the sound of suburbia

There are 2 posts tagged the sound of suburbia ().

Artikel: Lee Ranaldo

”Senare samma kväll går jag en oskyldig liten barrond i East Village. Det är ett sädigt område befolkat av i huvudsak punkare, anarkister och allsköns radikaler.
   Och Sonic Youth är kungar.
   Alla jag pratar med blir dödligt impade när jag berättar vilka jag mött.
   Men de säger inte: ”Wow, har du träffat Sonic Youth.”
   De säger: ”Wow, har du träffat Thurston och Kim.”
   Thurston och Kim.
   På hemmaplan är namnet Sonic Youth tydligen synonymt med dem. Det är inget de direkt uppskattar. När vi efter holmgången uppe i lägenheten kliver ut i den klibbiga värmen för fotografering frågar SA:s fotograf om han möjligen får ta en bild på duon.
   – Nä, varför då, snäser Thurston, ta en bild på Steve och Lee istället. Måttligt intressant förslag. Det blir gruppbild och uppställning mot en solkig vägg på sjaskiga Crosby Street.”
– Per Bjurman i SA # 18

”Alright, this is my shot – this is called ‘Eric’s Trip’”. – Lee Ranaldo till publiken på live-epn ”Dirty Boots”

”Like many musicians working in HipHop, Ambient and Jungle, McCombs is drawn to the notion of the ‘imaginary soundtrack’ its open forms and attendant potential for mood enhancement. (…) ”I think that Barry Adamson’s Moss Side story was a great record. That was a great idea, having a soundtrack with no movie. I like things that create moods more and more. I like those things more than I like regular songs. Movies create moods and books create mood. I think that’s definately what we’re doing.” – K Martin intervjuar Doug McCombs från Tortoise i the Wire # 134.

”Lee Ranaldo looks like the kind of guy who would write about car wrecks.” – Lisa Crystal Carver, linernotes till EVOL.

På den senaste tiden har en stor del av medlemmarna i Sonic Youths musikaliska utforskanden skett utanför ramen till Sonic Youth. Kim Gordon gör sina tillsammans med Julie Cafritz i Free Kitten. Steve Shelley gör sina genom att hålla takten i the Raincoats och Mosquito samt driva det utmärkta skivbolaget Smells like Records. Thurston Moore i sin tur gör sina genom att jamma med personer som William Hooker eller spela in utmärkta soloskivor eller sparka sönder förstärkare. Han äger även han ett lyckligt litet skivbolag, Ecstatic Peace.

Men vad den här artikeln ska koncentrera sig på är Lee Ranaldos senaste musikaliska förehavanden. Lee Ranaldo, Sonic Youths kanske mest underskattade medlem. Det som alltid varit unikt med Sonic Youth är att de har tre låtskrivare, alla kapabla att skriva Sången. Men de flesta verkar missa detta, för de flesta är Sonic Youth fortfarande synonymt med Thurston och Kim. Vilket kanske inte är så konstigt, men desto mer olyckligt. Jag vill på inget sätt förneka någon i Sonic Youth, men det räcker med att lyssna på Daydream Nation, av många (däribland mig) ansett som Sonic Youths mästerverk, för att inse vilken otroligt bra låtskrivare och viktig kugge i maskineriet Sonic Youth Lee är. Hans bidrag till den skivan, ”Eric’s Trip”, ”Hey Joni” och ”Rain King” är inget annat än mästerverk och de visar även tydligt hur många olika musikstilar han behärskar. Från den minst sagt monstruösa ”Rain King” till abstraktpoppiga ”Hey Joni” och tillbaka. Eller så kan man studera fotot på innerkonvolutet till Sonic Youths ”senaste” CD, Made in USA. Där står han, i en tajt vinröd tröja från Schoolkids Records, lagom slitna jeans, och blickar lojt in i kameran. Som en definition av ordet cool. (De som hävdar att Thurston är coolast kan ju ta en titt på samma foto..)
   Men det som verkligen fick mig att bestämma mig för att intervjua denna 38-åriga Hoboken-bo var en liten skiva med en guldbrun teckning på det annars helt svarta konvolutet – ”Broken Circle/Spiral Hill”. Ett Soundtrack till en film jag inte trodde fanns i sinnevärlden. Ambient. Fascinerande. Stämningsfullt, stämningsskapande. Ljud utan melodi. Ljud som du inte förstår, men som berör. Spacemen 3. Spectrum? En Ennio Morricone som på gränsen till bortdomning beslutar sig för att gå loss på en överstyrd gitarr samtidigt som två lagom påverkade gentlemen – Henry Mancini och Bernard Herrman sitter i varsitt hörn och bankar mysko ljud ur slitna fenders.. Eller 0:00 till 3:04 i Glenn Brancas ”Symphony No 1 (Total Plexus)” men furtur. Ungefär som i början på Ghost Bitch fast mer. ”I looked around around and people’s faces were distorted… (…) someone came up to me and I shut my eyes and with a machine he projected images on the back of my eyelids.” – Tom Wolfe, ur the Electric Cool Aid Acid Test. Eller varför inte the Aphex Twin med gitarr. Vänta, får man inte Seefeel då? Sonic arcithecture. Eller så här: Michael Stipe hävdade för ett tag sedan att ”If there was a party at the end of the world Sonic Youth would be the band to play.” Rätt så. Men på efterfesten skulle Lee spela.
   Som ni nu kanske förstått skickade den skivan ut mig till platser jag aldrig besökt förut, platser utan egentliga referensramar. En magisk, mystisk turné till ställen dit få skivor tagit mig.
   Var vänlig notera att Lee även gjort saker bland annat tillsammans med Epic Soundtracks och Daniel Johnston men det och alla andra tidigare projekt lämnar vi till en annan intervjuare. Vad jag försökt koncentrera mig på här är Lees allra senaste förehavanden. Samt några intressanta gamla.

Men vi börjar väl från början?

