Artikel: Isak Hedtjärn

Det var länge sedan jag tappade räkningen på hur många gånger jag sett klarinettisten/kompositören Isak Hedtjärn uppträda live.

Bara under 2017 bevistade jag arton konserter som hade någon slags Isak Hedtjärn-anknytning. När Hedtjärn och gitarristen Niklas Fite genomförde ett duogig tillsammans i skivaffären/lägenheten Top Five Records var jag där. När Hedtjärn gjorde sin scendebut med avantkollektivet Fire! Orchestra var jag där. När Hedtjärn, Niklas Fite, basisten Elsa Bergman och trummisen Bror Tomas Sandström tolkade The Ed Curran Quartets enda lp Elysa (Savoy Records, 1968) på Patons Malmgård var jag där …
Anledningen till detta är (förstås) att jag tycker Hedtjärn är så förbaskat enastående. Vare sig han spelar frijazz, impro, folkjazz eller standardjazz så möts den rika historien och det brinnande nuet i hans toner. Han bemästrar såväl introspektivt sökande som expressiv utlevelse. Stirra in i hans mörka ögon och du möts av ett själfyllt, blodigt och kompromisslöst allvar … samt en spjuveraktig glimt.
Inte undra på att jag allt som oftast rensar kalendern när han har något nytt på gång, liksom.

Isak Hedtjärn är född, uppvuxen och bosatt i Stockholm. Båda hans föräldrar är musiklärare.
– Så det har funnits mycket musik omkring mig hela tiden, berättar han när vi sitter och dricker kaffe och äter morotskaka i hans etta.
– Men jag tror mitt egna musikintresse väcktes när jag var nio-tio år och hittade en skiva med Charlie Parker i mina föräldrars skivsamling. Jag fastnade helt för den. Redan då kunde jag sjunga med i Charlie Parkers solon, tydligen.
– Den skivan fick mig också att börja spela saxofon. På min första saxofonlektion sa jag till min lärare: ”Jag vill spela Charlie Parker.” Men han tyckte att jag skulle börja med att lära mig Blinka lilla stjärna. Så jag slutade med saxofonen efter ett halvår. Jag gick tillbaka till trummor, som jag också spelade då och som jag hade som en trygghet då.
Denna trygghet skulle dock inte komma att bestå.
– Jag har haft jättemånga svackor när det gäller trummorna, suckar Hedtjärn.
– Och i arton-, nittonårsåldern fick jag en sådan svacka och jag … jag blev så trött på att vara trött på att spela trummor. Så då tänkte jag att jag skulle börja spela klarinett eller saxofon istället. Min mor jobbade på en skola som skulle slänga några klarinetter, så jag fick två av dem. Och jag fastnade direkt. Men de klarinetterna som jag fick sprack, så jag köpte en metallklarinett av märket Silver King av fiolspelmannen och instrumentsamlaren Anders Rosén. Jag gillar verkligen metalklarinettsoundet, det är lite annorlunda.
Att följa inarbetade kursplaner och – så att säga – lära sig krypa innan han kunde gå var fortfarande inget för Hedtjärn.
– På den tiden var jag fast besluten om att inte spela någon traditionell musik över huvud taget (skratt). Så det första jag lärde mig på klarinetten var multiphonics och att rundandas. Jag gick efter vad jag var intresserad av, inte efter vad jag ”borde” lära mig. Jag tror det har gjort att jag fått en särskilt stark samhörighet med klarinetten.

