Vissa skolor är korvstoppningsfabriker; ställen där fakta används som bestraffning. Vissa skolor är krigszoner; ställen där underbetalda och utbrända lärare kämpar mot omöjliga odds. Vissa skolor är parkeringsgarage; ställen där tid bidas och hoppet sakta dör.
Andra skolor, däremot…
– Känn på den!
Uppmanat och gjort. Försiktigt drar jag min pekfingerspets över den smala stålytan.
– Len, eller hur?
Entusiastiskt nickar jag mitt bifall. Väldigt len; som vatten, som ytan på en sommarloj insjö.
– Det här är alltså då en fil.
En fil? Men hur..? Två frågor som får vänta.
– Det här är en profilprojektor, med den kan du exempelvis mäta diametern på en sak ner till en tusendels millimeter. Följ med mig in hit, här har vi olika svarvar. Där är en ugn, i den kan man bland annat härda olika metaller.
Entusiastiskt nickar jag mitt gillande. Allt jag förevisas är fascinerande. Vart jag än vänder blicken ser jag tecken på genuin kärlek och brinnande intresse.
Välkommen till Sveriges Urmakareförbunds Skola AB. Välkommen till Sveriges enda eftergymnasiala yrkesskola för alla som vill reparera, underhålla och bygga klockor.
I begynnelsen, 1907, huserade Urmakarskolan i Stockholm. 1940 omlokaliserades den emellertid till Borensberg, en östgötsk och Göta Kanal-lummig tätort med cirka 3000 invånare. Anledningen till detta var att skolans dåvarande rektor, Sven Sandström, vuxit upp där. Han mer eller mindre krävde en sådan flytt.
Lyckligtvis utföll allt till största belåtenhet, ty i Borensberg ligger Urmakarskolan alltjämt kvar. Sväng av vid Trafikkiosken – på samma plats sedan 1957 – och fortsätt Norrbygatan tills du når Bergvallagatan. Streta den lilla backen upp och du står snart framför en sandgul och tre våningar hög tegelbyggnad. Framme.
Morgonen då jag för första gången företar denna korta promenad är grå, rå. Hela Östergötland tycks vara insvept i en letargisk dimma, allt är bara vardag och fyrkantig realism. Men så snart jag kliver in genom Urmakarskolans entré – och i förlängningen nästan snubblar över ett F.W. Tornberg-signerat tornursmaskineri – klarnar det, spricker himlen upp. När jag i nästa sekund lokaliserar John Browne – min guide, mitt intervjuoffer – hyser jag med ens fullkomlig tilltro till den fortsatta dagen.
Vi tar i hand, John och jag. Sedan väntar ovan beskrivna rundvandring; beskådandet av filarna, profilprojektorn, svarvarna, ugnarna…
– Urmakarskolan har hållit till i just det här huset sedan 1983, förutom ett kortare avbrott på nittiotalet, berättar John när vi senare slår oss ner i hans arbetsrum.
John är född och uppvuxen i Malmö. Vägen fram till hans arbetstitel – »Utbildningsansvarig årskurs 3 på Urmakarskolan i Borensberg« – har varit aningen krokig, långt ifrån självklar.
– När jag var liten var jag fascinerad av yrket »urmakare«. En vän till familjen, Leslie, var urmakare. I tonåren glömde jag dock bort allt som hade med urmakeri att göra. Men när jag kände att det var dags att bli vuxen och skaffa mig ett liv kom tankarna på urmakeriet tillbaka. Jag insåg att jag ville jobba med någonting fysiskt, jobba mer med händerna.
– Så jag frågade Leslie hur man blev urmakare och han tipsade om Urmakarskolan. Först gick jag en prova på-kurs här och sedan sökte jag och kom in och på den vägen är det. Då bar jag inte ens klocka och jag hade inte koll på några märken, allt sådant har kommit i efterhand.
När började du din utbildning?
– 2005. Jag gick alltså ut 2008 eftersom utbildningen är treårig. Efter det jobbade jag i en verkstad i Linköping i tre år. Sedan blev det en ledig tjänst här som jag sökte. Jag har bara jobbat här sedan årsskiftet.
Hur ser en vanlig dag här på Urmakarskolan ut?
– Den börjar klockan åtta. I regel håller jag väl någon liten genomgång på morgonen; går igenom vad eleverna ska göra på dagen, går igenom problem som kanske uppstod dagen innan. Sedan är det mycket fritt arbete, mitt jobb då går väl ut på att jag ska kunna svara på alla frågor som kan tänkas dyka upp och förse eleverna med material och reservdelar.
– Efter lunch håller jag en ytterligare liten genomgång och sedan fortsätter arbetet som vanligt. Ibland kanske eleverna får i uppgift att hitta fel på klockor som jag preparerat.
Du nämnde att ditt intresse för klockor och märken har ökat allt eftersom. Är det så att man som urmakare blir yrkesskadad och alltid sneglar på folks vänstra handled hela tiden?
