Artikel: Saint Vitus

Ifrågasättande av den rådande världsordningen. Avståndstagande från ängsliga modenycker. Alkoholberoende. Hatets mekanismer. Upptäckten att världen långsamt och systematiskt håller på att mördas. Insikten att helvetet är ens egen hjärna. Livet och döden.
  Vill du veta hur allt det ovanstående låter? Lägg ”Born too late” (SST, 1986), Saint Vitus tredje LP, på skivtallriken.
  ”Born too late” består nämligen av drygt 34 minuter doom i ordets alla rätta bemärkelser. Dess riff och tempon är Black Sabbath-inspirerade och utdragna till bristningsgränsen. Dess lyrik och röster berättar om ett ohälsosamt mörker. Dess allmänna attityd är punkigt kaxig. Dess ljudbild minner om daggvåt granit och varm rök.
  Med andra ord; ”Born too late” är ett fullkomligt mästerverk. Ett inspirerande universum. Ett måste i varje skivsamling. Ett praktfullt exempel på musikens makt.
  Men det är också ett alster som saknar en fullvärdig uppföljare.
  ”Mournful cries” (SST, 1988) och ”V” (SST, 1990) må visserligen nosa runt i dikena till vägen som ”Born too late” trampade upp. ”Die healing” (Hellhound, 1995) må visserligen ha inneburit en skön revansch efter det aningen oinspirerade Christian ”Lord Chritus” Lindersson-samarbetet ”C.O.D.” (Hellhound, 1992). Likväl…
  Nu, i nådens år 2012, är emellertid tre fjärdedelar av det Saint Vitus som skapade ”Born too late” – Scott ”Wino” Weinrich (sång), Dave Chandler (gitarr) och Mark Adams (bas) – samt nytillkomne trummisen Henry Vasquez (Blood of The Sun) aktuella med ”Lillie: F-65”.
  Den första nya Saint Vitus-plattan på sjutton år.
  Är det dessutom en Saint Vitus-platta som verkligen tål att sorteras sida vid sida med »Born too late«?
Continue reading