Artikel: VED

Över Stockholm faller ett rått och ettrigt regn. På min väg mot Stockholm C ser jag hur kostymklädda börsmäklare armbågar sig upp ur parkeringsgaragen och hur giriga näringsidkare rustar för ännu en dag. Ingen verkar tänka på sin nästa, ingen visar minsta hänsyn.
Över Malmö skiner däremot en ljusgul vårsol. När jag kliver ut från Malmö C omringas jag genast av uppsluppna människor som med jackorna runt midjorna och leenden på läpparna hälsar de den kommande helgen.
Med andra ord är det som att verkligheten vill överträffa det uppdiktade.
Som att den just i dag – denna fredag – bestämt sig för att försöka bekräfta alla mina fördomar om det snobbiga Stockholm och det tillbakalutade Malmö.
Det har den emellertid inte mycket för.
Ty Malmö och Stockholm är – som jag vet, som du vet – komplexa städer; mångfacetterade summor som inte låter sig prydligt förklaras, sammanfattas eller stoppas i ett fack. Malmö är varken paradiset eller »Malmöpolisen«. Stockholm är varken paradiset eller… »Solsidan«. Saker och ting är alltid mer komplicerade än så.
Continue reading

Artikel: Sambassaddeur

September, 1996.
Den brittiske musikjournalisten Mark Sutherland lät fingrar möta tangentbord, någonstans i fjärran manade trumpetstötar till anfall. Stick! »Fine, you don’t want to be pop stars?« Hugg! »Don’t buy a guitar. Don’t form a band. Don’t make a record.« Stöt! »And above all, don’t bother us with the whole sorry charade.«
Meningar av kallt stål, slipade och avsedda att såra. Meningar som publicerades i NME, meningar som lyckades. När jag nått sista raden i krönikan de var en del av – »The column that says lo-fi is a load of arse!« – pumpade nämligen mitt hjärta ren indignation och min hjärna hade förvandlats till ett getingbo av ofokuserad upprättelseiver.
Efter en dryg timme i dylikt upprört tillstånd återfick jag normalpuls. Med den; upptäckten. Marks attack ledde till att min tro på allt vad lo-fi heter stärktes ytterligare. Stickor och sten må krossa mina ben, hans ord la sidor till mitt fanzine.
Continue reading

Artikel: Calvin Johnson

Stockholm, 1995. Klockan är över fyra på natten, inuti en gammal malmgård belägen på Södermalm råder febril aktivitet. Sedan länge ensam kvar i lokalerna och i skenet från en datorskärm tar jag plats, breder ut mig och gör det själv; passion, kunskap och mission omvandlas via rudimentär förståelse av Word, PageMaker och en scanner till något konkret.
Klippa, klistra, peka, klick.
Två timmar senare, stereon i bokhyllan försätts i viloläge, de fyrakanalsinspelade tonerna tystnar. En gallergrind, ett larm och en port forceras, klar majmorgonluft hälsas. Med det nyligen färdigställda fanzineoriginalet under armen börjar jag den korta promenaden mot busshållplatsen.
Continue reading

