Pressrelease: Silverarken

Enligt Everett-Wheeler-Grahams metateorem förgrenar sig verkligheten i varje ögonblick. Samtliga möjligheter som följer på en situation förverkligas… i olika universum.
  Otaliga dubbelgångare till dig och mig lever sålunda ut sina liv – ovetande om varandra – i dessa universum. I det här universumet sitter du framför något slags skärm och läser denna text, i ett annat sitter du framför något slags skärm och skriver den, i ett tredje…
  Tanken svindlar.
  Tingen är inte vad de ser ut att vara.

Nu är jag ingen kvantfysiker, men om jag tolkat Everett-Wheeler-Grahams ovanstående tolkning av kvantmekaniken någorlunda korrekt så finns det ett universum där Silverarken är världens mest hyllade band.
  Där skulle jag vilja bo.

Vintern 2009 befann sig multiinstrumentalisterna Karl Sjölund, Miriam Eriksson Berhan (Taxi Taxi!) och Johan Sehlberg i Tyskland för att medverka vid ett forskningsseminarium om Nietzsche. Någonstans om och kring föreläsningarna, panelerna och diskussionerna – hur förhåller sig Nietzsches tidslighet till Deleuzes?, hur spåras det filosofiska tänkandets historicitet tillbaka till Nietzsche? – bestämde de sig för att börja musicera tillsammans.
  Silverarkens första inkarnation – namngiven The Silver Ark efter farkosten som den 24 juli år 1937 skulle föra alla rättrogna Korpelarörelsemedlemmar till Palestina – var ett faktum.
  Låtar följde. Spelningar genomfördes.
  Något saknades.

Vad gjorde du den 7 april, 2012? Om du befann dig i källaren till den synnerligen chosefria restaurangen Snövit – Ringvägen 147, Stockholm – bevittnade du premiärgiget med pånyttfödda/förbättrade/omdöpta Silverarken. Bredvid Karl, Miriam och Johan slöt Gunnar Holmbäck (trummor), Olof Jonsson (synthesizers, Landcrabs), Petter Granberg (gitarr, Mattias Alkbergs Begravning, Norra Kust) och Viktor Skokic (bas, Riedel/Svensson/Skokic) upp och resultatet blev oändligt stor konst.
  Resultatet blev en originell musik byggd på atmosfärisk melankoli, djup rytmik, intelligent lyrik samt omedelbara men ändå intrikata melodier.
  Resultatet blev en konstellation med egna idéer, brinnande rättvisepatos, gudomlig passion, magiska auror, laserskärpa, sonisk originalitet, briljans och funk.
  Resultatet blev helt enkelt något att intensivt och helhjärtat dyrka.

För att liksom fira denna nystart släppte Silverarken den extremt limiterade CD-R:en »The Kurgan Sessions«. I maj 2013 realiserade skivbolaget Alltid Hela Tiden (mitt skivbolag, för övrigt) sedan en split-LP med Silverarken och Målgrupp; »Bara en prins kan rädda oss nu«/»The Young Ones Boogie«.
  Fortsättning följer.
  Någon gång – även i detta universum – kanske jag kommer att få uppleva att Silverarken ådrar sig hyllningar i paritet med hur bra de är; det vill säga att de blir världens mest hyllade band.
  Tanken svindlar.