Recension: Julia Strzalek »Kolibri« (Havtorn)

Känner du också ibland att vissa skivor är som gjorda för just dig?
  Stockholmsbon Julia Strzaleks fullängdsdebut Kolibri är en sådan skiva för mig.
  Allt som har med den att göra tilltalar mig å det grövsta.
  Den låter till exempel som en glödande smältdegel i vilken alla mina bästa frijazz-, impro-, kammarmusik-, folk- och easy listening-lp:s guppar omkring. Och dess omslag får mig att minnas en väldigt trevlig vinternatt på (jo, faktiskt!) Telefonplans tunnelbanestation.
  Givetvis har jag inte – som om det behövdes sägas – haft ett endaste litet dyft med Kolibris tillkomst att göra. Alla fantastiska melodier, idéer, infall, rytmer, teman och arrangemang som den innehåller är till etthundra procent sprungna ur Strzaleks höga intelligens och stora musikhjärta. Inte heller är Kolibri en smal platta – den förtjänar verkligen att nå ut till alla diggare som förstår att uppskatta artister som både stirrar stint framåt och har en djup känsla för musikhistorien.
  Är du en sådan diggare?
  Kolibri kommer – som om det också behövdes sägas – att trona någonstans i toppen av min årsbästalista i år. Att jag någonsin skulle tröttna på den känns helt omöjligt. Går allt som det ska sitter jag här om tio, tjugo, trettio år och lyssnar på den och imponeras av Strzaleks intrikata men ändå luftiga kompositioner och Niklas Barnös hudlösa trumpetspel och Katt Hernandez skönt raspiga fiol och Vilhelm Bromanders blytunga bas och, och, och … Förmodligen lär jag även då tråka ut mina nära och kära med utläggningar om hur Psalm, sjättespåret på Kolibri, får mig att associera till William Parker & The Little Huey Creative Music Orchestra-dängan Anthem och om hur snillrikt och smakfullt det är att döpa en Henry Mancini-möter-frijazz-möter-Steve Reich-aktig låt till Glädje!.
  Tack, Julia Strzalek. Tack för att du gjorde en skiva för dig som också råkade bli för mig.

Originalet till en recension publicerad i OrkesterJournalen.

Recension: Originalljudet »Originalljudet« (Kalligrammofon)

Att göra rätt sak vid rätt tidpunkt.
   Inom komedin; det som skiljer lakejerna från kungarna. Lakejer betonar fel och svajar i tempo, deras skämt orsakar mer irritation än munterhet. Så ignorera dem, lyssna hellre på hur en kung regerar; ta del av dansk-amerikanen Victor Borges album »Victor Borge: Live (!)« (Sony, 1992). »Usually I don’t do request numbers«, tillkännager Victor i dess första spår. »Unless of course I have been asked to do so.« De långsamt växande skrattsalvorna som sedan följer beror mycket på den alltigenom perfekt avvägda pausen mellan dessa meningar. En takt, ett andetag; blott en av alla hundratals uppvisningar i timing som »Victor Borge: Live (!)« rymmer.
   Att skära ner tills bara det viktigaste återstår.
   Inom litteraturen; ett stilgrepp. Raymond Carvers språk präglades stort av två män; John Gardner och Gordon Lish. Professor John sägs ödmjukt ha gett Raymond rådet att använda femton ord istället för tjugofem, redaktör Gordon tog denna uppmaning ett steg längre; fem istället för femton. Resultatet av denna reducering blev de Raymond Carver-texter som älskas än i dag, texter som »What We Talk About When We Talk About Love«; minimalistiska meningar på ytan, oändliga känsloladdade djup under dem.
   Att uppvisa mognad och felfrihet redan på debutverket.
   Inom musikåret 2010; Originalljudets CD »Originalljudet«.

