Att sortera saker och ting ligger inte för mig.
Begrepp som Sveriges Allmänna Biblioteksförenings klassifikationssystem och Deweys decimalklassifikation har jag alltid ansett obegripliga. Folk som dagdrömmer om att införa nyordning i skivsamlingen – »hm, kanske jag skulle gå efter releasedatum den här gången?« – gör mig nervös. Pärmar gillar inte mig, jag gillar inte pärmar. Inkorg och utkorg trodde jag länge var byar i norra Norge.
I mina bokhyllor råder sålunda ett slags jämlikt kaos. Skönlitteratur står bredvid kåserisamlingar står bredvid levnadsteckningar står bredvid grafiska noveller står bredvid facklitteratur… indelning och urskiljning står ingenstans att finna.
Förutom på ett ställe. På en halv armlängds avstånd från min läsefåtölj har jag reserverat utrymme för de böcker som jag allra helst återkommer till.
Där – i den hyllan och den hyllan endast – gäller alltså en ren rangordning.
Och där – mitt i den hyllan – tronar mitt exemplar av Johan Eriksson och Roland Svenssons »Stockholmska mötesplatser – på spårvagnarnas tid«.
Som sig bör.
Ty »Stockholmska mötesplatser« är ett ljuvligt verk. Med hjälp av ett rikt och spännande bildmaterial samt extremt kunnig och lättsam text presenterar den ett Stockholm som inte längre finns, ett Stockholm som upphörde att existera »den 3 september 1967, då spårvagnarna försvann från stadens gator i och med att Sverige vaknade upp till högertrafik«.
Klart man gärna och gång efter annan förlorar sig i något sådant.
Klart man gärna också vill hylla mannen – förläggaren, eldsjälen – som gett ut den.

