Det vill säga: det är ett verk som bottnar i två öppna, skarpa och vetgiriga sinnen. Det har ett syfte, det har en mening.
Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som lever i en konstant rädsla för smarthet, som hellre skulle välja döden framför att utmana den rådande världsordningen. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du rättframma toner som talar till din hjärna, rättframma toner som får dig att tänka. Ett underbart faktum.
”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är vackert.
Det vill säga: dess melodier och arrangemang är ljuvliga, estetiskt fulländade. De innehåller även en spännande dramatik; en del saker skaver mot varandra, andra saker verkar vara på väg att falla sönder i sina beståndsdelar.
Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som hyllar det fula, som avskyr allt vad stil, grace och finess heter. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner som vet att skönhet är ingenting utan skönhetsfläckar. Ett underbart faktum.
”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, följer dig vart du än går.
Det vill säga: det fungerar som ett soundtrack till många olika situationer. Det har ett hedonistiskt driv som är kapabelt att kickstarta vilken klubbnatt som helst. Det låter väldigt bra i hörlurar. Det kan få dig att må bra när du är nere, det berättar djupa hemligheter när du är mottaglig för förslag, det gör varje omfamning till en extas.
Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som är lyckliga i ekorrhjulet, som inte har något emot att hålla sig till ett enda uttryck. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner som inte vill bli placerade i fack. Ett underbart faktum.
”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är Lo-Fi-Fnks andra album.
Det vill säga: Stockholmarna Leo Drougge och August Hellsing – Lo-Fi-Fnk – har äntligen realiserat uppföljaren till ”Boylife” (La Vida Locash, 2006). Inte en sekund för tidigt. ”Boylife” hyste ju – bland annat – så mycket potential, så många löften. Visst, du älskade och älskar den, men ”Last Summer” är vad du väntat på sedan den släpptes. Låt oss säga så här: om och kring 2006 var Lo-Fi-Fnk (mot deras vilja) sammankopplade med indie-electro-dans-blaha-blaha-scenen. Nu siktar de mot ABBA:s höjder.
Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som inte pratar med varandra, som inte diskuterar sin konst, som inte utbyter idéer. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner vars upphovsmän anser varje dag vara ett symposium, ett koncept att utveckla. Ett underbart faktum.
”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är ditt.
Det vill säga: du bör införskaffa det. Du kommer att avguda det.
Eller: …förutsatt att du inte är en av de där människorna som skapar alla de där skivorna, det vill säga. Om så är fallet kommer du hata det. Men vi andra lyssnar på ”Last Summer” – gång på gång på gång på gång – och hör toner som är några av årets bästa toner. Ett underbart faktum.
Aldrig tidigare publicerad. Någon någonstans tackade nej till den.