Så Lee, om du känner för att berätta för mig om dina två första band the Fluks/Flucts och Plus Instruments gör så.
   – The Fluks, mitt första riktiga band, bildade jag tillsammans med David Linton i Binghampton, NY, 1978-79, vi bytte namn till the Flucts när vi flyttade till NYC 1980-81 någon gång. Vi spelade art rock, gjorde en del framträdanden bland annat på Max’s Kansas City och CBGB’s en gång tillsammans med the Coachmen. Det var då Thurston och jag möttes för första gången. The Flucts har inga egentliga utgåvor ute men ibland brukar jag och David hota med att ge ut några av de tejper som fortfarande existerar.
   – Efter the Flucts kom Plus Instruments som bestod av David, jag, och en flicka från Holland som hette Truus de Groot, som vi hade mött separat under europeiska turneer tillsammans med Glenn Branca och Rhys Chatham. Det här bandet uppträdde i NYC och i Holland och har en LP ”Plus Instuments Avril 1981” ute på Kremlin i Holland och en flexisingel som medföljde ett nummer av den holländska tidningen Vynil. Trots att bandet fortsatte med ersättare lämnade jag och David det efter det att den skivan var färdiggjord för att bosätta oss i NYC och uppträda på den nu berömda ”Noisefest” organiserad av T. Moore. Strax efter det började Thurston, Kim och jag spela…
Kan du berätta lite om spelningarna du gjorde med Michael Morley? Hur kom det sig att ni började samarbeta?
   – Han kom till Amerika under Table of the Elements beskydd och letade efter någon att spela tillsammans med. Michael och jag har varit bästa vänner sedan jag träffade honom för första gången, 1988 tror jag att det var. Det var när Sonic Youth för första gången turnerade i Nya Zeeland. Vi har korresponderat ända sedan dess angående vitt skilda gemensamma intresseområden, om musik, måleri, poesi, relationer, hembryggt öl, datorer och problemen med poliser. När Sonic Youth återvände till Nya Zeeland 1991, tror jag, var the Dead C förband på alla våra tre spelningar. De var storartade! Vid den tidpunkten cementerade jag och Michael ytterligare vår vänskap, och började seriöst spåna angående att göra något tillsammans. Vid ungefär samma tid hade jag börjat med en ”through-the-mail group of pieces”. Alltså, jag skickade en kassett med femton av mina inspelningar till en liten grupp människor och bad dem att spela in sina svar på en fyrakanalare för att sedan skicka dem till mig så skulle jag sätta ihop allt. Roger Miller från Mission of Burma/Birdsongs/NoMan var en av de som skickade sina svar till mig. Svaren jag fick ligger fortfarande och skräpar här omkring någonstans. Men nyligen tog jag några av Michaels svar och använde dem på min just avslutade spoken word-skiva.
   – Så i alla fall, när Jeff Hunt från Table of the Elements bjöd upp Michael från Nya Zealand, började han leta efter någon att samarbeta med, och det var bara naturligt att det blev jag. Från början var det meningen att jag skulle spela tillsammans med honom över hela USA, men jag var tvungen att låta vissa förpliktigelser med Sonic Youth gå före, så jag kunde bara göra östkust delen av turnén tillsammans med honom. Michaels sidoprojekt heter Gate, vilket består av han och den han råkar spela med för tillfället, eller också är det bara han solo. Så jag var ena halvan av Gate i April 1993. Vi spelade på två Table of the Elements extravaganser, i Atlanta och Hartford, tillsammans med Faust, Tony Conrad, Jim O’Rourke, Keiji Heino, från Japan och Thurstons band Male Slut. Samt på ett antal andra spelningar som Thurston organiserade för Male Slut, Heino och Gate. Jag döpte de spelningarna till ”the Avant-Garde tour” och den började i Atlanta och slutade i Boston. Någon gång kommer Thurstons film av den turnén dyka upp. Båda dessa shower spelades in på multitrack och video och de kommer också att släppas någon gång. I Atlanta var vi Gate 5, bestående av Thurston, Tim Foljhan och Steve Shelley. I Hartford var vi en annan kvintett bestående av Heino, Steve och Jean-Pierre från Faust. Båda de två spelningarna var rätt så vilda.
Har ni några planer på att släppa ett studioalbum?
   – Michael och jag gjorde några studioinspelningar här i New York som jag tycker blev rätt så fantastiska. Det finns inga planer på att släppa dem just nu, men någon gång kommer vi att göra det, förmodligen som en dubbelCD. Den spelningen vi gjorde i Boston kommer att komma ut på Poon Village i maj, tror jag. Den skivan kommer också att innehålla bitar från vår show i New York som vi gjorde tillsammans med elharpsspelerskan Zeena Parkins. (Försök att få tag i hennes LP från 1993 – ”Nightmare Alley” utgiven av Table of the Elements. Red.) Några andra bitar från den spelningen kom just ut på en Thread Waxing Space Live ‘93-94 samling.
Och skivan du gjorde tillsammans med Seymor Glass? Hur kom den sig? Finns den att köpa nu?
   – Ja, skivan som Seymor släppte, Broken Circle/Spiral Hill finns ute i affärerna nu. Den släpptes på Seymors skivbolag, the Starlight Furniture Company och Michael gjorde teckningarna på konvolutet. Seymor gör också Bananafish och vi har varit vänner ett tag. Leah och jag övernattade hemma hos honom i San Fransisco förra veckan, under en spoken word/musik/film turné vi gjorde på västkusten tillsammans med beatpoeten Michael McLure och hans partner Ray Manzarek från the Doors.
Ja, ja. Just det, så ligger det till. Jag hade fått för mig att du gjort en skiva Seymor spelade någonting på. Du bidrog med ett spår på Bananafishs samlings-CD eller hur?
   – Ja, CDn som följde med Bananafish 1-4 boken har ett spår från ett av mina liveframträdanden och en bit av SYs score till filmen Made in USA. Han hade också ett annat av mina spår: ”Deva, Spain: fragments” på en sjutummare som man fick tillsammans med ett nummer av tidningen. Seymor är förutom en publicist en spelare, but has yet to appear on any of my cuts, sadly.
Och skivorna du släppte på Table of the Elements, kan du berätta lite om dem?
   – Som en del av deras sjutumsserie av olika sologitarrister skickade jag dem tre stycken för åtta gitarrer: Smoke Ring, Travis 5 och Travis 7. De kom ut som elementet Silikon. Varje skivsläpp var ett element från det periodiska systemet, den första serien hade gröna eller vita konvolut och den andra är svart, helt svart, vackert svarta konvolut. Eftersom jag är intresserad av datorer blev jag glad över att få vara Silikon. De låtarna spelades alla in på Sonic Youths åttakanalare såsom det mesta av mitt nyskrivana material är.
Du har aldrig tänkt över möjligheten att göra musik enbart med hjälp av datorer? Eller kommer du att hålla dig till gitarren?
   – Datorer är verktyg, precis som gitarrer, så musik kommer att skapas på/genom dem. Jag har tänkt på det men aldrig gett det något seriöst uppmärksamhet. Vid den här tidpunkten av mitt liv skriver jag hellre på datorer och gör musik på annat sätt. Mycket fin musik har skapats på dator: James Tenney, Morton Subotnick, Gregory Legeti, Neil Haggerty, samt många fler.
