in Artikel

Artikel: Jolo

Fem våningar. En fasad klädd i brandgul sprit- och slätputs. Små dekorativa fördjupningar och reliefer klättrar längs med hela exteriören. Strax ovanför porten, någon meter till vänster – från trottoaren sett – kastar sig ett ståtligt burspråk upp i riktning mot himlen. Kronan på verket; ett svart plåttak.
  Vissa hus verkar vilja ha just dig som gäst, Birkagatan 31 i Stockholm är ett sådant. Sedan byggmästare E. Lundgren färdigställde det år 1904 har det utövat sin både värdiga och lekfulla charm på mången förbipasserande.
  Då och då stannar emellertid folk till framför Birkagatan 31 av helt andra anledningar än fastighetsaffärer; de vill i stället minnas skribenten Jan Olof »Jolo« Olsson, en av dess forna invånare. De ställer sig som vördnadsfulla statyer intill fastighetens vägg, med leenden på sina läppar lyfter de sedan blicken mot burspråksfönstret som en ung Jan Olof så ofta påträffades i.
  Några av dem hävdar att de kan se honom nyfiket kika tillbaka. Andra påstår till och med att de kan se hela familjen Olsson plira ut genom gardinerna…

Nils Olof Olsson växte upp på Sofielund; en herrgård belägen mitt i hjärtat av Södermanland, alldeles intill sjön Uren. Hans far var inspektor, men Nils Olof uppmuntrades till en annan karriär; efter studenten i Nyköping flyttade han till Stockholm och tog anställning som kartograf på Rikets Allmänna Kartverk.
  1911, ungefär samtidigt som han påbörjade sitt nya yrke, gifte han sig med Berta, den stora kärleken. Berta – kallad Bert – hade sina rötter i Ystads arbetarkvarter och var vid vigseln 27 år gammal. Deras första gemensamma barn, Per Olof, föddes 1915. Jan Olof såg dagens ljus fem år senare. I trerummaren på Birkagatan 15 (som senare fick beteckningen Birkagatan 31) bodde då även en tonårig gosse döpt till Iwan. För vänner och bekanta presenterades han som »kusin«, men i själva verket var han Bertas son från en tidigare, utomäktenskaplig förbindelse.

Redan under uppväxten framträdde hos Jan Olof många av de karaktärsdrag och egenheter som senare skulle utgöra grunden till hans essäer och böcker; skarp observationsförmåga, omättlig kulturkonsumtion och äventyrslystet sökande. Från sin plats i burspråket studerade han hur formarna, packarna och målarna på närbelägna Rörstrands Porslinsfabrik kom och gick. När det var dags för idrott var han på plats. Så fort han kom åt gick han och såg en film; Charlie Chaplins samlade produktion högaktades särskilt. Annars läste han gärna, helsingborgaren Sigge Lindbergs självbiografiska »Mitt liv mellan stolparna« slukade han exempelvis både en och två gånger, Alexandre Dumas d.ä.:s »De tre musketörerna« likaså.

Nämnda sökande kom dock att tillfälligt leda honom vilse. Under första hälften av trettiotalet började Per Olof intressera sig för nazismen, ett par år senare följde Jan Olof i hans fotspår. Gemensamt bevistade de bland annat möten där Birger Furugård – partiledaren för Svenska Nationalsocialistiska Partiet – höll tal.
  Vid andra världskrigets utbrott hade de båda bröderna lagt detta bakom sig. Nu var Jan Olof i stället helt på de allierades sida, ett faktum som manifesterade sig i avancerad anglofili. Efter avklarad munta – som hölls den 10 maj 1939 – ersatte han sålunda Norra Latins skolgård med exercisfälten i Linköping, därefter bar det av till Tornedalen för militärtjänstgöring.
  Stort ansvar, hemska händelser, själslig och intellektuell mognad och 1941 förlust av modern; Jan Olofs barndom var definitivt över. Pojken hade blivit man.

