{"id":39,"date":"2010-02-28T18:21:06","date_gmt":"2010-02-28T17:21:06","guid":{"rendered":"http:\/\/facetterad.net\/blog\/?p=39"},"modified":"2010-02-28T18:27:51","modified_gmt":"2010-02-28T17:27:51","slug":"artikel-john-davis","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/artikel-john-davis\/","title":{"rendered":"Artikel: John Davis"},"content":{"rendered":"
<\/p>\n

\u201dTitle track recorded in a chambre de bonne in Paris France spring 92. Others recorded various homes in Cambridge MA, Providence RI \u201890 – \u201894. Mastered to cassette w\/ kind help of Lou Barlow at his house.\u201d – Pure Night (Shrimper)<\/p>\n

\u201dAll songs were improvised october the 4th 1994 onto a one track reel in San Dimas by both John Davis + Dennis Callaci. Cover art by Theo Davis. Sequencing performed by the faultless Bob Durkee.\u201d – Room For Space (Shrimper)<\/p>\n

\u201dMade at home, Cambridge, MA. (…) Drawings by Eric Davis.\u201d – Leave Home (The Communion Label)<\/p>\n

\u201dLou Barlow and John Davis. 14 songs in 22 minutes. Written arranged and performed 50\/50 – – Recorded in John\u2019s room on mondays and tuesdays 8:30 am – – 4 pm.\u201d – Take a Look Inside the Folk Implosion (The Communion Label)<\/i>
\n   – Samlade linernotes fr\u00e5n John Davis digra produktion<\/p>\n

Varje g\u00e5ng jag h\u00f6r John Davis soloskivor f\u00e5r jag k\u00e4nslan att han framf\u00f6r sina l\u00e5tar med \u00f6gonen st\u00e4ngda. Att han sitter d\u00e4r, i sitt hus i Cambridge, lutad \u00f6ver sin akustiska gitarr, och sjunger och spelar blundande. Jag f\u00e5r ocks\u00e5 visioner av nattliga viktorianska hus, ensamma lyktstolpar, t\u00e4nda kandelabrar, tr\u00e4golv och dioder som lyser r\u00f6da f\u00f6r att indikera att fyrakanalaren nu spelar in – varje g\u00e5ng jag h\u00f6r John Davis ser jag bilder, filmer bakom slutna \u00f6gonlock och jag \u00e4lskar honom f\u00f6r det.
\n   Varje g\u00e5ng jag h\u00f6r John Davis soloskivor ryser jag \u00f6ver hela kroppen. Att h\u00f6ra honom med en r\u00f6st lika l\u00e5ngt fram i ljudbilden som Stina Nordenstrands p\u00e5 Memories of a Colour<\/i>, sjunga om brustna hj\u00e4rtan, ensamhet och k\u00e4rlek, \u00e4r en intensiv upplevelse som k\u00e4nns som att tjuvl\u00e4sa n\u00e5gons dagbok, som att f\u00e5 h\u00f6ra alltf\u00f6r personliga hemligheter ber\u00e4ttade i f\u00f6rtroende efter alltf\u00f6r m\u00e5nga glas och alltf\u00f6r m\u00e5nga timmar sedan klockan \u00e5tta. S\u00e5dana hemligheter man undrar om det var s\u00e5 klokt av ber\u00e4ttaren att dela med sig av, och kommer han\/hon inte att tycka v\u00e4ldigt illa om sig sj\u00e4lv i morgon just f\u00f6r att han\/hon delade med sig? Och ville jag egentligen h\u00f6ra dem?
\n   Ackompanjemanget p\u00e5 de skivorna \u00e4r i lika stor saknad av skyddsn\u00e4t. F\u00f6r det mesta \u00e4r det John och en akustisk gitarr. Ibland \u00e4r det John och en blippande synt. Ibland \u00e4r det John, en akustisk gitarr och trummor. Ibland allt p\u00e5 en g\u00e5ng. Ibland acapella. Aldrig n\u00e5got som man st\u00e4ller sig likgiltig inf\u00f6r. Aldrig n\u00e5got som g\u00e5r in genom ena \u00f6rat och kommer ut genom det andra. Musik som tvingar en att sluta med vad man \u00e4n h\u00e5ller p\u00e5 med. Musik som kr\u00e4ver ens uppm\u00e4rksamhet. Uneasy listening.
\n   Alla Joni Mitchell- och Nick Drake-fans som undrar hur deras idolers arv f\u00f6rvaltas av dagens artister borde lyssna p\u00e5 hans soloskivor. Sl\u00e5 upp sidan ett i John Davis dagbok. B\u00f6rja l\u00e4s.
