Linernotes

There are 3 posts filed in Linernotes ().

Linernotes: Pistol Disco

I have tried to capture Pistol Disco in words before.
  I have compared them to Xinlisupreme, Suicide and Spacemen 3. I have taken my laptop outside and fought alongside their sounds in hypothetical riots. I have torn pages from my own boring diary to shreds in a vain attempt to force relations between an indifferent public and their records. I have banged my head against the wall and poured coffee over my already twitching fingers…
  …yes, I have tried nothing and everything to make Pistol Disco appear as text.
  But so far I’ve failed. Failed miserably.
  Perhaps this is because I’m not a good enough writer? Or perhaps this is because Pistol Disco is one of those bands that simply defy easy categorization? One of those bands that must be heard to be understood?
  You tell me.
  Anyway, what I’m getting at is – of course – that Pistol Disco was fucking amazing. When I first heard them in 2005 I fell unequivocally in love. Here was a two person gang driven by a righteous anger, an all consuming frustration and a keen sense of beauty, rhythm and noise – marry me? And when I put this compilation together – a total honour, by the way – I fell in love with them all over again.
  A rare thing indeed. Some artists enter your life with a bang and leave it with a whimper. Most artists disappoint you sooner or later. Pistol Disco, though, they never let me down. They were there when I needed them. They always delivered the electricity and passion I craved. They were, as I said, always fucking amazing. Even right up to the very end.
  So let us not mourn Pistol Disco, let us instead celebrate them. Because what you hold in your hand – dear buyer – is a piece of the massive puzzle that was Pistol Disco. Cherish it forever, play it extremely loud, let it heal whatever ails you.
  Or, more succinctly; enough of my trials and tribulations in the world of letters.
  Enough of my opinions.
  Now it’s up to you. Presenting: Pistol Disco.

Linernotes: Elin Franzén

Att mötas är att leva en smula.
  För ett par år sedan – det känns som i går – tipsade en bekant mig om Kitchen Sink Sounds, stockholmsbon Elin Franzéns blogg.
  En fullträff, jag är honom evigt tacksam.
  I Kitchen Sink Sounds – i Elins inlägg om ljud, projekt, studier, vardagsliv och olika kulturyttringar – fann jag nämligen extremt mycket intressant, tänkvärt, välformulerat, roligt och skarpsinnigt.
  Utan en sekunds tvekan lade jag Kitchen Sink Sounds i min RSS-läsare; fortsatte att följa Elin på hennes filosofiska färd.
  För snart två år sedan korsade så denna färd min färd och jag träffade Elin i egen hög person för första gången. Över en kopp kaffe diskuterade vi field recordings och Stockholms musikscen och jag fick bekräftat vad jag länge misstänkt: Elin tycks besitta en intelligens och en kreativitet vi vanliga dödliga blott kan önskedrömma om.
  Dessutom visade hon sig vara en djurvän av rang.
  Nåväl, våra olikheter till trots (förutom det sistnämnda) utmynnade vår sammankomst i en annan lyckad sammankomst; i en field recordings-klubb döpt till Ljuden Omkring Oss och sjösatt den 19 januari 2012 på Bar Brooklyn i Stockholm.
  Du skulle varit där. Eller det kanske du var?
  Personligen anser jag att Ljuden Omkring Oss är svaret »både och, och mer där till« på frågan »är field recordings konst eller dokumentation?«. Genom att DJ:a allt ifrån ruttnande sjögräs via marockanskt gatuliv till näktergalar och sprakande eld för en (mestadels) väldigt öppensinnad publik och i en brusig barmiljö vände vi upp och ner på sammanhang, minnesbilder och förväntningar.
  Ett besök på Ljuden Omkring Oss var helt enkelt en hyllning till ljuden.
  Euforin jag kände när jag gick hem från Bar Brooklyn den natten – »vi gjorde det!«, »det gick bra!« – satt kvar i min kropp i flera dygn.
  Och nu, när jag lyssnar på Elins debutkassett »Det är som musik«, återvänder samma eufori.
  Redan när jag förstod att Elin var på väg att släppa den återvände samma eufori. Vetskapen om att jag snart skulle få sjunka in i den, ge mig hän till den och studera den gav mig gåshud. Faktumet att den kan leda till ett ökat intresse för field recordings – agera inspiration så att någon spelar in något som fascinerar henne/honom – fyllde mitt hjärta med sång. Nyfikenheten på vad Elin skapat den här gången – en förlängning av hennes Oljud Sthlm-projekt?, en remix av hennes masteruppsats »Inspelade platser, berättade liv«? – var nästan för mycket.
  Så det var med fjärilar i magen jag stoppade »Det är som musik« i stereon.
  Men, som underförstått sagt; den gjorde mig inte besviken. De geografiska sammanträffandena som utgör dess collageaktiga ljudväv är så sällsamma, så suggestiva och så fängslande att jag tänker fortsätta spela den tills magnetremsan slits ut. När helst jag tar del av den överrumplas jag av associationer och uppenbarelser.
Helt enkelt känns det som att Elin på » Det är som musik« tar Ljuden Omkring Oss-konceptet ett steg längre genom att ge det ett väl genomtänkt ramverk att existera i. Samtidigt är den ett oändligt mer personligt verk än någonsin Ljuden Omkring Oss.
  Med andra ord är » Det är som musik« oumbärlig.
  Låt dess ljudvågor möta dina öron.
  Möt Elin Franzén.

