Recension: Donna Summer »The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash« (Sonig)

Sidorna 240 och 241 i Börje Lundberg och Ammi Bohms praktfulla nördbok ”Yeah! Yeah! Yeah! – The Beatles erövrar Sverige” består av en karta med siffror på, ett register och uppmaningen ”åk och promenera i Beatles fotspår i Stockholm och dröm dig tillbaka till 60-talet”.
En dryg tumnagel österut från gatan där jag bor återfinns Börje och Ammis rekommenderade sevärdhet nummer 5. Raskt konsulterande: ”5) Blivande DN/Expressen-huset i Marieberg – John behövde kissa”.
Gud hjälpe mig, jag älskar sådana fakta. Det är i detaljerna skönheten och förståelsen växer fram. Och desto bättre när detaljerna visar sig ha någon slags anknytning till min person. När detaljerna innebär att jag stannar till på väg mot bussen, börjar gnola på ”Tomorrow Never Knows”, tänker ”jahaja, här pissade Lennon i oktober 1963″.

”1. OK, so, why ”Donna Summer”?
Well, there’s the smart-ass answer and the academic answer: Academic: I have always felt like there has been an astonishingly small Amount of any sort of diversity in electronic music. We’re just all goofy white-middleclass computer geeks. Imagine what would happen if someone out of that safe little niche were to start working with the same tools? Radness might ensue. Also I have been interested with issue of appropriation for years, and I don’t think anyone has appropriated someone else’s name for use in such a different context. Oh, and I love her work with Moroder. Smart-ass: Cuz it’s funny to virtually masquerade as a black woman. You’d be amazed how many people have never heard of Donna Summer, and they think I’m just some lady named Donna making this music.”
– Jason intervjuad av Duran Duran Duran.

För cirka en månad sedan satt jag i en rullande bil och vinkade hejdå till Jason ”Donna Summer” Forrest – han i sin tur var mest upptagen med att schasa iväg en skock duvor som slagit sig ner på hans altan. Och medan landskapet utanför fönstren sakta förbyttes från Brooklyn till Manhattan tänkte jag tillbaka på våra timmar tillsammans, tänkte tillbaka på samtalet fört över aldrig sinande glas isté, saker vi diskuterade, åsikter som fått mig att nicka frenetiskt.
   Men en händelse överskuggade det mesta. Till slut tog en mening överhanden där inne i min hjärna. ”Jag har sett datorn.”
   När intervjun var över undrade nämligen Jason om jag ville höra några låtar från ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Innan jag hann förklara att jag skulle kunna tänka mig sälja min TV för en sådan ynnest klickade han igång Macen och lät vansinnet ta över utrymmet i lägenheten.
   I en paus mellan två spår:
   – Så det är alltså här du sitter och skapar? Det är med den här burken du gör din musik?
   – Japp.
   Det var då ytterst nära att jag sträckte ut handen och vidrörde det sjögröna höljet.

