Låt oss rangordna covers, onödiga sådana. Någonstans om och kring den listans skampåleplats nummer ett kommer vi då hitta Teenage Fanclubs version av Byrds »Mr. Tambourine Man«.

Byrds tog Dylans original och gjorde den janglig, behaglig. Deras solskensindränkta Rickenbackers och väna stämsång förvandlade en folkvisa om knark, Bruce Langhorne och Fellini till en elektrisk vårpicknick. Med andra ord, Byrds gjorde »Mr. Tambourine Man« till sin. Allt var gott.

Tjugosju år senare, 1992, släpptes Teenage Fanclubs »Mr. Tambourine Man«; NME:s trippla samlingsskiva »Ruby Trax« stod som avsändare. Och den är då en karbonkopia på Byrds tolkning. Samma arrangemang, samma stämningar, samma gitarrer. Med andra ord, Teenage Fanclub plagierade. Inte bra.

Covers är knepiga bestar, svåra att bemästra. Vilken dåre som helst kan nämligen kombinera ihop tre ackord, en akustisk gitarr och rudimentär förståelse av vad som är musik till studentexamen i rockstjärneskolan som heter »Sweet Home Alabama«. Ögonblicklig lycka; se de chinosbeklädda benen och sommarklänningarna sväva fram över parkettgolvet, spill bag in box-vinet på tubsockorna och notera rödmålade läppar lystet spegla sig i en airbrushad Ferrari. Harkla strupen och skråla med i refrängens sista rad, du vet att du kan den: »Lord, I’m coming home to you.« Gud vad bra han spelar, Bosse.

Men är ovanstående en genuin konstnärlig handling? Ja, klart det är. Lämna snobberiet på  hallbänken, gunstig junker. Men ändå, om jag själv får välja lyssnar jag mycket hellre på covers som plockat russinen ur kakan, som förmått att införliva det tidigare skapade i helt egna och nya kontexter. Som gör det högst oväntade av strukturer du tycker dig hört förut. Fjärran från originalen lever och verkar de, navelsträngen sitter dock fortfarande kvar. Och när de nått sina sista, skälvande sekunder samlar lilla Lisa med pastellkritorna in dem i hagen, breder ut täcket och stoppar om inför natten. Murväggen bakom exploderar Peter Tillbergs »Är du lönsam lille vän« i ett moln av blomblad och skrovlig cement, frihetens klocka slår. Vid horisonten går redan nästa dag upp, morgonrodnaden för med sig ytterligare hopp.

Så låt oss rangordna dessa covers, nödvändiga sådana. Plattan du nyss införskaffat innehåller 29 stycken att placera bland tätpositionerna. Artisterna som skapat dem har verkligen förstått vad som gör det ena till det andra, punk till punk. Låt maskineriet arbeta och lasern studsa och de dyker ut ur dina högtalare, en efter en. Förmögenhets lillgamla hardcore har aldrig ljudit så här förut. Eller: Den franska dekonstruktivisten René Montpellier – som jag nyss hittade på – sa en gång och absinth-ångande att »de sanna kompositörerna är de som söker uttrycken i rorschachplumparna formade av spegelberget«. Först nu, efter att ha tagit del av den här CD:n, förstår jag vad han menade.

Gå ut i verkligheten, beväpna er. Fatta lilla Lisas hand och hoppa hage bland blanketterna ni plockat på er. Förlora dig själv i en famn, kasta loss hämningarna. Vi sitter alla på en skatt; den går att spela, den ska betalas. Med glädje.

Ivrar du Teenage Fanclubs »Mr. Tambourine Man«, gör dig dock icke besväret.

Original till linernotes publicerade i Förmögenhets CD »Har du hört den förut?: 29 svenska artister tolkar Förmögenhet« (Diskret, 2008)