\n   L\u00e5t oss b\u00f6rja v\u00e5r artikel h\u00e4r. John solo. Som ni snart kommer att m\u00e4rka finns det mer till fenomenet John Davis, men det h\u00e4r \u00e4r en bra utg\u00e5ngspunkt. S\u00e5: n\u00e4r b\u00f6rjade han tillexempel komponera sina s\u00e5nger? Hans f\u00f6rsta officiella kassett titulerad Stars & Songs<\/i> kom ut p\u00e5 Shrimper 1989. D\u00e5 var John 19. Vad jag f\u00f6rst fr\u00e5gade n\u00e4r jag tillslut n\u00e5dde honom via email var om han alltid komponerat s\u00e5nger och hur han b\u00e4r sig \u00e5t.
\n   JOHN DAVIS: Jag h\u00f6rde n\u00e5gra skivor (Sentridoh, Frogs, Daniel Johnston) mot slutet av high school som visade mig att jag inte beh\u00f6vde v\u00e4nta p\u00e5 att vara med i ett band f\u00f6r att skriva och spela s\u00e5nger och det ledde till inspelningarna du h\u00f6r p\u00e5 Stars & Songs<\/i>. Jag har alltid lutat mer \u00e5t att skriva snarare \u00e4n att spela andra m\u00e4nniskors s\u00e5nger \u00e4nda sedan jag b\u00f6rjade spela gitarr n\u00e4r jag var elva. Jag drogs ocks\u00e5 till akustisk musik eftersom jag l\u00e4rde mig spela p\u00e5 det s\u00e4ttet och f\u00f6r att vi hade s\u00e5dana skivor i mitt barndomshem, s\u00e5 att b\u00f6rja spela och skriva och spela akustisk musik var ganska naturligt. Jag hade som trummis trashat Misfit- och Minor Threat-l\u00e5tar tillsammans med mina v\u00e4nner, och jag har ocks\u00e5 spelat trummor i skolans jazzband, s\u00e5 det var ganska tillfredst\u00e4llande att finna ett eget utlopp f\u00f6r att ut\u00f6va den sortens musik.
\n   De f\u00f6rsta s\u00e5ngerna jag spelade in spelade jag in n\u00e5gon g\u00e5ng 1989. Jag minns att jag k\u00e4nde mig riktigt m\u00e4ktig s\u00e5 fort jag spelade upp resultatet, jag t\u00e4nkte: \u201djag kan g\u00f6ra det h\u00e4r!\u201d Men jag tror att om jag h\u00f6rde det d\u00e4r bandet idag s\u00e5 skulle jag inte f\u00f6rst\u00e5 varf\u00f6r jag t\u00e4nkte s\u00e5 d\u00e5! S\u00e5ngen var praktiskt taget oh\u00f6rbar, och det det gick skamligt l\u00e4tt att h\u00e4rleda det till Sentridoh. Jag var stolt nog \u00f6ver det till att jag skicka ett band till Lou Barlow, det var s\u00e5 vi m\u00f6ttes, jag minns att p\u00e5 den tiden var han ganska f\u00f6rv\u00e5nad \u00f6ver att f\u00e5 ett faktiskt beundrarbrev. Han sa \u00e5t mig att sjunga h\u00f6gre, vi fortsatte att utbyta band och brev ett tag efter det, och m\u00f6tet personligen n\u00e4r han flyttade till Boston ett par \u00e5r senare. Den f\u00f6rsta s\u00e5ngen jag skrev som sl\u00e4pptes var The Countryside and the Second Sun<\/i>. Jag \u201dsl\u00e4ppte\u201d min f\u00f6rsta kassett titulerad There\u2019s Stars in You<\/i> 1990 i en lokal skivaff\u00e4r. Jag gjorde tio kopior. Jag f\u00f6ljde upp den med en kassett jag kallade Songs of the Trains and Rivers<\/i>, sl\u00e4ppt p\u00e5 liknande s\u00e4tt i samma aff\u00e4r \u201891. Jag hade ett r\u00e4tt annorlunda s\u00e4tt att skriva l\u00e5tar p\u00e5 d\u00e5 fr\u00e5n det s\u00e4tt jag utvecklat nu. Det var ett mycket snabbare och mer spontant s\u00e4tt. Jag brukade sl\u00e5 upp en notbok, st\u00e4lla en brevpress p\u00e5 den f\u00f6r att h\u00e5lla den \u00f6ppen och hitta p\u00e5 s\u00e5nger med den som utg\u00e5ngspunkt, spela in l\u00e5tarna medan jag h\u00f6ll p\u00e5 utan att g\u00e5 tillbaka f\u00f6r att \u00e4ndra. Senare gick jag igenom det inspelade och plockade ut tv\u00e5 eller tre bra s\u00e5nger eller fragment. Jag var s\u00e4rskilt inne p\u00e5 att jobba p\u00e5 det s\u00e4ttet p\u00e5 andra sidan av bandet. Jag b\u00f6rjade ana av de mer \u00f6ppet-slut-spoken-word grejorna att n\u00e5got speciellt var p\u00e5 g\u00e5ng. Tiden gick och jag blev mer intresserad av det traditionella s\u00e4ttet att skriva l\u00e5tar p\u00e5, i och med att jag l\u00e4rde mig att spela gitarr b\u00e4ttre och l\u00e4rde mig att anv\u00e4nda en fyrakanalare, men det \u00e4r en annan period. Jag f\u00f6ljer fortfarande samma grundmetod att skriva texter och musik separat och sen f\u00f6ra ihop dem, jag tar bara l\u00e4ngre tid p\u00e5 mig nu.