I ens liv som musikälskare gör man väldigt många Pavlovska sammankopplingar av alla de möjliga slag, positiva och negativa. Sammankopplingar som både kan förstöra eller förhöja en skiva. Joy Divisions ”Unknown Pleasures” kanske får dig att minnas dagen då du förlorade din oskuld. ”Orup 2″ är lika med bilsemester med familjen. ”Love Unlimited” stavas P-e-t-e-r. Och så vidare.
   Andra slags sammankopplingar är då de som grundar sig i fakta, inte i känslor. Dessa har sällan någon påverkan på vad man egentligen tycker om en skiva, i alla fall borde de inte ha det. Som Lennon och hans rastställe. Som vid en lyssning på ”Queens of Noise”: ”tänk att Runaways-sångerskan Cherie Curries tvillingsyster Marie var gift med Steve Lukather.”
   Men när jag nu befinner mig hemma framför datorn med ett förhandsexemplar av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” i hörlurarna upptäcker jag för första gången att plattor kan falla mellan båda dessa sammankopplingsstolar.
   Där hemma hos Jason blev jag ju varse i detalj hur de tretton stycken som utgör albumet såg ut på skärmen. Jason visade mig även hur han arbetar med samplingarna – han spelade upp originalen och åskådliggjorde hur han klippte ner och manipulerade dem.
   Alla dessa faktum och den speciella situationen har gjort att jag i hjärtat färdas tillbaka till Brooklyn när jag tar del av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Intressant. Tycker jag.
   Den snurrar och jag är där, stjärnbeströdd, uppe i varv, ser högarna med fullängdarna under samplern, fullängdarna som man kan hitta i tiokronorsbackar landet runt, frenetiskt försöker jag hålla takten med både nacke och fötter, vill inte gå hem, mer, mer, fortare, fortare.
   – Här har jag lagt in ett trumsolo, skriker Jason över kakofonin. Jag tror ingen musiker i min genre gjort ett trumsolo förut!
   Disco slår mot stendum heavy metal slår mot Emerson Lake and Palmer slår mot The Who slår mot struttigt blås slår mot congas slår mot Public Enemy slår mot harpor slår mot tidig techno slår mot… Brottstycken sammanfogas till en enhet. Återkommande motiv? Oväntade break med Fahey-aktiga akustiska gitarrer slår mot tidningen The Wires mest skäggkliande bataljon slår mot vackra pianon slår mot riktigt ostiga gitarrsolon slår mot den ”rätta och riktiga” smaken slår mot vad sjutton som helst.
   – Känner du igen den här samplingen?
   – Beatles?
   – Visst!
   Under, under, trummorna, trummorna, smattrar, smattrar. kid606, Dummy Run och Squarepusher är några slags gudfäder här men det är bara en tiondel av historien. Sällan har man så här KUL. Sällan känner man sig så här CHOSEFRI. Sällan stöter man på sådant här JÄVLARANAMMA. Ingen kitsch, ingen ironi, bara KÄRLEK.
   – Vad tycker du?
   Och jag ler till svar, ler från öra till öra.
   Ler när jag skriver detta. Ler över en hel Atlant. Då och nu.
   ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” är Donna Summers ungefär tredje fullängdare. Den följer upp 2003 års fantastiska Irritant-släpp ”This Needs To Be Your Style” och är utgiven på Mouse on Mars bolag Sonig.
   Återstår nu bara att börja fila på ”Yeah! Yeah! Yeah! – Donna Summer erövrar Sverige”.

Recension publicerad på DagensSkiva, 2004-01-03

Recensioner: Can »Monster Movie« till »Unlimited Edition« (Mute/Spoon/EMI)

CAN
Monster Movie
Soundtracks
Tago Mago
Ege Bamyasi
Mute/Spoon/EMI
9
7
10
9

Fem män i en trång replokal, fångade på svart-vit film av en skakig handkamera. En tysk speakerröst talar över deras toner: »Experterna har länge känt till hemligheten: Can. Deras variationsrika musik är produkten av fem individers olika viljor och olika musikaliska preferenser.«
   Inledningen avklarad, lämnar plats för något djupare presentationer. Med hjälp av snabba klipp och scenväxlingar introduceras huvudpersonerna i inslaget en efter en: Holger Czukay, bas: »Studerade med Pousseur och Stockhausen.«
   Damo Suzuki, sång: »Spelade i många år tillsammans med gatumusikanter i USA.«
   Michael Karoli, gitarr: »Influerad av östeuropeisk musik och zigenarmusik.«
   Irmin Schmidt, keyboards: »Älskar musik gjord av Bix Beiderbecke och John Cage.«
   Jaki Liebezeit, trummor: »Föredrar orientaliska rytmer.«
   Ytterligare redigering, nytt motiv; Can utspridda i vårsolsbeströdd grönska. Utdrag ur en intervju med någon gruppmedlem (jag hör faktiskt inte vilken) kompletterar idyllen: »Vi har alla olika idéer.«
   DVD-boxen »Can DVD« (Spoon/Mute, 2003) innehåller många minnesvärda sekvenser. Ovanstående beskrivna – en del av TV-programmet »Hier und Heute« från 1971 – är en av mina personliga favoriter eftersom den sätter fingret exakt på vad som gjorde Can till Can: Sinsemellan olika människor, från olika bakgrund och med olika idéer, som uppgått i ett kollektiv.
   Eller: Det finns band och så finns det band.
Can var ett band. Begrepp som »frontigur«, »solon« och »ego« var dem främmande. I deras ställen; jämlikhet och låtar byggda på groove, repetition och monotoni.

