En uppmaning, en kungörelse, ett slirigt samtal på krogen. Du agerar mottagare, tar med spetsade öron och ögon del av informationen, börjar drömma. Önskar punkterna på skärmen och den alkoholunderstödda konversationen konkret realiserade, väntan känns lång när själen brinner.
Tålmodighet är en dygd, en dag belönas du. Kommunikationen har omvandlats till glänsande aluminium, tre album ligger redo vid stereon: Dead Letters Spell Out Dead Words »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, »Two« med Pistol Disco och sex mp3:or hämtade från Myspace och Blogger, »Figaro« med svart filtpenna över CD-R-fabrikörens namn. »Play« och fantasierna överträffas. Det som når dina hörselgångar må vara genremässigt olika verk, verk som hämtar intentioner och influenser från skilda håll. Men de är samtidigt verk förenade i din reaktion, med ytterst egna ljudkaskader trampar de utforskande stigar rakt in i ditt själsliv, orsakar känslostormar.
Efter avslutad, långvarig och koncentrerad lyssning står det glasklart, några av årets absolut bästa och mest intressanta fullängdare har hamnat i din ägo.
Och de bär alla poststämpeln Göteborg.
Några dagar senare, ensam vid kafébordet där ni en gång satt och tankarna vandrar. Kaffet framför dig kallnar, med blicken fäst på ingenting får associationerna fritt spelrum. Plötsligt, oväntat, en röd tråd uppenbarar sig och du fokuserar synapserna, grabbar tag i dess ena ände. Börjar sedan nysta; nya kontexter, annan identifikation.
Väl hemma igen och du matar skivspelaren, omvandlar teori till praktik. Upptäcker att det stämmer, »Figaro«, »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts« och »Two« har än mer gemensamt. Spelade i ovanstående sekvens berättar de nämligen en historia. En historia som handlar om dig, om dina förhållanden.
Den kvardröjande kaffesmaken i din mun får sällskap av blod och vodka.
Så höj volymen, vänd bladet.
Här har du delar av ditt liv i konsumentupplysningsform.
Någonting ligger i luften. Rösten som tilltalar mig bär spår av metall, blicken som förut var fylld av värme är nu en främlings. Den visserligen blygsamma mängd alkohol som under kvällen inmundigats ökar på desorienteringen, isbitar mot pannan skulle vara perfekt just nu. Runt omkring dansar människor, älskar varenda ton som kastas ut högtalarna. Men de dansar till min sinnesstämning, frekvenserna är jag.
Uppbrottet, sammanbrottet är nära. Snart väntar ensamheten igen.
Figaros låt »Cut and Glow« tar slut och jag är åter i mitt vardagsrum.
Victor Palm: David kom tillbaka efter en längre utlandsvistelse.
David Tibblin: Jag hade varit i Kanada över våren, men i somras flyttade jag till Göteborg och in i Victors lägenhet. Vi hade länge pratat om att göra musik tillsammans och när vi nu bodde ihop kändes det som ett bra tillfälle.
Victor: Det var så Figaro startade.
David: Vi känner varandra från Lund, det är därifrån vi kommer.
Då i början, vad hade ni för tanke med Figaro?
David: Både Victor och jag gillar Xinlisupreme väldigt mycket, de var väl någon slags mall. Inte så att vi ville härma dem, vi ville göra något eget.
Första gången jag hörde talas om Figaro – via ett skunkmeddelande – användes just den japanska gruppen Xinlisupreme som försäljningsargument. Detta orsakade både nyfikenhet och tvekan i mitt inre, jag anser nämligen att Xinlisupreme befinner sig på samma nivå som Phil Spector, My Bloody Valentine och Suicide; det vill säga i den högsta kasten av soniska innovatörer. Och när ett band säger sig dra näring ur dem; ambitionsnivån applåderas, möjlig besvikelse väntar runt hörnet.
Så med bävan följde jag upp tipset, Myspaces mediaspelare vaknade till liv och jag förstod vad avsändaren syftat på. Därefter adderade jag snabbt associationen »trasig techno« och värderingen »lysande«. Skeva och trasiga discobollar, kärlek och kärleksbekymmer.
