{"id":50,"date":"2010-03-02T15:28:07","date_gmt":"2010-03-02T14:28:07","guid":{"rendered":"http:\/\/facetterad.net\/blog\/?p=50"},"modified":"2010-03-04T13:40:51","modified_gmt":"2010-03-04T12:40:51","slug":"recensioner-can-%c2%bbmonster-movie%c2%ab-till-%c2%bbunlimited-edition%c2%ab","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/recensioner-can-%c2%bbmonster-movie%c2%ab-till-%c2%bbunlimited-edition%c2%ab\/","title":{"rendered":"Recensioner: Can \u00bbMonster Movie\u00ab till \u00bbUnlimited Edition\u00ab (Mute\/Spoon\/EMI)"},"content":{"rendered":"
\n

CAN<\/b>
\nMonster Movie
\nSoundtracks
\nTago Mago
\nEge Bamyasi
\nMute\/Spoon\/EMI
\n9
\n7
\n10
\n9<\/p>\n

Fem m\u00e4n i en tr\u00e5ng replokal, f\u00e5ngade p\u00e5 svart-vit film av en skakig handkamera. En tysk speakerr\u00f6st talar \u00f6ver deras toner: \u00bbExperterna har l\u00e4nge k\u00e4nt till hemligheten: Can. Deras variationsrika musik \u00e4r produkten av fem individers olika viljor och olika musikaliska preferenser.\u00ab
\n   Inledningen avklarad, l\u00e4mnar plats f\u00f6r n\u00e5got djupare presentationer. Med hj\u00e4lp av snabba klipp och scenv\u00e4xlingar introduceras huvudpersonerna i inslaget en efter en: Holger Czukay, bas: \u00bbStuderade med Pousseur och Stockhausen.\u00ab
\n   Damo Suzuki, s\u00e5ng: \u00bbSpelade i m\u00e5nga \u00e5r tillsammans med gatumusikanter i USA.\u00ab
\n   Michael Karoli, gitarr: \u00bbInfluerad av \u00f6steuropeisk musik och zigenarmusik.\u00ab
\n   Irmin Schmidt, keyboards: \u00bb\u00c4lskar musik gjord av Bix Beiderbecke och John Cage.\u00ab
\n   Jaki Liebezeit, trummor: \u00bbF\u00f6redrar orientaliska rytmer.\u00ab
\n   Ytterligare redigering, nytt motiv; Can utspridda i v\u00e5rsolsbestr\u00f6dd gr\u00f6nska. Utdrag ur en intervju med n\u00e5gon gruppmedlem (jag h\u00f6r faktiskt inte vilken) kompletterar idyllen: \u00bbVi har alla olika id\u00e9er.\u00ab
\n   DVD-boxen \u00bbCan DVD\u00ab (Spoon\/Mute, 2003) inneh\u00e5ller m\u00e5nga minnesv\u00e4rda sekvenser. Ovanst\u00e5ende beskrivna \u2013 en del av TV-programmet \u00bbHier und Heute\u00ab fr\u00e5n 1971 \u2013 \u00e4r en av mina personliga favoriter eftersom den s\u00e4tter fingret exakt p\u00e5 vad som gjorde Can till Can: Sinsemellan olika m\u00e4nniskor, fr\u00e5n olika bakgrund och med olika id\u00e9er, som uppg\u00e5tt i ett kollektiv.
\n   Eller: Det finns band och s\u00e5 finns det band<\/i>.
\nCan var ett band<\/i>. Begrepp som \u00bbfrontigur\u00ab, \u00bbsolon\u00ab och \u00bbego\u00ab var dem fr\u00e4mmande. I deras st\u00e4llen; j\u00e4mlikhet och l\u00e5tar byggda p\u00e5 groove, repetition och monotoni.<\/p>\n

\u00bbAny music without energy I throw to my tape machine\u2019s starving eraser heads.\u00ab<\/i>
\nHolger Czukay i Pascla Bussy och Andy Halls \u00bbThe Can Book\u00ab<\/p>\n

Juni 1968. I Irmin Schmidts l\u00e4genhet i K\u00f6ln h\u00e5lls ett m\u00f6te som s\u00e5r Can-fr\u00f6et. Ett \u00e5r senare sl\u00e4pps \u00bbMonster Movie\u00ab, den f\u00f6rsta frukten.
