Fragmentariska minnesbilder studsar mot mitt kranium. Jag ser om en dockfilm på TV i ett nedsläckt radhusrum, besöker ännu en gång en skivaffär på St Eriksgatan, blåser bort dammet och bläddrar fram en artikel. Men det specifika jag söker i min hjärna vill inte bli funnet. Det specifika som är svaret på frågan: »Hur kom jag i kontakt med Will Oldhams musik?«
Associationslekar, logisk deduktion, tidslinjer. Inget hjälper.
   Så till slut får jag ge upp, erkänna att jag glömt bort det.

»I had been warned by other writers and editors that Will didn’t like to talk about his music in any specific way, just as he didn’t like to be called ’Will,’ and instantly denied any connection with Slint, an entierly forgettable mood-rock band that he or someone else in the band had been involved with. Also off the record was his earlier movie acting career, which, again, I had only heard about, and in which I didn’t have much interest.«

   (Patrick Barber redogör för sin första intervju med Will, Puncture #33, 1995)

»PALACE: I’m So Much Cooler Than Jandek That I Can Put Blurry Photos On My Album Covers Too And Change The Name Of My Band Twice A Week (…) (Drag City) Ok, you got me. The first disc is an untitled CD (in later pressings called Days in the Wake) of mostly solo faux lo-fi porch front Appalachian folk by Will Oldham.«

   (skivrecension skriven av Alec Bemis, Jaboni Youth #5, 1996)

I begynnelsen, 1993, rådde mytbildning. Under namnet Palace Brothers släppte då Will skivan »There’s No-One What Will Take Care of You«, på Chicago-baserade Drag City. I ett försök att få musikjournalister att fokusera på musiken höll han så mycket som möjligt hemligt.
   Ädelt och idealistiskt. Men tyvärr slog det fel.

»Before you see his straw hat, before you hear his songs, and before you witness him sit in a public house and give an acapella rendition of The Fall’s ’My New House’, what you hear about Will Oldham… are the stories. These are great. There’s one about how, when he stayed at at a friend’s home in England, he spent the entire duration of his stay cutting his toenails in front of the television. Theres a rumour (…)«
    (John Robinson, NME, 22 juli 1995)

Den exakta tidpunkten må jag förlagt någonstans bland synapser och vävnad, men en sak är i alla fall säker: Palace Brothers »There’s No-One What Will Take Care of You« var den första skiva gjord av Will som jag köpte. Och jag kommer ihåg att jag gick omkring i mitt pojkrum i den sömniga Stockholmsförorten med den i handen och var sur. Varför inga namn på skivomslaget? Varför inga bilder på de medverkande? Tjusningen med att skygga undan rampljuset gick helt över mitt huvud då. Fortfarande med minnen kvar av idoler som villigt ställde upp på att bli affischer i Okej krävde jag information.
   Men jag älskade ändå tonerna på albumet. Jag älskade de nattsvarta texterna, den brustna akustiska gitarren, den gnälliga rösten. Något senare förstod jag att man kunde höra samma sak i historien hos Souled American, The Godz, Hank Williams och »Anthology of American Folk Music«. Då lät »There’s No-One…« som inget annat.
   Och som sig bör blev jag lite manisk.
   Lätt mätt i några sjutumssinglar; Palace Musics »Little Blue Eyes«, Palace Songs »The Mountain«, Palaces »Gezundheit/Let the Wires Ring«. Och lägg till EP:s som Palace Brothers »An Arrow Through The Bitch«. På pappret ser det inte mycket ut, men med tanke på min begränsade ekonomi under denna period är det oproportioneligt många släpp från en och samma artist.
   Jag försökte alltså verkligen hänga med i den lavin av skivor Will börjat släppa under allsköns alias och tyckte ett tag att jag hade väldig koll på läget. Denna åsikt fick sig dock en rejäl törn en kväll då jag besökte en fest på Skitiga Duken i Gamla Stan, en fest som bland annat anordnades av Jonas Sevenius som nu driver Pluxemburg. Efter några öl tog jag mod till mig och gick fram till vem det nu var som stod för skivspelandet och önskade »något med Palace Brothers«. Svaret kom: »Vi spelade ju dem nyss!« Jaha, den fantastiska låten var alltså det. Med skam på kinderna återvände jag till mitt sällskap och ältade hur jag undgått det i över en timme.