Tommy Bäckström föddes i Skövde den 2 januari 1952. Barndomshemmets läge – »alldeles invid västra stambanan och Skövde-Axvalls Järnväg« – utövade sin påverkan och tidigt insåg Tommy att järnvägen var karriären för honom. Insikt och gjort; 1970 tog han anställning som konduktör på Saltsjöbanan och flyttade till Stockholm, drygt elva månader senare började han jobba på SJ som lokbiträde. SJ var han sedan trogen i två decennier – som lokförare, som instruktionsförare, som lokledare – tills han så att säga växlade spår och hamnade hos Stockholms Lokaltrafik. SL har agerat hans huvudsakliga arbetsgivare sedan dess, säkerhetsfrågor har varit hans ansvarsområde.
Ovanstående är förstås en biografi så god som någon, ett liv mycket väl levt.
Våren 1994 inträffade dock något som skulle komma att göra Tommys namn och gärning vördade och kända långt bortom SJ:s och SL:s korridorer. Ett par av hans vänner hade blivit bjudna till makarna Gun och Gunnar Hillbos hem i Vallentuna för att titta på och katalogisera fotografen Håkan Trapps (1938-1967) efterlämnade diabilder. De frågade Tommy om han ville följa med. Tommy tackade ja.
– När jag såg Håkans bilder slog det mig att man skulle kunna göra en almanacka av dem, berättar Tommy över en kaffe på Spårvägsmuseet i Stockholm.
– Gun och Gunnar tyckte också det lät som en bra idé, så sommaren 1994 producerade jag första utgåvan av Stockholms Trafikalmanacka. När jag var klar åkte jag runt i Stockholm och visade upp den och de flesta jag visade den för tyckte den var fin och ville sälja den. Jag fick mycket beröm, många nostalgiska samtal inleddes tack vare de där bilderna. Jag förstod att det här var något som folk gillade.
Hade du gett ut trycksaker tidigare?
– Ja, jag har varit ordförande i en klubb som heter Svenska Motorvagnsklubben och de ger varje år ut ett häfte på cirka åttio sidor som heter »Motorvagnsåret«. Och den var jag redaktör för i några år.
– I alla fall, jag fortsatte att ge ut Stockholms Trafikalmanacka. Så, år 2000, lämnade jag en bunt almanackor hos frisören som jag brukar klippa mig hos. Och nästa gång jag besökte den frisören var de borta. Johan Eriksson hade varit där och blivit alldeles överförtjust och köpt dem alla. Jag tog kontakt med Johan och det visade sig att trots att han bara var trettiotre år gammal så var han en stor stockholmskännare. Han visste precis hur spårvagnslinjerna hade gått, han kunde det mesta om trafiken och olika hus och det ena och det andra. Vi snackade ett tag och kom fram till att vi skulle kunna göra en riktig bok av hans kunskap och bilderna jag hade till mitt förfogande. Och hösten 2001 kom »Stockholmska mötesplatser« ut.
Trafik-Nostalgiska Förlaget var fött.
Ett förlag med målsättningen »att tillfredsställa en del av det behov av Nostalgi som vi alla har« var fött. Ett förlag vars idé lyder »att enskilda personer som samlat material om trafik, teknik och intressanta miljöer […] skall få en möjlighet att publicera sina alster« var fött.
Ett förlag av entusiaster, för entusiaster var fött.
Klart man med spänning framemotser varenda produktkatalog från deras håll.
– Vi kommer ge ut ungefär 20 böcker i år, tio på våren och tio på hösten.
Skulle du säga att det är lagom många?
– Nja, det är lite för många. Jag har väl haft lite svårt att säga nej när folk har kommit med manus. Själva produktionskedjan löper som den ska, det är mer att jag inte vill ligga ute med alltför mycket pengar. Jag drar på mig stora skulder så här på sommaren och sedan får jag betala av dem så gott det går framåt jul. Men hittills har det fungerat, jag har haft tålmodiga leverantörer.
Du tar inte ut någon lön?
– Nej, jag har fortfarande ett jobb jag kan leva av. Den vinst som förlaget genererar plöjer jag ner i nya produkter. Det är väl anledningen till att det blivit så många böcker – ungefär 130 stycken på de här tio åren.
Det här med att ni nästan uteslutande publicerar amatörer…
– 90 procent är amatörer. En del böcker får man värka fram, det kan ta flera år innan de blir färdiga, medan andra går på några månader.
Är det så att varje gång du kollar mejlen så hittar du nya förslag?
– (skratt) Nej, så ofta är det inte. Men, som sagt, jag har haft väldigt svårt att tacka nej. Jag har fått lära mig att man måste vara lite hård ibland. Numera tackar jag inte ja till någonting utan att jag först har sett det och att Roland Svensson och Ingvar Andersson – mina två frivilligarbetande redaktörer – har läst det och tycker att det är bra.
– Hela 2013 är för övrigt också inbokat. Det blir sannolikt tjugo böcker under 2013 också. Men ambitionen är att minska den årliga bokproduktionen till kanske 15 böcker. Sedan om man lyckas med det eller inte, det är en annan sak.
Jag kan tänka mig att du har väldigt många trogna kunder.
– Ja, jag känner igen namnen på folk som beställer. Vi har ju en bokklubb med 900 medlemmar också.
Har du någon bild av den genomsnittlige läsaren?
– Det är nog en man som är någonstans mellan femtio och sextio. Det finns kvinnor som köper böcker av mig, men jag skulle kunna tänka mig att de bara utgör 20-30 procent.

»Stockholmska mötesplatser – på spårvagnarnas tid« är inte den enda av Trafik-Nostalgiska Förlagets publikationer som tagit plats i min specialhylla. Nej, där står även Leif Dahls nästan smärtsamt vackra »Ånglokomotiv jag mött – en bilderbok om rykande fascination« och Arne Hällqvists synnerligen djuplodande »Pendeltåg i stockholmsområdet«.
Och jag är säker på att det kommer att bli fler framöver.
Klart det kommer bli fler framöver.
Tommy Bäckmans framtida och första egna bok – »Järnvägsminnen 12: Testförare på SJ under 1970- och 80-talen« – kanske hittar dit?
Förresten, vilken av Trafik-Nostalgiska Förlagets böcker har sålt bäst?
– Nils-Åke Siverssons flygfotobok »Stockholm sett från himlen: en hisnande färd över staden och mälarlandskapet«. från 2003. Den har sålt 22000 exemplar.
»Än så länge leder den«, tänker jag och dricker ur mitt kaffe. Tommy och jag tar farväl och jag börjar planlöst promenera längs med östra Södermalms krokiga gamla arbetargator.
I korsningen Renstiernas gata/Skånegatan blir jag stående, med slutna ögon försöker jag se affären som förut låg där; »en hundekiperingsaffär där det även gick att laga cykeln (!) och köpa diverse elektriska prylar!«, som det heter i »Stockholmska mötesplatser«.
Att då och då nostalgiskt blicka tillbaka ligger för mig.

Original till artikel ursprungligen publicerad i Rocky, 2012.