Pressrelease

There are 8 posts filed in Pressrelease ().

Pressrelease: Xenia Krisiin

På Pilbågsgatan 17 – staden Göteborg, stadsdelen Johanneberg – ligger Johannebergs Missionskyrka. Dess utsida är anspråkslös, stram, fridfull; gråa träväggar, vita knutar, brandgult tegeltak. Knotiga träd och vildvuxna buskar ramar in dess gavlar, gränsar av dess tomt. Ett vingligt cykelställ står parkerat utefter dess ena långsida.
  Här, måndagen den 2 juli 2012, segrade kärleken; stjärnor exploderade, himlar rämnade, hjärtan bultade, blod störtade, röster stämde triumfatoriskt upp.
  Här, måndagen den 2 juli 2012, spelade Xenia Krisiin, Johan Hjalmarsson, Henrik Magnusson och en tjugoen människor stark kör in låten »Hymn/Playing God«.
  »Hymn/Playing God« är en del av »Hymn«, Xenia Krisiins debutalbum.

1977, strax utanför staden Leigudun, upptäckte några soldater i Folkets Befrielsearmé en kunglig grav. 220 kvadratmeter, fyra rum; den utgjorde sista viloplats för markis Yi av Zeng (död 433 f.Kr.) och den hade skonats från plundring. Otaliga vackra föremål hade fått följa Yi i graven och nu såg de sålunda åter dagens ljus.
  Ovärderligt.
  Ett av föremålen som placerats bredvid Yis lackkista var en guqin; ett instrument med sju strängar, långsmal kropp och ett omfång av cirka fyra oktaver. Denna guqin är det första instrumentet inom cittrafamiljen som vi känner till. Denna guqin sålunda är rötterna, ursprunget…
  Cittran är en del av »Hymn«, Xenia Krisiins debutalbum.

Malin är ledsen, villrådig. Samtidigt som hon önskar att livet ska börja – nu! just nu! – vill hon inte lämna det välbekanta, det trygga. Dessutom börjar hon frukta att hon tappat förmågan att läsa av folks känslor; vänner hon hållit av har nyligen visat sig falska, personen hon trodde var intresserad av henne ringer aldrig, hennes föräldrar är sedan länge detroniserade.
  Så varje kväll, när huset omkring henne tystnat, klickar Malin i gång sin mp3-spelare. Dess skärm blinkar till – starka färger, starkt ljus – och snart börjar musik spela i Malins öron.
  Och genast blir allt bättre.
  Ty musiken talar till henne, fyller henne med styrka och mod, tröstar. Gång efter annan kan hon lyssna på den; aldrig tröttnar hon, alltid upptäcker hon något nytt i den. Den är ärlig, sårbar, kraftfull, omedelbar. Den bär drag av psalmer, gammal folktradition, jazz, pop, soul…
  Den är livet, döden och tron.
  Malin tar del av »Hymn«, Xenia Krisiins debutalbum.

För 26 år sedan – den 22 augusti, i Göteborg – föddes Xenia Kriisin. Hennes uppväxt präglades till viss del av musik – blockflöjtslektioner, musikutbildning på Hvitfeldtska gymnasiet – men det var först i tjugoårsåldern som hon på allvar började skriva egna låtar. Kanske är det detta förhållandevis makliga tempo som gett hennes toner sådana självständiga sinnesstämningar, sådana mångfacetterade beröringspunkter?
  Kanske?
  Uppenbart är i alla fall att Xenia Kriisins virtuosa blandning av röst, cittra och bas är en stor upplevelse. Uppenbart är i alla fall att Xenia – tillsammans med producenten/trummisen Johan Hjalmarsson, arrangören Henrik Magnusson och en skiftande kör – spelat in en skiva för både mig och dig.
  Ja, många beståndsdelar må utgöra det tio spår långa helhetsverket som är »Hymn«.
  Men den sista pusselbiten är du; din delaktighet, dina åsikter. Lyssna på »Hymn«; hör den där dagen i Johanneberg, hör cittran, hör vad Malin hörde, hör mer därtill.
  Sedan är du en del av »Hymn«, Xenia Krisiins debutalbum.

