Recension: Robert Johnson And Punchdrunks »Fried On the Altar of Good Taste« (Silence)

(Förtexter)
   Scen ett. Tidig morgon. Rosie’s Diner. Galonbeklädda soffor. Zinkbeklädd bardisk. Panoramafönster.
   I sitt vanliga bås längst bak i lokalen sitter Detective Adam Parker (hawaii-skjorta, ljusbrun läderjacka, pilotglasögon, svarta jeans, ormskinnsboots) och Lieutenant Mike Flint (svart kostym, svarta skor, vit skjorta, svart slips). De dricker svart kaffe ur låga porslinsmuggar.
   Flint: Lyssna nu, Adam. Ryktet går på stan att Robert Johnson And Punchdrunks är på väg att släppa sitt fjärde album. Enligt mina tjallare på gatan går det under kodnamnet ”Fried On the Altar of Good Taste”. Du vet vad det skulle kunna innebära om det nådde skivaffärerna.
   Parker (medan han tänder en filterlös cigarett i ena mungipan): Visst.
   Flint: Så det är ytterst viktigt att vi går till botten med detta fall fort som fasen. Samla ihop de vanliga misstänkta. Vi måste lokalisera Mastertejpen.
   Parker: Du menar gitarristerna Robert Johnson och Per Thorsell, basisten Peter Ögren och trummisen Jonas Rönnholm?
   Flint: Nej, de håller sig väl gömda i Stockholm. Vi har inte tid med det. Vi må vara fantastiska poliser men att bara lokalisera Roberts legendariska taxi skulle ge dessa förbrytare ett alldeles för stort försprång. De kanske redan skulle hunnit designat skivomslaget vid det laget.
   Parker: Okej.
   Flint: Vad jag menar är att vi än en gång får förlita oss på andrahandskällorna. Ge mig Bo Diddley, The Cramps, John Barry, Henry Mancini, Dick Dale, Link Wray, Hasil Adkins, John Waters, Buzz Aldrin och Sophia Loren på ett fat. Någon måste veta något om någonting!
   Parker: Blir inte det lite svårt?
   Flint: Inga ursäkter Parker! För mycket står på spel! Intervjua några gamla Volvo Amazon, köp ett par sådana där plastiga hula–flickor som dansar i takt till musik, ta på dig en fez, se några gamla avsnitt av ”The Addams Family”. Gör vad du måste och gör det snabbt!

Scen fyra. Förhörsrum 4B. Gröna väggar. En naken glödlampa hänger från taket. Parker och Flint vankar rastlöst fram och tillbaka i det trånga utrymmet medan de dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker filterlösa cigaretter i ena mungipan. På en skranglig trästol sitter mastertejpen till ”Fried On the Altar of Good Taste”.
   Flint: Så då möts vi till sist, herr Mastertejp. Du var inte lätt att få tag i. Du trodde du kunde gömma dig i Havanna, i boxningslokaler och, trots att du inte behärskar detta transportmedel, ombord på en surfbräda. Men du gömde dig inte tillräckligt väl!
Mastertejpen: Jag säger ingenting förrän jag fått prata med min advokat.
   Parker: Skippa skitsnacket! Personligen har jag inget emot dig men det är ungdomarna jag tänker på.
   Flint: Just det. Titta på de här fotona, herr Mastertejp. Titta på det här fotot till exempel! Se vad du har åstadkommit! Den här stackars svenska skivrecensenten kommer aldrig att bli sig lik igen! Du kanske noterar, herr Mastertejp, att hans arm är böjd i en konstig vinkel? Varför? Jo för att han lyssnade på en kopia av dig och det fick honom att dansa som en vettvilling! Och när han försökte sig på att spela liggande luftståbas så bröt han armen! Tror du att han kunde skriva klart recensionen av dig han då höll på med efter det? Nej, han fick sparken från web-tidningen han arbetade på! Hans arma mor fick nästan en hjärtattack! (Flint är nu högröd i ansiktet.) Jag hoppas att du är nöjd, herr Mastertejp! Det finns fler exempel! Titta på FOTONA!
   Mastertejpen (iskallt): Jag säger ingenting förrän jag fått prata med min advokat.
   Parker: Det är inte bara ungdomarna som är i fara. Lyssna på det här. (Parker halar fram ett vältummat tidningsurklipp från innerfickan.) Jag citerar: ”det är den enda skiva med instrumentalrock ni behöver”. Lennart Persson skrev det i bibel nummer 14. Han syftade på dig, Mastertejpen. Så självisk som du är kanske du inte fattar det, men det finns faktiskt människor över hela världen som får sin huvudsakliga inkomst av att spela instrumentalrock. Vill du se dem på gatan?
   Flint: Och Robert Johnsons tidigare inblandning i suspekta gäng som The Bottle Ups? Och Thomas Öberg från bob hund har visst producerat dig? TALA! ERKÄNN!
   Mastertejpen: Jag säger ingenting…
   Flint (avbryter, vänder sig mot Parker och väser uppgivet): Det finns inget vi kan göra. Vi måste släppa honom.

