Över Stockholm faller ett rått och ettrigt regn. På min väg mot Stockholm C ser jag hur kostymklädda börsmäklare armbågar sig upp ur parkeringsgaragen och hur giriga näringsidkare rustar för ännu en dag. Ingen verkar tänka på sin nästa, ingen visar minsta hänsyn.
Över Malmö skiner däremot en ljusgul vårsol. När jag kliver ut från Malmö C omringas jag genast av uppsluppna människor som med jackorna runt midjorna och leenden på läpparna hälsar de den kommande helgen.
Med andra ord är det som att verkligheten vill överträffa det uppdiktade.
Som att den just i dag – denna fredag – bestämt sig för att försöka bekräfta alla mina fördomar om det snobbiga Stockholm och det tillbakalutade Malmö.
Det har den emellertid inte mycket för.
Ty Malmö och Stockholm är – som jag vet, som du vet – komplexa städer; mångfacetterade summor som inte låter sig prydligt förklaras, sammanfattas eller stoppas i ett fack. Malmö är varken paradiset eller »Malmöpolisen«. Stockholm är varken paradiset eller… »Solsidan«. Saker och ting är alltid mer komplicerade än så.

Lika hopplöst som det är att klassificera och kontrollera tätorter är det, förstås, att klassificera och kontrollera betydelsefulla kulturyttringar. Folks jakt på geografiska scener och outforskade samband – »Olympia är det nya Seattle!«, »dubstep är det nya dubstep!« – stjälper ju också oftare mer än det hjälper. Kan du nämna någon konst som mått bra av intensiv medieexponering och modernisternas gräshoppstendenser?
Men, detta sagt; i Malmö lever och verkar just nu en mängd högintressanta grupper och artister: MF/MB/, This Is Head, Testbild!, Noe Spagato, WON, Gaerra, Death and Vanilla, Pets or Food, Klåback, Skeppet, Vidderna…
…samt VED. Ett av mina absoluta favoritband i hela världen. Anledningen till att jag befinner mig i ett Malmö där det är gudagott att vara.
Förnöjt visslande lämnar jag Malmö C bakom mig och inleder istället en promenad längs med Västra Hamnkanalen.

Om och kring mitten av nollnolltalet, i begynnelsen, var VED lika med Genarp-sonen Mattias Nihlén. VED var dock långt ifrån det första Mattias satt sitt musikaliska avtryck på; jag stiftade exempelvis ursprunglig bekantskap med honom via Testbild!:s fullängdsdebut »The Double Life of Testbild!« (Radio Khartoum, 2002).
– Jag lärde känna Mattias vagt i Lund på åttiotalet, men det var inte förrän i slutet av nittiotalet som vi en dag insåg att vi haft en liknande musikalisk uppväxt, berättar Petter Herbertsson, Testbilds! konstnärliga nav.
– Båda hade vi i tidigt ålder upptäckt industrimusik och progressiv rock, båda hade vi en förkärlek för surrealism, sekter, konceptuell konst och experimentell litteratur. Jag bad honom sjunga på första Testbild!-skivan, men kort därpå blev han fast medlem.
– Men efter ett tag började vi förstå att vi ville lite olika saker. Mattias var väldigt inne på fri improvisation, drone och upphittade kassetter och sådant medan jag drog åt någon slags arrangerad jazzpop med avantgardeinslag. Så han bildade VED som ett soloprojekt och fasade med tiden ut sig själv ur Testbild!. Men vi är fortfarande goda vänner.

VED:s allra första artefakter – som den år 2006 släppta och strängt limiterade tretums-CD:ren »Demis Roussos Internal« (Müssiggänger) – präglades sålunda av mörka, atmosfäriska och gitarrbaserade drones. Pö om pö adderade emellertid Mattias ytterligare idéer och influenser till detta; han grävde framåt och bakåt i sin själ, sitt hjärta och sin hjärna och VED omformades därefter. På CD-ren »Taygetos« (Psychic Malmö, 2007) hör åtminstone jag även spår från de italienska skräckfilmsproggarna Goblin, de tyska krautrockarna Can och den polske tonsättaren Krzysztof Komeda.
Men framför allt hör jag VED.
Något eget, något spännande, något instrumentalt, något tankeväckande, något svängigt.
Något som skulle komma att utvecklas och utforskas på tolvan »Speleo« (Lugnet Records, 2010) och LP:n »Gershwin’s Pipe« (Psychic Malmö/Deleted Art, 2010).
Något som snart därtill skulle översättas till bandformat.
Den 6 april 2010 la Mattias upp en blogg – en kungörelse – på VED:s Myspace. »The time has come for the VED-band«, började den. »The finest craftsmen have been recruited for a fuller taste of live VED.«
Soloprojektet VED hade gått till att bli bandet VED.

Möllevången är en 35 hektar och 10443 själar (2012 års folkräkning) stor stadsdel belägen några väldigt långa stenkast söderut från Malmö C. Här huserar bland annat nattklubbarna/konsertlokalerna Babel, Inkonst, KB och Debaser samt skivaffären Rundgång.
Välbekanta namn för folk med minsta intresse för svenska och underjordiska toner.
Denna koncentration av vettiga ställen – i kombination med etnisk mångfald och ungdomlig geist – har fört med sig att vissa vill ge Möllevången nästan mytiska och mystiska drag; att relationer och konst mår extra bra där.
Kanske?
I samma sekund som jag – fortfarande promenerande, fortfarande visslande – passerar skiljelinjen Amiralsgatan/Bergsgatan och anländer in på Möllevången blir det hur som helst alldeles tyst omkring mig. Alla bilar inom en radie av femhundra meter tycks ha fastnat i rödljus, alla mina medmänniskor tycks ha valt andra vägar att gå; alldeles allena är jag tillfälligt lämnad.
Det känns verkligen som att jag stigit in i en ny värld.

