{"id":148,"date":"2011-09-02T10:33:45","date_gmt":"2011-09-02T09:33:45","guid":{"rendered":"http:\/\/facetterad.net\/blog\/?p=148"},"modified":"2016-03-10T10:39:01","modified_gmt":"2016-03-10T09:39:01","slug":"artikel-ake-hodell","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/artikel-ake-hodell\/","title":{"rendered":"Artikel: \u00c5ke Hodell"},"content":{"rendered":"
\n

I sm\u00e5, t\u00e4ta grupper marscherar turisterna uppf\u00f6r Allm\u00e4nna Gr\u00e4nd, allt som allt r\u00e4knar de drygt etthundra sj\u00e4lar.
   Kvinnor, m\u00e4n, flickor, pojkar; deras r\u00f6relse komponerar en symfoni.
   Raspet av \u00e5tskilliga barnvagnshjul \u00f6ver l\u00f6s sm\u00e5sten beblandar sig med l\u00f6vverkens brus; en underliggande rytm. Spridda r\u00f6ster sv\u00e4var ovanp\u00e5 denna takt, ord och meningar i t\u00e4t samklang med omgivningarna.
   \u2013 \u00c4r det h\u00e4r de har v\u00e4rldsrekordet i serverade plankstekar?, undrar en trettio\u00e5rig man och pekar mot krogen Carl Michael.
   \u2013 Var ligger Skansen?, vill hans lilla dotter veta.
  Fr\u00e5n min aningen upph\u00f6jda position \u2013 kullen som ligger till grund f\u00f6r angr\u00e4nsande Falkenbergsgatan 1-5 \u2013 tar jag del av stycket, av n\u00f6jesresen\u00e4rernas omedvetna improvisation. N\u00e4r folkskaran s\u00e5 dragit vidare och pianissimo \u00e5ter r\u00e5der bryter jag upp, styr mina steg ner mot vattnet. Djurg\u00e5rdsf\u00e4rjans n\u00e4sta ber\u00e4knade avg\u00e5ng \u00e4r 11:15, om tv\u00e5 minuter.<\/p>\n

<\/p>\n

Vad g\u00f6r en bra bok? En fr\u00e5ga som f\u00f6rst\u00e5s \u00e4r om\u00f6jlig att besvara entydigt; varje l\u00e4sare hyser sin egen definition.
   Ovanst\u00e5ende lilla scen \u00e4r dock ett typexempel p\u00e5 vad bara god litteratur kan f\u00e5 mig att g\u00f6ra.
   Ovanst\u00e5ende lilla scen \u00e4r ett resultat av Magnus Haglunds biografi \u201d\u00c5ke Hodell\u201d.
   Under tiden jag slukat \u201d\u00c5ke Hodell\u201d har n\u00e4mligen mitt anteckningsblock g\u00e5tt varmt; namn att unders\u00f6ka har lagts till b\u00f6cker att l\u00e4sa och skivor att inf\u00f6rskaffa. S\u00e5 fort mina h\u00e4nder sl\u00f6t dess p\u00e4rmar f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen k\u00e4nde jag att en utflykt stod p\u00e5 dagordningen. Med egna \u00f6gon ville jag betrakta huset d\u00e4r \u00c5ke Hodell tillbringade \u00e5ren 1970 till 2000, med \u00f6ppna \u00f6ron ville jag insupa de trakter som inspirerade hans makal\u00f6sa h\u00f6rspel \u201dDjurg\u00e5rdsf\u00e4rjan \u00f6ver Styx\u201d (1972).
   D\u00e4rf\u00f6r tog jag en liten tripp till Djurg\u00e5rden, till Falkenbergsgatan. F\u00f6r att ytterligare f\u00f6rdjupa mig i Hodells formspr\u00e4ngande, m\u00e5ngfacetterade, pacifistiska och moraliska konstn\u00e4rskap.
   \u201d\u00c5ke Hodell\u201d engagerar, v\u00e4cker intresse, l\u00e4r ut. Precis som \u00c5ke Hodell sj\u00e4lv.
   \u2013 En sak som k\u00e4nns v\u00e4ldigt viktig \u00e4r boken i sig, men ocks\u00e5 hur den \u00e4r t\u00e4nkt att ing\u00e5 i olika sammanhang, s\u00e4ger Magnus Haglund n\u00e4r jag ringer upp honom en vecka efter mitt Djurg\u00e5rdsbes\u00f6k. Den inneh\u00e5ller ett material som jag bara p\u00e5 n\u00e5got vis f\u00f6rmedlar. Och i den f\u00f6rmedlingen ligger id\u00e9n att boken inte \u00e4r till f\u00f6r en sluten f\u00f6rfattarkrets eller f\u00f6r en specifik konstmilj\u00f6. Jag har en id\u00e9 om konsten som n\u00e5got som verkligen h\u00f6r ihop med det egna livet.<\/p>\n