Scen tolv. Natt. Downtown. Flint och Parker sitter i en brun, parkerad, Lincoln Towncar. De dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker filterlösa cigaretter i ena mungipan.
   Flint: Den här gången har vi honom, Parker.
   Parker: Hoppas det. Får vi bara några bra bilder på vad hans medverkan kommer att tillföra festen däruppe kommer han att hamna på San Quentin.
   Flint: Lita på det. Festen har pågått i fem, sex timmar nu. Vi går upp. Har du kameran redo?
   Parker: Lita på det.
    (Flint och Parker fimpar omsorgsfullt sina cigaretter i bilens askfat och slänger ut sina halvfulla kaffemuggar på gatan. Därefter avancerar de in genom en port till ett hyreshus av tegel. Sakta och med dragna pistoler tar de sig uppför en trappa. I hallen på första våningen stelnar Flint, som går först, till. Instrumental–trash hörs tydligt från en av lägenheterna. Flint nickar kort mot Parker och de fortsätter framåt. Ljudet blir allt starkare. Framme vid lägenhetsdörren, från vilken ljudet kommer, fattar Flint position tryckt mot väggen medan Parker gör sig redo att sparka in dörren. Snabbt klipp till en lägenhets-interiör. Nu får man för första gången se festen Flint och Parker syftade på. En fest som bäst kan beskrivas som en blandning av en fribrottningsmatch, luau och punk-konsert. Inuti en gigantisk lavalampa. Efter tio sekunders sådan dekadens flyger dörren upp och Parker rusar in med draget vapen.)
   Parker: Polis! Lägg er ner med händerna på huvudet!
   Flint (kommer in sekunden efter med lika draget vapen han): Ni hörde honom!
    (Festdeltagarna lägger sig motvilligt ner på golvet. Flint går fram till en DAT–bandspelare och trycker på en knapp på dess kontrollpanel. Musiken tystnar tvärt.)
   Flint (överlägset): Så, vi möts igen. Fast den här gången har vi övertaget, herr Mastertejp.

Scen 18. En domstol med allt vad det innebär. Upphöjd bakom sin pulpet sitter domaren Mrs. Libby (svart ämbetsdräkt). Bakom ett mer modest bord, snett ner till höger från domaren sett, sitter Mastertejpen (för dagen iklädd en sober slips). Bredvid honom sorterar hans försvarsadvokat – den mexikanske Elvis-imitatören El Vez (iklädd tidstypisk Elvis Las Vegas period-mundering) några papper. På läktarplats sitter Flint och Parker och dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker cigaretter i ena mungipan tills ett biträde kommer fram och påpekar att sådant är förbjudet i en domstol. Åklagaren, Frank Arcaro (grå kostym, grå slips, vit skjorta, gråa skor), reser sig från bakom sitt bord som är lokaliserat där åklagarbord brukar vara i sådana här polisserier.
   Arcaro (harklar sig, vänder sig mot en obeskrivligt anonym jury): Kära jurymedlemmar. Vi har samlats här idag för att i sin linda, så att säga, kväva vad som kan komma att bli en farsot. Ni kommer att få se bevismaterial som kanske kommer att chocka er.
   Vez: Protest!
    (Fade out. Fade in. Vi befinner oss efter den i slutet av rättegången.)
   Mrs. Libby: Ärade jurymedlemmar, har ni kommit överens om en dom?
   Jurymedlem #1 (stickad tröja med en vit skjorta under, bruna manchesterbyxor): Ja det har vi, ers nåd.
   Mrs. Libby: Läs upp den för mig.
   Jurymedlem #1: Vi finner den tilltalade skyldig, ers nåd.
   Mrs. Libby: Då så. Då dömer jag er, herr Mastertejp, till kultstatus. Du kommer att ges ut men jag ska personligen se till att alltför få människor kommer att få reda på din existens. Man kan ju fråga sig vad du tänkte när du lät folk bland annat spela in versioner av ”On Her Majestys Secret Service”, ”Escape From New York” och Skatalites ”Ali Pang” på dig. Så kan vi bara inte ha det. Vi måste tänka på ungdomarna. Om du skulle hamna på topp tio skulle ju halva världen dyrka suspekta saker som Houdini och boxaren Jack Johnson. Så: kultstatus. Må gud förbarma sig över din själ.

Scen fjorton. Sen kväll. Rosie’s Diner. Galonbeklädda soffor. Zinkbeklädd bardisk. Panoramafönster.
   I sitt vanliga bås längst bak i lokalen sitter Detective Adam Parker och Lieutenant Mike Flint. De dricker svart kaffe ur låga porslinsmuggar och röker cigaretter ur ena mungipan.
   Parker: Ännu en gång segrade rättvisan.
   Flint: Gjorde den det, Parker? Gjorde den?
    (Flint vänder på huvudet och tittar bekymrat ut genom ett panoramafönster. Parker rör förstrött om i sitt kaffe. Fade out. Eftertexter.)

Recension som publicerades i en nättidning jag glömt namnet på. Dessutom har jag glömt när den publicerades, men förmodligen någon gång år 2000.