Kan du berätta något om skivan ”the Scriptures of the Golden Eternity”? Är den i samma ådra som ”From here to Infinity”? Jag har inte lyckats få tag på ett ex, det är därför jag frågar.
   – Scriptures-LPn (titeln är tagen från en Kerouac bok med samma namn) är faktiskt en semi-officiel bootleg, inte en faktisk release. (Skivan gavs i original ut av Father Yod, jag fick tag i den tillslut. Ha! Red.) Den har hitintills bara varit tillgänglig på LP men den kommer att släppas på CD snart. Jag fick reda på att de höll på att göra den och jag sa väl ”okaye” men den är i samma tradition som andra LPs bestående av liveinspelningar. Skivan består av två sologig med mig båda inspelade på the Knitting Factory ett gig gjorde jag ‘88 det andra ‘89. Förhoppningsvis kommer ljudkvaliten att vara bättre på CDn än det på skivan… Den är ganska olik i avsikt från Infinity.
Och ditt samarbete med Leah Singer? Hur träffades ni?
   – Leah och jag har samarbetat i några år nu. Vi träffades när hon erbjöd mig att uppträda på festivalen hon anordnade på the Knitting Factory 1989, ”the Handmade Instrument Festival”. Leah är fotograf och filmare. Vi har arbetat tillsammans i några år nu, i bland kallar vi oss Drift, vilket innebär att jag spelar gitarr och bandspelare och framför texter och hon visar filmer, manipulerar filmer bakom mig. Hon använder speciella projektorer som gör det möjligt för henne att visuellt göra det en scratchare gör med skivor, fram och tillbaka, stanna och starta, snabbt eller sakta. Det ser rätt tufft ut. Vi har gjort en del turnéer runt om i Europa och en eller annan show här i New York. Västkustturnen jag beskrev för ett tag sedan var vår första turne i USA. Vi har också gjort ett par filmer tillsammans. Det är något som hon gör ofta men som även jag gör ibland.
Apropå Leah, vad jag undrar är om det är hennes filmprojektioner man kan höra i början av din version av ”Stephanie Says” på Fifteen Minutes CD:n?
   – Nej det är det inte, men hon hjälpte mig att sammanställa det. Den låten spelade jag in på den första dagen av Gulfkriget och de ljuden är ett collage av vad man kunde höra på radion den dagen.
Och ditt nyliga samarbete med Mike Watt?
   – Ja, Thurston, Steve och jag spelade på hans nya skiva ”Ball-Hog or Tug Boat?” tillsammans med halva amerikas indie rock community. Det räcker med att säga:”Nels Cline is a Gas!”
Gjorde inte ni (Sonic Youth) en singel tillsammans med honom för en massa år sedan?
   – Singeln vi gjorde bestod av material från the Ciccone Youth-albumet. Han spelade också på ”In the Kingdom #19” mitt spoken word spår på EVOL.
Är filmer något vi kan förvänta oss av Lee Ranaldo i framtiden?
   – Mycket möjligt, eftersom det är något jag tycker om att göra när jag har tid. Jag har gjort en kortfilm, en dokumentär över när jag och Steve besökte Kerouacs grav i Lowell, Massachussetts som jag döpt till ”A Book of Dreams”. Den filmade jag med en pixelkamera och den blev rätt så bra. Min favorit av mina filmer är ”Notebook” som finns med på en filmsamling från Aviastic som även har ett soundtrack och en tidig spokenword inspelning från mig. Leah och jag har tillsammans gjort en film som heter ”Here” som handlar om en resa till en spökby i väst. Den filmen har man hittills bara har kunnat se under våra liveframträdanden.
Apropå filmer så när jag talade med Brian och Hugh från Thinking Fellers så sa de att vad de skulle vilja göra i framtiden är soundtracks. Soundtracks utan en film, bara låtar som skapar en bild åt lyssnaren. Skriver du låtar på samma sätt, försöker du fånga en speciell stämning med de låtar du gör eller sätter du dig bara ner och låter saker hända?
   – I think of plenty of good music as film-less soundtracks. Mycket av det vi gjorde i början med Sonic Youth hade den känslan. Sånger handlar mycket om stämning. Men i den här punkten av mitt liv är jag mer intresserad av att låta sånger vara sånger och göra soundtracks för verkliga filmer. Sonic Youth hade turen att få göra ett soundtrack till en film som hette ”Made in USA.” Filmen var inte speciellt bra men vi gjorde några bra låtar till den. Det soundtracket släpptes nyligen av Rhino Records. Jag spelade nyss in ett soundtrack för en indiefilm som heter ”Heavy” vilket blev rätt så bra. Och jag har också gjort musik till ett soundtrack till en film som håller på att slutföras som heter ”Frisk”.
   – För att svara på den musikaliska biten av din fråga så ja, sometimes ibland sätter vi oss bara ner och låter saker hända och sedan försöker vi få tag i det för att se var det tar oss. Ibland så ser vi ett speciellt ”mood-scape” framför oss och försöker efterlikna eller frambesvärja det… .
Så vilka typer av filmer tycker du om? Favoritskådespelare? Favoritregissörer?
   – Oh man, the list is long. Jag älskar film, det finns inget bättre än att sitta i ett mörkt rum och titta på dem. Jag skulle säkert kunna gå på bio varenda dag, och i bland gör jag det också! Men först och främst: Godard. För mej så är det han som är kungen, och då menar jag inte bara för hans tidiga filmer utan också de som han gjort nyligen. De är också remarkabla. På andra sidan myntet har vi Stan Brakhages fantastiska verk. Mellan dessa har vi oräkneliga europeiska och amerikanska filmskapare som jag älskar. Utan inbördes ordning har vi Antonioni, Fassbinder, Wenders, Chantal Ackerman, Maya Deren, Jim Jarmusch, Scorsese, Coppolla, Kubrick, Bruce Connor, warren Sonbert, Orson Wells, Woody Allen, Alain Tanners Messidor, Greg Araki, Ken Jacobs, Jane Campion, Peckinpah, Nicholas Ray, Traffault, Spielberg, inget skämt, Tarkovsky, Nick Roegs Blade Runner är en av mina favoritfilmer, Lucas Stjärnornas krig, Ozus filmer, Hitchcocks, Richard Linklater är intressant. Listan kan fortsätta mycket längre. Skådespelare, skådespelerskor också. Trots att jag älskar en massa Hollywoodfilmer så finns det en hel del att hata med Hollywood, särskilt idag. The Independents are where it’s at. I Europa har ni förstått det länge, men vi håller fortfarande på att lära oss det här i Amerika. Fuck Oscars and Grammys.
För att återgå till dina projekt. Hur står det till med spoken-word albumet? Är det släppt än?
   – Skivan med spoken word-material, titulerad ”Dirty Windows” är just färdiggjort efter en lång tids jobb till och från med den. Den är något jag arbetat på länge nu, trots det har jag blandade känslor över att bli sedd som en del av spoken word-vågen. Jag har skrivit saker ett tag och nyss fick jag min första lilla bok publicerad, kallad ”Road Movies”. Den innehåller foton av Leah. Den är publicerad av Soft Skull Press, 50 E Street, NYC 10003 och kostar 5$. En jag håller just på med en andra bok, som jag kallar ”Bookstore”. Den borde vara klar om ett par månader. Den kommer också att innehålla foton tagna av Leah.