Tidigare opublicerad. Det här är den första, förkastade versionen

Pressrelease: Gavin Maycroft

»Det är saligare att ge än att få.«
  Sålunda talade Aposteln Paulus när han år 54 höll en predikan i staden Miletos.
  Rättframma ord, sanna ord; ord med omedelbar genomslagskraft.
  Människorna vid Paulus fötter – distingerade kristna från den närliggande byn Esefos – tog dem till sig, sög på dem. »Så sant«, nickade deras nackar. »Helt rätt«, sjöng deras själar.
  Sedan bad de tillsammans; bad med gråt i ögonen och sorg i strupen. Därefter bordade Paulus båten till Kos.
  Så långt, så uppdiktat.
  »Det är saligare att ge än att få.«
  Sålunda talar Gavin Maycrofts gärning.
  Sedan 2008 har nämligen Gavin – i egenskap av chef för och enda anställd på Mother Events – gett folk chansen att se utsökta band. Han har även gett folk fantastiska upplevelser, minnen för livet och insikten att man kan göra det själv.
  Att bevista en konsert som Gavin anordnat är helt enkelt julafton.
  Från scenen förkunnar ett band eller en artist den enda sanna musiken; toner från hjärtat och hjärnan, toner med kraft och mening, toner med vilja och mål, toner med känsla och intelligens… Och i publiken står du – och jag – och tar emot, fylls med kraft, förundras, får nya perspektiv…
  Halleluja!
  Vore jag katolik skulle jag yrka för att Gavin snarast borde helgonförklaras.
  Istället ser jag fram emot fem ytterligare år i Mothers varma famn. Fem ytterligare år med spelningar i Stockholms mest möjliga och omöjliga lokaler.
  Fem ytterligare år av givande.
  Tack, Gavin.

Pressrelease: Scott Mou

Is beauty an inherently melancholic thing?
  Do certain frequencies trigger certain memories?
  Can longing comfort you? Can distance act as a mediator for intimacy?

Questions prompted by “End Times”, Scott “Queens” Mou’s latest full length.

Because “End Times” is, on the one hand, something of a conundrum. The way its songs are constructed out of opposites – light/darkness, movement/stillness, life/death – is remarkable, puzzling. The fact that whenever you listen to it lost loves and lost times begins to act and react in front of you – naked skin, summer nights, vacant eyes, falling rain, fateful tarmac – is an almost magical fact. And the taste it leaves you with – a taste of both ecstasy and sorrow – is intoxicatingly unexplainable.

Suffice to say, “End Times” is a remarkable record.

Sure, Scott has made albums similar to “End Times” before. As Jane – a project he had together with Noah “Panda Bear” Lennox – he for instance realized a handful of releases between the years 2002 and 2005. One of these – 2005’s “Berserker” – was brought out in both LP and CD format by the mighty Paw Tracks label, but most were CD-Rs/objets d’art sold only at Other Music, the record store where Scott and Noah used to work.

In Jane, Scott and Noah paid homage to and expanded upon the rhythms and soundscapes created by the techno vanguard. The lion’s share of their material was recorded in Scott’s apartment in Greenpoint, Brooklyn on cheap equipment – an approach that added extra layers of sincerity and spontaneity to their slow burning dance lullabies.

This approach – this self-made creativity – is also evident on “End Times”. Whenever “Berserker” flows out of your speakers you feel like you’re right there with Scott and Noah; that guitars, drums and vocals are being laid down in front of you, in real time. But “End Times” is even more direct; whenever it flows out of your speakers you’re in Scott’s head.

A wonderful place to be.

A place that gives you all the answers you need.

