East Village, New York. Där 2nd Ave och E 12th St möts ligger ett udda hus; fyra våningar högt, av cement, målat i två olika rosa nyanser. Förutom den obligatoriska brandstegen pryds dess fasad av två handmålade och realistiska grisar, excentrisk utsmyckning för ett bohemiskt kvarter.
I denna byggnad – på gatunivå, 192 2nd Ave – låg Dick’s Bar, ett hak med råbarkad charm och genuin karaktär. Svarta väggar, svart tak, välfylld jukebox, bögporr på TV:n, kunniga bartenders. Längst bak i den avlånga lokalen stod ett väl underhållet biljardbord; nämnda bartenders var nämligen också framgångsrika deltagare i New York Gay Pool League.
Likväl, om du besökt Dick’s någon gång 1997-1999 är det mycket möjligt att du sett ett geni i arbete. Eventuellt satt han på sin favoritplats under en grön neonskylt, förmodligen fick hans sympatiska drag därför vissa zombiekvalitéer. Säkert sög han på en cigarett, troligtvis plitade han ibland ner något i en anteckningsbok.
Alltid var han Stephin Merritt.

»Geni« må år 2010 vara ett något överanvänt begrepp, särskilt så i musikvärlden. Skumma några skivrecensioner och du finner genier över allt, bakom minsta lilla basgång verkar lura en person med lysande och ovanlig begåvning.
Stephin Merritt däremot, hans genialitet finner jag väldokumenterad och odiskutabel. Sedan 1991 har han släppt en mängd fullkomligt lysande plattor; en diskografi full av alias och skönhet. Trippel-CD:n »69 Love Songs« – utgiven i december 1999 under namnet The Magnetic Fields, verket Stephin färdigställde där på Dick’s mellan 1997-1999 – är exempelvis en modern klassiker vars enorma vision återfinns i titeln. Som The 6ths har han, över två fullängdare, fått Amerikas indieelit att sjunga hans sånger. Som The Gothic Archies skapar han bubblegum-goth. Som Future Bible Heroes; storskaligt dramatisk eurodisco. Hans toner har hörts i samklang med teaterstyckena »Peach Blossom Fan« och »My Life As A Fairy Tale«, hans ljudspår har förgyllt filmerna »Eban and Charley« och »Pieces of April«. Med mera, med mycket mera.
Varifrån kommer din lust att pröva nya saker? Vet du?
– Jag förstår inte varför alla inte testar nya saker hela tiden. Jag antar att det har att göra med att jag inte är rädd att vara lite grov i kanten.

För drygt tre månader sedan nådde »Realism« skivdiskarna, det nionde och senaste alstret signerat The Magnetic Fields – som då ändå får anses vara Stephins »huvudband«. Upphovsmakaren själv har beskrivit det som »folk«, med brasklappen »som ett Judy Collins- eller ett Judy Henske-album«. Med andra ord är »Realism« mer varité-folk än, säg, Bob Dylan-folk.
Att Stephin inom ramarna för en The Magnetic Fields-skiva sålunda ger sig i kast med och tematiskt utforskar olika soniska landskap är legio. »Distortion«, föregångaren till »Realism«, bjöd på högljudd noise-pop. 1994 års »The Charm of The Highway Strip« har träffsäkert beskrivits som »a robot Bach playing country music on toy keyboards« och »69 Love Songs« presenterade allt från cabaret via girl group till synth.
– Alla grupper som haft lite ambition testade många olika stilar. Lyssnar du på plattor med Abba, Queen, The Bee Gees eller Fleetwood Mac märker du snart att de ändrar stil mellan varje låt.

