Artikel: Colleen

Känner du dig liten och tom håller den upp en spegel framför din själ. Dansar du på borden och ser solstrålar reflekteras i alla ting lägger den ett ytterligare lager godhet över din tillvaro. Den lugnar ner dig när du är arg och den aktiverar dig när du drabbats av apati.
Skivorna som kan ljudsätta en myriad av disparata humör är inte många, men de finns.
Colleens »The Golden Morning Breaks« är en av dem.
   – När jag skapar musik så reflekterar jag aldrig över hur andra kommer att uppfatta den. Jag försöker alltid att tillfredsställa mina egna öron först och om andra också gillar det så är det underbart.
   Från hemmet i Paris har Colleen – Cecile Schott i passet – nyss levererat en av Klyschorna. Du vet likväl som jag att i ungefär åtta fall av tio är sådana uttalanden vatten värda, när man möter dem i tryck och i tal är de ju allt som oftast slentrianmässigt papegojade av band som poserar blasé men samtidigt ligger vakna nätterna igenom och drömmer om NME-omslag.
   Colleen, däremot, hon har täckning. Hon är en av artisterna som kan säga sådant och komma undan med hedern i behåll. »The Golden Morning Breaks« – döpt efter en komposition signerad John Dowland – är 2005 års hittills bästa CD och den är bland annat ett direkt resultat av att hon ville utmana sig själv.
   – Det var ett svårt album att göra, många gånger under processen var mitt självförtroende nere i botten. Att jag helt bytte arbetssätt inför det orsakade en mängd praktiska problem.
   Colleens debut hette »Everyone Alive Wants Answers«, den gavs ut 2003 av Leaf och titeln är hämtad från Nik Cohns bok »Yes We Have No«. Långt, långt ifrån en dålig platta, fylld av underskön och samplingsbaserad electronica som den är. Även uppskattad väldeliga av publiken och journalisterna som hittade fram till den, något som förstås kan få mindre konstnärer att känna pressen att fortsätta färden på samma trygga stig i all tid och evighet.
   I ungefär samma sekund som »Everyone Alive Wants Answers« släpptes började Colleen att planera uppföljaren. Tanken var att ersätta styckena lyfta från andra människors verk med egentrakterade saker som cello, piano, gitarr och klockspel; mer närma sig den Colleen som återfinns på scen.
   – Dessutom saknade jag budget för inspelningarna, jag skötte allt sådant själv. Och jag hade ingen aning om hur man spelar in instrument, så det fick jag lära mig. Samtidigt tog jag mina första cellolektioner.
   – När jag lyssnar på »The Golden Morning Breaks« hör jag misstagen. Den låter inte som jag föreställde mig den i huvudet, men den representerar var jag befinner mig just nu som musikant. Mest överraskad under resans gång blev jag dock när jag märkte hur jag kunde dra vinning ur problemen jag stötte på. Ibland la jag till exempel nya spår ovanpå gamla eftersom jag inte tyckte att de gamla var bra nog, men så visade det sig att dessa nya spår var mycket mer intressanta och så blev de istället basen. Då blev det roligt att jobba igen och jag återfick tron.
   Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det hugger till lite i hjärtat mitt när jag sitter här framför datorskärmen och återger Colleens ödmjuka och realistiska ord. Som sagt, »The Golden Morning Breaks« har varit mitt soundtrack den här våren och den har följt och väglett mig genom höga berg och djupa dalar av emotionell stabilitet. Min distans till den är lika med noll, dess innehåll består av melodisk »speldose-electronica« inspirerad av allt från 1800-tals-kompositörer till soul, javisst, men för mig är den i princip ett sätt att leva.
   Och när sådant inträffar skapas ensidiga band till upphovsmakaren av alstret i fråga, man vill att hon ska berätta om den gudomliga inspirationen, om änglar nedstigna från himlen, om brinnande buskar och sköra stentavlor. Förnuftiga och korrekta meningar som de ovanstående samt »jag försökte göra mitt bästa utifrån de verktyg och kunskaper jag har« är otillräckliga.
   Men, men. Det är mitt problem och för övrigt mår jag bra numera.
Har du börjat fundera på din nästa fullängdare?
   – Ja, på den vill jag använda instrument som jag inte äger eller behärskar. Idén är att slå samman akustiska och förbisedda instrument med kompositioner gjorda på dator. Ett möte mellan den gamla och den nya musikvärlden, inte som neo-klacissism utan det ska vara totalt originell musik.

Original till artikel publicerad i Sonic #23 (2005)