»Any music without energy I throw to my tape machine’s starving eraser heads.«
Holger Czukay i Pascla Bussy och Andy Halls »The Can Book«

Juni 1968. I Irmin Schmidts lägenhet i Köln hålls ett möte som sår Can-fröet. Ett år senare släpps »Monster Movie«, den första frukten.
   Vid den här tidpunkten bestod Can av Holger, Michael, Irmin, Jaki samt vokalisten Malcolm Mooney. »Monster Movie« spelades in live i slottet Schloss Nörvenich (som också låg i Köln) med hjälp av telepati. Irmin Schmidt förklarar: »Nothing is planned, both is the studio and on stage. Everybody in the group is a telepath. There’s nothing specially mysterious about telepathy – it’s something that happens to everybody every day. Like anything else, it requires training: you get to a certain level of telepathy and you have to take the next step. That’s what I call a crisis point – that’s the basis of creativity, it’s always crisis.«
   Detta tillvägagångssätt kallade Can för »omedelbar komposition«. De musicerade sålunda varje dag, tog bara pauser för att sova. Det avslutande spåret på »Monster Movie« – »Yoo Doo Right« – är ett underbart exempel på hur detta tog sig uttryck på magnetremsa. Under de 20 minuter och 27 sekunder som »Yoo Doo Right« pågår hörs allt som är Can – Jakis mantralika trummande, Holgers minimalistiska men väldigt funkiga basgångar, Michaels Velvet Underground-aktiga gitarrhugg och Irmins spänningsskapande keyboards. Allt garnerat med Malcolms intensiva röstakrobatik – dagen innan inspelning hade denna amerikanska skulptör och vagabond fått ett brev från sin flickvän som bad honom återvända till USA, därav »Yoo Doo Right«:s centrala fraser: »I’m in love with my girl/She’s away«.
   Perfektion från första början.
   Men denna första inkarnation av Can skulle dock inte bli långvarig. Malcolm Mooney – som Irmin och hans fru Hildegard lärt känna i Paris – genomgick nämligen en personlig kris med ursprung i att han dels ofrivilligt råkat fly från att bli inkallad i armén, dels var den ett resultat av att hans vänsterradikala bekanta tyckte han var en svikare som höll till i Tyskland när han borde vara i Amerika och tillsammans med sina svarta bröder strida mot segregationen. Allt nådde en ökänd kulmen under ett uppträdande på Schloss Nörvenvich där den närvarande publiken hela tiden förflyttade sig mellan en utställning en våning upp och nedervåningen där Can befann sig – som en reaktion på detta sjöng Malcolm »upstairs, downstairs« i över tre timmar. Till slut kollapsade han av överansträngning och kort efteråt rådde hans psykiatriker honom att återvända till hans hemland. Något han också gjorde i december 1969.