Även Stephins lyrik hyser stor variation. Resande, narcissism, New York och, förstås, kärlek är bara några av ämnena han återkommer till. Ofta är han också väldigt rolig, som i »The Dada Polka«; näst sista spåret på »Realism«, en duett med mångåriga samarbetspartnern Claudia Gonson. »Gyrate like a gyroscope«, mumlar de båda, ett lakoniskt eko av gamla danslåtar som »The Loco-Motion«. »Collide like a kaleidoscope/Freeze.«
– »The Dada Polka« har funnits på ett kassettband, i instrumentalt skick, i 25 år. Den funkade jättebra som instrumental, men jag la röster ovanpå för att jag ville göra en svarslåt till Pearls Before Swines »The Surrealist Waltz«. Så jag tog »The Dada Polka« från att vara en privat grej och gav den till mänskligheten.
Jag har förstått att vissa låtar på dina skivor kan vara ganska gamla.
– Låtar ja, men inte inspelningarna. »The Dada Polka« innebär första gången som en 25 år gammal inspelning är med på någon av mina skivor. Men jag gillar det. Det är möjligt att jag kommer göra något liknande igen.
– Så snart jag börjar arbeta på ett album sätter jag mig ner och går igenom mina anteckningsböcker och lyssnar på mina gamla inspelningar för att se om där finns något jag vill använda. Och det är det oftast.
Blir du ibland förvånad av dina egna låtar, av vad du skrivit?
– Um… Jag måste säga att jag inte minns att jag blivit överraskad, men det skulle inte överraska mig om jag blivit överraskad.

Ovanstående illustrerar rätt väl hur en konversation med Stephin kan te sig; han säger sin mening och tystnar sedan. Denna korthuggenhet har dock fått många att anse Stephin svår och elak; bara två av alla mytbildningar som florerar kring hans person.
– Jag vill inte förolämpa någon på riktigt, förutom religiösa människor. Men de blir å andra sidan väldigt lätt förolämpade.
Kommer religiösa människor fram till dig och säger att du förolämpat dem?
– Nej, nej. De slutar bara lyssna på min musik. Folk kommer aldrig fram till mig och vi bjuder inte in folk backstage och så.
Aldrig?
– Folk på gatan kan stoppa mig, men jag pratar aldrig med dem i mer än ett par sekunder. Så det är inte så att de skulle hinna berätta för mig om deras religiösa tro.

Problemet med att idealisera och idolisera en artist – förklara henne eller honom ett geni – är förstås att vi alla är mänskliga. Dagar blir månader, månader blir år, förr eller senare händer något som omkullkastar ens dyrkan; man finner en ny avgud, artisten i fråga börjar vackla i sitt omdöme…
Vi som anser Stephin genial har emellertid hittills klarat oss undan det sistnämnda scenariot. Ingenting han realiserat har varit i närheten av dåligt. Inte heller verkar hans inspiration avta, hans glöd falna. När detta skrivs är Stephin – under eget namn – exempelvis synnerligen aktuell med CD:n »Coraline«, ett soundtrack till Off Broadway-pjäsen med samma titel. Denna pjäs är baserad på en bok skriven av engelsmannen Neil Gaiman och enligt min mening lyckas Stephin verkligen tonsätta Neils ord. Hans ödsliga pianon och djupa baryton ger ytterligare liv åt den unga flickan Coraline och hennes mardrömsliknande kamp mot Den Andra Mamman. Storartad konst.
– I går var det min födelsedag och jag fick första exemplaret av »Coraline«-plattan i present.
Grattis i efterskott! Genom åren har du skrivit många partitur, tror du någonsin att du kommer skriva en pjäs?
– Jag gjorde sådant i high school, jag läste skådespelsförfattande i fyra år. Men vad jag gillade bäst var att skriva låtarna. Så jag bestämde mig för att hålla mig till låtskrivande. Jag ser inte mig själv som en Noël Coward, som någon som kan skriva pjäsen och låtarna och sedan skådespela i själva pjäsen. Jag har den arbetsetiken, men jag har inte den uppträdarådran i mig.

Dick’s drog ner skyddsjalusierna för gott i juli 2007, numera håller puben 12th St Ale House till på deras adress. Den kulturskatt som Stephin kreerade inom Dick’s väggar ger det dock en evig plats i musikhistorien.
Du pendlar mellan New York och Los Angeles nu för tiden. Har du hittat en bar som liknar Dick’s i Los Angeles?
– Nej, inte heller har jag funnit en liknande bar i Europa.
Vad gjorde Dick’s så speciell?
– Deras jukebox, framför allt. Den innehöll eurodisco från det tidiga åttiotalet. Musik som jag gillar, men som inte pockar för mycket på min uppmärksamhet. Så den uppmuntrade mig att skriva egna låtar.
Finns det någon sorts alkohol som funkar särskilt bra ihop med låtskrivande?
– Jag somnar när jag dricker sake, men bortsett från det tycker jag de flesta funkar bra. Det gäller att dricka i en lugn takt så att man inte blir för full. Cognac är en favorit. Man kan inte svepa cognac.

Original till artikel ursprungligen publicerad i Rocky, 2010.