Frågar du mig så svarar jag att det ofta är i korsningen mellan världsrymden och kyldisken som du finner den riktigt intressanta musiken. Ty där – bland sprakande kometer och knakande Crème Fraiche-byttor – håller de ju till; tonkonstnärerna som är mångfacetterade, komplexa, onormala… samtidigt som de är normala. Tonkonstnärerna som är kapabla att kreera gudabenådade och djupt personliga melodier… samtidigt som de i intervjuer och klädedräkt framträder väldigt mänskliga. Tonkonstnärerna som fascinerar, trollbinder och berör dig… samtidigt som du mycket väl kan föreställa dig att de då och då köper ett par liter mellanmjölk.
Stjärnorna av kött och blod.
Missförstå mig emellertid rätt, jag har absolut inget emot de soloartister och band som definierar »ouppnåeliga«: Sun Ra, Madonna under 1990 års »Blonde Ambition World Tour«, Kraftwerk, Missy Elliott, den David Bowie som gjorde »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars« (RCA, 1972), Lady Gaga, etc. Det är bara det att jag faktiskt för det mesta föredrar att låna mina öron till alla som lever och verkar i just korsningen mellan världsrymden och kyldisken.
Ooh, there ain’t no other way baby, I was born this way.
Continue reading →