   De sista spåren innehållandes Malcolms röst dök upp på »Soundtracks«, Cans uppföljare till »Monster Movie«. »Soundtracks« består, som titeln skvallrar om, av ljudspår Can gjort till filmer. Den första pressningen av »Monster Movie« var på blygsamma 500 exemplar och den släpptes på en litet bolag. Kort därefter skrev dock Can kontrakt med United Artists och nu var denna nya »ägare« väldigt angelägen om att få ut en produkt. Och Can – som chockade av Malcolms sammanbrott bara färdigställt ett stycke musik mellan december 1969 och maj 1970 – kände trycket. För att få rätsida på sig själva och sin konst beslöt de sig att spela live på klubben Blow-Up i Munchen. På eftermiddagen innan det första av de fyra gigs de skulle göra där sprang Holger på japanen Damo Suzuki som vid tillfället stod utanför ett café och agerade gatumusikant/fyllde himlen med skrik. Imponerad av vad han hörde bjöd Holger in Damo att medverka vid kvällens Can-show och Damo tackade ja. (Hur detta gick till är något av ett mysterium eftersom Damo enligt uppgift varken förstod tyska eller engelska.)
   Mer än två decennier senare förklarade Holger för Mojos Andy Gill vad som hände sedan med följande meningar: »It was a big concert, and without any rehersal he just went up and started, first as a very cool, meditative samurai but then suddenly he became a fighting samurai, and nearly all 1500 people left the hall. There were only 30 Americans remaining, and with them David Niven. He stayed until the end!«
   Damo blev förstås fullvärdig Can-person strax därefter.
   Och med förnyade krafter återvände Can till Schloss Nörvenvich och började kreera.
   I september 1970 släpptes »Soundtracks«. Alls inget dåligt album – den innehåller ju det ytterst upprepande mästerverket »Mother Sky« (från filmen »Deep End« och med Damo bakom mikrofonen) till exempel – men mindre rolig i sammanhanget eftersom Can inte bara var ett band , de gjorde album också. Själv tycker jag »Soundtracks« är lite för splittrad för att vara ett album.
   Vilket för oss in på »Tago Mago«.
   Med en titel snodd från en magisk och Alister Crowley-sammankopplad sten på Ibiza. Som ett ytterligare bevis på att när Can-medlemmarnas hjärnvågor fungerade var de nästintill oslagbara. Med ett luftigare sound, enormt intrikata infall i flödet och Damos helt egna uppfattning om melodi. Som en definition av »introspektiv expression«.
   Allt sammantaget: »Tago Mago« är verkligen en kronjuvel.
   Hade jag levt 1971 skulle jag förmodligen räknat ut Can då. Hur skulle de kunna gå vidare efter »Tago Mago«?
   Hade jag levt 1972 skulle jag kännt mig dum.
   Först och främst blev Can då profeter i sitt eget hemland. Det uppnåddes genom att de skrev ett stycke de kallade »Spoon« för signaturmelodi till Francis Dunbridges thriller-tv-serie »Das Messer«. Ett stycke de kallade »Spoon« som när det nådde skivdiskar i singelformat sålde 50000 exemplar. Dessutom ackompanjerades »Spoon« av fullängdaren »Ege Bamyasi«, ett fantastiskt, världsmusikdoftande och mycket lättillgängligt verk. »Ege Bamyasi« var för övrigt det första som producerades i Cans nyinförskaffade studio/bostad/ före detta biosalong.