Vad hände med boken som skulle heta ”Near Here”?
   – ”Near Here” var en tidig titel på vad som senare blev ”Road Movies”.
Angående spoken word-skivan, kan vi vänta oss spår liknande ”Bloomington, Indiana” (från Broken Circle..) på den?
   – Skivan kommer att innehålla min musik och talad text från böckerna och andra ställen. Ja, det kommer att vara en version av ”Bloomington” på den.
Och apropå böcker, hur ställer du dig till Alec Foege’s nya bok, ”Confusion is Next; the Sonic Youth Story”? Är den den definitiva guiden till Sonic Youths underbara värld?
   – Jag förmodar att Alecs bok har all information i rätt ordning, you know what I mean? Vi arbetade massor tillsammans med honom för att få saker sorterade i rätt ordning kronologiskt sett, och jag förmodar att för många människor kommer den att ha mängder av information om människor och scener de aldrig förstått existerade. Den är en aning platt dock, skrivmässigt sätt .
   – Men det finns en annan bok, väldigt deluxe och med ton av coola bilder som heter ”Sonic Youth: I Dreamed of Noise” som kom ut i Spanien. Den täcker samma period på ett berättande sätt och är på många sätt coolare, dock är den dyrare.
Dina collages som du gjort? Vem eller vad bidrog med inspiration till dem?
   – Jag gör lite olika konstverk ibland. De collagen jag gjorde sist bestod av bilder från modetidningar, men de gjorde jag för två år sedan. Det är på tok för sent nu att ge sig in i en arty diskussion om influenser från konstvärlden, de är alldeles för många för att nämna. Jag gillar Ferdinand Holler dock.
Har du producerat något på sista tiden?
   – Den enda skivan som jag har producerat på sistone är det australiensiska bandet You Am Is nya. Den heter ”Hi Fi Way”. Det är en fantastisk skiva om jag får säga det själv. De är ett storartat band, och det här är den tredje skivan jag gör tillsammans med dem. Jag har inte producerat så mycket sammanlagt, en skiva med Hollands Kleg, en med Babes in Toyland och en med Frankrikes Diety Guns. Det är vad jag gjort hittills. En eller två produktions-gig per år får räcka. Det är kul att jobba i studion, jag trivs med det, men du måste verkligen tycka om bandet för att låta de ta tid från dina egna projekt.
Kan du berätta lite om de spelningarna du gjorde tillsammans med William Hooker? Några planer på att fortsätta det samarbetet?
   – Albumet jag gjorde med Hooker heter ”Envisioning”. Det består av två livesets gjorda på Knitting Factory i april 1994 – de var faktiskt inspelade samma dag som man annonserade ut över världen att Kurdt var död, så för mig är det ett dokument över en väldigt tung, mixed up kväll.
   – William och jag hade gjort några spelningar tillsammans, och han hade hört om mina spoken word/musik shower med Leah Singer. Han föreslog att vi skulle göra en spelning tillsammans eftersom han också skriver prosa/poesi. Så här långt är den skivan det enda extended instance av vår vokala/instrumentala förening, trots att vi spelar tillsammans ofta, och har en annan skiva tillsammans med Zeena Parkins all set for release. På Envisioning hör du ett set komplett live som det framfördes och ett set chopped up i bitar och reassembled för att göra den sista valet, a tape collage instrumental. Jag gillar mitt synthspelande på den här skivan ganska mycket.
Vilka band lyssnar du på nuförtiden?
   – Jag lyssnar på en massa olika saker för tillfället, från nya Pavement, Royal Trux, Guided by Voices, PJ Harvey och Oasis (!) till gamla John Fahey skivor och Glenn Goulds pianoskivor.
Tycker du om japanskt noise?
   – Visst, vem gör inte det?
Några favoriter inom den genren?
   – Keiji Heino, gitarrmästaren, Violent Onsen Geisha, Masonna, Merzbow, Hijo Kaidan och the Boredoms så klart och alla deras sidoprojekt, vilka inkluderar Hanatarash, jag gjorde en coverversion på en av deras låtar som utkommer den här månaden (maj) på ett hyllningsalbum till dem. Det borde bli det mest uppfuckade hyllningsalbumet någonsin, det kanske du förstår om du känner till bandets musik.
Vilka av dina egna låtar är du mest nöjd med?
   – Oh gee who knows?
Jag har förstått att Lou Barlow en gång skrev till er och talade om hur mycket han gillade ”Sister” och hur den skivan påverkade hans liv. Har du någonsin gjort något liknande? Alltså skrivit till någon person du verkligen beundrat?
   – Det är cool att korrespondera med människor du beundrar, men det känns ofta mer som en ”peer-thing” än ett fanbrev. Det var på det sättet som Michael och jag blev vänner. Det händer då och då. Jag skrev till baseballspelare när jag var barn, men jag kan inte komma ihåg om jag någonsin skrev ett fanbrev till någon inom musikbranchen sådär out of the blue. Självklart så är det lätt att när man möter någon vars verk man beundrar brista ut i lovprisningar.
Baseballsäsongen börjar någon gång nu va?
   – Baseballsäsongen är, som de säger, all fukked up. Jag följer den inte längre.
Vad gör Glenn Branca idag?
   – Han gjorde just några framträdanden här i New York och han har en drös nya symfonier som snart kommer att släppas -S. 8, 9, 10. (Somfonierna 8 och 9 med undertiteln The Mysteries kom nyss ut på Ativistic. Köp! Red.) Några är elektriska, några orkestrala. Han skriver mer för riktiga orkestrar nu. Jag försöker övertala honom att spela in en soloskiva.
Ja tack! Vad gör Cody (Linn Ranaldo, Lees son) idag?
   – Cody’s fine. Hans band tillsammans med Simon Fair Timony, the Stinky Puffs, har just släppt en CD på Elemental Kids. Go Figure.
Den här beskrivningen av dig som en neo-beatnik är det något du kan leva med? Tycker du att det stämmer?
   – Jag gillar Kerouac, Ginsberg och Burroughs, beatpoeterna, samt en hel del andra författare. Jag bryr mig inte om vad folk sätter för etikett på mig längre, men det är inte ofta någon har det privilegiumet att bli märkt som en ”neo-beatnik” dadee-o.
Så vad kan vi förvänta oss av Sonic Youth i framtiden?
   – Vi kommer att börja spela in en ny skiva i april och vi kommer att ge oss ut på turné i ihöst. Lots more freakouts to be expected from us all, together or individually.
Är det något du ser fram emot? Att ge dig ut på turné?
   – Vi ser alla fram emot att ge oss ut och spela igen. Det har varit skönt att vara här i New York så länge som jag nu varit det, men att spela live är vad vi gillar och vi kommer förmodligen att fortsätta göra det så länge folk kommer till våra spelningar. Jag tror vi har nu kommit till en väldigt lugn period musikaliskt om man ska gå efter hur vi spelat under repetitionerna. Very loose and free, shaking off the stiff early major label period. Grungen är över och allt möjligt igen.
Så en lite dum fråga att avsluta allting med… Vad tycker du om bandet Eric’s Trip?
   – Jag såg dem live för ett tag sedan, de var ok. Jag gillade verkligen de där annonserna de hade i tidningarna för sitt nya album. De har ett bra namn…