\n   SOUND OF SUBURBIA: Ber\u00e4tta lite om ditt hus i Cambridge. Hur ser det ut? Bor du fortfarande d\u00e4r? Jag menar – du har spelat in mycket d\u00e4r, tror du att utseendet spelat n\u00e5gon roll f\u00f6r din musik? Till exempel p\u00e5 Leave Home<\/i>?
\n   JD: Jag spelade in de elektriska grundsp\u00e5ren i min gamla l\u00e4genhet, d\u00e4r vi ocks\u00e5 gjorde Folk Implosion-plattan. Det var mycket enklare att spela in d\u00e4r eftersom det var en tv\u00e5v\u00e5nigsl\u00e4genhet och mitt rum var p\u00e5 \u00f6verv\u00e5ningen bredvid vinden, s\u00e5 vi hade en kudde mellan oss och grannarna. Jag kan bara g\u00f6ra akustiska grejor i mitt nuvarande hus, som \u00e4r en tegell\u00e4genhet med fler grannar. St\u00f6rre delen av Leave Home<\/i> gjorde jag h\u00e4r i vardagsrummet. Det \u00e4r ett stort st\u00e4lle, men p\u00e5 en bullrig gata s\u00e5 jag var r\u00e4dd f\u00f6r att det skulle komma med p\u00e5 bandet hela tiden. Sen s\u00e5 b\u00f6rjade jag spela in i badrummet p\u00e5 grund av reverbet kaklet gav och f\u00f6r b\u00e4ttre isolation fr\u00e5n gatljuden – jag gjorde Roadcone-sjutummaren (Splitsjua med Sandra Bell. Red.) d\u00e4r och den h\u00e4r veckan har jag jobbat p\u00e5 lite fyrakanalsmaterial f\u00f6r min n\u00e4sta skiva d\u00e4r inne. Jag tror inte utseendet p\u00e5 l\u00e4genheten har s\u00e5 mycket med saken att g\u00f6ra mer \u00e4n att jag bor d\u00e4r och dekorerar den p\u00e5 ett speciellt s\u00e4tt. P\u00e5 det s\u00e4ttet spelar det ingen roll hur m\u00e5nga g\u00e5nger jag flyttar eftersom det alltid kommer att vara dekorerat p\u00e5 samma s\u00e4tt och d\u00e4rf\u00f6r ha samma k\u00e4nsla som d\u00e4r de andra hemmagjorda sakerna var gjorda. <\/p>\n

\u201d\u2018I was seriously afraid,\u2019 admits John.
\n   \u2019I thought it was going to ruin our lives, initially,\u2019 adds Lou. \u2018I thought \u2018Natural One\u2019 could seriously screw up this whole slow-building process that I rely on as a musician and as a human being. I was really wary of the psychic implications of that. If it does turn out that nothing I ever do for the rest of my life goes into the Top 30, that\u2019s fine\u2019\u201d<\/i>
\n    – John Davis och Lou Barlow talar om f\u00f6r NME\u2019s John Mulvey hur det k\u00e4ndes att f\u00e5 en Topp 30 hit. (NME 18 maj 1996)<\/p>\n

N\u00e4r jag b\u00f6rjade planera den h\u00e4r intevjun n\u00e5gon g\u00e5ng f\u00f6rra \u00e5ret var jag helt inst\u00e4lld p\u00e5 att (mot b\u00e4ttre vetande) skriva \u00e4nnu en varf\u00f6r-varf\u00f6r-varf\u00f6r-\u00e4r-inte-denne-man-dyrkad-som-en-gud?-artikel. Sen g\u00e5r John Davis, som medlem i the Folk Implosion, och f\u00e5r en topp trettio hit med l\u00e5ten Natural One<\/i> fr\u00e5n toppensoundtracket till toppenfilmen Kids<\/i>. Och helt pl\u00f6tsligt dyker orden John och Davis upp i alla m\u00f6jliga och om\u00f6jliga sammanhang. Dock alltid i s\u00e4llskap med orden Lou och Barlow. Som f\u00f6rst\u00e5s \u00e4r medlem numero tv\u00e5 i the Folk Implosion. Tyv\u00e4rr skrevs Lou Barlow alltid oftare \u00e4n John Davis. S\u00e5 n\u00e4r John sl\u00e4pper sin n\u00e4sta soloplatta l\u00e4r den \u00e5terigen bara tas i mot med \u00f6ppen famn av de som redan bordat natt\u00e5get (kondukt\u00f6r: Bob Durkee). Medan Sebadoh, i och med Harmacy<\/i>, kanske kan rida p\u00e5 n\u00e5gon slags v\u00e5g. Det l\u00e4r vi snart bli varse. Or\u00e4ttvist men f\u00f6rst\u00e5ligt. Hoppas kan man ju alltid. Men jag g\u00e5r i f\u00f6rv\u00e4g. Vi tar v\u00e4l the Folk Implosions historia fr\u00e5n b\u00f6rjan? Fast innan vi g\u00f6r det, l\u00e5t mig klarg\u00f6ra en del saker. Folk Implosions f\u00f6rsta skiva heter Take a Look Inside the Folk Implosion<\/i> och gavs ut av the Communion Label. N\u00e5gra av l\u00e5tarna p\u00e5 den skivan tillsammans med alla l\u00e5tarna p\u00e5 den av Drunken Fish utgivna sjutummaren Walk Thru this World with the Folk Implosion<\/i> gavs dock f\u00f6rst ut, p\u00e5 kassetter, p\u00e5 Dylan och Lisa Prick Decays skotska superindiebolag Chocolate Monk Tapes. S\u00e5, med det, tillbaka till John. Folk Implosions historia, tack.