17 juli 1941 \u00f6vningsfl\u00f6g \u00c5ke Hodell \u2013 som d\u00e5 utbildade sig till stridspilot p\u00e5 Kungl Flygkrigsskolan i Ljungbyhed \u2013 \u00f6ver Sk\u00e5ne. Klockan 13:20 r\u00e5kade hans plan i spinn p\u00e5 100 meters h\u00f6jd, det snurrade tv\u00e5 g\u00e5nger och kraschade sedan. Snabbt f\u00f6rdes en mycket sv\u00e5rt skadad Hodell till Lunds lasarett, haverikommissionen gav honom 1 chans p\u00e5 10000 att \u00f6verleva.
   Ett och ett halvt \u00e5r och or\u00e4kneliga komplicerade operationer senare skrevs han ut.
   Denna fruktansv\u00e4rda h\u00e4ndelse p\u00e5verkar f\u00f6rst\u00e5s Hodell v\u00e4ldigt mycket; i konstverk efter konstverk bearbetar han sviterna, b\u00e5de explicit och implicit. I \u201dSj\u00e4lvbiografi\u201d (1967) \u2013 som Magnus i \u201d\u00c5ke Hodell\u201d beskriver med orden \u201dett experiment med f\u00f6rst\u00f6rda personliga dokument och kulh\u00e5l genom egna och andras texter\u201d \u2013 \u00e4r den exempelvis allest\u00e4des n\u00e4rvarande.
   \u2013 Det \u00e4r n\u00e5gonting med Hodell, att flygolyckan \u00e4r ett enda evigt nu, funderar Magnus. Det d\u00e4r \u00f6gonblicket. <\/p>\n

Nu-k\u00e4nslan genomsyrar varenda sida av \u201d\u00c5ke Hodell\u201d. Grunden till boken vilar p\u00e5 arkivet Hodell l\u00e4mnade efter sig, ett arkiv som i original \u00e5terfinns p\u00e5 Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning. En gedigen samling text och bild som Haglund sedan kompletterar med intervjuer av nyckelpersoner i kretsen om och kring Hodell.
   Men, nog s\u00e5 viktigt, Haglund agerar \u00e4ven guide, reseledare, stigfinnare. Fr\u00e5n sida ett till sida 233 h\u00e5ller han sig n\u00e4ra l\u00e4saren; st\u00e4ller fr\u00e5gor, brukar direkt tilltal. Samtidigt drar han paralleller och uppvisar samband, f\u00f6rbinder g\u00e5rdagen med i dag, utvecklar faktastoffet. Anarkister som Bakunin, hyperintellektuella filosofer som Gilles Deleuze, fenomen som svensk revytradition, psykedeliska besv\u00e4rjare som P\u00e4rson Sound, nationalskatter som Gunnar Ekel\u00f6f, Fluxusrelaterade konstn\u00e4rer som Dick Higgins, avant-rockare som Sonic Youth… alla dessa och m\u00e5nga fler d\u00e4rtill bjuder Haglund att bekv\u00e4mt ta plats bredvid Hodell.
   \u2013 Det \u00e4r viktigt att f\u00f6rst\u00e5 att n\u00e4r man g\u00e5r in i det arkivet p\u00e5 allvar s\u00e5 kommer ocks\u00e5 ett nytt pussel att l\u00e4ggas, s\u00e4ger han. Jag menar, \u201d\u00c5ke Hodell\u201d handlar ju definitivt inte om en entydig bild. Och inte heller om n\u00e5gon definitiv bild. Jag s\u00e4ger ju inte att det h\u00e4r \u00e4r den fullst\u00e4ndiga ber\u00e4ttelsen om \u00c5ke Hodell eller n\u00e5got s\u00e5dant dumt.
   Bakom utgivningen av \u201d\u00c5ke Hodell\u201d st\u00e5r Natur & Kultur, den markerar sista delen i deras serie \u201dLitter\u00e4ra profiler\u201d.
   \u2013 Det \u00e4r ett ganska v\u00e5gat steg av Natur & Kultur att l\u00e5ta en s\u00e5dan som \u00c5ke Hodell avsluta en s\u00e5dan serie. P\u00e5 ett s\u00e4tt \u00e4r det absurt! \u00c5ke \u00e4r ju inte n\u00e5gon som h\u00e5ller sig till att vara f\u00f6rfattare.
   P\u00e5 samma s\u00e4tt som Haglund allts\u00e5 inte \u00e4r en renodlad \u201dbiografist\u201d ute efter att prydligt stolpa upp ett rikt liv fr\u00e5n f\u00f6dsel till d\u00f6d.
   Tack och lov.<\/p>\n

Maskinerna tystnad, prydligt glider Djurg\u00e5rdsf\u00e4rjan den sista biten fram till Skeppsbrokajen. St\u00e5lgrindar sl\u00e5r, vi f\u00e5 passagerare g\u00e5r av, l\u00e4mnar plats. Runt omkring oss forts\u00e4tter Stockholm musicera, det \u00e4r bara att lyssna.
   \u00c5ke Hodell och jag inleder den korta vandringen mot Bollhusgr\u00e4nd i Gamla Stan, mot 1949-1970.<\/p>\n

Original till en artikel som publicerades i Stockholms Fria \u00e5r 2009.<\/i><\/small><\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

I sm\u00e5, t\u00e4ta grupper marscherar turisterna uppf\u00f6r Allm\u00e4nna Gr\u00e4nd, allt som allt r\u00e4knar de drygt etthundra sj\u00e4lar.   Kvinnor, m\u00e4n, flickor, pojkar; deras r\u00f6relse komponerar en symfoni.   Raspet av \u00e5tskilliga barnvagnshjul \u00f6ver l\u00f6s sm\u00e5sten beblandar sig med l\u00f6vverkens brus; en underliggande rytm. Spridda r\u00f6ster sv\u00e4var ovanp\u00e5 denna takt, ord och meningar i t\u00e4t samklang med omgivningarna.   […]<\/p>\n<\/a>","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":false,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[4],"tags":[48,49,47],"class_list":{"0":"post-148","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-artikel","7":"tag-ake-hodell","8":"tag-magnus-haglund","9":"tag-stockholms-fria","10":"h-entry","11":"hentry"},"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/p7nn96-2o","jetpack-related-posts":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/148","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=148"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/148\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":299,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/148\/revisions\/299"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=148"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=148"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=148"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}