Att sortera saker och ting ligger inte för mig.
Begrepp som Sveriges Allmänna Biblioteksförenings klassifikationssystem och Deweys decimalklassifikation har jag alltid ansett obegripliga. Folk som dagdrömmer om att införa nyordning i skivsamlingen – »hm, kanske jag skulle gå efter releasedatum den här gången?« – gör mig nervös. Pärmar gillar inte mig, jag gillar inte pärmar. Inkorg och utkorg trodde jag länge var byar i norra Norge.
I mina bokhyllor råder sålunda ett slags jämlikt kaos. Skönlitteratur står bredvid kåserisamlingar står bredvid levnadsteckningar står bredvid grafiska noveller står bredvid facklitteratur… indelning och urskiljning står ingenstans att finna.
Förutom på ett ställe. På en halv armlängds avstånd från min läsefåtölj har jag reserverat utrymme för de böcker som jag allra helst återkommer till.
Där – i den hyllan och den hyllan endast – gäller alltså en ren rangordning.
Och där – mitt i den hyllan – tronar mitt exemplar av Johan Eriksson och Roland Svenssons »Stockholmska mötesplatser – på spårvagnarnas tid«.
Som sig bör.
Ty »Stockholmska mötesplatser« är ett ljuvligt verk. Med hjälp av ett rikt och spännande bildmaterial samt extremt kunnig och lättsam text presenterar den ett Stockholm som inte längre finns, ett Stockholm som upphörde att existera »den 3 september 1967, då spårvagnarna försvann från stadens gator i och med att Sverige vaknade upp till högertrafik«.
Klart man gärna och gång efter annan förlorar sig i något sådant.
Klart man gärna också vill hylla mannen – förläggaren, eldsjälen – som gett ut den.
Continue reading
rocky
There are 9 posts tagged rocky ().
Artikel: Koi Club Sweden
Tokyo, 1914. I den vidsträckta, lummigt grönskande och historiskt laddade Ueno-parken anordnas Tokyo Taisho Hakurankai, en fyra månader lång mässa. Utställare och besökare från hela Japan sluter upp för att demonstrera och beskåda under från teknikens, kulturens och naturens världar; bilföretaget Kaishinsha Jidosha Kotos senaste prototyp, Miyata Shizans naturromantiska målningar, Hosai II:s intrikata bambukorgar… samt tjugotre ovanligt färgade och mönstrade karpar, så kallade koi.
Ansvarig för de sistnämnda räknas Hikosaburo Hirasawa.
Rätt man på rätt plats.
Förutom att han är en outtröttlig koi-entusiast håller nämligen Hirasawa ämbetet som borgmästare i Higashiyama. Och Higashiyama är i sin tur dels en liten stad belägen cirka 20 mil norr om Tokyo, dels något av mittpunkten i koi-universum. Sedan början av 1800-talet har koi fötts upp i dess omgivningar.
Ändå är de flesta japaner – de flesta människor – fortfarande okunniga om koiens existens och elegans.
Hirasawa hoppas därför att hans kois besök på Tokyo Taisho Hakurankai ska ändra på detta.
Så sker.
När Tokyo Taisho Hakurankai den 31 juli slår igen sina portar skänker Hirasawa åtta koi till Hirohito, den relativt nytillträdde Kejsar Taishōs förstfödde son. Hirohito släpper därefter ut dem – med deras välbefinnande för ögonen – i vallgraven som omger det kejserliga palatset. Lärda kvinnor och män har länge debatterat om detta kan anses vara den första koidammen eller inte.
Continue reading
Artikel: Margareta Byléhn
Min promenad dit går i förtvivlans fotspår.
För min inre syn ser jag blott sorgsna människor.
Några stryker längs med husväggarna, i betongens skuggor försöker de dölja sina tårar. Andra vacklar farligt nära trottoarkanten; deras ögon är tomma, deras kroppar är skal. Somliga bär på – släpar efter sig, slår sig blodiga mot – en stor och järnhård ilska. Ett par har lagt armarna om varandra, försiktigt söker de sig framåt i delad ensamhet.
Alla har de nyligen förlorat någon närstående; en livskamrat, ett syskon, ett barn…
Alla är de på väg till alfa/Stockholms Nya Begravningsbyrå.
På behörigt avstånd följer jag dem.
Continue reading
Artikel: J. Tillman
En del människor vill ha sin musik len, sofistikerad. De söker melodier lika strömlinjeformade som chassiet på en Jaguar D-Type, lyrik vars ord förstrött blickar ut över franska Rivieran. De anser att samtliga instrument ska stämmas efter tonarten »porlande rosévin«-dur och att sångröster bör svepa in tillvaron i en behaglig Karl Lagerfeld-dimma.
Inget fel med det.
Personligen vill jag emellertid ha min musik skrovlig, skev. När texter och toner skaver som rämnande isblock är jag som mest nöjd. När låtar uppvisar fler lager än bara ytan sluter jag dem tätt till mitt hjärta. När skönhet och svärta tillåts existera sida vid sida höjer jag volymen.
Continue reading
Artikel: Stephin Merritt
East Village, New York. Där 2nd Ave och E 12th St möts ligger ett udda hus; fyra våningar högt, av cement, målat i två olika rosa nyanser. Förutom den obligatoriska brandstegen pryds dess fasad av två handmålade och realistiska grisar, excentrisk utsmyckning för ett bohemiskt kvarter.
