Stockholm, Strand, 8 maj 2011. Mannen framför mig verkar hänryckt, i extas. Om och om igen briserar hans rotunda kropp i våldsamma känsloyttringar; han lyfter armarna mot taket, stampar med fötterna, knycker på nacken.
Fullkomligt normalt beteende.
Att uppfyllas av mäktiga eldar under en Swans-konsert – en sådan som mannen och jag befinner oss på – är kutym. Deras musik är ju en gång så; långsamt och intensivt krälar den mellan motsatsförhållanden som mörker/ljus och primal/intellektuell. Inget med den är måttligt eller beräknande, tillbakalutat eller hänsynsfullt.
Du lyssnar inte på Swans, du låter dig domineras av dem.
De slår an sina strängar och du dansar, dansar som en nickedocka.
Brooklyn, Brooklyn Academy of Music, 16 januari 1983. Dirigenten framför orkestern verkar hänryckt, i extas. Med yviga och stora gester leder han sina musiker in i ännu ett mikrotonalt crescendo, i ännu en jublande matematisk orgasm.
Väldigt originella toner.
Innan Glenn Branca – dirigenten – hade knappt någon komponerat och framfört en symfoni för elgitarrer, basar, keyboards och trummor. Men Glenn fruktade inte det okända; med hjälp av akademiska punkare, oskolade konstnärer och ett gäng allmänna New York-dårar omvandlade han sina visioner till volymstarka realiteter. 1980 såg hans första LP, »Lesson No. 1«, dagens ljus via 99 Records. »Symphony No. 3 (Gloria)«, verket som spelades in där på Brooklyn Academy of Music den 16 januari 1983, räknade hans ungefär sjätte.
På konvolutet till »Symphony No. 3 (Gloria)« finner man så ett namn, en man som både bidrog till skivan och som lät sig inspireras av Glenns idéer; Michael Gira.
Kalifornien, Los Angeles, sent sextiotal. Kvinnan vid köksbordet är full. Morgonrocken hon bär är skitig, upphetsat samtalar hon med sig själv; yttringar av ett djupt, inre hat mot dels den egna personen, dels världen.
Oerhört destruktiv alkoholism.
För Michael Gira – kvinnans son – var barndomshemmet en fängelsecell. Innan han var gammal nog att rymma på riktigt tog han därför sin tillflykt in i The Stooges, Blue Cheer, Pink Floyds »Ummagumma« och droger. Efter att han bland annat bott med sin far i Europa ett tag – samt drivit Israel runt och där avtjänat ett fyra och en halv månad långt fängelsestraff för hashlangning – återvände han till Los Angeles och skrev in sig på en konstskola.
Sedan; punken. Precis de toner som Michael ville höra. Sedan; flytt till New York. Precis den knuff i ryggen Michael behövde för att starta Swans.
Internet, Myspace, 11 januari 2010. Texten på myspace.com/swansaredead är glaskar, ändå svår att tro: »Swans Are Not Dead.« När Swans i slutet av nittiotalet officiellt imploderade – efter ungefär tio studioalbum, otaliga turnéer och en synnerligen misslyckad storbolagssejour – var vi ju många som räknade ut dem för all tid och evighet. Men, icke, Michael stod för sina ord och återupplivade verkligen Swans, om än utan mångåriga samarbetspartnern Jarobe. I september förra året släpptes »My father will guide me up a rope to the sky«, Swans-platta nummer elva. Young God Records, Michaels egna etikett, agerade avsändare.
Stor lycka, och sagan fortsätter.
– Efter att vi uppträtt på årets Roskilde åker vi till Berlin och börjar spela in nästa skiva, berättar Michael på telefon från hemstaden New York. Vi kommer att lägga grunderna i en gammal östtysk teaterlokal och därefter drar vi till Einstürzende Neubautens studio och gör pålägg.
– Jag älskar studioprocessen, jag är beroende av den… till min plånboks stora fasa. Att göra skivor anser jag vara en mystisk och utmanande process. Hela tiden försöker man göra form av kaos, det är skrämmande men samtidigt njutbart.
Du står verkligen aldrig still, du vägrar att upprepa dig. Det är imponerande.
– Tack! Jag känner mig tvungen att hela tiden prova nya saker, jag kan inte tänka mig något värre än att imitera mig själv. (skratt) Kommersiellt vore det kanske mer gångbart om jag höll mig till ett uttryck, men livet är rätt kort och jag vill inte tillbringa det med att göra saker jag inte finner livsviktiga.
Stockholm, Strand, 8 maj 2011. Michel Gira verkar hänryckt, i extas. Runt omkring honom kramar hans fem medmusiker de sista blodsdropparna ur sina instrument, själv mässar han fram texten till »Sex, God, Sex«: »And I will curl up in flames/And I will beg you lord/Take me in your cruel arms/Take me down home.«
Och mannen framför mig klyvs i miljontals atomer, i miljontals små gnistrande bollar av överjordisk salighet. Kvar av hans lekamen återstår blott en svag doft av svavel.