\n   JD: Ja, jag har ju redan ber\u00e4ttat om hur vi m\u00f6ttes. Vi gjorde en show tillsammans i Providence, ett slags Shrimper-showcase, och efter den blev vi erbjudna \u00e4nnu en spelning. Det slutade med att vi besl\u00f6t oss f\u00f6r att skriva nya l\u00e5tar till den spelningen, och det gick ganska snabbt. De f\u00f6rsta l\u00e5tarna vi skrev blev senare Deluxx (Deluxx=Bob Fay och Mark Paretta. Red.) Folk Implosion l\u00e5tar – Whole Hog, Oven Mitt, No Matter Who you Are, Reasons I\u2019m in Prison, Background Graveyard<\/i> (jag vet att de flesta av dessa l\u00e5tar inte \u00e4r sl\u00e4ppta \u00e4nnu). Lou var verkligen inne p\u00e5 rum-soundet vi hade p\u00e5 g\u00e5ng med fyrakanalaren i mitt hus. Han kom till mig kl 8:30 varje morgon med sin fyrakanalare i en ryggs\u00e4ck, redo att b\u00f6rja. Det verkade som om vi snubblat p\u00e5 n\u00e5got vi inte kunde uppn\u00e5 var och en p\u00e5 egen hand. Vi bara fortsatte tills vi i praktiken hade alla l\u00e5tar p\u00e5 Take a Look Inside the Folk Implosion<\/i> klara, innan vi sa, hej, l\u00e5t oss bilda ett band och sl\u00e4ppa en skiva.
\n   SOS: Spelar ni fortfarande in s\u00e5?
\n   JD: Som jag sa s\u00e5 kan vi inte spela in elektriskt i mitt hus l\u00e4ngre, s\u00e5 vi har inte s\u00e5dana sessioner l\u00e4ngre. Plus att vi har i princip avslutat v\u00e5r fyrakanals fas och blivit riktigt hemmastadda i studios. S\u00e5 det \u00e4r ett val lika mycket som en n\u00f6dv\u00e4ndighet.
\n   SOS: Ber\u00e4tta hur en typisk Folk Implosion, Johns rum, 8:30 -16:00 m\u00e5ndag, tisdag session gick till.
