvärdig uppföljare.
  ”Mournful cries” (SST, 1988) och ”V” (SST, 1990) må visserligen nosa runt i dikena till vägen som ”Born too late” trampade upp. ”Die healing” (Hellhound, 1995) må visserligen ha inneburit en skön revansch efter det aningen oinspirerade Christian ”Lord Chritus” Lindersson-samarbetet ”C.O.D.” (Hellhound, 1992). Likväl…
  Nu, i nådens år 2012, är emellertid tre fjärdedelar av det Saint Vitus som skapade ”Born too late” – Scott ”Wino” Weinrich (sång), Dave Chandler (gitarr) och Mark Adams (bas) – samt nytillkomne trummisen Henry Vasquez (Blood of The Sun) aktuella med ”Lillie: F-65”.
  Den första nya Saint Vitus-plattan på sjutton år.
  Är det dessutom en Saint Vitus-platta som verkligen tål att sorteras sida vid sida med »Born too late«?

Port Orchard är en stad belägen i det nordvästra hörnet av delstaten Washington. Enligt 2010 års folkräkning bor där 11 144 själar och enligt cityofportorchard.us bör du uppskatta laxfiske, båt- och friluftsliv samt den amerikanska flottan om du vill trivas där.
  Men förutom detta är Port Orchard även staden som hyser Temple Sound; Tony Reeds (Stone Axe, Mos Generator, HeavyPink) studio/träskjul.
  Och det var i Temple Sound som Saint Vitus spelade in ”Lillie: F-65”.
  – Förarbetet gick till så att jag först skrev alla kompgitarr-delar och sedan spelade jag in dem på skivor som jag skickade till killarna, berättar Dave på telefon. Så alla lärde sig låtarna efter de skivorna och på sina egna håll. När vi sedan träffades i Temple Sound sammanfogade vi de olika delarna till låtar. Det var som att lägga pussel.
  – På ett sätt liknade det arbetssättet som vi hade på åttiotalet. Då brukade jag nämligen ta med mig riff till replokalen som de andra spann vidare på. Allra helst skulle jag jobbat på det sättet nu också, men det går inte eftersom vi numera är spridda över hela landet. Wino och Mark bor i Kalifornien och Henry bor i Texas och jag bor i New Orleans.
Var det lätt att lägga det där pusslet?
  – Ja, absolut. Temple Sound ligger mitt ute i ingenstans, långt ifrån där vi alla bor, så det var inget som distraherade oss; inga vänner som tittade förbi eller så. Allt vi behövde koncentrera oss på var att göra klart skivan.
  – Vi spelade i princip in allt utom sången live. Mycket satte vi direkt.
Hur länge var ni i Temple Sound?
  – Bara ett par dagar. Inspelningen tog typ två eller tre dagar och sedan la vi ner ungefär lika lång tid på att mixa skivan. Vi producerade även allt själva – med Tony som ljudtekniker – så vi slapp det där med en utomstående producent som säger ”ni kan inte göra si, ni kan inte göra så”. Det underlättade.
Detta flyt och denna självsäkerhet tycker jag mig höra på ”Lillie: F-65”. Den fångar ett ögonblick.
  – Wow, tack. Ja, att fånga ett ögonblick var ungefär det vi siktade på när vi gick in i studion.
Vilka andra tankar for igenom era skallar innan ni gick in i studion?
  – Mitt främsta bekymmer när jag skrev ”Lillie: F-65” var att jag ville att den skulle låta fräsch utan att för den sakens skull sakna det klassiska Saint Vitus-soundet. Jag ville inte att någon som varit ett fan av oss i över trettio år skulle lyssna på den och tänka ”åh, den låter inte som dem”. Det hade känts fruktansvärt. Fansen skapade Saint Vitus.

