När jag hör om bidrag som dras in och stöd som uteblir …
När jag – tillsammans med fem välbekanta ansikten – sitter i en publik och skäms å artistens och arrangörens vägnar för den dåliga uppslutningen …
När jag intervjuar skivbolagsmän som är rädda för att framstå som jämställdshetsivrare …
När jag läser inlägg författade av folk som ser kultursponsring som något odelat positivt …
När jag slås av faktumet att Sveriges ojämförligt största musikevenemang är tävlingar …
… då är det lätt att jag misströstar.
… då händer det att jag för mitt inre öga ser framtiden som ett översvämmat, främlingsfientligt, mansgrisigt och nyliberalt helvete tonsatt av slätstruken och intetsägande musik.
Krönika
There are 3 posts filed in Krönika ().
Krönika på RNM.nu
Jag har skrivit en musikkrönika som jag själv vill läsa. Läs den här, du också!
Krönika: Will Oldham
Fragmentariska minnesbilder studsar mot mitt kranium. Jag ser om en dockfilm på TV i ett nedsläckt radhusrum, besöker ännu en gång en skivaffär på St Eriksgatan, blåser bort dammet och bläddrar fram en artikel. Men det specifika jag söker i min hjärna vill inte bli funnet. Det specifika som är svaret på frågan: »Hur kom jag i kontakt med Will Oldhams musik?«
Associationslekar, logisk deduktion, tidslinjer. Inget hjälper.
Så till slut får jag ge upp, erkänna att jag glömt bort det.
»I had been warned by other writers and editors that Will didn’t like to talk about his music in any specific way, just as he didn’t like to be called ’Will,’ and instantly denied any connection with Slint, an entierly forgettable mood-rock band that he or someone else in the band had been involved with. Also off the record was his earlier movie acting career, which, again, I had only heard about, and in which I didn’t have much interest.«
(Patrick Barber redogör för sin första intervju med Will, Puncture #33, 1995)
»PALACE: I’m So Much Cooler Than Jandek That I Can Put Blurry Photos On My Album Covers Too And Change The Name Of My Band Twice A Week (…) (Drag City) Ok, you got me. The first disc is an untitled CD (in later pressings called Days in the Wake) of mostly solo faux lo-fi porch front Appalachian folk by Will Oldham.«
(skivrecension skriven av Alec Bemis, Jaboni Youth #5, 1996)
I begynnelsen, 1993, rådde mytbildning. Under namnet Palace Brothers släppte då Will skivan »There’s No-One What Will Take Care of You«, på Chicago-baserade Drag City. I ett försök att få musikjournalister att fokusera på musiken höll han så mycket som möjligt hemligt.
Ädelt och idealistiskt. Men tyvärr slog det fel.