\n   JD: De brukade g\u00e5 till s\u00e5 att Lou ringde p\u00e5 v\u00e4ldigt tidigt, han kom alltid via taxi, med sin fyrakanalare och mikrofon i sin ryggs\u00e4ck och s\u00e5 satte vi upp dem i mitt rum, som var stort nog f\u00f6r ett trumset, f\u00f6rst\u00e4rkare, osv, och sedan b\u00f6rjade vi rocka s\u00e5 snart mina grannar p\u00e5 nederv\u00e5ningen gick hemifr\u00e5n f\u00f6r att jobba. Sedan packade vi ihop allt n\u00e4r grannarna kom hem fr\u00e5n jobbet. Vi tog aldrig lunchpauser. Vi lyssnade p\u00e5 materialet i slutet av dagen och klappade oss sj\u00e4lva p\u00e5 ryggen. Vid den h\u00e4r tidpunkten var vi som sm\u00e5 barn, vi hade v\u00e5r tr\u00e4koja (allt man kunde se fr\u00e5n f\u00f6nstret var tr\u00e4d) och vi tyckte att vi hade den coolaste tr\u00e4dkojan i v\u00e4rlden. Vi var ganska n\u00f6jda med oss sj\u00e4lva, och allt verkade komma v\u00e4ldigt l\u00e4tt. (Som ett exempel p\u00e5 spelgl\u00e4djen vid den h\u00e4r tiden kan n\u00e4mnas Walk Thru this World with the Folk Implosion<\/i> som tydligt visar hur kul Lou och John m\u00e5ste ha haft under inspelningarnas g\u00e5ng. Red.) Vi k\u00e4nner fortfarande s\u00e5 f\u00f6r v\u00e5r f\u00f6rsta skiva – det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r vi inte vill g\u00f6ra fler fyrakanals grejor. Vi k\u00e4nde att vi spikade det soundet f\u00f6rsta g\u00e5ngen vi f\u00f6rs\u00f6kte och n\u00e4r vi f\u00f6rs\u00f6kte forts\u00e4tta g\u00f6ra saker i den \u00e5dran k\u00e4nde vi det som vi n\u00e5tt en \u00e5terv\u00e4ndsgr\u00e4nd, att forts\u00e4tta vore som att f\u00f6rs\u00f6ka f\u00e5nga n\u00e5got som redan h\u00f6rde till det f\u00f6rflutna. So we moved on…<\/i><\/p>\n

<\/p>\n

\u201d\u2018There\u2019s very few people I know who didn\u2019t have childhoods like that…\u2019 claims Lou. \u2018Well I didn\u2019t really, and John didn\u2019t, but John and I are probably the two people most removed from the scenes the movie portrayed.\u2019
\n   \u2019A lot of friends of mine have walked out on the movie,\u2019 admits John. \u2018They think it\u2019s a piece of shit. But we saw ourselves as trying to bring out some of the emotion in the movie, or add some of the emotion that was repressed.\u2019\u201d<\/i>
\n    – Lou och John forts\u00e4tter prata med John Mulvey (NME,18 maj,1996)<\/p>\n

So we moved on<\/i>. Movin\u2019 on up. Visst gjorde de. Det \u00e4r h\u00e4r Larry Clark och Harmony Korines skatande-h\u00e5rd-ungdom-p\u00e5-glid-i-New York-film Kids<\/i> kommer in i bilden. Manusf\u00f6rfattaren och Sebadohfanet Korine brukade h\u00e4nga med\/p\u00e5 Lou och p\u00e5st\u00e5 att han hade en film p\u00e5 g\u00e5ng som skulle g\u00f6ra alla livr\u00e4dda. S\u00e5 n\u00e4r han fick chansen till att g\u00f6ra sin film, tog den, och gjorde alla livr\u00e4dda fick Lou och John g\u00f6ra soundtracket. Folk Implosion som innan detta mest l\u00e4t som kvintessensen av Swell Maps b\u00f6rjade helt pl\u00f6tsligt groova – anv\u00e4nda hip-hop rytmer! Mindre chocker har man ju f\u00e5tt. Jag som h\u00e5ller Take a Look Inside the Folk Implosion<\/i> som en av nittiotalets b\u00e4sta plattor visste f\u00f6rst inte hur jag skulle f\u00f6rh\u00e5lla mig. Men efter \u00e4nnu en genomlyssning var jag s\u00e5ld och studsade glatt omkring i rummet och spelade luft-turntables. Hip-hop-rytmer f\u00f6rresten. Vi talar h\u00e4r om en r\u00e4tt speciell typ av vit funk. Eller r\u00e4ttare sagt – vi talar om Silver Apples. Det \u00e4r r\u00e4tt passande. N\u00e4r Lou Barlow och John Davis ger sig p\u00e5 funken g\u00f6r de det fr\u00e5n ett vitt konstskoleperspektiv. Vilket g\u00f6r det trov\u00e4rdigt. Ist\u00e4llet f\u00f6r att sampla James Browns Funky Drummer<\/i> och rappa n\u00e5got i stil med \u201dBorn and raised in the ghetto\u201d n\u00e4r man inte \u00e4r det (se Young Suburban Terrorists i Public Enemy videon till Give it Up<\/i> f\u00f6r ett exempel) – vilket alltf\u00f6r m\u00e5nga g\u00f6r – s\u00e5 uppdaterar de Silver Apples Program<\/i> och sjunger lent \u201dNothing\u2019s gonna stop the flow\u201d<\/i> \u00f6ver det. S\u00e5 det \u00e4r heller inget new-wave-Judgement-Night vi har att g\u00f6ra med h\u00e4r heller utan n\u00e5got fr\u00e4scht.
\n   SOS: Var rytmerna i Kids<\/i> n\u00e5got som kom sig av filmen eller var de ett resultat av den riktning ni jobbade i p\u00e5 den tiden?
\n   JD: Hip-hop-riktningen var delvis inspirerad av filmen men jag minns att Lou runt den tiden sa \u201dI want to record a rap song so badly I can feel it.\u201d
\n   SOS: Hur m\u00e5nga s\u00e5nger komponerade ni speciellt f\u00f6r soundtracket?