Because “End Times” is, on the other hand, very straight forward. If you’d like you could put on your music journalist hat and call it an original amalgamation of past works; if you can somehow imagine a mixture between John Fahey’s “The Transfiguration of Blind Joe Death” and “Womblife” and Deathprod’s “Treetop Drive” you’d kind of get its gist.
  But.
  The main reason “End Times” is so amazing, so wonderful, so intelligent, so passionate, so cinematic, so enigmatic is because Scott Mou did it. Simple as that. Remarkable people makes remarkable records. The questions that opened this text will keep hanging in the air…

…until the next Queens’ album.

Pressrelease: Silverarken

Enligt Everett-Wheeler-Grahams metateorem förgrenar sig verkligheten i varje ögonblick. Samtliga möjligheter som följer på en situation förverkligas… i olika universum.
  Otaliga dubbelgångare till dig och mig lever sålunda ut sina liv – ovetande om varandra – i dessa universum. I det här universumet sitter du framför något slags skärm och läser denna text, i ett annat sitter du framför något slags skärm och skriver den, i ett tredje…
  Tanken svindlar.
  Tingen är inte vad de ser ut att vara.

Nu är jag ingen kvantfysiker, men om jag tolkat Everett-Wheeler-Grahams ovanstående tolkning av kvantmekaniken någorlunda korrekt så finns det ett universum där Silverarken är världens mest hyllade band.
  Där skulle jag vilja bo.

Vintern 2009 befann sig multiinstrumentalisterna Karl Sjölund, Miriam Eriksson Berhan (Taxi Taxi!) och Johan Sehlberg i Tyskland för att medverka vid ett forskningsseminarium om Nietzsche. Någonstans om och kring föreläsningarna, panelerna och diskussionerna – hur förhåller sig Nietzsches tidslighet till Deleuzes?, hur spåras det filosofiska tänkandets historicitet tillbaka till Nietzsche? – bestämde de sig för att börja musicera tillsammans.
  Silverarkens första inkarnation – namngiven The Silver Ark efter farkosten som den 24 juli år 1937 skulle föra alla rättrogna Korpelarörelsemedlemmar till Palestina – var ett faktum.
  Låtar följde. Spelningar genomfördes.
  Något saknades.

Vad gjorde du den 7 april, 2012? Om du befann dig i källaren till den synnerligen chosefria restaurangen Snövit – Ringvägen 147, Stockholm – bevittnade du premiärgiget med pånyttfödda/förbättrade/omdöpta Silverarken. Bredvid Karl, Miriam och Johan slöt Gunnar Holmbäck (trummor), Olof Jonsson (synthesizers, Landcrabs), Petter Granberg (gitarr, Mattias Alkbergs Begravning, Norra Kust) och Viktor Skokic (bas, Riedel/Svensson/Skokic) upp och resultatet blev oändligt stor konst.
  Resultatet blev en originell musik byggd på atmosfärisk melankoli, djup rytmik, intelligent lyrik samt omedelbara men ändå intrikata melodier.
  Resultatet blev en konstellation med egna idéer, brinnande rättvisepatos, gudomlig passion, magiska auror, laserskärpa, sonisk originalitet, briljans och funk.
  Resultatet blev helt enkelt något att intensivt och helhjärtat dyrka.

För att liksom fira denna nystart släppte Silverarken den extremt limiterade CD-R:en »The Kurgan Sessions«. I maj 2013 realiserade skivbolaget Alltid Hela Tiden (mitt skivbolag, för övrigt) sedan en split-LP med Silverarken och Målgrupp; »Bara en prins kan rädda oss nu«/»The Young Ones Boogie«.
  Fortsättning följer.
  Någon gång – även i detta universum – kanske jag kommer att få uppleva att Silverarken ådrar sig hyllningar i paritet med hur bra de är; det vill säga att de blir världens mest hyllade band.
  Tanken svindlar.