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #1 (1995). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!

Artikel: John Davis

”Title track recorded in a chambre de bonne in Paris France spring 92. Others recorded various homes in Cambridge MA, Providence RI ‘90 – ‘94. Mastered to cassette w/ kind help of Lou Barlow at his house.” – Pure Night (Shrimper)

”All songs were improvised october the 4th 1994 onto a one track reel in San Dimas by both John Davis + Dennis Callaci. Cover art by Theo Davis. Sequencing performed by the faultless Bob Durkee.” – Room For Space (Shrimper)

”Made at home, Cambridge, MA. (…) Drawings by Eric Davis.” – Leave Home (The Communion Label)

”Lou Barlow and John Davis. 14 songs in 22 minutes. Written arranged and performed 50/50 – – Recorded in John’s room on mondays and tuesdays 8:30 am – – 4 pm.” – Take a Look Inside the Folk Implosion (The Communion Label)
   – Samlade linernotes från John Davis digra produktion

Varje gång jag hör John Davis soloskivor får jag känslan att han framför sina låtar med ögonen stängda. Att han sitter där, i sitt hus i Cambridge, lutad över sin akustiska gitarr, och sjunger och spelar blundande. Jag får också visioner av nattliga viktorianska hus, ensamma lyktstolpar, tända kandelabrar, trägolv och dioder som lyser röda för att indikera att fyrakanalaren nu spelar in – varje gång jag hör John Davis ser jag bilder, filmer bakom slutna ögonlock och jag älskar honom för det.
   Varje gång jag hör John Davis soloskivor ryser jag över hela kroppen. Att höra honom med en röst lika långt fram i ljudbilden som Stina Nordenstrands på Memories of a Colour, sjunga om brustna hjärtan, ensamhet och kärlek, är en intensiv upplevelse som känns som att tjuvläsa någons dagbok, som att få höra alltför personliga hemligheter berättade i förtroende efter alltför många glas och alltför många timmar sedan klockan åtta. Sådana hemligheter man undrar om det var så klokt av berättaren att dela med sig av, och kommer han/hon inte att tycka väldigt illa om sig själv i morgon just för att han/hon delade med sig? Och ville jag egentligen höra dem?
   Ackompanjemanget på de skivorna är i lika stor saknad av skyddsnät. För det mesta är det John och en akustisk gitarr. Ibland är det John och en blippande synt. Ibland är det John, en akustisk gitarr och trummor. Ibland allt på en gång. Ibland acapella. Aldrig något som man ställer sig likgiltig inför. Aldrig något som går in genom ena örat och kommer ut genom det andra. Musik som tvingar en att sluta med vad man än håller på med. Musik som kräver ens uppmärksamhet. Uneasy listening.
   Alla Joni Mitchell- och Nick Drake-fans som undrar hur deras idolers arv förvaltas av dagens artister borde lyssna på hans soloskivor. Slå upp sidan ett i John Davis dagbok. Börja läs.
   Låt oss börja vår artikel här. John solo. Som ni snart kommer att märka finns det mer till fenomenet John Davis, men det här är en bra utgångspunkt. Så: när började han tillexempel komponera sina sånger? Hans första officiella kassett titulerad Stars & Songs kom ut på Shrimper 1989. Då var John 19. Vad jag först frågade när jag tillslut nådde honom via email var om han alltid komponerat sånger och hur han bär sig åt.
   JOHN DAVIS: Jag hörde några skivor (Sentridoh, Frogs, Daniel Johnston) mot slutet av high school som visade mig att jag inte behövde vänta på att vara med i ett band för att skriva och spela sånger och det ledde till inspelningarna du hör på Stars & Songs. Jag har alltid lutat mer åt att skriva snarare än att spela andra människors sånger ända sedan jag började spela gitarr när jag var elva. Jag drogs också till akustisk musik eftersom jag lärde mig spela på det sättet och för att vi hade sådana skivor i mitt barndomshem, så att börja spela och skriva och spela akustisk musik var ganska naturligt. Jag hade som trummis trashat Misfit- och Minor Threat-låtar tillsammans med mina vänner, och jag har också spelat trummor i skolans jazzband, så det var ganska tillfredställande att finna ett eget utlopp för att utöva den sortens musik.
   De första sångerna jag spelade in spelade jag in någon gång 1989. Jag minns att jag kände mig riktigt mäktig så fort jag spelade upp resultatet, jag tänkte: ”jag kan göra det här!” Men jag tror att om jag hörde det där bandet idag så skulle jag inte förstå varför jag tänkte så då! Sången var praktiskt taget ohörbar, och det det gick skamligt lätt att härleda det till Sentridoh. Jag var stolt nog över det till att jag skicka ett band till Lou Barlow, det var så vi möttes, jag minns att på den tiden var han ganska förvånad över att få ett faktiskt beundrarbrev. Han sa åt mig att sjunga högre, vi fortsatte att utbyta band och brev ett tag efter det, och mötet personligen när han flyttade till Boston ett par år senare. Den första sången jag skrev som släpptes var The Countryside and the Second Sun. Jag ”släppte” min första kassett titulerad There’s Stars in You 1990 i en lokal skivaffär. Jag gjorde tio kopior. Jag följde upp den med en kassett jag kallade Songs of the Trains and Rivers, släppt på liknande sätt i samma affär ‘91. Jag hade ett rätt annorlunda sätt att skriva låtar på då från det sätt jag utvecklat nu. Det var ett mycket snabbare och mer spontant sätt. Jag brukade slå upp en notbok, ställa en brevpress på den för att hålla den öppen och hitta på sånger med den som utgångspunkt, spela in låtarna medan jag höll på utan att gå tillbaka för att ändra. Senare gick jag igenom det inspelade och plockade ut två eller tre bra sånger eller fragment. Jag var särskilt inne på att jobba på det sättet på andra sidan av bandet. Jag började ana av de mer öppet-slut-spoken-word grejorna att något speciellt var på gång. Tiden gick och jag blev mer intresserad av det traditionella sättet att skriva låtar på, i och med att jag lärde mig att spela gitarr bättre och lärde mig att använda en fyrakanalare, men det är en annan period. Jag följer fortfarande samma grundmetod att skriva texter och musik separat och sen föra ihop dem, jag tar bara längre tid på mig nu.
   SOUND OF SUBURBIA: Berätta lite om ditt hus i Cambridge. Hur ser det ut? Bor du fortfarande där? Jag menar – du har spelat in mycket där, tror du att utseendet spelat någon roll för din musik? Till exempel på Leave Home?
   JD: Jag spelade in de elektriska grundspåren i min gamla lägenhet, där vi också gjorde Folk Implosion-plattan. Det var mycket enklare att spela in där eftersom det var en tvåvånigslägenhet och mitt rum var på övervåningen bredvid vinden, så vi hade en kudde mellan oss och grannarna. Jag kan bara göra akustiska grejor i mitt nuvarande hus, som är en tegellägenhet med fler grannar. Större delen av Leave Home gjorde jag här i vardagsrummet. Det är ett stort ställe, men på en bullrig gata så jag var rädd för att det skulle komma med på bandet hela tiden. Sen så började jag spela in i badrummet på grund av reverbet kaklet gav och för bättre isolation från gatljuden – jag gjorde Roadcone-sjutummaren (Splitsjua med Sandra Bell. Red.) där och den här veckan har jag jobbat på lite fyrakanalsmaterial för min nästa skiva där inne. Jag tror inte utseendet på lägenheten har så mycket med saken att göra mer än att jag bor där och dekorerar den på ett speciellt sätt. På det sättet spelar det ingen roll hur många gånger jag flyttar eftersom det alltid kommer att vara dekorerat på samma sätt och därför ha samma känsla som där de andra hemmagjorda sakerna var gjorda.