»We never had plans. Things just happened.«
Michael Karoli i Mojo

Dessa fyra skivor återutges nu – remastrade och med nya linernotes och bilder – av Spoon/Mute. Det finns ingen anledning i världen att inte äga dem. De är i mångt och mycket visionära och sensationella verk som bör finnas i varje hem med självaktning. Redan Can-frälsta kommer inte att få ut så mycket nytt av dem, men jag misstänker att de främst riktar sig till en ny generation. Gott så.
Hoppas bara att några av de suveräna milstolparna som följde på »Ege Bamyasi« – »Soon Over Babaluma«, »Future Days« – snart också ser dagens ljus igen.
Vila i frid, Michael Karoli (1948 – 2001).
JOHAN JACOBSSON

CAN
Future Days
Soon Over Babaluma
Landed
Unlimited Edition
Mute/Spoon/EMI
9
9
5
7

När jag i Sonic nummer 20 recenserade återutgåvorna av de i mångt och mycket mästerliga Can-plattorna »Monster Movie«, »Soundtracks«, »Tago Mago« och »Ege Bamyasi« satte jag knorr på texten i fråga med meningen »hoppas nu bara att några av de suveräna milstolparna som följde på ’Ege Bamyasi’ – ’Future Days’ och ’Soon Over Babaluma’ – snart också ser dagens ljus igen«.
   Nu är de alltså här. Mute/Spoon hör bön.
   Dags att återuppta det komprimerade och subjektiva berättandet.
   Förra gången jag lämnade Can – Holger Czukay (bas), Damo Suzuki (sång), Michael Karoli (gitarr), Irmin Schmidt (keyboards) och Jaki Liebezeit (trummor) – befann de sig i sin nyinköpta studio i Weilerswist, en stad belägen tjugo kilometer utanför Köln. De hade de nyss fått en oväntad hit i och med singeln »Spoon« och de levde i år 1972.
   Men inte nog med detta, de var också inne i ett kreativt flöde. Ett kreativt flöde som höll rena rama Niagara-proportionerna.
   Och det var ett kreativt flöde som inte skulle mattas av än på ett tag.
   Sommaren 1973 klev Can in genom dörrarna till Inner Space Studio för att, mitt ibland de 1500 överskottsmadrasserna de använt som ljudisolering, påbörja arbetet med vad som skulle komma att bli »Future Days«. Mycket har redan skrivits om väderförhållandena vid denna tidpunkt, men faktum är att hundratals musikjournalister inte kan ha fel. »Future Days« låter verkligen som om den tillkommit under gassande sol. Tonerna, som vanligt skapade med hjälp den speciella Can-telepatin, svävar likt maskrosfrön genom en klarblå och milsvid himmel. Helt enkelt vilar det en avslappnad stämning över skivan, men det betyder inte att den är loj eller hafsig; den bibehåller glöden och själen från föregående alster om än i ett något makligare tempo.
   Summa ett klassiskt album som det inte råder någon tvekan vem som gjort. De drivande och mantraliknande trummorna, de minimalistiska men funkiga basgångarna, de luftiga gitarrfigurerna, de stämningsskapande syntharna och den eget melodiösa sången – allt sammantaget är Can. Ett band där jämlikhet var nyckelordet.
   Årstiderna växlar, sommarhetta lämnar plats för gulnande löv, augusti övergår i september och utan någon förvarning hoppar Damo Suzuki av för att gifta sig och i förlängningen bli ett Jehovas vittne.
   Liknande händelser har satt outtagbara käppar i hjulet på de bästa av grupper, men Can stod inte handfallna. Läsare med koll på deras biografi minns ju att de redan förlorat en sångare – amerikanen Malcolm Mooney – och att de lyckades resa sig efter det. Så även denna gång. Eller som Michael Karoli förklarade det 1998 och i »Can Box: Book«: »Can var en levande varelse, en organism, en myrstack. Denna varelses själ bestod inte av våra fyra eller fem själar utan den var ett djur vid namn Can… Och detta djur, Can, gjorde musiken.«
Uppföljaren till »Future Days«, »Soon Over Babaluma«, fanns att tillgå rakt över disk redan 1974, bakom mikrofonen stod Karoli och Schmidt.
   Låt mig förklara den så här. När tidningen The Wire firade etthundranummersjubileum (juni, 1992) satte de ihop en lista med »de 100 viktigaste plattorna som gjorts«. »Soon Over Babaluma« var med på den. Simon Reynolds fick äran att författa den påföljande motiveringen och han tog sig an uppdraget med stor stil: »humor, skärpa, vördnad, groove, Dada, intimitet, oändlighet – ibland undrar jag varför jag över huvud taget lyssnar på något annat«. Simon förklarade även dess plats i historien genom att peka på vad den förebådade och influerade; Talking Heads »Remain in Light«, Byrne/Enos »My Life in the Bush of Ghosts«, PiL, The Pop Group och AR Kane var bara några av de fenomen han räknade upp.
   Halleluja, broder Reynolds.
   Att sätta punkt för tyckandet här frestar mig, men för sakens skull och för att undvika bekyllningar om att vara en revisionist får jag väl skriva en rad eller två om Can-släppen som följde på denna fullkomligt lysande fullängdare.
   »Landed« realiserades 1975 och den är ofokuserad. Och när Can är ofokuserade är de inte Can. »Ofokuserad« är också ett epitet som går att applicera på »Unlimited Edition« (1976), det blir ju lätt så med samlingar som täcker en mångårig karriär. Visst finns det lysande bitar på den, men som jag slog fast när jag behandlade filmmusikkompilationen »Soundtracks« – Can är inte bara ett band , de gjorde album också.
   Så, det får räcka.
   Hoppas nu bara att några av de riktiga bottennappen som följde på »Unlimited Edition« – »Saw Delight«, »Can« och »Rite Time« – inte kommer se dagens ljus igen.
JOHAN JACOBSSON