Pressrelease: Mats Björk

Plötsligt är jag tre och ett halvt år igen.
  Plötsligt sitter jag på ett vardagsrumsgolv och stirrar förundrat in i ett par högtalare.
  Plötsligt har gränserna mellan verklighet, dröm, logik och magi suddats ut.

Mats Björk föddes år 1975 i Huskvarna, Småland. Under andra hälften av nittiotalet började han och lillebrodern Staffan musicera, revolutionera, sinnesvidga och känslostorma tillsammans som Seamonster¹. Efter en resa som bland annat födde fullängdarna »You May Unfasten Your Seatbelts« (Amphibient Broadcasting/Beauty Resources, 1999), »Tsunamin Audio Prism« (Amphibient Broadcasting, 2000) och »Eplektriknastr« (Amphibient Broadcasting, 2002) nådde emellertid Seamonster¹ vägs ände. Men säg den ohejdade kreativitet som går att tygla…

Ända sedan jag blev varse om Mats existens – ända sedan millennieskiftet stod för dörren och jag golvades av »You May Unfasten Your Seatbelts« – har jag sett fram emot nya skivsläpp från hans håll. Och han har aldrig, aldrig, aldrig gjort mig besviken. Åtskilliga är de gånger jag blivit ett med – förlorat mig i, hypnotiserats av – de bisarrt rytmiska och högspänningssprakande ljudlandskapen han skapat i soloprojektet Kompjotr Eplektrika. När det var dags att summera musikåret 2008 satte jag Majessic Dreams folkrockiga »Beautiful Days« (PonyRec) – ett samarbete mellan äkta makarna Mats och Jessica Breitholtz Björk – på toppen av min Årets bästa album-lista.
  Till exempel.
  Så jag hyste inget tvivel om att jag skulle älska »Mats Björk som vågform«. Frågan löd snarare »Hur mycket kommer jag att älska den?«.
  Svaret visade sig vara »oändligt mycket«.

Varför Mats valt att inte ge ut »Mats Björk som vågform« under pseudonym är fullkomligt glasklart – dess djupt personliga/övernaturliga uttryck är så speciellt att det kräver ett korrekt egennamn som avsändare. Att lyssna på »Mats Björk som vågform« är helt enkelt som att lyssna på Mats Björk… med allt vad det innebär.

Mattan bredde ut sig från en vägg till en annan; grön, hård, lite stickig.
  Stereon tronade på en lackad aspbänk; mattsvart, silverglänsande.
  När jag nått koltåldern var detta min hela värld.
  Särskilt när James Hollingworth & Karin Ljungmans LP »Barnlåtar« låg på skivtallriken. Då svävade min unga kropp bland dess toner, melodier, flygarhundar, älgar, ökenrävar och vitaminer. Då lämnade jag verkligen tid och rum bakom mig.
  Allt eftersom tiden gått har jag återupplevt detta sällsamma tillstånd vid otaliga tillfällen. Min skivsamling är full av alster som tar mig med på tripper till helt nya ställen.
  Få har dock tagit mig lika långt som »Mats Björk som vågform«.
  Plötsligt minns jag hur det kändes när jag första gången kärade ner mig i musik.

Nu är det din tur.
  Nu är det din tur att ta del av »Mats Björk som vågform«.
Kanske kommer du att låta den guida dig genom en förälskelse? Kanske kommer du att låta den lyfta dig ur en hjärtesorg? Kanske kommer du att associera den till David Pajos »Pajo« (Drag City, 2005), särskilt eftersom David inför den la ifrån sig alla sina Papa M/Aerial M/M-alias? Kanske kommer du att inspireras till egna stordåd av den?   Kanske, kanske, kanske…
  Helt säkert är i alla fall att du kommer att älska den.

Pressrelease: Lo-Fi-Fnk

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är intelligent.
  Det vill säga: det är ett verk som bottnar i två öppna, skarpa och vetgiriga sinnen. Det har ett syfte, det har en mening.
  Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som lever i en konstant rädsla för smarthet, som hellre skulle välja döden framför att utmana den rådande världsordningen. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du rättframma toner som talar till din hjärna, rättframma toner som får dig att tänka. Ett underbart faktum.

