Artikel: J. Tillman

En del människor vill ha sin musik len, sofistikerad. De söker melodier lika strömlinjeformade som chassiet på en Jaguar D-Type, lyrik vars ord förstrött blickar ut över franska Rivieran. De anser att samtliga instrument ska stämmas efter tonarten »porlande rosévin«-dur och att sångröster bör svepa in tillvaron i en behaglig Karl Lagerfeld-dimma.
Inget fel med det.
Personligen vill jag emellertid ha min musik skrovlig, skev. När texter och toner skaver som rämnande isblock är jag som mest nöjd. När låtar uppvisar fler lager än bara ytan sluter jag dem tätt till mitt hjärta. När skönhet och svärta tillåts existera sida vid sida höjer jag volymen.
Continue reading