Pausa diktafonen ett tag, ge intervjun respit. Låt oss här besvara frågan i denna artikels inledning; är ”Lillie: F-65” en Saint Vitus-platta som verkligen tål att sorteras sida vid sida med ”Born too late”?
  Ja. Ja, det är den.
  Dave har lyckats konkretisera sina ovan nämnda föresatser. ”Lillie: F-65” balanserar hela tiden stadigt på gränsen mellan framåtblickande och traditionalism.
  Wino är exempelvis lika fantastisk som alltid. När han tar ton med sin omisskännligt glödande stämma och levererar ekologiska domedagsprofetior som ”oily resin/covers the trees/a mold of despair/float away on the breeze” (”The Bleeding Ground”) eller kallsvettig bakfylleångest som ”woke up sick again today/a new gash on my face” (”Dependence”) reser sig ens nackhår i en ren sinnesrörelse. Fraserna, melodierna och solona som Mark vrider ur sina strängar ljuder även de som de skall, som vi vant oss vid. Eller: Blixa Bargeld (Einstürzende Neubauten) kanske har patent på att få en gitarr att låta som skriken från en döende häst, men Dave tycker jag alltid får sin Gibson SG att minna om en döende hästs sista desperata andetag. Och Mark är Mark; solid som fan.
  Den främsta skillnaden på Saint Vitus i dag och Saint Vitus från förr sedan stavas alltså Henry Vasquez. Smart nog försöker han inte kopiera Armando Acosta – hans tyvärr framlidne föregångare – utan han har istället sett till att sätta sin egen hårdslående och svängiga prägel på Armandos fundament. Med blicken fäst på morgondagen och örat tätt mot historien tar Henry helt enkelt en naturlig och viktig plats i Saint Vitus.
Att lyssna på ”Lillie: F-65” kan sålunda liknas vid att få ett hembesök av en kär, intensiv, stolt och allvarsam gammal vän… som bär en färsk, fortfarande blodig, tatuering över bröstet.
  Vem kan neka en sådan vän att stiga över tröskeln?

Så egentligen återstår det bara en sak att reda ut om och kring ”Lillie: F-65”: är dess titel också namnet på ett slags nedåttjack?
  – Ja, det är det. Det tillverkas inte längre, men på sjuttiotalet fanns det ett lugnande medel som hette Lillie F-65. Jag vet inte vad ”F-65” betydde, men det stod så på tabletterna. ”Lillie” var förmodligen namnet på företaget.
Apropå saker som inte finns längre; kan du fortfarande relatera till personen du var när du skrev materialet till ”Born too late”?
  – Visst, jag är fortfarande i mångt och mycket samma person. Jag kanske inte tar lika många tunga droger nu som jag gjorde då – nu för tiden bara röker och dricker jag – och jag är inte riktigt lika arg längre, men annars så. Särskilt när jag spelar de gamla låtarna, då kastas jag tillbaka i tiden.
Wino har sagt att han fortfarande får kalla kårar längs med ryggraden när han sjunger låten ”Born too late”. Får du det när du spelar den?
   Helt klart. När jag börjar spela den står jag vänd mot högtalarna för att frammana rundgång och sedan när trummorna och allt kommer in vänder jag mig om… och när jag då ser publiken skrika får jag kalla kårar, ja.

En sista fråga: ser framtiden ljus ut för Saint Vitus?
  – Just nu ser allt bra ut. Vi får se vad folk tycker om den nya plattan. Det ska bli spännande att ge sig ut på vägarna med en helt ny platta i bagaget, det var länge sedan. Vi är ju gamla dinosaurier så vanligtvis är vi inte särskilt nervösa när vi uppträder, det är däremot möjligt att vi kommer att vara lite nervösa nu.

Inte riktigt meningarna jag hoppats på; jag sökte mer en skrytsam och förtroendeingivande replik i stil med ”absolut, vi kommer bara bli bättre och bättre och vår nästa platta kommer att spöa ’Born too late'”. Å andra sidan har ju en viss eftertänksamhet jämt präglat Saint Vitus; vem vågar långtidsplanera och lova saker när världen ser ut som den gör?

Därför; passa på att här och nu fira faktumet att ett gäng missanpassade Los Angeles-grabbar i slutet av sjuttiotalet bildade ett band och döpte det efter ”St. Vitus Dance”, spår nio på ”Black Sabbath Vol 4”.
Och gör det genom att lägga ”Lillie: F-65” (Season of Mist, 2012), Saint Vitus åttonde LP, på skivtallriken.

Original till en artikel ursprungligen publicerad i Close-Up #140 (maj, 2012)

Kommentera

Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.