På Möllevångstorget, Möllevångens ryktbara epicentrum, råder däremot både febril och loj aktivitet. Och på Möllevångstorget, bredvid Axel Ebbes staty »Arbetets ära«, träffar jag fyra av de fem som numera utgör VED; Mattias, Adam Vilgot Persson (gitarr, klarinett, synt), Martin Holm (bas) och Mattias Almlund (keyboards, cittra).
Medlem nummer fem – trummisen David Hagberg – är i São Paulo och spelar med Beast; trummor/orgel-duon han har tillsammans med Henrik »Nova Express« Kihlberg.
Vi hälsar på varandra och släntrar iväg mot VED:s replokal. Tre, fyra minuter senare – väl på plats bland mjuka tyger, isolerade rör och otaliga instrument – knäpper jag igång bandspelaren.
MATTIAS: Anledningen till att dra ihop ett band var alltså först och främst för att kunna spela de nyare låtarna live.
ADAM: Allt kändes ganska självklart från första början. Kemin stämde. Man kände att »det här kommer nog att funka«.
MATTIAS: Kanske allt funkar så bra just därför att vi alla har olika musikaliska bakgrunder? Men vi några saker gemensamt, bland annat frijazzen. Det upptäckte vi i Dalarna. Vi spelade »Interstellar Space« med John Coltrane på hög volym och körde omkring långsamt genom Leksands centrum.

En annan sak som samtliga VED-medlemmar har gemensamt är Mattias; ett inte helt oväntat faktum eftersom han satte ihop bandet utifrån folk som stod honom nära. Adam och Mattias har spelat tillsammans i den sparsmakade, Eugene Chadbourne-minnande trion Halster. Martin och Mattias har stått sida vid sida i ett gäng konstellationer. David och Mattias A har gett ut Mattias i sina roller som skivbolagsdirektörer på Psychic Malmö och Lugnet Records respektive.
Bland annat. Bland mycket annat. Att dra alla röda trådar mellan dessa fem skulle kräva en skog av släktträd.
MATTIAS A: En annan bra sak med att vi kommer från olika håll är att vi inte pratar så mycket om vissa skivor utan att vi istället pratar om känslorna vi vill förmedla. Det gör allt mer kreativt.

När du läser detta kommer VED att ha gått in i anrika Studio Möllan för att spela in. Den mycket preliminära tanken är att detta sedan ska släppas som en EP i augusti.
MATTIAS A: Som vi tänkt det så blir det en split med klassiska VED-produktioner på ena sidan och sedan en lång liveinspelad låt med bandet på andra sidan.
Är det låtar som ni komponerat tillsammans?
MARTIN: Den långa låten är en blandning; en idé från Mattias som vi har utvecklat. Annars har Mattias skrivit allt.
ADAM: Vi håller fortfarande på att hitta vår form. Så det kändes väldigt schysst att kunna utgå från ett låtmaterial som mer eller mindre fanns. Om ett år kanske vi börjar skriva material tillsammans.
MATTIAS A: Jag tror att vi fortfarande kommer stå och jamma som Träd Gräs och Stenar om tjugo, tjugofem år. Och vara lika glada som nu.

Ett par kvarter öster om VED:s replokal, fortfarande väl inom Möllevångens geografiska gränser, ligger Adrian Recordings huvudkontor. I mitten av maj realiserade Adrian »VED«, en CD som innehåller handplockade spår från »Taygetos«, »Speleo« och »Gershwin’s Pipe« samt en tidigare outgiven melodi.
»VED« är följaktligen tänkt att fungera både som en introduktion och en sammanfattning; ett utmärkt sätt för folk att sjunka ner i och upptäcka allt som är VED… en försmak inför EP:n, inför framtiden.
Bakom Adrian står hedersknyffeln Magnus Bjerkert. Vid en senare, kort telefonintervju visar det sig att han och jag upplever VED på liknande sätt.
MAGNUS: VED är, tycker jag, en perfekt avvägning av konstnärlighet, avant-garde och musikalisk tillgänglighet. De tilltalar intellektuellt, känslomässigt och rytmiskt. Jag känner att jag vill sprida VED, missionera om dem.

Mobiltelefoner konsulteras, händer vrids; i replokalen börjar det bli dags att avrunda. Alla VED-medlemmar verkar vara på väg till olika saker. Innan dess får Mattias sista ordet.
MATTIAS: Jag vill bara vara öppen för vad som kan komma ur själva bandet. Kanske vi börjar improvisera mer? Om bandet skulle mutera till en helt ny varelse så vill man höra vad det blir för något.
Fortsättning följer.

Över Stockholm faller fortfarande ett rått och ettrigt regn. Min returresa från Malmö har gått genom ett nattligt och högljutt Sverige så det är med yrvakna steg jag irrar ut från Stockholm C. Ensamt knastrar mina skosulor mot vinterns grus när jag sedan sicksackar hemåt.
Strax bakom Stockholms Stadshus korsas emellertid min väg av en extremt morgonpigg joggare. Våra blickar möts, vi hälsar glatt på varandra. Verkligheten hinner ikapp mig.
Borta bra, hemma bra.

Original till en artikel ursprungligen publicerad i Sonic #63, 2012.