Hur överens är ni när ni skapar?
Victor: Det går ganska smärtfritt, vi är ense om hur vi vill ha det.
Vad händer härnäst med Figaro?
David: Vi ska båda flytta från Göteborg, men vi kommer ju att träffas ändå. Inget är bestämt, men vi har inte särskilt snäva tidsramar. Vi får se.
Thomas Ekelund och jag befinner oss tryggt omslutna av de väggar och tak som avgränsar skivbolaget Ideals kontor. Medan regnet utomhus gör sitt bästa för att översvämma det närbelägna Järntorget samtalar vi med en bandspelare mellan oss och kassetten i den snurrar, räknar in andra gången vi sammanstrålar för en intervju. Vårt första möte ägde rum när kalendern visade vintern 2003, platsen var Kortedala och resultatet blev ett »This Is Our Music«-inslag. Då var Thomas bland mycket annat aktuell med Ideal-släppet »11 Instances of Dead Letters + Words« – fullängds-CD nummer två under namnet Dead Letters Spell Out Dead Words – och hans mp3-etikett Fukk God Lets Create höll en stadig utgivningstakt på en lysande EP i månaden.
Idag, drygt tre år senare, är Fukk God tyvärr historia men i min hand vilar »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, ett slags uppföljare till »11 Instances…«.
– Rent musikaliskt är väl »Old Ghosts…« en fortsättning på utvecklingen från »11 Instances…«, kanske är den lite melodiösare, lite mer strukturerad. Ganska mycket mer genomtänkt.
– Ledsen musik det verkar vara det enda jag är förmögen att göra, så det är en ledsen platta. Det är väl »11 Instances…« också, på sitt sätt, men den här är mer genomtänkt ledsen.
Genomtänkt hur?
– När jag började göra låtarna till »Old Ghosts…« visste jag att jag skulle göra en skiva av dem och jag hade en ganska klar bild av vad skivan skulle handla om. Men den bilden förändrades under arbetets gång, i slutändan visade det sig dock att förändringen inte blev så stor.
Den här bilden, det här temat är det något du kommer att presentera explicit? Lägga ut en pressrelease på hemsidan, till exempel?
– Nej… Temat är väldigt viktigt för mig, men jag vet egentligen inte om det spelar så stor roll för någon annan. Om folk skönjer något tema och tycker att det tillför något till deras lyssning på »Old Ghosts…« så visst, varsågod. Men jag är nöjd så länge folk tycker att det låter bra. Temat är ganska abstrakt, men jag vet ju hur allt bakom utspelat sig så för mig är det tydligt.
Det är ju ändå allmängiltiga känslor temat rör sig omkring.
– Ja, det är ju inte speciellt udda känslor, alla hanterar väl brustna hjärtan på liknande sätt. Tillvägagångssättet kanske tar sig olika uttryck, men det är ändå samma princip i grund och botten. Man försöker ta sig igenom det.
»Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts« färdigställdes i januari 2005, men av olika anledningar realiserade inte Ideal den färdiga produkten förrän drygt en månad sedan. Den långa inkubationstiden har dock inte påverkat dess sprängkraft, fortfarande är albumet ett väldigt emotionellt och The Ronettes-influerat mästerverk. Från utformningen av konvolutet (Thomas grafiska representation av innehållet) ner till varenda dov och snabbt som Dead Letters Spell Out Dead Words identifierbar drone-ton gäller perfektion. Sluta leta om du söker musik som på ett självständigt sätt fångar en sönderfallande existens i flykten, musik som rättframt och trösterikt presenterar skärvorna hur taggiga deras kanter än må vara.
– Det är rätt obekvämt att sitta och tycka att man själv är jävligt bra, det är en ovanlig reaktion. Men ibland drabbas jag av den känslan också.
Med all rätt, Thomas. Med all rätt.