\n   Vid den h\u00e4r tidpunkten bestod Can av Holger, Michael, Irmin, Jaki samt vokalisten Malcolm Mooney. \u00bbMonster Movie\u00ab spelades in live i slottet Schloss N\u00f6rvenich (som ocks\u00e5 l\u00e5g i K\u00f6ln) med hj\u00e4lp av telepati. Irmin Schmidt f\u00f6rklarar: \u00bbNothing is planned, both is the studio and on stage. Everybody in the group is a telepath. There\u2019s nothing specially mysterious about telepathy \u2013 it\u2019s something that happens to everybody every day. Like anything else, it requires training: you get to a certain level of telepathy and you have to take the next step. That\u2019s what I call a crisis point \u2013 that\u2019s the basis of creativity, it\u2019s always crisis.\u00ab
\n   Detta tillv\u00e4gag\u00e5ngss\u00e4tt kallade Can f\u00f6r \u00bbomedelbar komposition\u00ab. De musicerade s\u00e5lunda varje dag, tog bara pauser f\u00f6r att sova. Det avslutande sp\u00e5ret p\u00e5 \u00bbMonster Movie\u00ab \u2013 \u00bbYoo Doo Right\u00ab \u2013 \u00e4r ett underbart exempel p\u00e5 hur detta tog sig uttryck p\u00e5 magnetremsa. Under de 20 minuter och 27 sekunder som \u00bbYoo Doo Right\u00ab p\u00e5g\u00e5r h\u00f6rs allt som \u00e4r Can \u2013 Jakis mantralika trummande, Holgers minimalistiska men v\u00e4ldigt funkiga basg\u00e5ngar, Michaels Velvet Underground-aktiga gitarrhugg och Irmins sp\u00e4nningsskapande keyboards. Allt garnerat med Malcolms intensiva r\u00f6stakrobatik \u2013 dagen innan inspelning hade denna amerikanska skulpt\u00f6r och vagabond f\u00e5tt ett brev fr\u00e5n sin flickv\u00e4n som bad honom \u00e5terv\u00e4nda till USA, d\u00e4rav \u00bbYoo Doo Right\u00ab:s centrala fraser: \u00bbI\u2019m in love with my girl\/She\u2019s away\u00ab.
\n   Perfektion fr\u00e5n f\u00f6rsta b\u00f6rjan.
\n   Men denna f\u00f6rsta inkarnation av Can skulle dock inte bli l\u00e5ngvarig. Malcolm Mooney \u2013 som Irmin och hans fru Hildegard l\u00e4rt k\u00e4nna i Paris \u2013 genomgick n\u00e4mligen en personlig kris med ursprung i att han dels ofrivilligt r\u00e5kat fly fr\u00e5n att bli inkallad i arm\u00e9n, dels var den ett resultat av att hans v\u00e4nsterradikala bekanta tyckte han var en svikare som h\u00f6ll till i Tyskland n\u00e4r han borde vara i Amerika och tillsammans med sina svarta br\u00f6der strida mot segregationen. Allt n\u00e5dde en \u00f6k\u00e4nd kulmen under ett upptr\u00e4dande p\u00e5 Schloss N\u00f6rvenvich d\u00e4r den n\u00e4rvarande publiken hela tiden f\u00f6rflyttade sig mellan en utst\u00e4llning en v\u00e5ning upp och nederv\u00e5ningen d\u00e4r Can befann sig \u2013 som en reaktion p\u00e5 detta sj\u00f6ng Malcolm \u00bbupstairs, downstairs\u00ab i \u00f6ver tre timmar. Till slut kollapsade han av \u00f6veranstr\u00e4ngning och kort efter\u00e5t r\u00e5dde hans psykiatriker honom att \u00e5terv\u00e4nda till hans hemland. N\u00e5got han ocks\u00e5 gjorde i december 1969.