Artikel: Roll The Dice

Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
  Om och kring 1951 började exempelvis allkonstnären John Cage komponera med hjälp av den kinesiska orakelboken »I Ching«. 1975 färdigställde Brian Eno och Peter Schmidt »Oblique Strategies«; en kortlek som kan användas till att bryta kreativa dödlägen…
  Hammarby Sjöstad, Stockholm. På restaurang Tezukuri Sushis uteservering sitter Peder Mannerfelt och Malcolm Pardon – Roll The Dice – och jag; medan vår mat tillagas har vi inlett en intervju.
Peder: Det är något speciellt med analogsynthar. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad som kommer att hända när man kopplar ihop dem. Och det är ju lite vår grej, det är därifrån vårt namn kommer; vi kastar tärningarna och ser vad som händer.
Malcolm: Ja, det var lite så vi tänkte när vi började jobba ihop: ska vi göra något ska vi göra något som vi inte är vana vid. Och då är det ju bra att göra det med grejer som man inte kan kontrollera riktigt, grejer som kan överraska en.
  Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
  Få har dock gjort det lika intelligent sorglöst och storögt målmedvetet som Peder och Malcolm.
Peder: Inledningsvis hade vi inga tankar på att göra en platta eller vara ett band. Vi delade bara studio och tänkte att det skulle vara kul att göra något tillsammans. Så vi gjorde en låt och den blev rätt bra och då fortsatte vi.
  I januari 2010 realiserade den Tulsa, Oklahoma-baserade etiketten Digitalis LP:n »Roll The Dice«; Roll The Dice debut, summan av ovanstående. Över dess sju spår – nio på CD-utgåvan som släpptes tre månader senare – tar Peder och Malcolm sina bångstyriga analogsynthar på resor till drömland som är både Tangerine Dream- och Cluster-minnande samt högst personliga. Ett mästerverk.
Malcolm: Att vi hamnade på just Digitalis var också en tillfällighet, de sökte upp oss.
Peder: John [Twells], som har Type Records och som jag känner lite grann, hade med en av våra låtar på ett mixtejp. Och så hörde Brad [Rose] på Digitalis den tejpen.
Malcolm: Vi har inte aktivt letat skivbolag och det är ett medvetet val.
Peder: Det som kommer kommer.
Malcolm: Förra hösten satt vi och tänkte »hm, vi kanske skulle spela in lite nytt material?« och precis då hörde Tony [Morley] från The Leaf Label av sig: »ni är grymma, vad håller ni på med nu, har ni något skivkontrakt?« »Okej, då är det dig vi ska signa med nu«, svarade vi.
  Sagt och gjort. Med Leaf i ryggen konkretiserade Peder och Malcolm sina tankefrön; arbetet med uppföljaren till »Roll The Dice« igångsattes.
Malcolm: Vår musik är något av ett soundtrack till en film som inte finns. Någon sa att »Roll The Dice« var lite träig i tonen och då fick vi bilder av nybyggare i skallen. Och det ledde till att vi helt plötsligt gick in i två nybyggar-karaktärer och det gjorde att vi lättare kunde skapa ljudvärldar om och kring dem. »Jaha, vad gör de då?« »Ja, du vet, de ska leta efter guld i USA.« Sedan dess har vi haft »Vad hände med de här snubbarna?« som röd tråd i vår musik.
Peder: Det gick inte så bra för dem.
Malcolm: Nej, nu har de fått anpassa sig till den moderna världen, det vill säga slutet av artonhundratalet, början av nittonhundratalet. När vi började arbetet på nya skivan tänkte vi därför »Om man skulle placera någon vid ett löpande band i en tidig fabrik – hur skulle det rummet låta?«. Det temat var det vi utgick i från. Men låtarna står sedan på egna ben, när de väl kommit till.
  Genom åren har många band försökt återskapa den magi – själen, glöden, det odefinierbara »det«:et – de frammanade på sin första skiva.
  Få har dock lyckats lika bra som Roll The Dice. »In Dust« – som deras andra album döpts till – är lika oändligt fascinerande och säreget krautig som »Roll The Dice«, samtidigt är den mörkare. Ett mästerverk.
Peder: Huvuddelen av all musik på »In Dust« är inspelad här i Hammarby. Ett tag var vi dock inne på att spela in den i Compass Point Studios på Bahamas, där Grace Jones och U2 spelade in alla sina hittar. Det kändes så jävla fel så vi tänkte att vi måste kolla upp den. Så vi mejlade dem: »vi har ganska dålig budget«. Vi fick inget svar.
  Tre välfyllda tallrikar – elvabitars sushi, bento och vegetarisk yakisoba – ställs ner framför Peder, Malcolm och mig respektive. De tystar vårt samtal.
  Mellan tuggorna märker jag att jag önskar att fler musiker kunde bereda plats för slumpen i sitt skapande.