Synnerligen väntat slut.
Fullkomligt normalt beteende.
Att uppfyllas av mäktiga eldar under en Swans-konsert – en sådan som mannen och jag befinner oss på – är kutym. Deras musik är ju en gång så; långsamt och intensivt krälar den mellan motsatsförhållanden som mörker/ljus och primal/intellektuell. Inget med den är måttligt eller beräknande, tillbakalutat eller hänsynsfullt.
Du lyssnar inte på Swans, du låter dig domineras av dem.
De slår an sina strängar och du dansar, dansar som en nickedocka.
Brooklyn, Brooklyn Academy of Music, 16 januari 1983. Dirigenten framför orkestern verkar hänryckt, i extas. Med yviga och stora gester leder han sina musiker in i ännu ett mikrotonalt crescendo, i ännu en jublande matematisk orgasm.
Väldigt originella toner.
Innan Glenn Branca – dirigenten – hade knappt någon komponerat och framfört en symfoni för elgitarrer, basar, keyboards och trummor. Men Glenn fruktade inte det okända; med hjälp av akademiska punkare, oskolade konstnärer och ett gäng allmänna New York-dårar omvandlade han sina visioner till volymstarka realiteter. 1980 såg hans första LP, »Lesson No. 1«, dagens ljus via 99 Records. »Symphony No. 3 (Gloria)«, verket som spelades in där på Brooklyn Academy of Music den 16 januari 1983, räknade hans ungefär sjätte.
På konvolutet till »Symphony No. 3 (Gloria)« finner man så ett namn, en man som både bidrog till skivan och som lät sig inspireras av Glenns idéer; Michael Gira.
Kalifornien, Los Angeles, sent sextiotal. Kvinnan vid köksbordet är full. Morgonrocken hon bär är skitig, upphetsat samtalar hon med sig själv; yttringar av ett djupt, inre hat mot dels den egna personen, dels världen.
Oerhört destruktiv alkoholism.
För Michael Gira – kvinnans son – var barndomshemmet en fängelsecell. Innan han var gammal nog att rymma på riktigt tog han därför sin tillflykt in i The Stooges, Blue Cheer, Pink Floyds »Ummagumma« och droger. Efter att han bland annat bott med sin far i Europa ett tag – samt drivit Israel runt och där avtjänat ett fyra och en halv månad långt fängelsestraff för hashlangning – återvände han till Los Angeles och skrev in sig på en konstskola.
Sedan; punken. Precis de toner som Michael ville höra. Sedan; flytt till New York. Precis den knuff i ryggen Michael behövde för att starta Swans.
Internet, Myspace, 11 januari 2010. Texten på myspace.com/swansaredead är glaskar, ändå svår att tro: »Swans Are Not Dead.« När Swans i slutet av nittiotalet officiellt imploderade – efter ungefär tio studioalbum, otaliga turnéer och en synnerligen misslyckad storbolagssejour – var vi ju många som räknade ut dem för all tid och evighet. Men, icke, Michael stod för sina ord och återupplivade verkligen Swans, om än utan mångåriga samarbetspartnern Jarobe. I september förra året släpptes »My father will guide me up a rope to the sky«, Swans-platta nummer elva. Young God Records, Michaels egna etikett, agerade avsändare.
Stor lycka, och sagan fortsätter.
– Efter att vi uppträtt på årets Roskilde åker vi till Berlin och börjar spela in nästa skiva, berättar Michael på telefon från hemstaden New York. Vi kommer att lägga grunderna i en gammal östtysk teaterlokal och därefter drar vi till Einstürzende Neubautens studio och gör pålägg.
– Jag älskar studioprocessen, jag är beroende av den… till min plånboks stora fasa. Att göra skivor anser jag vara en mystisk och utmanande process. Hela tiden försöker man göra form av kaos, det är skrämmande men samtidigt njutbart.
Du står verkligen aldrig still, du vägrar att upprepa dig. Det är imponerande.
– Tack! Jag känner mig tvungen att hela tiden prova nya saker, jag kan inte tänka mig något värre än att imitera mig själv. (skratt) Kommersiellt vore det kanske mer gångbart om jag höll mig till ett uttryck, men livet är rätt kort och jag vill inte tillbringa det med att göra saker jag inte finner livsviktiga.
Stockholm, Strand, 8 maj 2011. Michel Gira verkar hänryckt, i extas. Runt omkring honom kramar hans fem medmusiker de sista blodsdropparna ur sina instrument, själv mässar han fram texten till »Sex, God, Sex«: »And I will curl up in flames/And I will beg you lord/Take me in your cruel arms/Take me down home.«
Och mannen framför mig klyvs i miljontals atomer, i miljontals små gnistrande bollar av överjordisk salighet. Kvar av hans lekamen återstår blott en svag doft av svavel.
Synnerligen väntat slut.
Originalet till en artikel som publicerades i Close-Up #132, juli/augusti 2011