\n   De sista sp\u00e5ren inneh\u00e5llandes Malcolms r\u00f6st d\u00f6k upp p\u00e5 \u00bbSoundtracks\u00ab, Cans uppf\u00f6ljare till \u00bbMonster Movie\u00ab. \u00bbSoundtracks\u00ab best\u00e5r, som titeln skvallrar om, av ljudsp\u00e5r Can gjort till filmer. Den f\u00f6rsta pressningen av \u00bbMonster Movie\u00ab var p\u00e5 blygsamma 500 exemplar och den sl\u00e4pptes p\u00e5 en litet bolag. Kort d\u00e4refter skrev dock Can kontrakt med United Artists och nu var denna nya \u00bb\u00e4gare\u00ab v\u00e4ldigt angel\u00e4gen om att f\u00e5 ut en produkt. Och Can \u2013 som chockade av Malcolms sammanbrott bara f\u00e4rdigst\u00e4llt ett stycke musik mellan december 1969 och maj 1970 \u2013 k\u00e4nde trycket. F\u00f6r att f\u00e5 r\u00e4tsida p\u00e5 sig sj\u00e4lva och sin konst besl\u00f6t de sig att spela live p\u00e5 klubben Blow-Up i Munchen. P\u00e5 eftermiddagen innan det f\u00f6rsta av de fyra gigs de skulle g\u00f6ra d\u00e4r sprang Holger p\u00e5 japanen Damo Suzuki som vid tillf\u00e4llet stod utanf\u00f6r ett caf\u00e9 och agerade gatumusikant\/fyllde himlen med skrik. Imponerad av vad han h\u00f6rde bj\u00f6d Holger in Damo att medverka vid kv\u00e4llens Can-show och Damo tackade ja. (Hur detta gick till \u00e4r n\u00e5got av ett mysterium eftersom Damo enligt uppgift varken f\u00f6rstod tyska eller engelska.)
\n   Mer \u00e4n tv\u00e5 decennier senare f\u00f6rklarade Holger f\u00f6r Mojos Andy Gill vad som h\u00e4nde sedan med f\u00f6ljande meningar: \u00bbIt was a big concert, and without any rehersal he just went up and started, first as a very cool, meditative samurai but then suddenly he became a fighting samurai, and nearly all 1500 people left the hall. There were only 30 Americans remaining, and with them David Niven. He stayed until the end!\u00ab
\n   Damo blev f\u00f6rst\u00e5s fullv\u00e4rdig Can-person strax d\u00e4refter.
\n   Och med f\u00f6rnyade krafter \u00e5terv\u00e4nde Can till Schloss N\u00f6rvenvich och b\u00f6rjade kreera.
\n   I september 1970 sl\u00e4pptes \u00bbSoundtracks\u00ab. Alls inget d\u00e5ligt album \u2013 den inneh\u00e5ller ju det ytterst upprepande m\u00e4sterverket \u00bbMother Sky\u00ab (fr\u00e5n filmen \u00bbDeep End\u00ab och med Damo bakom mikrofonen) till exempel \u2013 men mindre rolig i sammanhanget eftersom Can inte bara var ett band <\/i>, de gjorde album<\/i> ocks\u00e5. Sj\u00e4lv tycker jag \u00bbSoundtracks\u00ab \u00e4r lite f\u00f6r splittrad f\u00f6r att vara ett album<\/i>.
\n   Vilket f\u00f6r oss in p\u00e5 \u00bbTago Mago\u00ab.
\n   Med en titel snodd fr\u00e5n en magisk och Alister Crowley-sammankopplad sten p\u00e5 Ibiza. Som ett ytterligare bevis p\u00e5 att n\u00e4r Can-medlemmarnas hj\u00e4rnv\u00e5gor fungerade var de n\u00e4stintill oslagbara. Med ett luftigare sound, enormt intrikata infall i fl\u00f6det och Damos helt egna uppfattning om melodi. Som en definition av \u00bbintrospektiv expression\u00ab.
\n   Allt sammantaget: \u00bbTago Mago\u00ab \u00e4r verkligen en kronjuvel.
