I timmar har jag nu suttit och pillat och petat i den här textens meningar.
Anledningen är att jag anser Anna von Hausswolffs »Singing From the Grave« vara ett mästerverk, en modern klassiker.
Frustration, impotens; hur ska jag beskriva den? Ord är mig otillräckliga; jag vill i deras ställen dra mina handflator över skrovlig bark, slita i jorden, måla himlavalvets samtliga stjärnor blodröda, skulptera eld till abstrakta byster, dansa.
Endast sådana reaktioner och liknande känns som korrekta förfaranden inför »Singing From the Grave«. Endast sådana reaktioner och liknande känns som lämpliga analyser och recensioner av »Singing From the Grave«.
Anna von Hausswolff föddes den 6 september 1986, i Göteborg. Hennes mor heter Evelina och arbetar som psykolog, hennes far är Carl Michael von Hausswolff; en man vars CV bland annat innehåller poster som »konstmusiker«, »en av grundarna till det inflytelserika skivbolaget Radium 226.5« och »kung över Vargaland«.
Tio år gammal genomförde Anna sin scendebut, som badande husvagnsstatist i Galenskaparna & After Shaves revy »Alla ska bada«. I tonåren – parallellt med musikstudier på Hvitfeldtska gymnasiet – fungerade hon som medlem i ett antal olika konstellationer, den Jeff Buckley-inspirerade trion Kalle, Anna & Filip var en.
Hösten 2008 började dock Anna musicera på egen hand. Länge hade hennes mest personliga tongångar stått i bakgrunden, nu tog de plats längst fram. Ensam i en lägenhet – skakad efter ett destruktivt uppbrott – kopplade hon på sin Zoom Handy Recorder H4 och färdigställde några låtar för piano, orglar och röst. Spelningar ute bokades, bland annat besökte Anna göteborgsställena Kontiki, Kåken och Kafé Marmelad.
Därefter, sommaren 2009; en serie små explosioner, kedjereaktioner. Juli och augusti tillbringade Anna stora delar av i Henryk Lipps studio Music-A-Matic. Anna och Henryk var då redan bekanta sedan många år tillbaka; Henryk och Freddie Wadlings experimentella synthband Blue For Two gav nämligen på åttio- och nittiotalet ut plattor via Radium 226.5 och sålunda umgicks de privat med pappa Carl Michael.
Nåväl, i Music-A-Matic – Tredje Långgatan 13, Göteborg – lades grunder, hölls livesessions, fästes melodier på tejp. Långsamt växte ett storartat konstverk fram.
14 augusti uppträdde så Anna i Annedalskyrkan, Göteborg, som en del av Way Out West. Publiken där golvades i princip mangrant och började likt missionärer sprida Annas gospel. Drygt sex månader senare, 5 februari 2010, släpptes dubbelsjuan »Track of Time« av Kning Disk; den första utgåvan som bar namnet »Anna von Hausswolff«. Samtliga fyra spår på »Track of Time« var realiserade i Music-A-Matic, samtliga fyra spår på »Track of Time« ådrog sig himlastormande hyllningar från fans och journalister. »Som Diamanda Galás«, tyckte några. »Nick Cave, PJ Harvey, Patti Smith«, ansåg andra.
Alla ville de höra mer. Och ytterligare gig följde, ytterligare lärjungar slöt upp.
Ytterligare skivor fick form i Music-A-Matic.
Uppföljaren till »Track of Time«, CD:n »Singing From the Grave« (Kning Disk), ges ut den 5 maj.
»Singing From the Grave« består av 12 låtar. Två av dem – »Pills« och »Track of Time« – återfinns även på »Track of Time«. Grunderna till samtliga utgörs av Annas röst och piano, sedan är några varsamt garnerade med instrument som elgitarr, orgel, trummor. Dess omslag är, liksom det till »Track of Time«, etsat av Anna själv; hon bär ju också två år på Göteborgs konstskolas grafiklinje i ryggsäcken.
Sålunda beskriven ter sig »Singing From the Grave« som en riktigt trevlig liten produkt, ett hippt och estetiskt korrekt album att sortera in bland många andra på hårddisken eller i Billy-hyllan. Musik att avnjuta en kopp latte till, bakgrundsorl för finare middagsbjudningar.
Vad som emellertid inte framgår av det ovanstående är att »Singing From the Grave« rymmer livet och döden. Ta del av den och Annas röst och melodier kommer garanterat att beröra dig, påverka dig. När den ljuder genom dina högtalare kommer sekunderna och minuterna runt omkring dig att stanna, upphöra. Med ens blir du påmind om alla starka känslor du någon gång hyst; före detta förhållanden flimrar framför dina ögon, barn föds, vuxna går bort, glassplitter regnar ner över din rygg, maskrosor briserar i löftet om den oändliga sommaren, kärlek äter upp dig inifrån, naglar rispar din hud…
Du uppgår i ett tidlöst nu. I ett underskönt men svart universum.
Få artister har förstås kunskaperna och talangen att frammana dessa sinnesstämningar. Anna von Hausswolff gör det gång på gång på gång. Hennes toner brinner högst och klarast.
Därför är »Singing From the Grave« ett mästerverk, en modern klassiker.
Därför är ord mig otillräckliga.
Det här skriver jag med tårar i ögonen.
Samla den salta vätska som snart kommer rinna nedför mina kinder i en kopp och du får avslutningen på den här texten.