Vi lägger ut från kajen.
Motorn vaknar, skrovet rister. Energi omvandlas, propellrar skjuter fart. Vågor slår ut från fören, aktern trampar upp virvlande fotspår. Bräckta vattendroppar kastar sig över den gula relingen, landar på det gröna däcket.
Till havs!
Långsamt försvinner Vaxholms stadssilhuett i fjärran. Shellmackens hårda neonljus bleknar, sorlet från Hamnkrogen tystnar, de varma dofterna från Waxholmshamnens Café och Bageri är snart ett minne blott.
Till havs! Till storms, du djärva jakt!
Drygt fem minuter och exakt 970 tillryggalagda meter senare anländer vi till Rindö. Klaffar fälls ner, bommar går upp. Vi har nått vår destination.
Välkommen ombord på M/S Nina, en av Färjerederiet Trafikverkets vägfärjor.

Färjerederiet Trafikverket – en affärsenhet inom Trafikverket – ansvarar för driften av 40 svenska vägfärjeleder. I Norrbotten ser de till att folk kan korsa Kalixälven på ett smidigt sätt. I Östergötland binder de samman Skenäs och Säter. I Skåne underlättar de för alla som vill slippa åka runt Ivösjön. I Roslagen utanför Stockholm förkortar de restiden mellan Vaxholm och Rindö…
Som det så poetiskt sammanfattas på trafikverket.se/farja: »Sveriges vägfärjor gör den goda resan möjlig dit vägarna inte bär.«
Allt som allt arbetar cirka 450 fast anställda personer med färjetrafik på Färjerederiet Trafikverket.
En av dem är befälhavaren Erling Borg.
Uppe på M/S Ninas kommandobrygga – placerad ett försvarligt antal meter ovan däck – för han två styrspakar i läge. Hans blick är fäst på både vattnet och de många instrumenten runt omkring honom. Innan jag vet ordet av – och utan att jag förstår exakt hur – rör vi på oss igen.
Vi lägger ut från kajen.
– De flesta som kör vägfärja är gamla sjöbusar, berättar Erling när vi passerar Vaxholms kastell; en försvarsanläggning som byggts på och om sedan år 1549.
Är det så?
– Ja, först ska man ha gått Sjöbefälsskolan. Man ska ha 36 sjömånaders praktik och sedan måste man ut och segla i minst tolv månader, effektiv sjötid. Det tar cirka tre år att få ihop de tolv månaderna. Så minimitiden över huvud taget för att få segla skeppare på en sådan här båt kan man nog säga är sju år. Men i realiteten tar det nog nio år.
– Jag jobbade själv i 35 år ute i handelsflottan innan jag började här.
Vilken typ av fartyg?
– Alla typer. Tankbåtar, bulkbåtar, bilbåtar. Det enda jag har inte seglat är passagerarbåtar. Den här glamouren som omger passagerarbåtarna har inte legat för mig.
Hur är de här vägfärjorna att köra?
– Ja… Vi har ju en propeller i varje ända. Man kan säga att det är en fullvuxen aktersnurra i varje ända. Det innebär alltså att du måste kunna synkronisera, använda båda dina händer på en och samma gång. Du måste kunna tänka dubbelt. Det finns personer som har kommit hit som har kört båt i hela sitt liv men som aldrig lärt sig köra en sådan här.
– Men lär man sig att köra de här upptäcker man att de är väldigt lättmanövrerade; de stannar snabbt, vi kan åka i sidled, vi kan snurra runt på plats.