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är vackert.
  Det vill säga: dess melodier och arrangemang är ljuvliga, estetiskt fulländade. De innehåller även en spännande dramatik; en del saker skaver mot varandra, andra saker verkar vara på väg att falla sönder i sina beståndsdelar.
  Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som hyllar det fula, som avskyr allt vad stil, grace och finess heter. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner som vet att skönhet är ingenting utan skönhetsfläckar. Ett underbart faktum.

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, följer dig vart du än går.
  Det vill säga: det fungerar som ett soundtrack till många olika situationer. Det har ett hedonistiskt driv som är kapabelt att kickstarta vilken klubbnatt som helst. Det låter väldigt bra i hörlurar. Det kan få dig att må bra när du är nere, det berättar djupa hemligheter när du är mottaglig för förslag, det gör varje omfamning till en extas.
  Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som är lyckliga i ekorrhjulet, som inte har något emot att hålla sig till ett enda uttryck. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner som inte vill bli placerade i fack. Ett underbart faktum.

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är Lo-Fi-Fnks andra album.
  Det vill säga: Stockholmarna Leo Drougge och August Hellsing – Lo-Fi-Fnk – har äntligen realiserat uppföljaren till ”Boylife” (La Vida Locash, 2006). Inte en sekund för tidigt. ”Boylife” hyste ju – bland annat – så mycket potential, så många löften. Visst, du älskade och älskar den, men ”Last Summer” är vad du väntat på sedan den släpptes. Låt oss säga så här: om och kring 2006 var Lo-Fi-Fnk (mot deras vilja) sammankopplade med indie-electro-dans-blaha-blaha-scenen. Nu siktar de mot ABBA:s höjder.
  Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som inte pratar med varandra, som inte diskuterar sin konst, som inte utbyter idéer. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner vars upphovsmän anser varje dag vara ett symposium, ett koncept att utveckla. Ett underbart faktum.

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är ditt.
  Det vill säga: du bör införskaffa det. Du kommer att avguda det.
  Eller: …förutsatt att du inte är en av de där människorna som skapar alla de där skivorna, det vill säga. Om så är fallet kommer du hata det. Men vi andra lyssnar på ”Last Summer” – gång på gång på gång på gång – och hör toner som är några av årets bästa toner. Ett underbart faktum.

Aldrig tidigare publicerad. Någon någonstans tackade nej till den.

Pressrelease: Anna von Hausswolff »Singing From the Grave«

I timmar har jag nu suttit och pillat och petat i den här textens meningar.
  Anledningen är att jag anser Anna von Hausswolffs »Singing From the Grave« vara ett mästerverk, en modern klassiker.
  Frustration, impotens; hur ska jag beskriva den? Ord är mig otillräckliga; jag vill i deras ställen dra mina handflator över skrovlig bark, slita i jorden, måla himlavalvets samtliga stjärnor blodröda, skulptera eld till abstrakta byster, dansa.
  Endast sådana reaktioner och liknande känns som korrekta förfaranden inför »Singing From the Grave«. Endast sådana reaktioner och liknande känns som lämpliga analyser och recensioner av »Singing From the Grave«.