Original till recensioner publicerade i Sonic #20 och #21 (2004)

Tävlingstexter: Prao-Kattis öden och äventyr

»Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll«-tävling!
En varm julidag skänkte Blast First, Mute och Playground fem exemplar av samlingen »Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll« till oss på Sonics tävlingsredaktion. »Lotta gärna ut de här«, sa de. »OK« sa vi och tryckte in CD:n i stereon för en provkörning.
   Och genast började saker och ting gå åt helskotta.
   Sprit beställdes. Tuschpennor införskaffades. Läderjackor putsades. Solglasögon svarta nog att dra till sig mindre planeter letade sig upp framför våra ögon. Vi blixtinkallade PRAO-elev vid namn Kattis för att försöka lokalisera någon som ville sälja en bandvagn med Cadillac-fenor. När hon tjugofyra koffeinstinna timmar senare lyckades med sitt uppdrag tågade hela redaktionen ut genom dörren sjungandes på Liars »Grown Men Don’t Just Fall In the River Like That«, svängandes blodröda fanor.
   Kaos.
   Inga minnen förrän fem dagar senare då vi väcktes bryskt av en specialtränad schäfer. Vi hade då bosatt oss i toppen av ett utdömt betonghus i en av Karlstads förorter.
   – Vad har ni att säga till ert försvar? sa poliskonstapel Atterbom, schäferns husse.
   – »Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll« svarade vi.
   – Jag förstår, sa poliskonstapel Atterbom. Men ta det lite lugnare nästa gång. Och Fru Johansson på Brantingsvägen vill gärna ha tillbaka sin trädgårdstomte. Se till att genast återbörda den.
   Baksmälla.
   Tre dagar senare masade sig en mycket trött tävlingsredaktion in på kontoret igen. Vi var då ytterst beslutna att så snabbt som möjligt bli av med våra exemplar av denna electro-rock’n’roll/garage-rock’n’roll/drill’n’bass-rock’n’roll-samling. Skicka ett rör citron-Treo till några mycket uttorkade människor av lycka!
   Är du av det rätta virket klickar du här.