”‘I was seriously afraid,’ admits John.
   ’I thought it was going to ruin our lives, initially,’ adds Lou. ‘I thought ‘Natural One’ could seriously screw up this whole slow-building process that I rely on as a musician and as a human being. I was really wary of the psychic implications of that. If it does turn out that nothing I ever do for the rest of my life goes into the Top 30, that’s fine’”
    – John Davis och Lou Barlow talar om för NME’s John Mulvey hur det kändes att få en Topp 30 hit. (NME 18 maj 1996)

När jag började planera den här intevjun någon gång förra året var jag helt inställd på att (mot bättre vetande) skriva ännu en varför-varför-varför-är-inte-denne-man-dyrkad-som-en-gud?-artikel. Sen går John Davis, som medlem i the Folk Implosion, och får en topp trettio hit med låten Natural One från toppensoundtracket till toppenfilmen Kids. Och helt plötsligt dyker orden John och Davis upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Dock alltid i sällskap med orden Lou och Barlow. Som förstås är medlem numero två i the Folk Implosion. Tyvärr skrevs Lou Barlow alltid oftare än John Davis. Så när John släpper sin nästa soloplatta lär den återigen bara tas i mot med öppen famn av de som redan bordat nattåget (konduktör: Bob Durkee). Medan Sebadoh, i och med Harmacy, kanske kan rida på någon slags våg. Det lär vi snart bli varse. Orättvist men förståligt. Hoppas kan man ju alltid. Men jag går i förväg. Vi tar väl the Folk Implosions historia från början? Fast innan vi gör det, låt mig klargöra en del saker. Folk Implosions första skiva heter Take a Look Inside the Folk Implosion och gavs ut av the Communion Label. Några av låtarna på den skivan tillsammans med alla låtarna på den av Drunken Fish utgivna sjutummaren Walk Thru this World with the Folk Implosion gavs dock först ut, på kassetter, på Dylan och Lisa Prick Decays skotska superindiebolag Chocolate Monk Tapes. Så, med det, tillbaka till John. Folk Implosions historia, tack.
   JD: Ja, jag har ju redan berättat om hur vi möttes. Vi gjorde en show tillsammans i Providence, ett slags Shrimper-showcase, och efter den blev vi erbjudna ännu en spelning. Det slutade med att vi beslöt oss för att skriva nya låtar till den spelningen, och det gick ganska snabbt. De första låtarna vi skrev blev senare Deluxx (Deluxx=Bob Fay och Mark Paretta. Red.) Folk Implosion låtar – Whole Hog, Oven Mitt, No Matter Who you Are, Reasons I’m in Prison, Background Graveyard (jag vet att de flesta av dessa låtar inte är släppta ännu). Lou var verkligen inne på rum-soundet vi hade på gång med fyrakanalaren i mitt hus. Han kom till mig kl 8:30 varje morgon med sin fyrakanalare i en ryggsäck, redo att börja. Det verkade som om vi snubblat på något vi inte kunde uppnå var och en på egen hand. Vi bara fortsatte tills vi i praktiken hade alla låtar på Take a Look Inside the Folk Implosion klara, innan vi sa, hej, låt oss bilda ett band och släppa en skiva.
   SOS: Spelar ni fortfarande in så?
   JD: Som jag sa så kan vi inte spela in elektriskt i mitt hus längre, så vi har inte sådana sessioner längre. Plus att vi har i princip avslutat vår fyrakanals fas och blivit riktigt hemmastadda i studios. Så det är ett val lika mycket som en nödvändighet.
   SOS: Berätta hur en typisk Folk Implosion, Johns rum, 8:30 -16:00 måndag, tisdag session gick till.
   JD: De brukade gå till så att Lou ringde på väldigt tidigt, han kom alltid via taxi, med sin fyrakanalare och mikrofon i sin ryggsäck och så satte vi upp dem i mitt rum, som var stort nog för ett trumset, förstärkare, osv, och sedan började vi rocka så snart mina grannar på nedervåningen gick hemifrån för att jobba. Sedan packade vi ihop allt när grannarna kom hem från jobbet. Vi tog aldrig lunchpauser. Vi lyssnade på materialet i slutet av dagen och klappade oss själva på ryggen. Vid den här tidpunkten var vi som små barn, vi hade vår träkoja (allt man kunde se från fönstret var träd) och vi tyckte att vi hade den coolaste trädkojan i världen. Vi var ganska nöjda med oss själva, och allt verkade komma väldigt lätt. (Som ett exempel på spelglädjen vid den här tiden kan nämnas Walk Thru this World with the Folk Implosion som tydligt visar hur kul Lou och John måste ha haft under inspelningarnas gång. Red.) Vi känner fortfarande så för vår första skiva – det är därför vi inte vill göra fler fyrakanals grejor. Vi kände att vi spikade det soundet första gången vi försökte och när vi försökte fortsätta göra saker i den ådran kände vi det som vi nått en återvändsgränd, att fortsätta vore som att försöka fånga något som redan hörde till det förflutna. So we moved on…