Anna von Hausswolff föddes den 6 september 1986, i Göteborg. Hennes mor heter Evelina och arbetar som psykolog, hennes far är Carl Michael von Hausswolff; en man vars CV bland annat innehåller poster som »konstmusiker«, »en av grundarna till det inflytelserika skivbolaget Radium 226.5« och »kung över Vargaland«.
  Tio år gammal genomförde Anna sin scendebut, som badande husvagnsstatist i Galenskaparna & After Shaves revy »Alla ska bada«. I tonåren – parallellt med musikstudier på Hvitfeldtska gymnasiet – fungerade hon som medlem i ett antal olika konstellationer, den Jeff Buckley-inspirerade trion Kalle, Anna & Filip var en.
  Hösten 2008 började dock Anna musicera på egen hand. Länge hade hennes mest personliga tongångar stått i bakgrunden, nu tog de plats längst fram. Ensam i en lägenhet – skakad efter ett destruktivt uppbrott – kopplade hon på sin Zoom Handy Recorder H4 och färdigställde några låtar för piano, orglar och röst. Spelningar ute bokades, bland annat besökte Anna göteborgsställena Kontiki, Kåken och Kafé Marmelad.
  Därefter, sommaren 2009; en serie små explosioner, kedjereaktioner. Juli och augusti tillbringade Anna stora delar av i Henryk Lipps studio Music-A-Matic. Anna och Henryk var då redan bekanta sedan många år tillbaka; Henryk och Freddie Wadlings experimentella synthband Blue For Two gav nämligen på åttio- och nittiotalet ut plattor via Radium 226.5 och sålunda umgicks de privat med pappa Carl Michael.
  Nåväl, i Music-A-Matic – Tredje Långgatan 13, Göteborg – lades grunder, hölls livesessions, fästes melodier på tejp. Långsamt växte ett storartat konstverk fram.
  14 augusti uppträdde så Anna i Annedalskyrkan, Göteborg, som en del av Way Out West. Publiken där golvades i princip mangrant och började likt missionärer sprida Annas gospel. Drygt sex månader senare, 5 februari 2010, släpptes dubbelsjuan »Track of Time« av Kning Disk; den första utgåvan som bar namnet »Anna von Hausswolff«. Samtliga fyra spår på »Track of Time« var realiserade i Music-A-Matic, samtliga fyra spår på »Track of Time« ådrog sig himlastormande hyllningar från fans och journalister. »Som Diamanda Galás«, tyckte några. »Nick Cave, PJ Harvey, Patti Smith«, ansåg andra.
  Alla ville de höra mer. Och ytterligare gig följde, ytterligare lärjungar slöt upp.
  Ytterligare skivor fick form i Music-A-Matic.
  Uppföljaren till »Track of Time«, CD:n »Singing From the Grave« (Kning Disk), ges ut den 5 maj.

»Singing From the Grave« består av 12 låtar. Två av dem – »Pills« och »Track of Time« – återfinns även på »Track of Time«. Grunderna till samtliga utgörs av Annas röst och piano, sedan är några varsamt garnerade med instrument som elgitarr, orgel, trummor. Dess omslag är, liksom det till »Track of Time«, etsat av Anna själv; hon bär ju också två år på Göteborgs konstskolas grafiklinje i ryggsäcken.
  Sålunda beskriven ter sig »Singing From the Grave« som en riktigt trevlig liten produkt, ett hippt och estetiskt korrekt album att sortera in bland många andra på hårddisken eller i Billy-hyllan. Musik att avnjuta en kopp latte till, bakgrundsorl för finare middagsbjudningar.
  Vad som emellertid inte framgår av det ovanstående är att »Singing From the Grave« rymmer livet och döden. Ta del av den och Annas röst och melodier kommer garanterat att beröra dig, påverka dig. När den ljuder genom dina högtalare kommer sekunderna och minuterna runt omkring dig att stanna, upphöra. Med ens blir du påmind om alla starka känslor du någon gång hyst; före detta förhållanden flimrar framför dina ögon, barn föds, vuxna går bort, glassplitter regnar ner över din rygg, maskrosor briserar i löftet om den oändliga sommaren, kärlek äter upp dig inifrån, naglar rispar din hud…
  Du uppgår i ett tidlöst nu. I ett underskönt men svart universum.
  Få artister har förstås kunskaperna och talangen att frammana dessa sinnesstämningar. Anna von Hausswolff gör det gång på gång på gång. Hennes toner brinner högst och klarast.
  Därför är »Singing From the Grave« ett mästerverk, en modern klassiker.
  Därför är ord mig otillräckliga.
  Det här skriver jag med tårar i ögonen.
  Samla den salta vätska som snart kommer rinna nedför mina kinder i en kopp och du får avslutningen på den här texten.