\n   JD: De mer lo-fi s\u00e5ngerna p\u00e5 soundtracket, s\u00e5ngen som spelas medan de r\u00e5nar mataff\u00e4ren; Jenny\u2019s Theme<\/i>, var inte skriven speciellt f\u00f6r filmen, utan h\u00e4rstammar fr\u00e5n fyrakanals-sessionerna i mitt hus jag n\u00e4mnt tidigare, n\u00e4r vi b\u00f6rjade uppt\u00e4cka begr\u00e4nsningarna med det formatet. Vi visste inte om vi ville anv\u00e4nda dem p\u00e5 n\u00e4sta skiva s\u00e5 vi skickade kassetter till filmfolket f\u00f6r att se om de ville anv\u00e4nda dem som instrumentall\u00e5tar. Jag \u00e4r r\u00e4tt stolt \u00f6ver hur Jenny\u2019s Theme<\/i> passar in. Alla studiol\u00e5tar p\u00e5 soundtracket skrevs speciellt f\u00f6r filmen. Vi visste inte riktigt vad i helvete vi h\u00f6ll p\u00e5 med n\u00e4r vi gick in i studion – vi pratade om det en massa men allt vi hade konkret var en del samplingar och trum- och basbiten till Crash<\/i>. Wally (Gagnell, producent. Red.) var d\u00e4r f\u00f6r att l\u00e4ra oss hur man anv\u00e4nder samplingar och synthar. Allt h\u00e4nde chockerande snabbt, vi skrev och spelade in hela klabbet p\u00e5 tio dagar, Natural One<\/i> tog n\u00e5got i stil med sex timmar. \u00c5terigen var allt kul och vi vart ganska angen\u00e4mt f\u00f6rv\u00e5nade \u00f6ver hur vi hade b\u00f6rjat l\u00e5ta. Vi visste redan fr\u00e5n b\u00f6rjan att n\u00e5got \u201dstort\u201d var p\u00e5 g\u00e5ng, jag kommer ih\u00e5g att jag sa att Natural One<\/i> l\u00e4t som n\u00e5got som skulle kunna spelas under ett slutspel i basket. And lo and behold, it was played as the kick off of the pre game show for a big football playoff game last year. En del av en genre av \u201dNatural One<\/i>-observationer\u201d Lou och jag samlar p\u00e5. Den mest hotfulla\/overkliga h\u00e4ndelsen var karaoke versionen av Natural One<\/i> som just har sl\u00e4ppts. Vi gjorde den p\u00e5 en spelning i London och det var kul.
\n   SOS: Exakt hur komponerade ni l\u00e5tarna p\u00e5 soundtracket?
\n   JD: Vi skrev soundtracket p\u00e5 ungef\u00e4r samma s\u00e4tt som vi skrev Take a Look Inside the Folk Implosion<\/i> – vi startade med bas och trummor och sedan skrev vi resten d\u00e4rifr\u00e5n. Fast ibland spelade jag trummor till en sampling och sen la Lou till bas. Jag tror att groove-aspekten \u00e4r n\u00e5got som v\u00e4xte fram ganska naturligt ur det faktum att vi alltid b\u00f6rjar med bas och trummor n\u00e4r vi skriver s\u00e5nger. En rolig historia jag kommer att t\u00e4nka p\u00e5 \u00e4r hur vi skrev Natural One<\/i>. Den var fr\u00e5n b\u00f6rjan en instrumentall\u00e5t f\u00f6r filmen som inte anv\u00e4ndes. Efter det att soundtracket var slutf\u00f6rt beslutade vi att l\u00e4gga till s\u00e5ng p\u00e5 den, exklusivt f\u00f6r skivan – fyra eller fem m\u00e5nader efter det att vi gjort grunden. Jag la till gitarren och Lou la p\u00e5 s\u00e5ngen och lo and behold! en ny s\u00e5ng helt och h\u00e5llet. Som att laga till rester.
\n   SOS: \u00c4r du en rik man nu?
\n   JD: Soundtracket har inte gjort oss rika \u00e4nnu. Summan vi fick f\u00f6r filmen var v\u00e4ldigt l\u00e5g eftersom vid tidpunkten som vi skrev p\u00e5 kontraktet hade filmen \u00e4nnu inte s\u00e5lts till Miramax. Jag \u00e4r inte s\u00e4ker p\u00e5 hur mycket vi kommer att f\u00e5 f\u00f6r soundtracket, pengarna har inte kommit in \u00e4nnu. Jag jobbar fortfarande men f\u00f6rmodligen kommer jag inte att beh\u00f6va g\u00f6ra det om sex m\u00e5nader. Men jag kommer inte att befinna mig i en swimmingpool. Skivan har relativt l\u00e5ga f\u00f6rs\u00e4ljningssiffror f\u00f6r en topp trettio-singel, till stor del beroende p\u00e5 att det var ett soundtrack till en film som inte fanns uppe p\u00e5 biograferna s\u00e5 l\u00e4nge.