”‘There’s very few people I know who didn’t have childhoods like that…’ claims Lou. ‘Well I didn’t really, and John didn’t, but John and I are probably the two people most removed from the scenes the movie portrayed.’
   ’A lot of friends of mine have walked out on the movie,’ admits John. ‘They think it’s a piece of shit. But we saw ourselves as trying to bring out some of the emotion in the movie, or add some of the emotion that was repressed.’”
    – Lou och John fortsätter prata med John Mulvey (NME,18 maj,1996)

So we moved on. Movin’ on up. Visst gjorde de. Det är här Larry Clark och Harmony Korines skatande-hård-ungdom-på-glid-i-New York-film Kids kommer in i bilden. Manusförfattaren och Sebadohfanet Korine brukade hänga med/på Lou och påstå att han hade en film på gång som skulle göra alla livrädda. Så när han fick chansen till att göra sin film, tog den, och gjorde alla livrädda fick Lou och John göra soundtracket. Folk Implosion som innan detta mest lät som kvintessensen av Swell Maps började helt plötsligt groova – använda hip-hop rytmer! Mindre chocker har man ju fått. Jag som håller Take a Look Inside the Folk Implosion som en av nittiotalets bästa plattor visste först inte hur jag skulle förhålla mig. Men efter ännu en genomlyssning var jag såld och studsade glatt omkring i rummet och spelade luft-turntables. Hip-hop-rytmer förresten. Vi talar här om en rätt speciell typ av vit funk. Eller rättare sagt – vi talar om Silver Apples. Det är rätt passande. När Lou Barlow och John Davis ger sig på funken gör de det från ett vitt konstskoleperspektiv. Vilket gör det trovärdigt. Istället för att sampla James Browns Funky Drummer och rappa något i stil med ”Born and raised in the ghetto” när man inte är det (se Young Suburban Terrorists i Public Enemy videon till Give it Up för ett exempel) – vilket alltför många gör – så uppdaterar de Silver Apples Program och sjunger lent ”Nothing’s gonna stop the flow” över det. Så det är heller inget new-wave-Judgement-Night vi har att göra med här heller utan något fräscht.
   SOS: Var rytmerna i Kids något som kom sig av filmen eller var de ett resultat av den riktning ni jobbade i på den tiden?
   JD: Hip-hop-riktningen var delvis inspirerad av filmen men jag minns att Lou runt den tiden sa ”I want to record a rap song so badly I can feel it.”
   SOS: Hur många sånger komponerade ni speciellt för soundtracket?
   JD: De mer lo-fi sångerna på soundtracket, sången som spelas medan de rånar mataffären; Jenny’s Theme, var inte skriven speciellt för filmen, utan härstammar från fyrakanals-sessionerna i mitt hus jag nämnt tidigare, när vi började upptäcka begränsningarna med det formatet. Vi visste inte om vi ville använda dem på nästa skiva så vi skickade kassetter till filmfolket för att se om de ville använda dem som instrumentallåtar. Jag är rätt stolt över hur Jenny’s Theme passar in. Alla studiolåtar på soundtracket skrevs speciellt för filmen. Vi visste inte riktigt vad i helvete vi höll på med när vi gick in i studion – vi pratade om det en massa men allt vi hade konkret var en del samplingar och trum- och basbiten till Crash. Wally (Gagnell, producent. Red.) var där för att lära oss hur man använder samplingar och synthar. Allt hände chockerande snabbt, vi skrev och spelade in hela klabbet på tio dagar, Natural One tog något i stil med sex timmar. Återigen var allt kul och vi vart ganska angenämt förvånade över hur vi hade börjat låta. Vi visste redan från början att något ”stort” var på gång, jag kommer ihåg att jag sa att Natural One lät som något som skulle kunna spelas under ett slutspel i basket. And lo and behold, it was played as the kick off of the pre game show for a big football playoff game last year. En del av en genre av ”Natural One-observationer” Lou och jag samlar på. Den mest hotfulla/overkliga händelsen var karaoke versionen av Natural One som just har släppts. Vi gjorde den på en spelning i London och det var kul.
   SOS: Exakt hur komponerade ni låtarna på soundtracket?
   JD: Vi skrev soundtracket på ungefär samma sätt som vi skrev Take a Look Inside the Folk Implosion – vi startade med bas och trummor och sedan skrev vi resten därifrån. Fast ibland spelade jag trummor till en sampling och sen la Lou till bas. Jag tror att groove-aspekten är något som växte fram ganska naturligt ur det faktum att vi alltid börjar med bas och trummor när vi skriver sånger. En rolig historia jag kommer att tänka på är hur vi skrev Natural One. Den var från början en instrumentallåt för filmen som inte användes. Efter det att soundtracket var slutfört beslutade vi att lägga till sång på den, exklusivt för skivan – fyra eller fem månader efter det att vi gjort grunden. Jag la till gitarren och Lou la på sången och lo and behold! en ny sång helt och hållet. Som att laga till rester.
   SOS: Är du en rik man nu?
   JD: Soundtracket har inte gjort oss rika ännu. Summan vi fick för filmen var väldigt låg eftersom vid tidpunkten som vi skrev på kontraktet hade filmen ännu inte sålts till Miramax. Jag är inte säker på hur mycket vi kommer att få för soundtracket, pengarna har inte kommit in ännu. Jag jobbar fortfarande men förmodligen kommer jag inte att behöva göra det om sex månader. Men jag kommer inte att befinna mig i en swimmingpool. Skivan har relativt låga försäljningssiffror för en topp trettio-singel, till stor del beroende på att det var ett soundtrack till en film som inte fanns uppe på biograferna så länge.
   SOS: Så vad händer härnäst med the Folk Implosion?
   JD: Den här månaden (Alltså maj, satans pressläggningstid. Red.) kommer vi att avsluta vår nästa skiva, om Gud vill, som vi har arbetat med sedan förra juli. Det är en mycket mer metodisk process än de första två till stor del beroende på den omtumlande händelsen att få en hit. Den kommer att komma ut på Communion. Den befinner sig någonstans mellan Take a Look Inside… och Kids.
   SOS: Berätta lite om Palm of my Hand-skivan.
   JD: Palm of my Hand var meningen att summera upp perioden av fyrakanalsgrejor som vi gjorde efter Take a Look… och innan Kids och som vi hade sparat för en ny skiva. Allteftersom vi jobbade på nytt material i studion så insåg vi att Palm of my Hand/Mood Swing (sjuan) passade bättre med the Electric Idiot-ep:n som en dokumentation av en period av aggro-rock än material för nästa skiva. Vi tyckte att den tiden skulle dokumenteras så vi släppte dem tillsammans på ett låg-profil-sätt.