När freden så sakteliga återvände till Europa inledde Jan Olof ett nytt liv. Sedan en tid tillbaka hade han och ett år äldre Margareta Sjögren varit förlovade, nu gifte de sig och flyttade till Nortullsgatan, en gata belägen ett tiotal stenkast nordöst om Birkagatan.
  Madesjö-dottern Margareta var en framgångsrik journalist, Expressen utgjorde hennes arbetsplats. Med Jan Olofs bästa för ögonen uppmuntrade hon honom att söka sig till Dagens Nyheter; efter påhugg på utrikesavdelningen och kortare vikariat fick han mycket riktigt fast anställning där på hösten, 1945. Eftersom en signatur var nästintill legio på denna tid – jämför Bang, Red Top, Cello – anammade Jan Olof så underskriften Jolo; initialerna i Jan Olof Lennart Olsson, hans fullständiga namn. Historien vill göra gällande att han cirka två decennier tidigare upptäckt rytmiken i sitt monogram då Nils Olof karvade in det i hans kälke.
  Samtliga pusselbitar på plats.
  Och Jolo började skriva på allvar.
  Han kåserade kring de utländska digniteter och inhemska hjältar som rört och fortfarande rörde sig i kvarteren kring Rörstrandsgatan (dit Olssons flyttat 1936). Han redogjorde sakkunnigt och personligt om Michael Collins och den irländska revolutionen. Han porträtterade engelska excentriker och sovjetiska nattklubbsbesökare. Han skildrade torget i Ängelholm. Han refererade från stora och små sporthändelser. Han flanerade stad och land runt och berättade sedan i essäform om vad han sett. Han belyste första världskriget från många olika håll. Han, han, han…
  Kort sagt; han framträdde i all sin mångfacetterade magnificens.
  Dessutom satte han alltid sin prägel på alla dessa ämnen; hans empatiska personlighet, briljanta stilistik, udda infallsvinklar, lågmälda humor och osvikliga känsla för detaljer gav dem Jolo-patina. Tusentals och åter tusentals läsare älskade det.

Drygt 100 000 kvadratmeter. Välansade buskage som ger en känsla av trygghet, uråldriga träd som skänker skugga. Finkänsliga men ståtliga monument. Svepande gräsmattor och böljande kullar. Allt övervakat från en höjd av Lidingö kyrkas stilla, steniga prakt.
  Vissa kyrkogårdar fyller sina funktioner på ett perfekt sätt, Lidingö kyrkogård är en av dem. I nästan fyrahundra år har den gett sina besökare möjligheten att sörja, att hedra, att kontemplera, att tillbringa en stund i vackra omgivningar.
  Mitt i denna kyrkogård – näst intill en liten damm – ligger kolumbariet. På en av dess många gravstenar står att läsa »Jan Olof Olsson/JOLO/30 · 3 · 1920/30 · 4 · 1974//Margareta Sjögren Olsson/1 · 7 · 1919/22 · 12 · 1996«.
  Ingen var tillsammans med Jolo när han avled. Ensam lämnade han radhuset på Åkervägen 17, Lidingö – där han, Margareta samt deras döttrar Elizabeth Ann och Vibeke slagit ner sina bopålar – och begav sig ner till Tockarp; till det älskade, fallfärdiga sommarresidenset. Ensam drabbades han där av hjärtinfarkt.
  Vännen Alf Henriksson fångade efterspelet, sorgen i en vacker dagsvers:
  »Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
  och någonstans alldeles oväntat sker.
  Världen förändrar sig varje dag
  men ibland blir den aldrig densamma mer.«

Vid sin bortgång var Jolo fortfarande synnerligen produktiv och uppskattad. Tredje delen av hans boksvit om första världskriget närmade sig ett slutförande. TV-serien ”Någonstans i Sverige” – som han författat manus till – var en stor succé. Flera postuma och uppskattade antologier har publicerats.
  Ty sådan är hans konst; den lever vidare.
  Personligen hyser jag en from förhoppning att detta kommer fortgå för evigt, Jolos ofta tidlösa och allmängiltiga texter förtjänar inget mindre.
  Låt oss alla börja ta pauser så fort vi befinner oss utanför Birkagatan 31.

Ett kåseri/en essä som det aldrig blev något med.

Kommentera

Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.