I denna byggnad – på gatunivå, 192 2nd Ave – låg Dick’s Bar, ett hak med råbarkad charm och genuin karaktär. Svarta väggar, svart tak, välfylld jukebox, bögporr på TV:n, kunniga bartenders. Längst bak i den avlånga lokalen stod ett väl underhållet biljardbord; nämnda bartenders var nämligen också framgångsrika deltagare i New York Gay Pool League.
Likväl, om du besökt Dick’s någon gång 1997-1999 är det mycket möjligt att du sett ett geni i arbete. Eventuellt satt han på sin favoritplats under en grön neonskylt, förmodligen fick hans sympatiska drag därför vissa zombiekvalitéer. Säkert sög han på en cigarett, troligtvis plitade han ibland ner något i en anteckningsbok.
Alltid var han Stephin Merritt.
Continue reading
Artikel: Patrik Stenberg
Foto: Hasse Lindén
Holiday Inn, Chicago, natt. I The Armada Room – baren – härskar själlös interiör och råder ett Disco Swing Party. Väggar reser sig bruna och fönsterlösa upp mot ett förmodligen asbestfyllt tak. Dova mattor täcker varenda millimeter av golvytan; ovanpå dem ett mischmasch av tunga skinnfåtöljer och små runda bord. Flaskorna bakom bartendern – speglade i glas och mörkt trä – är oändligt många… men dammiga. Längst bort från entrén, i ett hörn, klinkar fem män fram Tony Renis bossa nova-hit »Quando, Quando, Quando« (La Voce del Padrone, 1962). Deras utseende och uttryck accentuerar inredningen runt omkring dem; kläderna de bär är otäckt vinröda och rosa, tonerna de spelar är oengagerade.
»Tack, ni är underbara«, ler sångaren och elpianisten falskt när »Quando, Quando, Quando« klingat ut. »Jag är Murph, här är The Magic Tones.«
Ingen av de få församlade i The Armada Room applåderar, ens registrerar, hans uttalande.
Continue reading
Artikel: Anna Ternheim
Frågar du mig så svarar jag att det ofta är i korsningen mellan världsrymden och kyldisken som du finner den riktigt intressanta musiken. Ty där – bland sprakande kometer och knakande Crème Fraiche-byttor – håller de ju till; tonkonstnärerna som är mångfacetterade, komplexa, onormala… samtidigt som de är normala. Tonkonstnärerna som är kapabla att kreera gudabenådade och djupt personliga melodier… samtidigt som de i intervjuer och klädedräkt framträder väldigt mänskliga. Tonkonstnärerna som fascinerar, trollbinder och berör dig… samtidigt som du mycket väl kan föreställa dig att de då och då köper ett par liter mellanmjölk.
Stjärnorna av kött och blod.
Missförstå mig emellertid rätt, jag har absolut inget emot de soloartister och band som definierar »ouppnåeliga«: Sun Ra, Madonna under 1990 års »Blonde Ambition World Tour«, Kraftwerk, Missy Elliott, den David Bowie som gjorde »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars« (RCA, 1972), Lady Gaga, etc. Det är bara det att jag faktiskt för det mesta föredrar att låna mina öron till alla som lever och verkar i just korsningen mellan världsrymden och kyldisken.
Ooh, there ain’t no other way baby, I was born this way.
Continue reading
Artikel: Urmakarskolan
Vissa skolor är korvstoppningsfabriker; ställen där fakta används som bestraffning. Vissa skolor är krigszoner; ställen där underbetalda och utbrända lärare kämpar mot omöjliga odds. Vissa skolor är parkeringsgarage; ställen där tid bidas och hoppet sakta dör.
Andra skolor, däremot…
– Känn på den!
Uppmanat och gjort. Försiktigt drar jag min pekfingerspets över den smala stålytan.
– Len, eller hur?
Entusiastiskt nickar jag mitt bifall. Väldigt len; som vatten, som ytan på en sommarloj insjö.
– Det här är alltså då en fil.
En fil? Men hur..? Två frågor som får vänta.
– Det här är en profilprojektor, med den kan du exempelvis mäta diametern på en sak ner till en tusendels millimeter. Följ med mig in hit, här har vi olika svarvar. Där är en ugn, i den kan man bland annat härda olika metaller.
Entusiastiskt nickar jag mitt gillande. Allt jag förevisas är fascinerande. Vart jag än vänder blicken ser jag tecken på genuin kärlek och brinnande intresse.
Välkommen till Sveriges Urmakareförbunds Skola AB. Välkommen till Sveriges enda eftergymnasiala yrkesskola för alla som vill reparera, underhålla och bygga klockor.
Continue reading
Artikel: Vägfärjor
Vi lägger ut från kajen.
Motorn vaknar, skrovet rister. Energi omvandlas, propellrar skjuter fart. Vågor slår ut från fören, aktern trampar upp virvlande fotspår. Bräckta vattendroppar kastar sig över den gula relingen, landar på det gröna däcket.
Till havs!
Långsamt försvinner Vaxholms stadssilhuett i fjärran. Shellmackens hårda neonljus bleknar, sorlet från Hamnkrogen tystnar, de varma dofterna från Waxholmshamnens Café och Bageri är snart ett minne blott.
Till havs! Till storms, du djärva jakt!
Drygt fem minuter och exakt 970 tillryggalagda meter senare anländer vi till Rindö. Klaffar fälls ner, bommar går upp. Vi har nått vår destination.
Välkommen ombord på M/S Nina, en av Färjerederiet Trafikverkets vägfärjor.
Continue reading