\n   SOS: S\u00e5 vad h\u00e4nder h\u00e4rn\u00e4st med the Folk Implosion?
\n   JD: Den h\u00e4r m\u00e5naden (Allts\u00e5 maj, satans pressl\u00e4ggningstid. Red.) kommer vi att avsluta v\u00e5r n\u00e4sta skiva, om Gud vill, som vi har arbetat med sedan f\u00f6rra juli. Det \u00e4r en mycket mer metodisk process \u00e4n de f\u00f6rsta tv\u00e5 till stor del beroende p\u00e5 den omtumlande h\u00e4ndelsen att f\u00e5 en hit. Den kommer att komma ut p\u00e5 Communion. Den befinner sig n\u00e5gonstans mellan Take a Look Inside…<\/i> och Kids<\/i>.
\n   SOS: Ber\u00e4tta lite om Palm of my Hand<\/i>-skivan.
\n   JD: Palm of my Hand<\/i> var meningen att summera upp perioden av fyrakanalsgrejor som vi gjorde efter Take a Look…<\/i> och innan Kids<\/i> och som vi hade sparat f\u00f6r en ny skiva. Allteftersom vi jobbade p\u00e5 nytt material i studion s\u00e5 ins\u00e5g vi att Palm of my Hand\/Mood Swing<\/i> (sjuan) passade b\u00e4ttre med the Electric Idiot<\/i>-ep:n som en dokumentation av en period av aggro-rock \u00e4n material f\u00f6r n\u00e4sta skiva. Vi tyckte att den tiden skulle dokumenteras s\u00e5 vi sl\u00e4ppte dem tillsammans p\u00e5 ett l\u00e5g-profil-s\u00e4tt. <\/p>\n

\u201dSide projects are everywhere\u201d<\/i>
\n    – Grifters Newsletter juni 1996<\/p>\n

SOS: L\u00e5t oss nu prata om ditt samarbete med Dennis Callaci. Hur kom det sig?
\n   JD: Vi bara satte oss ner och spelade in tillsammans f\u00f6r skojs skull f\u00f6rsta g\u00e5ngen jag bes\u00f6kte honom. Vi spelade upp vad vi spelat in lite senare och sa till varandra \u201dHey, l\u00e5t oss sl\u00e4ppa det h\u00e4r, det h\u00e4r \u00e4r bra!\u201d S\u00e5 h\u00e4r i efterhand s\u00e5 tycker jag att det var bra att g\u00f6ra det d\u00e4r tillsammans eftersom Paste (Dennis soloprojekt. Red.) och mina sologrejor har mycket gemensamt, redan innan vi ens tr\u00e4ffades. Det \u00e4r ganska vackert att g\u00f6ra musik med v\u00e4nner och spendera tid med dem p\u00e5 ett helt nytt plan.
\n   SOS: Kan vi v\u00e4nta oss n\u00e5got mer fr\u00e5n er tillsammans?
\n   JD: Jag skulle \u00e4lska att g\u00f6ra en till skiva, men jag vet inte n\u00e4r. Vi spelade n\u00e5gra av de s\u00e5ngerna tillsammans live nyss och f\u00f6rhoppningsvis kommer vi att g\u00f6ra det igen om Refrigerator g\u00f6r slag i saken och kommer till \u00f6stra Amerika f\u00f6r att turnera med Yo La Tengo och mig.
\n   SOS: Var du n\u00e5gonsin en Palace Brother? Jag har h\u00f6rt vissa rykten att du spelade med mr Oldham f\u00f6r ett par \u00e5r sedan.
\n   JD: Jag var en Palace Brother i ungef\u00e4r en termin p\u00e5 college. Will och jag var n\u00e4ra v\u00e4nner under en tid i skolan, vi brukade g\u00e5 till biblioteket och lyssna p\u00e5 countryplattor tillsammans, lyssna p\u00e5 Songs our Daddy Taught Us<\/i> och MC5, och prata om framtiden. Jag spelade gitarr i en version av Palace han hade i Providence innan han \u00e5terv\u00e4nde till Kentucky och gjorde There is No-One What Will Take Care of You<\/i> med Slint-pojkarna och min gode v\u00e4n Paul (Greenlaw) som spelade banjo p\u00e5 den skivan. Den enda utg\u00e5van fr\u00e5n den versionen av Palace \u00e4r en l\u00e5t p\u00e5 den f\u00f6rsta Sundowners-singeln Talullah<\/i> eller n\u00e5got liknande. Jag tyckte att det var j\u00e4ttekul att g\u00f6ra Leonard Cohen-l\u00e5ten The Butcher<\/i> tillsammans med honom. P\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt fick jag en massa av hans Hank Williams-skivor men han har min liveskiva med Johnny Cash s\u00e5 det j\u00e4mnar ut sig.