Originalet till en artikel som publicerades i Sonic #59, hösten 2011

Artikel: Syket

Varje gång jag lyssnar på »With Love«, Umeå-septetten Sykets fullängdsdebut, tycker jag mig höra finkänsligt nedsmälta skivsamlingar. Dess trettionio minuter pulserar genom mina hörselgångar och jag associerar till fenomenala och vitt skilda låtar som Fleetwood Macs »Tusk«, New Orders »Run«, The Durutti Columns »Sketch For Summer«, Loves »A House is Not a Motel« och »Första vandringen« med Bo Hansson…
  Eller, med andra ord, Syket har funnit ett eget, superbt och svårinringat uttryck.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« tycker jag mig även möta ett färdigt band. Förstagångsnerver, idébrist, trendkänslighet och/eller stress verkar inte vara åkommor de är bekanta med. I stället fyller de varenda ton med hjärta och hjärna och du kan dansa till dem om du vill.
  Eller, med andra ord, Syket har skapat ett av årets album redan nu.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« vill jag därtill både dölja dess upphovsmän i dunkel och veta mer om dem. Det förstnämnda eftersom det vilar ett romantiskt och avigt skimmer över deras musik; ett skimmer som lätt skulle skingras om man fick reda på att de handlar sina havregryn på Konsum. Det sistnämnda eftersom de fascinerar. Så blunda nu eller hälsa på Syket: Mikael Stenberg (sång, keyboards), Oscar Hildingsson (bas), Thomas Brännström (gitarr), Peter Hellqvist (gitarr), Annika Bränberg (percussion), Filip Sundberg (trummor) och Ola Lidström (trumpet).
Det är några låtar på »With Love« som är sex-sju år gamla?
MIKAEL: Jo, jag har gjort jättemånga demos och så hemma, grunder helt enkelt, som jag tar med mig till repan och sedan försöker vi arra dem så mycket vi kan tills alla är nöjda.
THOMAS: Man kan ju säga att du har haft idén om bandet – och även om bandnamnet – mycket längre än bandet har funnits.
PETER: Vi har ju alla väldigt olika bakgrunder rent musikaliskt, men på något konstigt vis funkar det väldigt bra.
MIKAEL: Jag tror att det är det som gör att vi låter som vi gör, att alla har olika bakgrund och så.
Annars verkar förseningar präglat er karriär hittills.
MIKAEL: Jo, det går ju inte snabbt… Därför passar det oss ganska bra att vi har ett uppstyrt skivbolag [Baseline Music]. Man kan säga att vi är lite som en högstadieklass som ska planera en klassresa; det händer ingenting förrän föräldrarna kommer in… [skratt]
PETER: Det musikaliska är aldrig något problem, det är mer triviala saker.
MIKAEL: Vi är sju personer i bandet, det finns ganska många viljor som bestämmer hur det ska låta. Så Henrik [Oja, producent] vill kanske inte att alla ska vara med i studion när vi ska mixa till exempel eftersom det bara blir en kakofoni.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« blir jag först nöjd, slutligen rastlös. En fullkomligt fantastisk platta, som sagt, men vad kan Syket komma att göra i framtiden?
  Eller, med andra ord, precis som det ska vara när man upptäcker en ny favoritgrupp.

Original till en artikel som publicerades i Sonic #56, februari 2011.

Artikel: Familjen

Bara minuter återstår till konsertens början. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver natten i tusen elektriska bitar; publikens rörelser är ryckiga, deras andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar de sina blickar mot bordet belamrat med elektronik och draperat med skånska flaggan; scenens enda utsmyckning.
  Så – plötsligt, oannonserat – träder Andreas Tilliander fram ut ur kulisserna. Han fattar posto bakom bordet; trycker på några knappar, vrider på några reglage.
  Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
  »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Redan vid andra stavelsen ersätter eufori publikens tidigare rastlöshet. När så Johan T Karlsson självsäkert strax efteråt dansar in på tiljorna vet jublet inga gränser. Det är på riktigt, han är här; Familjen. Näven i luften, mikrofonen i den; taktfast accentuerar han Roland TR-808-rytmen som också börjat ljuda.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Trummorna intensifieras, en vildsint skorrande Roland TB-303:a gör dem sällskap; tillsammans hetsar de varandra mot total härdsmälta. Nu är alla närvarande osårbara, redo för en natt ohämmad hedonism.
  Som konsertintroduktion betraktad är »It Began in Hässleholm« oantastlig, Familjen har använt sig av den i några år. Men samtidigt agerar den låten en programförklaring, en historielektion.
  Till viss del är »It Began in Hässleholm« nämligen en kärleksfull blinkning åt The Chemical Brothers dänga »It Began in Afrika«, som i sin tur samplar Jim Ingrams 1974 släppta soul/spoken word-klassiker »Drumbeat«. Men, framför allt, presenterar den vad Familjen handlar om, varifrån Johan T Karlsson kommer.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«

Continue reading