Recension: Fannypack »So Stylistic« (Tommy Boy)

FANNYPACK
So Stylistic
Tommy Boy
8

Första gången jag såg Fannypacks namn i skrift var i tidningen Bust – en text om »So Stylistic« signerad Tracie Egan inledde recensionsblocket i deras nummer 24. »We all know that packaging young teen girl pop acts as scantily clad sex kittens is all the rage«, började den. Jag tvivlade, anade en sågning på gång men fortsatte läsa; »But no matter how record execs undress them up, there has always been one key element missing from the reigning junior divas; unfeigned attitude. Thank God for Fannypack, the trio of tough teenyboppers hailing from Brooklyn, New York.« Sedan berättade Tracie hur de lät. Min ursprungliga reservation var som bortblåst.
   Och ibland har man tur som en tokig. För bara några dagar efter jag tagit del av ovanstående skickade snälla skivbolaget ett exemplar av »So Stylistic« till Sonic-kontoret.
   – Fannypack!, skrek jag och gjorde en saltomortal bort mot Pierre och hans hög av öppnad post. Och Pierre, vis efter Buck-incidenten jag redogjorde för i Sonic nummer sju, tog spjärn mot skrivbordet och rullade vigt sig och stolen bortom fara.
   In i stereon, toner ut och vad jag hörde var själva essensen av ett debutalbum.
   »So Stylistic« svämmar nämligen över av »allt nu«-känslor, förmedlar livsglädje och attityd, innehåller musikaliska tricks som bara skriker »lyssna på oss!«.
   »So Stylistic« har noll att förlora och allt att bevisa. Av krystad maknadsförings-matematik och skrivkramp märker jag inget. Inte heller känns det som en cynisk produkt, som en kassako inriktad mot någon speciell målgrupp.
   »So Stylistic« är en fruktansvärt kul skiva. Men, framför allt, det är en fruktansvärt bra skiva.
   Hundra procent redan från början; introt består av John Williams-aktiga toner ovanpå vilka någon i Fannypack – Cat, Belinda eller Jessibel, jag har faktiskt inte lärt mig skilja på deras röster – förklarar vad vi nu ska göra; »Forget all the haters/Forget your troubles/Get dressed/Get lookin’ all cute/Go to the party, the club, or whatever/Tell that DJ to play your song/Say ’yo, my man, what’s up with my joint?’/That’s right/Go ahead and find that special someone/And do your thing/Just do it, yo/Get loose/Have fun and enjoy yourself/OK, y’all/Let’s do this/You ready?/OK, people/Let’s get famous/Let’s get famous/LET’S GET FAMOUS!«.
   Dansskorna är i och för sig redan på efter något sådant, men när »Intro« smyger över i »Hey Mami« – casio-bounce med tillräckligt många roliga knorrande synthar i bakgrunden för att ställa Add N to X i skamvrån – är det ingen lek längre. Var jag än befinner mig när den låten vevas igång börjar jag jobba min rumpa och skrika »skanky, cranky, foogly, oogly/slammin dudes who wanna do me/g’doonk g’doonk, skoonky flavors/bangin, mega hot, dumb haters«. Hittills har jag lyckats bli utslängd från två matvarubutiker, men det är smällar jag kan ta.
   »The Theme From Fannypack« följer och ekona från The 45 Kings »The 900 Number« har aldrig låtit bättre (nej, inte ens DJ Kools »Let Me Clear My Throat« slår »The Theme From Fannypack«), Fannypack listar allt de gillar, jag fattar inte allt men det gör inget, jag rappar glatt med ändå.
   Ingen tid att vila, »Cameltoe«, en protest mot »a growing epidemic that really ain’t fly«, är härnäst. Vad som måste vara samma andetag som Salt’n’Pepa använde i »Push It« orsakar driv och Fannypacks indignation över »this middle aged lady« och hennes »frontal wedgie, a cameltoe« går inte att ta miste på.
   Lysande.
   Fyra spår av sjutton nämnda men jag tänker inte gå in mer i detalj. Nöjer mig med att tala om att en sampling av Yeah Yeah Yeahs »Art Star«, kaxiga skits och genrer som miami bass, electro, disco och dancehall väntar runt hörnet.
   Dessutom känner jag att jag nu verkligen måste hugga i sten att jag anser »So Stylistic« inte är »bra för att vara ett debutalbum«. Det är »utmärkt för att vara utmärkt«. Cat, Belinda, Jessibel och producenterna Matt och Fancy har till och med gjort ett av det här årets hittills bästa plattor.
   Du kan påstå att jag har fel. Men var då beredd att jag kommer att utbrista »never let the haters ever get me stressed/my crew’s the best and they got my back/My bodyguard Kev may give you a smack/but he’ll leave you alone if you behave/This ain’t White Castle/But I’m what you crave«.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #13 (2003)