\n   Hade jag levt 1971 skulle jag f\u00f6rmodligen r\u00e4knat ut Can d\u00e5. Hur skulle de kunna g\u00e5 vidare efter \u00bbTago Mago\u00ab?
\n   Hade jag levt 1972 skulle jag k\u00e4nnt mig dum.
\n   F\u00f6rst och fr\u00e4mst blev Can d\u00e5 profeter i sitt eget hemland. Det uppn\u00e5ddes genom att de skrev ett stycke de kallade \u00bbSpoon\u00ab f\u00f6r signaturmelodi till Francis Dunbridges thriller-tv-serie \u00bbDas Messer\u00ab. Ett stycke de kallade \u00bbSpoon\u00ab som n\u00e4r det n\u00e5dde skivdiskar i singelformat s\u00e5lde 50000 exemplar. Dessutom ackompanjerades \u00bbSpoon\u00ab av full\u00e4ngdaren \u00bbEge Bamyasi\u00ab, ett fantastiskt, v\u00e4rldsmusikdoftande och mycket l\u00e4ttillg\u00e4ngligt verk. \u00bbEge Bamyasi\u00ab var f\u00f6r \u00f6vrigt det f\u00f6rsta som producerades i Cans nyinf\u00f6rskaffade studio\/bostad\/ f\u00f6re detta biosalong. <\/p>\n

\u00bbWe never had plans. Things just happened.\u00ab <\/i>
\nMichael Karoli i Mojo<\/p>\n

Dessa fyra skivor \u00e5terutges nu \u2013 remastrade och med nya linernotes och bilder \u2013 av Spoon\/Mute. Det finns ingen anledning i v\u00e4rlden att inte \u00e4ga dem. De \u00e4r i m\u00e5ngt och mycket vision\u00e4ra och sensationella verk som b\u00f6r finnas i varje hem med sj\u00e4lvaktning. Redan Can-fr\u00e4lsta kommer inte att f\u00e5 ut s\u00e5 mycket nytt av dem, men jag misst\u00e4nker att de fr\u00e4mst riktar sig till en ny generation. Gott s\u00e5.
\n   Hoppas bara att n\u00e5gra av de suver\u00e4na milstolparna som f\u00f6ljde p\u00e5 \u00bbEge Bamyasi\u00ab \u2013 \u00bbSoon Over Babaluma\u00ab, \u00bbFuture Days\u00ab \u2013 snart ocks\u00e5 ser dagens ljus igen.
\n   Vila i frid, Michael Karoli (1948 – 2001).
\nJOHAN JACOBSSON<\/p>\n

CAN<\/b>
\nFuture Days
\nSoon Over Babaluma
\nLanded
\nUnlimited Edition
\nMute\/Spoon\/EMI
\n9
\n9
\n5
\n7<\/p>\n

N\u00e4r jag i Sonic nummer 20 recenserade \u00e5terutg\u00e5vorna av de i m\u00e5ngt och mycket m\u00e4sterliga Can-plattorna \u00bbMonster Movie\u00ab, \u00bbSoundtracks\u00ab, \u00bbTago Mago\u00ab och \u00bbEge Bamyasi\u00ab satte jag knorr p\u00e5 texten i fr\u00e5ga med meningen \u00bbhoppas nu bara att n\u00e5gra av de suver\u00e4na milstolparna som f\u00f6ljde p\u00e5 \u2019Ege Bamyasi\u2019 \u2013 \u2019Future Days\u2019 och \u2019Soon Over Babaluma\u2019 \u2013 snart ocks\u00e5 ser dagens ljus igen\u00ab.
\n   Nu \u00e4r de allts\u00e5 h\u00e4r. Mute\/Spoon h\u00f6r b\u00f6n.
\n   Dags att \u00e5teruppta det komprimerade och subjektiva ber\u00e4ttandet.