Pressrelease: Bolywool »Through A Century«

Vissa band har förmågan att kröka tiden och rummet. Ställ dem på en scen, låt deras skivor sväva ur högtalarna; verkligheten flyr, lämnar plats åt allsköns fantasier.
   Nu blir då, då blir nu. Vart vill du åka?
   Små moln av apatisk, söt rök flöt längs med taket, oljeprojektioner fick väggarna att smälta. Må så vara, det mest sinnesvidgande man kunde uppleva på UFO Club 1967 var ändå Pink Floyd i allmänhet och Syd Barrett i synnerhet. Till ackompanjemang av glödhet psykedelia omfamnade då Syd publiken, tog dem på utflykter bortom regler, lagar. Den trånga balsalen exploderade, i UFO Clubs ställe nya universum.
   När Oasis år 1993 beträdde tiljorna på King Tut’s Wah Wah Hut fick de samtliga fåtaliga närvarande själar att hälsa dem som redan etablerade rockstjärnor. Ett förbandsgig blev en arenakonsert; försmak av vad som komma skulle.
   Creation Records-chefen Alan McGee – som befann sig i King Tut’s lokaler å den egentliga huvudaktens vägnar – förtrollades även han och ett skivkontrakt halades fram. Historia skrevs, drömmen slog in. Framtiden var väldigt ljus. Saker och ting var självklara.
   »Det finns inget som är så omvälvande som en gospelkör. Inget«, sa Spiritualizeds Jason Pierce när Markus Larsson för åtta år sedan träffade honom för Sonics räkning. »Jag har älskat gospelmusik i snart femton år och jag är fortfarande lika fascinerad av kraften och laddningen.«
   Ett filter, en katalysator. Spiritualizeds toner försätter en receptiv lyssnare i kraftfulla, laddade tillstånd. Eviga kopplingar mellan musikhistorien; gospel möter sextiotalets New York möter åttiotalets Rugby. Allt Jason varit inblandad i är antitesen till bakgrundsmusik, hans konst kräver uppmärksamhet.
   Hit vill du åka.
   På fullängdsdebuten »Through A Century« definierar Bolywool samtliga ovanstående ögonblick. Låt »Through A Century« leda dig och du svävar bort; in i dig själv, ut i solsystemen. Kalla den kaxig och du missar målet, kalla den självsäker och du har rätt – »Through A Century« vet exakt hur utsökt dess soniska stjärnglans är, med vidöppna armar hälsar den dig välkommen. Och med samtidigt blödande hjärta förvaltar den arvet, tar det vidare. Försök att ignorera något sådant… omöjligt.

Nu är det ju dock en gång så att efter uppgång följer ofta fall: Syd Barrett gick i exil och dog som eremit, Oasis splittrades och Jason Pierce har kämpat mot privata demoner i åratal. Vad vi lär oss av det är väl något i stil med »ät, drick och var glad ty i morgon skola jorden gå under«, en inte helt nöjsam läxa.
   Kommer då Bolywool att vandra i dessa utstakade fotspår, kommer deras skinande 2009 framöver förvandlas till misär?
   Aldrig.
   Var säker att »Through A Century« – sensationell som den är – innebär ett av de första stegen på Bolywools långa och synnerligen fruktsamma gärning.
   Ty de har förmågan att kröka tiden och rummet. Ställ dem på en scen, låt deras skivor sväva ur högtalarna; verkligheten flyr, lämnar plats åt allsköns fantasier.
   Nu blir då, då blir nu, i evighet.

Pressrelease till Bolywools CD »Through A Century« (Records By the Sea, 2009)