The Kills-tävling!
Det var en tisdag, klockan hade nyss slagit halv tio. Kaffet var framdukat i den nedsuttna soffgruppen, de tillhörande mikro-värmda kanelbullarna doftade ljuvligt.
   Det var dags för Sonics tävlingsredaktion att hålla ännu ett möte.
   Ordföranden påkallade alla församlades uppmärksamhet med en lätt knackning i bordet.
   – Ny färg på sajten, började han. Ny färg på sajten betyder nya tävlingar. Några förslag?
   – Skridskor, hojtade redaktionsmedlem nummer tre. Höst i luften betyder snart vinter, vinter är lika med skridskor. Vi ringer Jofa och frågar om vi kan få tre par och sedan ber vi Nina från Cardigans signera dem. Omslaget till »Life«, Cardigans är på gång med nytt album, hej hopp.
   Ordföranden nickade entusiastiskt.
–    Utsökt idé. Kanske lite svårgenomförbar. Andra förslag?
   Ett gäng händer sträcktes mot betongtaket. Ordföranden lät blicken vandra, stannade till vid Prao-Kattis.
   – Ja, Prao-Kattis?
   – The Kills nya EP »Black Rooster«! Många har nog nu läst Lennart Perssons grymma lilla artikel i Sonic nummer åtta och är sugna på att höra mer. Jag menar; »musiken är rostig och gapig, tankad med kallt kaffe och snuskiga tankar, men också fjäderlätt kaxig och så talangfylld att den låter som en motorväg till framtiden; kantad av Velvet-trummor och pockande Cramps-gitarrer«.
   Återigen nickade ordföranden entusiastiskt.
   – Ja! Lysande! Så säger vi! Mötet avslutas, nu går vi ut och kastar frisbee resten av dagen.
   Så blev det.
   Summan: Sonic, i samarbete med MNW, lottar ut hela femton exemplar av The Kills »Black Rooster E.P.«! Femton! Skratta sexigt av lycka! Svarta tuppar av rätta virket klickar här.

The State of Samuel-tävling!
Så här ligger det till. State of Samuel, en av Sveriges främsta lo-fi-pojkar, blev nyligen släppt på CD i Japan av kära Escalator Records. Fler fakta: CD:n, som heter »Swedish Metal Aid« och har undertiteln »25 tracks from released material 1999-2001«, är superb. Detta vet Sonics tävlingsredaktion eftersom vi har hört allt av Samuels »released material 1999-2001«. Men nu är det så att vi är komplettister i fallet så vi kastade oss över telefonen och ringde Prao-Kattis.
   – Prao-Kattis! gastade vi desperat i luren. Du måste genast åka till Tokyo och köpa »Swedish Metal Aid« åt oss! Den finns bara i 1200 sammanlagda exemplar! Brååådis!
   – Gärna, men har ni råd med det? undrade hon inte helt utan anledning.
   – Vi är Sonics tävlingsredaktion! hasplade vi ur oss. Vi har obegränsad budget! Seså, biljetter och respengar finns på Arlanda!
   Sedan gömde vi oss bakom en soffa och väntade oroligt på att få veta hur arg en revisor egentligen kan bli.
   Efter många timmar hörde vi en röst:
   – Hallå, det är jag, Samuel Petersson, The State of Samuel!
   Förvirrat plirade vi fram från vårt gömställe.
   – Ah, där är ni! Jag har tre exemplar av min nya skiva med mig, tänkte att ni kanske kunde lotta ut dem.
   Lycka, kärlek, glädjescener liknande de i slutet av »Ghostbusters«.
   Flaskorna korkades upp och festen varade hela natten. Hur många flugor slog vi inte i en smäll på grund av vår sagolika tur! Alla revisorer i världen måste bara älska Sonics tävlingsredaktion!
   Framåt småtimmarna ringde telefonen. Vår huvudvärk var enorm, men vi kände ändå igen rösten. Prao-Kattis.
   – Nu är jag i Tokyo, tänkte bara meddela att resan gick bra.
   – Det är lugnt, ta semester, stönade vi och kände återigen att utrymmet bakom soffan hägrade.
   – Jaha, visst, varför inte?
   – Men innan du börjar roa dig, kan du göra en sak?
   – Kanske, vadå?
   – Kan du säga de där meningarna som brukar stå i slutet av alla tävlingar?
   – OK. »Och nu lottar vi ut dem! Segla till Gubbängen ombord på en fyrakanalare av lycka! Plato hade rätt och sedan klickade han här.«
   – Tack, Prao-Kattis.

Några tävlingstexter publicerade på sonicmagazine.com under 2002. Fler Prao-Kattis-texter finns, så hon kommer segla vidare någon gång framöver