Om man gräver i Hedtjärns musikkarriär märker man snart att den är full av viktiga, livsavgörande vänskaper. En av dessa existerade mellan Hedtjärn och Harald Hult (1940-2018) – den legendariske innehavaren av skivaffären Andra Jazz.
– Jag upptäckte Andra Jazz runt 2008, genom en kompis som sett [David Stackenäs, Johan Berthlings, Magnus Broos och Mats Gustafssons gemensamma band] Boots Brown spela där, berättar Hedtjärn.
– Harald kunde visa och förklara vad som var bra med grejer. Han introducerade mig för jättemycket musik.
Även andra, mer ytliga relationer har betytt mycket för Hedtjärn. 2008, när han gick musikprogrammet på Södra Latins gymnasium i Stockholm, träffade han till exempel de äldre eleverna Linus Hillborg och Oskar Carls, som försåg honom med ingångar till impron (”de tipsade om musiker, konserter och improvisationsövningar och så”). Tio år senare hoppade Hedtjärn tillfälligt in för Carls som träblåsare i det älskvärda post-punkbandet Viagra Boys – ett vikariat som i sin tur ledde fram till Isak Hedtjärn Trios kommande debut-lp Grismask.
– I samband med att jag gästade Viagra Boys frågade de om jag ville vara förband när de skulle spela på Nobelberget i Sickla den 8 december 2018. Så då drog jag ihop en trio med basisten Patric Thorman och trummisen Erik Carlsson. Det blev en sjukt mäktig spelning. Jag bad ljudteknikern och ljusteknikern att maxa alla effekter. Det var väl runt 1 000 pers i publiken.
Grismask är verkligen inspirerad av att jag varit med i Viagra Boys. Den har lite samma energi som Viagra Boys musik. Sebbe [Sebastian Murphy, Viagra Boys sångare] är med på Grismask också, plus att han har gjort omslaget till den.
Jag har ju varit med på skivor förut. Men Grismask känns ändå som min första egna skiva. Det ska bli kul att få ut den!

FAKTARUTA

Namn: Isak Hedtjärn

* Grismask släpps av det Stockholmsbaserade skivbolaget Maternal Voice någon gång ”senare i höst”.
* Hedtjärn är även med i Festen (Hedtjärn/Lisa Ullén/Elsa Bergman/Erik Carlsson), Svenska Folkjazzkvartetten (Hedtjärn/Jonas Liljeberg/Vilhelm Bromander/Anton Jonsson), Sol Tors Taverna (Hedtjärn/Gustav Rådström/Oskar Carls/Pelle Westlin/Milton Öhrström/Vilhelm Bromander/Tor Sjödén), Volumes (Hedtjärn/Magda Mayas/Fredrik Rasten/Torstein Lavik Larsen) och Fire! Orchestra. Bland annat.
* Svenska Folkjazzkvartetten – som låter som de heter – är för övrigt på gång med en hett framemotsedd platta. Sol Tors Taverna lär också släppa nytt snart.
* Älskar du jazz och så kallade failvideor? Missa då inte Hedtjärns kreativa och otroligt framgångsrika jazzmemsida ”jazzisak”! Du hittar den på instagram.com/jazzisak och facebook.com/jazzisak.

Korrekt version av Isak Hedtjärn-artikeln som gick i OrkesterJournalen #4/2020.

Artikel: Anna Linder

Foto: Anna Gerdén

När såg du en queer experimentell film senast?
Vare sig du svarar ”räknas Mulholland Drive?” eller ”i morse, och det var Marguerite Paris epokgörande All Women Are Equal” (eller något mittemellan) på den frågan så välkomnar du säkert möjligheten att se mer queer experimentell film.
Göteborgsbon Anna Linder vill ge dig just den möjligheten.
Ett av alla syften med Linders konstnärliga, tvärvetenskapliga forskningsprojekt Queera rörliga bilder – som på pappret sträckte sig mellan 2013-2017, men som i realiteten pågår än i dag – har nämligen varit att synliggöra ”queera rörliga bilder i både bekväma och obekväma rum”.
– Ja, och det tycker jag att Queera rörliga bilder lyckats väl med, säger Linder på telefon.
– Jag har curerat i alla möjliga olika sammanhang de här senaste åren. Det har varit otroligt många arrangemang.
Continue reading

Artikel: Folkways Records

Moe Asch. Foto: Seth Langer (Smithsonian)

I år fyller det amerikanska skivbolaget Folkways Records hela 70 år.
Ett jubileum väl värt att uppmärksamma.
Ty Folkways är något av ett unikum. Till skillnad från många av deras multinationella musikbranschkollegor har deras mål aldrig varit att ge ut hitsinglar, fostra världsartister, starta trender och göra stora profiter. Istället vill de sprida kunskap, skapa en ”världsomspännande mosaik av ljud”, ge en röst åt ”vanligt folk”, propagera för jämlikhet, främja multikulturalism och dokumentera historien.
Och deras katalog speglar verkligen detta.
Continue reading

Artikel: Jazz Herstory

Jazz Herstory är en nyinstiftad plattform/mötesplats vars främsta syften är att ”undersöka och lyfta frågor om jämställdheten inom jazzen” och ”dokumentera och lyfta fram kvinnliga musiker”.
Bakom den står hjälten Elizabeth ”Lizy” Exell.
Continue reading