Linernotes: Förmögenhet »Har du hört den förut?: 29 svenska artister tolkar förmogenhet«

Låt oss rangordna covers, onödiga sådana. Någonstans om och kring den listans skampåleplats nummer ett kommer vi då hitta Teenage Fanclubs version av Byrds »Mr. Tambourine Man«.

Byrds tog Dylans original och gjorde den janglig, behaglig. Deras solskensindränkta Rickenbackers och väna stämsång förvandlade en folkvisa om knark, Bruce Langhorne och Fellini till en elektrisk vårpicknick. Med andra ord, Byrds gjorde »Mr. Tambourine Man« till sin. Allt var gott.

Tjugosju år senare, 1992, släpptes Teenage Fanclubs »Mr. Tambourine Man«; NME:s trippla samlingsskiva »Ruby Trax« stod som avsändare. Och den är då en karbonkopia på Byrds tolkning. Samma arrangemang, samma stämningar, samma gitarrer. Med andra ord, Teenage Fanclub plagierade. Inte bra.

Covers är knepiga bestar, svåra att bemästra. Vilken dåre som helst kan nämligen kombinera ihop tre ackord, en akustisk gitarr och rudimentär förståelse av vad som är musik till studentexamen i rockstjärneskolan som heter »Sweet Home Alabama«. Ögonblicklig lycka; se de chinosbeklädda benen och sommarklänningarna sväva fram över parkettgolvet, spill bag in box-vinet på tubsockorna och notera rödmålade läppar lystet spegla sig i en airbrushad Ferrari. Harkla strupen och skråla med i refrängens sista rad, du vet att du kan den: »Lord, I’m coming home to you.« Gud vad bra han spelar, Bosse.

Men är ovanstående en genuin konstnärlig handling? Ja, klart det är. Lämna snobberiet på  hallbänken, gunstig junker. Men ändå, om jag själv får välja lyssnar jag mycket hellre på covers som plockat russinen ur kakan, som förmått att införliva det tidigare skapade i helt egna och nya kontexter. Som gör det högst oväntade av strukturer du tycker dig hört förut. Fjärran från originalen lever och verkar de, navelsträngen sitter dock fortfarande kvar. Och när de nått sina sista, skälvande sekunder samlar lilla Lisa med pastellkritorna in dem i hagen, breder ut täcket och stoppar om inför natten. Murväggen bakom exploderar Peter Tillbergs »Är du lönsam lille vän« i ett moln av blomblad och skrovlig cement, frihetens klocka slår. Vid horisonten går redan nästa dag upp, morgonrodnaden för med sig ytterligare hopp.

Så låt oss rangordna dessa covers, nödvändiga sådana. Plattan du nyss införskaffat innehåller 29 stycken att placera bland tätpositionerna. Artisterna som skapat dem har verkligen förstått vad som gör det ena till det andra, punk till punk. Låt maskineriet arbeta och lasern studsa och de dyker ut ur dina högtalare, en efter en. Förmögenhets lillgamla hardcore har aldrig ljudit så här förut. Eller: Den franska dekonstruktivisten René Montpellier – som jag nyss hittade på – sa en gång och absinth-ångande att »de sanna kompositörerna är de som söker uttrycken i rorschachplumparna formade av spegelberget«. Först nu, efter att ha tagit del av den här CD:n, förstår jag vad han menade.

Gå ut i verkligheten, beväpna er. Fatta lilla Lisas hand och hoppa hage bland blanketterna ni plockat på er. Förlora dig själv i en famn, kasta loss hämningarna. Vi sitter alla på en skatt; den går att spela, den ska betalas. Med glädje.

Ivrar du Teenage Fanclubs »Mr. Tambourine Man«, gör dig dock icke besväret.

Original till linernotes publicerade i Förmögenhets CD »Har du hört den förut?: 29 svenska artister tolkar Förmögenhet« (Diskret, 2008)