Promenaden omvandlad till en primitiv karta, hastigt nedkrafsade bläckstreck bildar ett krokigt »L«. Landmärken och riktningar ytligt antecknade; »gå ner till vattnet och ta vänster«. Sålunda utrustad anser jag mig vara redo och inleder min färd, sedan byter en gata namn och oförberedd på detta är jag plötsligt vilse i Majorna. Driver omkring ett tag på måfå, känner hur stressnivåerna i min kropp allt mer höjs. Inget telefonnummer, kartorna på busstolparna är nerrivna. Försöker hitta någon att fråga, noterar ett gäng ungar som hänger på en fotbollsplan och beger mig åt deras håll. På vägen kastar jag en pliktskyldig blick upp mot en blå-vit skylt och upptäcker till min stora förvåning att jag hamnat rätt. Tio minuter senare och jag tar plats vid ett köksbord, mitt emot mig hänger Mikael Enqvist och Alexander Palmestål: Pistol Disco.
Mikael: Det var för två år sedan som Pistol Disco blev en duo, innan var det Alexanders soloprojekt.
Alexander: Då var jag liten och hade dreadlocks. Sedan växte jag upp jävligt fort. Jag var på Roskildefestivalen och någon frågade om jag »var han som gillade Him så mycket« och då åkte jag hem och klippte av mig håret. Klippte mig och skaffade mig ett jobb. Nej, hur det gick till var så att Christian Pallin [konsertarrangör extraordinaire] läst en intervju jag gjort med Djungeltrumman och bokade mig för en spelning. Men jag hade inget band eller råd att köpa någon laptop så jag ringde upp Mikael; »hej, vill komma över och repa lite?«. Han hade en Microkorg.
Mikael: Jag hade också några drumpads och lite sådant skräp.
Alexander: Det låter som en solskenshistoria, men det var så det var. Då lät vi lite mer cut-up, total tystnad, total noise, mer dynamiskt. Jag var torsk på Lightning Bolt och Mike Pattons tidiga grejer. Sedan kom Mikael med sina krauttrummor.
Mikael: Neu! var vad jag lyssnade på. Och nu sitter vi här.
Varje gång jag tar del av Pistol Discos diskografi i allmänhet och den nyss av Celebrity Lifestyle utgivna fullängdaren »Two« i synnerhet aktiveras varenda cell i min kropp.
Deras musik har sådan pondus och kraft att jag upplever den som ren energi, den får mig att glömma allt annat och gå vidare. Tiden för eftertanke och ältande är över och i deras ställen det omedelbara nuet.
Eller: Förlorad i det okända utan hållplatser att klamra sig fast vid, låt maskineriet omsluta »Two« och laserstrålen tar dig hem igen. Spacemen 3 och Suicide kan anas i bakgrunden, men plagiat fattar aldrig din hand.
Mikael: Vi spelar in på samma sätt som vi uppträder live. Den enda skillnaden är att det inspelade är en fångad version, ett fångat kaos.
Alexander: Vi improviserar, går på magkänsla. Det är jävligt Kent att säga så, men…
Mikael: Allt fästs på dator i en stereokanal vilket gör att det inte går att ändra på, det går inte att mixa. Pistol Disco är ett otekniskt band.
Alexander: Bara för att vi håller på med elektronisk musik kommer det alltid fram massa goter och skit och vill prata om vår utrustning.
Mikael: »Har du två aux-bussar på den mixern?« »Ja, kanske det?«
Ni låter saker hända, planerar inte så mycket.
Mikael: Ja, allt är väldigt okontrollerat.
Alexander: Vilket är skönt. Jag är så jävla rastlös, om det inte händer något blir jag galen och går runt och har ångest. Och eftersom vi spelar som vi gör blir vi alltid underhållna, det blir aldrig tråkigt.
Alexander, Mikael och jag skiljs åt, med en muntlig vägbeskrivning rörande hur jag ska ta mig tillbaka till min värd i bakhuvudet inleder jag min promenad. Inga felnavigeringar den här gången, en port öppnas och inomhus sparkar jag av mig skorna och loggar in.
Ett meddelande, en fråga.
Stockholm, några kilometer lokaltrafik och jag drunknar i en varm famn, i de vackraste av blå ögon.
Jag sänker volymen och skivorna återgår till att var och en för sig agera sensationella.
Originalversion (bortsett från en del språkligt pill) av »Göteborg gör ont«, en artikel slutligen publicerad i Sonic #31, oktober 2006