Plötsligt sitter jag på ett vardagsrumsgolv och stirrar förundrat in i ett par högtalare.
Plötsligt har gränserna mellan verklighet, dröm, logik och magi suddats ut.
Mats Björk föddes år 1975 i Huskvarna, Småland. Under andra hälften av nittiotalet började han och lillebrodern Staffan musicera, revolutionera, sinnesvidga och känslostorma tillsammans som Seamonster¹. Efter en resa som bland annat födde fullängdarna »You May Unfasten Your Seatbelts« (Amphibient Broadcasting/Beauty Resources, 1999), »Tsunamin Audio Prism« (Amphibient Broadcasting, 2000) och »Eplektriknastr« (Amphibient Broadcasting, 2002) nådde emellertid Seamonster¹ vägs ände. Men säg den ohejdade kreativitet som går att tygla…
Ända sedan jag blev varse om Mats existens – ända sedan millennieskiftet stod för dörren och jag golvades av »You May Unfasten Your Seatbelts« – har jag sett fram emot nya skivsläpp från hans håll. Och han har aldrig, aldrig, aldrig gjort mig besviken. Åtskilliga är de gånger jag blivit ett med – förlorat mig i, hypnotiserats av – de bisarrt rytmiska och högspänningssprakande ljudlandskapen han skapat i soloprojektet Kompjotr Eplektrika. När det var dags att summera musikåret 2008 satte jag Majessic Dreams folkrockiga »Beautiful Days« (PonyRec) – ett samarbete mellan äkta makarna Mats och Jessica Breitholtz Björk – på toppen av min Årets bästa album-lista.
Till exempel.
Så jag hyste inget tvivel om att jag skulle älska »Mats Björk som vågform«. Frågan löd snarare »Hur mycket kommer jag att älska den?«.
Svaret visade sig vara »oändligt mycket«.
Varför Mats valt att inte ge ut »Mats Björk som vågform« under pseudonym är fullkomligt glasklart – dess djupt personliga/övernaturliga uttryck är så speciellt att det kräver ett korrekt egennamn som avsändare. Att lyssna på »Mats Björk som vågform« är helt enkelt som att lyssna på Mats Björk… med allt vad det innebär.
Mattan bredde ut sig från en vägg till en annan; grön, hård, lite stickig.
Stereon tronade på en lackad aspbänk; mattsvart, silverglänsande.
När jag nått koltåldern var detta min hela värld.
Särskilt när James Hollingworth & Karin Ljungmans LP »Barnlåtar« låg på skivtallriken. Då svävade min unga kropp bland dess toner, melodier, flygarhundar, älgar, ökenrävar och vitaminer. Då lämnade jag verkligen tid och rum bakom mig.
Allt eftersom tiden gått har jag återupplevt detta sällsamma tillstånd vid otaliga tillfällen. Min skivsamling är full av alster som tar mig med på tripper till helt nya ställen.
Få har dock tagit mig lika långt som »Mats Björk som vågform«.
Plötsligt minns jag hur det kändes när jag första gången kärade ner mig i musik.
Nu är det din tur.
Nu är det din tur att ta del av »Mats Björk som vågform«.
Kanske kommer du att låta den guida dig genom en förälskelse? Kanske kommer du att låta den lyfta dig ur en hjärtesorg? Kanske kommer du att associera den till David Pajos »Pajo« (Drag City, 2005), särskilt eftersom David inför den la ifrån sig alla sina Papa M/Aerial M/M-alias? Kanske kommer du att inspireras till egna stordåd av den? Kanske, kanske, kanske…
Helt säkert är i alla fall att du kommer att älska den.