Vaxholm ser ut som vi lämnade det, förutom att nu faller ett snöblandat regn över bilarna som står i kö och väntar på oss. Klockan börjar närma sig 20.30. Erling har lagt tre av kvällspassets tolv timmar bakom sig.
Jobbar du »bara« på den här leden?
– Jag är schemalagd på den här leden. Jag har jobbat här i tio år. Jag jobbar fyra dagar eller fyra nätter och sedan är jag ledig sex dagar.
Lampor både på och bredvid M/S Nina slår om från rött till grönt och bilarna kryper sakta ombord. Några fotgängare gör dem sällskap; huttrande skyndar de in under tak.
Från min upphöjda position betraktar jag detta skådespel. Automatiskt börjar jag fantisera om vart dessa människor är på väg och vad de längtar efter.
Tjejgänget i den röda Skodan; är de på jakt efter killar och rödvin? Eller är de hemliga agenter i landsbygdsdepartementets tjänst? Mannen i den grå Volvon; är han en uttröttad pendlare som drömmer om närhet och rejäla whiskygroggar? Eller är han en sydafrikansk lord vars stora hobby är att fotografera nedlagda regementen?
Vem vet? Vad som emellertid står helt klart är att vägfärjor alltid bär dyrbar – ovärderlig – last.
Hur många bilar fraktar ni om dagen?
– Mellan 2500 och 3000. Vi går 52 turer om dagen. Vardagar och under sommarperioden kör vi med en färja till. Och vi har 750000 gående – eller »oskyddade trafikanter« som de kallas – per år. Många som bor här ute åker med färjan och lämnar bilen hemma. Det är bra för miljön. Vi försöker också själva vara så miljövänliga som möjligt.
– Vi är för övrigt ett av de största fartygen i den inre skärgården. Det här är en av Färjerederiet Trafikverkets medelfärjor; den tar 50 bilar och väger 500 ton. Våra största färjor väger mellan 700 och 1000 ton och tar upp till 80 bilar.
Vad skulle du säga om allmänhetens bild av den här färjeleden?
– Till största delen är den positiv. Den var dock mer positiv förut när vi hade en större färja på den här leden, en färja som var bättre anpassad för de boende.
– Men jag är anställd att köra en färja oavsett om den är stor eller liten, så det är inte min sak att ta ställning till vilken typ av färja de placerar här. Det är ju staten som bestämmer att så och så många bilar ska fraktas per timme och då ska vi ha verktyget för att kunna utföra den ordern här. Sedan kan man aldrig göra alla till lags, så är det bara.
Nej, det ska gudarna veta.
– Men det är ju viktigt att vi har de här färjorna. Och många kanske glömmer att vi också kör sjuktransporter. Skulle det exempelvis hända en finlandsfärja något – och det hoppas man ju verkligen att det inte kommer att göra – så kan vi evakuera folk väldigt snabbt. Vi kör också ambulans, brandkår och polis oavsett tid på dygnet.
Vi lägger ut från kajen. Erling slår ut med handen.
– Men titta här, kan du tänka dig en sådan här arbetsplats en solig dag? Kan du föreställa dig något trevligare? Som lekman kanske man tror att det här är ett monotont yrke, men man är ju på väg hela tiden. Det händer alltid någonting. Det blir aldrig monotont. Under högsommaren är det som en myrstack med båtar här. Då gäller det att vara uppmärksam. Folk ser inte oss, fast vi är så pass stora. Det händer att folk kör in i färjan fast vi ligger still i lägret.
Är det ett fritt jobb att vara befälhavare på en vägfärja?
– Jag har en enda människa som bestämmer juridiskt över mig och det är Gud fader själv. De beslut jag tar är helt och hållet mina egna. Sedan om jag agerat rätt eller fel, det får avgöras i domstol. Men sjölagen säger i princip att jag får ta till de medel jag anser nödvändiga i alla situationer. Jag kan stoppa vilken människa jag vill från att komma ombord. Det är ingen som kan hindra mig från att ta det beslutet. Så juridiskt sett är man väldigt stark.
Jag tycker mig förstå att det också är ett jobb man har fram till man pensioneras?
– Oftast är det så. Man har gjort karriären där ute i handelsflottan. Jag själv tog beslutet att det var dags att trappa ner. Visserligen är det ett ganska högt tempo på en sådan här led, men man har nära till hem och familj. I handelsflottan kanske du inte ser ditt hem på tre månader, ett halvår.
– Men kontakten med vattnet, den har man ju kvar.
Jag misstänkte att sjön inte är något som lämnar en om man en gång blivit biten. Det är inte så att man frivilligt går från att vara kapten till att sitta bakom ett skrivbord på land.
– Nej, definitivt inte. Jag brukar säga att om jag skulle känna suget från handelsflottan någon gång får jag väl ta en nostalgitripp på en båt… jag tror att det skulle lindra mitt sug ganska snabbt. [skratt]
Vi angör kajen.
Snabbt säger jag adjö till Erling och maskinisten Micke Krumlinde och halkar ner för lejdaren, springer i land. Med ett hjärta uppfyllt av kärlek till allt som har med vägfärjor att göra – nyttan, personalen, äventyret, utseendet! – slår jag mig ner i en närbelägen busskur och inleder en väntan på 670:an tillbaka in till Stockholm.
Mellan regndropparna, träden och lyktstolparna ser jag hur M/S Nina lägger ut från kajen.

Artikel ursprungligen publicerad i Rocky, 2012.