»Oldham’s first love was the theater; as a teenager he studied playwriting at the Walden Theatre in his hometown of Louisville, Kentucky, and had a play produced at Washington DC’s Kennedy Center. By the age of 16, he’d aquired a reputation as a promising if idiosyncratic young actor. His hangdog looks landed him a lead role in John Sayle’s 1987 coal-miner/union epic Matewan (…)«

»Oldham had played in a band called Box of Chocolates during his brief time at Brown, but his somewhat lukewarm contributions to Fearful Symmetry (1990), their one album, gave little idea of what was to come.«

»Together with [Brian] McMahon [Squirrelbait, Slint] and a fourth member – King Kong’s Rich Schuler – the Oldham brothers [Ned och Will] formed a band they called Palace Flophouse to play shows around Louisville.«
    (alla citat Alex Abramovich, Puncture #40, 1997)

Givetvis kunde inte Will hålla pressen borta hur länge som helst. Att förändringens vindar blåste märktes redan 1994, på Palace Songs mästerliga EP »Hope«. På den stod namnen på skivomslaget. På den fanns en bild av Will. Men alla dessa efterlängtade fakta, blåste de också bort kärleken till musiken? Nej, inte min. Fortfarande innebar allt Will Oldham haft med en hand i ett köp. Dessutom flyttade jag någonstans här i tidslinjen hemifrån. Jag hamnade avsevärt närmare Stockholm och började så sakteliga förstå att dricka öl, bli kär och dumpad, det var så livet skulle levas. Och på grund av väldigt skev världsuppfattning och sen mognad la jag in överväxeln. Jag började relatera till Will. »And only after once dead we/Adore him more« sjöng han och jag låg och stirrade upp i mitt studentrums gulfläckiga tak och suckade »Will har varit här. Will vet. Dumma Anna som blev tillsammans med Peter«.
   Nog för att jag fyllde mitt liv med en mängd andra musikaliska saker samtidigt; britpop, post-rock, lo-fi, drum’n’bass och allt. Men när jag kom hem ensam på kvällarna och inte förstod varför inga vill ha sex med en sluddrande fåne lyssnade jag på Will.

Men sedan avtog min fanatism något. Människan verkar ju en gång konstruerad så, vår kärlek och hängivenhet till vad det än må vara slås oftast, för eller senare, ut av vår begränsade koncentrationsförmåga. Det var inte så att Will började göra dåliga skivor helt plötsligt. Det var inte heller så att jag kände att jag vuxit ifrån honom, var tvungen att gå vidare eller något annat befängt. Ingen sårad stolthet – »jag var här först! Will är min!« – bromsade min tro. Det var, som sagt, min begränsade koncentarationsförmåga. En dag vaknade jag helt enkelt och tyckte mig inte behöva exakt precis allt Will gett ut.
   Detta avståndstagande höll i ungefär två månader. Sedan räknade kalendern till 1999 och Will uppfann ännu ett namn – Bonnie »Prince« Billy – och ett förhandsexemplar av »I See A Darkness« landade på min hallmatta.

Försvinnande få gånger jag känt mig riktigt stöddig av att äga någonting innan alla andra. Men eftersom jag både då och nu håller »I See A Darkness« som en av musikhistoriens bästa skivor gick jag omkring ett bra tag och mallade mig inombords. Stod i postkön och tänkte »jag vet något som inte ni vet«. Förde in samtal lite snyggt på ämnet, tog en klunk öl och »jaså, du gillar honom? Har du hört hans nya?«. Jag sitter i fosterställning medan jag skriver detta. Min ansiktsfärg stoppar trafik. Men det är något med Wills musik som får mig att uppföra mig underligt – förmodligen det att den är så tätt inpå, avslöjande intill dumdristighetens rand och totalt utan poser.

I år släppte Will, som Bonnie »Prince« Billy, sin ungefär nionde skiva. Jag lyssnar fortfarande. Lyckligt förlovad och på väg att gifta mig i sommar är jag ganska långt från min sinnesstämning då jag fyllde sexton kvadratmeter med självömkan. Men att ha ett rofyllt sinne behöver förstås inte betyda att man inte kan ta sig till undersköna melodier och arrangemang samt ledsamma texter. Så, som sagt, jag lyssnar fortfarande. Jag kommer alltid att göra det. Jag vet det.
   Men varför vet jag inte hur jag kom i kontakt med Wills musik? Alla andra band och artister som betytt mycket för mig kan jag härleda ner till texten eller plattan som förde mig på rätt spår, eller så fort de kommer på tal kan jag mentalt spela upp konversationen som ledde till köp.
   Du är säkert likadan.
   Tänk, Johan. Tänk.

Original till text som publicerades i Stick #1, 200… 2?