\n   SOS: L\u00e5t oss g\u00e5 \u00f6ver till \u00e4mnet \u201dspela live.\u201d Spelar du ofta ute?
\n   JD: Jag verkar g\u00f6ra en spelning varje m\u00e5nad, jag g\u00f6r dem oftare nu \u00e4n f\u00f6rut. Som Franklin Bruno sa: \u201dVarje g\u00e5ng jag ser dig spela verkar du hata det mindre.\u201d Jag spelade nyss med Deluxx Folk Implosion i London och det var toppen. F\u00f6rst var jag ganska os\u00e4ker p\u00e5 att spela live, s\u00e4rskilt med tanke p\u00e5 intimiteten och sparsamheten som mitt solomaterial har, men jag har blivit mer van vid det och har nu skrivit s\u00e5nger som \u00e4r b\u00e4ttre anpassade f\u00f6r att spela live, s\u00e5 jag \u00e4r mer intresserad av det nu.
\n   SOS: Hur g\u00f6r du n\u00e4r du spelar live? \u00c4r det bara du och en akustisk gitarr eller tar du ibland med en trummis och en keyboardist?
\n   JD: Jag har gjort b\u00e5de akustiska solospelningar och spelningar med en trummis; idealet \u00e4r att g\u00f6ra b\u00e5de och; solo och elektriskt med en trummis. En keyboardist skulle vara trevligt, men det \u00e4r inget som \u00e4r p\u00e5 g\u00e5ng just nu. Jag funderar p\u00e5 att ge mig av p\u00e5 en mini-turn\u00e9 i slutet av \u00e5ret n\u00e4r min n\u00e4sta solo-skiva kommer ut. Jag tycker det \u00e4r viktigt f\u00f6r jag tycker att n\u00e4r jag spelar live har jag tillf\u00e4lle att presentera mitt solo material p\u00e5 ett s\u00e4tt som g\u00f6r det mindre distanserat och pretenti\u00f6st f\u00f6r m\u00e4nniskor. On the other hand, live performance can turn ugly and depressing at the drop of a hat, so I\u2019m not in a rush to overextend myself in pursuing it.
\n   SOS: Vad tycker du om Cambridge? Enligt Franklin Bruno \u00e4r den bland annat \u201das flat as a rail-road spike.\u201d
\n   JD: Jag gillar staden. Inte alla g\u00f6r det, v\u00e4dret \u00e4r inte det b\u00e4sta: l\u00e5nga vintrar, heta och fuktiga sommrar efter korta v\u00e5rar. M\u00e5nga bok- och skivaff\u00e4rer, studenter, hippy-yuppies, ett f\u00f6redetta centrum fr\u00e5n sextiotalet utvecklat till gallerier, som \u00f6ver hela v\u00e4rlden. Det finns massor av fina tr\u00e4dkantade gator och trevliga parker. Det \u00e4r en v\u00e4ldigt hanterbar stad och du beh\u00f6ver ingen bil vilket passar mig perfekt. Jag v\u00e4xte upp h\u00e4r (Fast han \u00e4r f\u00f6dd i Vermont. Red.) s\u00e5 det \u00e4r hemma. Det \u00e4r vad det \u00e4r. Jag reser nog f\u00f6r att se andra saker.
\n   SOS: F\u00f6rresten pluggar du p\u00e5 Harvard?
\n   JD: Nej jag jobbar d\u00e4r deltid. Jag kallar det \u201dSchmooze-U.\u201d Jag jobbar i ett bibliotek och katalogiserar manuskript. Det \u00e4r ett bra jobb p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt att det ger mig tid att g\u00f6ra saker med musiken utan att jobba heltid.
\n   SOS: S\u00e5, sista fr\u00e5gan hur ser framtiden ut f\u00f6r John Davis?
\n   JD: Var beredd p\u00e5 att bli \u00f6verraskad! <\/p>\n

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #2 (1996). Viss finputsning vad g\u00e4ller spr\u00e5k har gjorts, men l\u00e5ngt ifr\u00e5n alla missar \u00e4r borttagna. Ska det vara s\u00e5 ska det vara!<\/i><\/small><\/p>\n<\/p><\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

\u201dTitle track recorded in a chambre de bonne in Paris France spring 92. Others recorded various homes in Cambridge MA, Providence RI \u201890 – \u201894. Mastered to cassette w\/ kind help of Lou Barlow at his house.\u201d – Pure Night (Shrimper) \u201dAll songs were improvised october the 4th 1994 onto a one track reel in […]<\/p>\n<\/a>","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":false,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[4],"tags":[15,16],"class_list":{"0":"post-39","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-artikel","7":"tag-john-davis","8":"tag-the-sound-of-suburbia","9":"h-entry","10":"hentry"},"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/p7nn96-D","jetpack-related-posts":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/39","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=39"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/39\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":45,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/39\/revisions\/45"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=39"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=39"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=39"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}