\n   F\u00f6rra g\u00e5ngen jag l\u00e4mnade Can \u2013 Holger Czukay (bas), Damo Suzuki (s\u00e5ng), Michael Karoli (gitarr), Irmin Schmidt (keyboards) och Jaki Liebezeit (trummor) \u2013 befann de sig i sin nyink\u00f6pta studio i Weilerswist, en stad bel\u00e4gen tjugo kilometer utanf\u00f6r K\u00f6ln. De hade de nyss f\u00e5tt en ov\u00e4ntad hit i och med singeln \u00bbSpoon\u00ab och de levde i \u00e5r 1972.
\n   Men inte nog med detta, de var ocks\u00e5 inne i ett kreativt fl\u00f6de. Ett kreativt fl\u00f6de som h\u00f6ll rena rama Niagara-proportionerna.
\n   Och det var ett kreativt fl\u00f6de som inte skulle mattas av \u00e4n p\u00e5 ett tag.
\n   Sommaren 1973 klev Can in genom d\u00f6rrarna till Inner Space Studio f\u00f6r att, mitt ibland de 1500 \u00f6verskottsmadrasserna de anv\u00e4nt som ljudisolering, p\u00e5b\u00f6rja arbetet med vad som skulle komma att bli \u00bbFuture Days\u00ab. Mycket har redan skrivits om v\u00e4derf\u00f6rh\u00e5llandena vid denna tidpunkt, men faktum \u00e4r att hundratals musikjournalister inte kan ha fel. \u00bbFuture Days\u00ab l\u00e5ter verkligen som om den tillkommit under gassande sol. Tonerna, som vanligt skapade med hj\u00e4lp den speciella Can-telepatin, sv\u00e4var likt maskrosfr\u00f6n genom en klarbl\u00e5 och milsvid himmel. Helt enkelt vilar det en avslappnad st\u00e4mning \u00f6ver skivan, men det betyder inte att den \u00e4r loj eller hafsig; den bibeh\u00e5ller gl\u00f6den och sj\u00e4len fr\u00e5n f\u00f6reg\u00e5ende alster om \u00e4n i ett n\u00e5got makligare tempo.
\n   Summa ett klassiskt album som det inte r\u00e5der n\u00e5gon tvekan vem som gjort. De drivande och mantraliknande trummorna, de minimalistiska men funkiga basg\u00e5ngarna, de luftiga gitarrfigurerna, de st\u00e4mningsskapande syntharna och den eget melodi\u00f6sa s\u00e5ngen \u2013 allt sammantaget \u00e4r Can. Ett band <\/i> d\u00e4r j\u00e4mlikhet var nyckelordet.
\n   \u00c5rstiderna v\u00e4xlar, sommarhetta l\u00e4mnar plats f\u00f6r gulnande l\u00f6v, augusti \u00f6verg\u00e5r i september och utan n\u00e5gon f\u00f6rvarning hoppar Damo Suzuki av f\u00f6r att gifta sig och i f\u00f6rl\u00e4ngningen bli ett Jehovas vittne.
\n   Liknande h\u00e4ndelser har satt outtagbara k\u00e4ppar i hjulet p\u00e5 de b\u00e4sta av grupper, men Can stod inte handfallna. L\u00e4sare med koll p\u00e5 deras biografi minns ju att de redan f\u00f6rlorat en s\u00e5ngare \u2013 amerikanen Malcolm Mooney \u2013 och att de lyckades resa sig efter det. S\u00e5 \u00e4ven denna g\u00e5ng. Eller som Michael Karoli f\u00f6rklarade det 1998 och i \u00bbCan Box: Book\u00ab: \u00bbCan var en levande varelse, en organism, en myrstack. Denna varelses sj\u00e4l bestod inte av v\u00e5ra fyra eller fem sj\u00e4lar utan den var ett djur vid namn Can… Och detta djur, Can, gjorde musiken.\u00ab
\nUppf\u00f6ljaren till \u00bbFuture Days\u00ab, \u00bbSoon Over Babaluma\u00ab, fanns att tillg\u00e5 rakt \u00f6ver disk redan 1974, bakom mikrofonen stod Karoli och Schmidt.