– Definitivt. Det sker omedvetet. Men det är ju inte så att man dömer folk efter vad de har för klockor. Då och då kanske man ger någon som bär något riktigt uppseendeväckande en kommentar. Men ofta blir det att man slänger det här ögat och sedan inte gör någon ytterligare bedömning än så.
Har alla urmakare ett favoritklockmärke?
– Många har nog det. Personligen tycker jag det är kul med lite variation. Vi urmakare tycker ju oftast att det är roligast när man öppnar klockan för att se hur den ser ut inuti. En urmakare kanske kan köpa en klocka som ser ganska anspråkslös ut men som har ett jättefint urverk.
– I dag har jag en Seiko på mig. Det är ett märke som förr i tiden inte ansågs så fint bland urmakare, men jag tycker väldigt mycket om det. Anledningen till att det inte är fint ansett är att Seiko dels säljer många billiga klockor och dels att de inte är schweiziska. Klockor »bör« ju vara från Schweiz och Seiko är ju ett japanskt märke. Men som alla vet är japanerna bra på att ta det som är bra och göra det ännu lite bättre.
Jag tycker mig ändå förstått att drömyrket för en urmakare är att jobba för de lite mer prestigefyllda märkena?
– Ja, här på skolan utbildar vi ju den typen av urmakare, kan man säga. Vi ställer väldigt höga krav och de kraven påminner mycket om de som ställs bland de lite finare urtillverkarna. Och då faller det sig naturligt för eleverna att söka sig till sådana arbetsplatser.
Är det så att man i princip är garanterad ett jobb när man tar examen från Urmakarskolan?
– Av eleverna som gått ut de senaste fem, tio åren tror jag att alla som sökt ett jobb fått ett jobb. Men det går lite upp och ner; vissa år är det lite lättare att få jobb, vissa år är det svårare. Slutet på sjuttiotalet och början på åttiotalet var exempelvis ingen bra tid att vara urmakare. Det var när kvartsuren slog igenom.
Att även Urmakarskolan genom åren gått lite upp och ner är ingen hemlighet. Googlar du på »urmakarskolan« når du exempelvis snart fram till Facebook-gruppen »Rädda Urmakarskolan«; en 130 stycken medlemmar stark sammanslutning vars mål är att informera om och diskutera kring konflikterna som utspelat sig på Urmakarskolan under hösten 2011.
Konflikter som stavas »maktkamp«, »kaos«, »bakom lyckta dörrar«.
I korthet och synnerligen förenklat: På en bolagsstämma som hölls för drygt ett och ett halvt år sedan beslöts det att platserna i Urmakarskolans styrelse skulle utökas från fem till sju. Av dessa sju platser skulle sedan yrkesförbundet Sveriges Urmakareförbund – som innehar aktiemajoriteten i Urmakarskolan – få fyra. Övriga ägare i Urmakarskolan – som Urfackmännens riksförbund samt branschorganisationerna Stjärnurmakarna och Klockmaster – ansåg i sin tur detta vara något av en kupp; förut hade de kontrollerat majoriteten av platserna.
Tärningen var kastad. Positionerna var huggna i sten.
Scenen var lagd för akt två.
Sedan ett decennium tillbaka har Urmakarskolan samarbetat med det schweiziska ceritifieringsinstitutet Watchmakers Of Switzerland Training and Educational Program; WOSTEP. Som elev på Urmakarskolan har du givits chansen att ta ett WOSTEP-prov; om du klarar det får du ett internationellt gångbart WOSTEP-certifikat, en nyckel till allehanda arbetsplatser. När WOSTEP så fick höra talas om ovan nämnda interna stridigheter ställde de först krav på att branschorganisationerna skulle återfå majoriteten i styrelsen, sedan bröt de alla band med Urmakarskolan.
Och de tolv elever som började på Urmakarskolan höstterminen 2011 – de som räknat med att en dag få ta ett WOSTEP-certifikat – blev förståeligt nog arga, besvikna, förtvivlade.
– Ja, eleverna blev rätt uppgivna när det stod klart att WOSTEP-samarbetet skulle avbrytas, suckar John medlidsamt.
– Men utbildningen i sig kommer sannolikt inte att påverkas negativt av det avbryts. Eleverna får ju samma utbildning och skolan har nu möjlighet att utvecklas även i andra riktningar. Nu letar vi nya samarbeten och det är ju spännande för det finns ju många att kika på. WOSTEP är bara en av många aktörer. Jag ser hoppfullt på framtiden. Det finns enorma möjligheter att göra skolan ännu bättre än vad den är i dag. Det är redan en extremt bra utbildning, men det finns alla möjligheter att bredda den.
Vi tar i hand, John och jag. Sedan väntar promenaden tillbaka till Borensberg C. Med vinterjackan under armen, mässingsblänkande kugghjul på hjärnan och ett svagt tickande i öronen kliver jag ut i solskenet.
Adjö till Sveriges Urmakareförbunds Skola AB. Förhoppningsvis ses vi någon annan gång.
Artikel ursprungligen publicerad i Rocky, 2012.