Holiday Inn, Chicago, natt. I The Armada Room – baren – härskar själlös interiör och råder ett Disco Swing Party. Väggar reser sig bruna och fönsterlösa upp mot ett förmodligen asbestfyllt tak. Dova mattor täcker varenda millimeter av golvytan; ovanpå dem ett mischmasch av tunga skinnfåtöljer och små runda bord. Flaskorna bakom bartendern – speglade i glas och mörkt trä – är oändligt många… men dammiga. Längst bort från entrén, i ett hörn, klinkar fem män fram Tony Renis bossa nova-hit »Quando, Quando, Quando« (La Voce del Padrone, 1962). Deras utseende och uttryck accentuerar inredningen runt omkring dem; kläderna de bär är otäckt vinröda och rosa, tonerna de spelar är oengagerade.
»Tack, ni är underbara«, ler sångaren och elpianisten falskt när »Quando, Quando, Quando« klingat ut. »Jag är Murph, här är The Magic Tones.«
Ingen av de få församlade i The Armada Room applåderar, ens registrerar, hans uttalande.
Continue reading →