\n   L\u00e5t mig f\u00f6rklara den s\u00e5 h\u00e4r. N\u00e4r tidningen The Wire firade etthundranummersjubileum (juni, 1992) satte de ihop en lista med \u00bbde 100 viktigaste plattorna som gjorts\u00ab. \u00bbSoon Over Babaluma\u00ab var med p\u00e5 den. Simon Reynolds fick \u00e4ran att f\u00f6rfatta den p\u00e5f\u00f6ljande motiveringen och han tog sig an uppdraget med stor stil: \u00bbhumor, sk\u00e4rpa, v\u00f6rdnad, groove, Dada, intimitet, o\u00e4ndlighet \u2013 ibland undrar jag varf\u00f6r jag \u00f6ver huvud taget lyssnar p\u00e5 n\u00e5got annat\u00ab. Simon f\u00f6rklarade \u00e4ven dess plats i historien genom att peka p\u00e5 vad den f\u00f6reb\u00e5dade och influerade; Talking Heads \u00bbRemain in Light\u00ab, Byrne\/Enos \u00bbMy Life in the Bush of Ghosts\u00ab, PiL, The Pop Group och AR Kane var bara n\u00e5gra av de fenomen han r\u00e4knade upp.
\n   Halleluja, broder Reynolds.
\n   Att s\u00e4tta punkt f\u00f6r tyckandet h\u00e4r frestar mig, men f\u00f6r sakens skull och f\u00f6r att undvika bekyllningar om att vara en revisionist f\u00e5r jag v\u00e4l skriva en rad eller tv\u00e5 om Can-sl\u00e4ppen som f\u00f6ljde p\u00e5 denna fullkomligt lysande full\u00e4ngdare.
\n   \u00bbLanded\u00ab realiserades 1975 och den \u00e4r ofokuserad. Och n\u00e4r Can \u00e4r ofokuserade \u00e4r de inte Can. \u00bbOfokuserad\u00ab \u00e4r ocks\u00e5 ett epitet som g\u00e5r att applicera p\u00e5 \u00bbUnlimited Edition\u00ab (1976), det blir ju l\u00e4tt s\u00e5 med samlingar som t\u00e4cker en m\u00e5ng\u00e5rig karri\u00e4r. Visst finns det lysande bitar p\u00e5 den, men som jag slog fast n\u00e4r jag behandlade filmmusikkompilationen \u00bbSoundtracks\u00ab \u2013 Can \u00e4r inte bara ett band <\/i>, de gjorde album<\/i> ocks\u00e5.
\n   S\u00e5, det f\u00e5r r\u00e4cka.
\n   Hoppas nu bara att n\u00e5gra av de riktiga bottennappen som f\u00f6ljde p\u00e5 \u00bbUnlimited Edition\u00ab \u2013 \u00bbSaw Delight\u00ab, \u00bbCan\u00ab och \u00bbRite Time\u00ab \u2013 inte kommer se dagens ljus igen.
\nJOHAN JACOBSSON<\/p>\n

Original till recensioner publicerade i Sonic #20 och #21 (2004)<\/i><\/small><\/p>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

CAN Monster Movie Soundtracks Tago Mago Ege Bamyasi Mute\/Spoon\/EMI 9 7 10 9 Fem m\u00e4n i en tr\u00e5ng replokal, f\u00e5ngade p\u00e5 svart-vit film av en skakig handkamera. En tysk speakerr\u00f6st talar \u00f6ver deras toner: \u00bbExperterna har l\u00e4nge k\u00e4nt till hemligheten: Can. Deras variationsrika musik \u00e4r produkten av fem individers olika viljor och olika musikaliska preferenser.\u00ab […]<\/p>\n<\/a>","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":false,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2},"jetpack_post_was_ever_published":false},"categories":[10],"tags":[21,8],"class_list":{"0":"post-50","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"tag-can","8":"tag-sonic","9":"h-entry","10":"hentry"},"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/p7nn96-O","jetpack-related-posts":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/50","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=50"}],"version-history":[{"count":8,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/50\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":76,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/50\/revisions\/76"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=50"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=50"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/facetterad.net\/blog\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=50"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}