”Side projects are everywhere”
    – Grifters Newsletter juni 1996

SOS: Låt oss nu prata om ditt samarbete med Dennis Callaci. Hur kom det sig?
   JD: Vi bara satte oss ner och spelade in tillsammans för skojs skull första gången jag besökte honom. Vi spelade upp vad vi spelat in lite senare och sa till varandra ”Hey, låt oss släppa det här, det här är bra!” Så här i efterhand så tycker jag att det var bra att göra det där tillsammans eftersom Paste (Dennis soloprojekt. Red.) och mina sologrejor har mycket gemensamt, redan innan vi ens träffades. Det är ganska vackert att göra musik med vänner och spendera tid med dem på ett helt nytt plan.
   SOS: Kan vi vänta oss något mer från er tillsammans?
   JD: Jag skulle älska att göra en till skiva, men jag vet inte när. Vi spelade några av de sångerna tillsammans live nyss och förhoppningsvis kommer vi att göra det igen om Refrigerator gör slag i saken och kommer till östra Amerika för att turnera med Yo La Tengo och mig.
   SOS: Var du någonsin en Palace Brother? Jag har hört vissa rykten att du spelade med mr Oldham för ett par år sedan.
   JD: Jag var en Palace Brother i ungefär en termin på college. Will och jag var nära vänner under en tid i skolan, vi brukade gå till biblioteket och lyssna på countryplattor tillsammans, lyssna på Songs our Daddy Taught Us och MC5, och prata om framtiden. Jag spelade gitarr i en version av Palace han hade i Providence innan han återvände till Kentucky och gjorde There is No-One What Will Take Care of You med Slint-pojkarna och min gode vän Paul (Greenlaw) som spelade banjo på den skivan. Den enda utgåvan från den versionen av Palace är en låt på den första Sundowners-singeln Talullah eller något liknande. Jag tyckte att det var jättekul att göra Leonard Cohen-låten The Butcher tillsammans med honom. På något sätt fick jag en massa av hans Hank Williams-skivor men han har min liveskiva med Johnny Cash så det jämnar ut sig.
   SOS: Låt oss gå över till ämnet ”spela live.” Spelar du ofta ute?
   JD: Jag verkar göra en spelning varje månad, jag gör dem oftare nu än förut. Som Franklin Bruno sa: ”Varje gång jag ser dig spela verkar du hata det mindre.” Jag spelade nyss med Deluxx Folk Implosion i London och det var toppen. Först var jag ganska osäker på att spela live, särskilt med tanke på intimiteten och sparsamheten som mitt solomaterial har, men jag har blivit mer van vid det och har nu skrivit sånger som är bättre anpassade för att spela live, så jag är mer intresserad av det nu.
   SOS: Hur gör du när du spelar live? Är det bara du och en akustisk gitarr eller tar du ibland med en trummis och en keyboardist?
   JD: Jag har gjort både akustiska solospelningar och spelningar med en trummis; idealet är att göra både och; solo och elektriskt med en trummis. En keyboardist skulle vara trevligt, men det är inget som är på gång just nu. Jag funderar på att ge mig av på en mini-turné i slutet av året när min nästa solo-skiva kommer ut. Jag tycker det är viktigt för jag tycker att när jag spelar live har jag tillfälle att presentera mitt solo material på ett sätt som gör det mindre distanserat och pretentiöst för människor. On the other hand, live performance can turn ugly and depressing at the drop of a hat, so I’m not in a rush to overextend myself in pursuing it.
   SOS: Vad tycker du om Cambridge? Enligt Franklin Bruno är den bland annat ”as flat as a rail-road spike.”
   JD: Jag gillar staden. Inte alla gör det, vädret är inte det bästa: långa vintrar, heta och fuktiga sommrar efter korta vårar. Många bok- och skivaffärer, studenter, hippy-yuppies, ett föredetta centrum från sextiotalet utvecklat till gallerier, som över hela världen. Det finns massor av fina trädkantade gator och trevliga parker. Det är en väldigt hanterbar stad och du behöver ingen bil vilket passar mig perfekt. Jag växte upp här (Fast han är född i Vermont. Red.) så det är hemma. Det är vad det är. Jag reser nog för att se andra saker.
   SOS: Förresten pluggar du på Harvard?
   JD: Nej jag jobbar där deltid. Jag kallar det ”Schmooze-U.” Jag jobbar i ett bibliotek och katalogiserar manuskript. Det är ett bra jobb på så sätt att det ger mig tid att göra saker med musiken utan att jobba heltid.
   SOS: Så, sista frågan hur ser framtiden ut för John Davis?
   JD: Var beredd på att bli överraskad!

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #2 (1996). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!