Jag ligger på min säng och stirrar upp i taket. Utanför har Stockholm blivit kallt. Mitt huvud bombarderas av tankar, känslor. Jag minns kvällar på lokal, kvarlämnad vid ett bord, med ljumma öl och fadda cocktails, ihopsjunken på en stol tittandes på paren som virvlar fram i sista dansen. Vingliga färder hem. Försök att göra sig osynlig.
   Jag minns svartvita fotografier tagna i Frankrike, en flicka sittandes på ett järnvägsspår, leende tittandes in i kameran, ansiktet inramat av kraftiga dreadlocks. Jag minns vad jag gjorde fel.
Sekunder blir minuter – en annan flicka, hennes ansikte upplyst av neon, minns en doft, minns en beröring. Samma flicka någon månad senare, en brygga, solnedgång. Och vad som kom sedan. Och vad det blev av allting – ett telefonsamtal, hennes röst, något år sedan nu, allt kommer tillbaka medan natten rasar utanför.
   Och jag tänker på dig och din hemlighet, på vad som kunde ha varit, telefonsamtalet tidigare i kväll. Jag är inte arg. Jag menar vad jag säger. Alltid.
   Jag ligger på min säng och stirrar upp i taket. På en stol mitt i rummet står en liten bandspelare och fyller luften med musik. Jag lyssnar på Göteborgstrion Polio – något jag gjort väldigt mycket den sista tiden. En naken, bräcklig, själfylld röst, aviga, plockade gitarrer, försiktiga trummor. Det är musiken som får mig att minnas. Alltid samma saker. ”Jag kommer säkert kunna le/åt mig själv en dag/och det tröstar ju ibland” sjunger Fredrik Lindson i Kanske Kommer Hem. Mono, bob hund, Fint Tillsammans, Smog, John Davis, tidiga Sebadoh, Polio. Samma känslor. Samma tröst. Stearinljus som skydd mot natten.
   Lyssna du också.