Originalljudet består av stockholmsborna Jens Peterson Berger (brusmaskin, trumstol, hjärnvågsgenerator), Rosali Grankull (altsaxofon, piano), Egil Sandström (kontrabas, piano), Hansjörg Ehammer (dragspel) och Aron Junker (barytonsaxofon, basklarinett). Möjligheten finns att du tidigare stött på dessa namn i andra sammanhang; Jens Peterson Berger är exempelvis knuten till Riksteatern och Rosali Grankull har musicerat i de Umeå-baserade hardcorebanden Ambulance och End of Addiction. Dock gör man bäst i att tänka bort alla sådana sammanhang när »Originalljudet« snurrar i ens skivspelare. Nej, smartast är att då betrakta den som en fristående enhet frånkopplad världsliga ting som artistbiografier.
   Det är värt det, »Originalljudet« förtjänar sådan särbehandling.
   Ty tonerna på den ger tusenfalt tillbaka. Ty tonerna på den är eteriska.
   Vemodigt och längtande rispar de ens själ. Skönt förtrollar de ens sinnen. Samtidigt är de varma, eggande; bjuder upp till hednisk dans. Själva beskriver Originalljudet dem bland annat med orden »som Moondog och Erik Satie som krockar i rymden eller en cirkusvagn som parar sig med en ambulerande bordell«. Varför inte? »Ambulerande bordell« kanske till på köpet avser den Jacques Brel sjunger om i »Au Suivant«; en extra dimension åt deras beskrivning.
   Helt enkelt och med andra ord är det toner som berör, som lever sina egna liv.
   Men, dessutom; utöver tonernas rent soniska kvalitéer är jag också väldigt imponerad över hur de framförs. Originalljudet trakterar sina instrument med Victor Borges känsla för tid. Samspelet de uppvisar är enormt, dialogerna de för imponerar. Och de talar aldrig i munnen på varandra, likt Raymond Carver säger de endast vad som krävs. Gud bor i sådana detaljer.

Ovanstående åsikter är inte de jag en gång trodde att Originalljudet skulle väcka hos mig. Länge levde jag nämligen i villfarelsen att de skapade västerländsk balkanrock typ, säg, Kaizers Orchestra. (Fråga mig inte varför.) Eftersom min tid för dylika gäng är ytterst begränsad – det ligger en viss desperation i deras forcerade blandning av klämkäckhet och mörker – undvek jag sålunda Originalljudet. När det i höstas gick upp för mig att skivbolaget Kalligrammofon skulle släppa »Originalljudet« började jag dock misstänka att mina förutfattade meningar ännu en gång var ute och cyklade; Kalligrammofons diskografi rymmer ju lysande plattor som Viktor Sjöbergs ambienta »On a Winter’s Day« och shoegazing-monoliten »Fall, Fall, Falling« med Dead Letters Spell Out Dead Words. Så jag gav Originalljudet en chans och resten är denna text.

Att avsluta recensioner med sakliga uppmaningar till konsumtion.
   Inom musikjournalistiken; en klyscha. Ändå – innan punkten sätts – vill jag delge er mina förhoppningar om »Originalljudet«:s framtid. Som jag ser det har Originalljudet mer än väl styrkan och egensinnigheten att nå ut till en mängd olika grupperingar; i en perfekt värld skulle de höras både på Fylkingen, »Skavlan«, baren Berlin och Peace & Love. Hur det blir med den saken får vi förstås se, men min önskan finns där.
   Nu blåser jag ut ljuset och sätter på »Originalljudet« en gång till.

Första versionen av en recension som sedan kom att publiceras i Stockholms Fria år 2010.

Recension: The Beatles »Help! (Deluxe edition)«

THE BEATLES
Help! (Deluxe edition) [dvd]
Apple/EMI
7

»Den är inget vidare« utbrast mina föräldrar i kör.
   »A hell of a lot of pot was being smoked while we were making the film. It was great« log Ringo Starr när dokumentären »The Beatles Anthology« tog upp ämnet.
   »Visar upp ett cannabisuttråkat gäng popstjärnor på dekis som hamnar i alltför många fantastiska miljöer för att det riktigt ska hetta till« tyckte Martin Theander och Sven Lindström i Pop #11.
   Allt jag ville var att koppla startkablarna, föra över lite elektricitet till minnet. Men researchen blev en uppförsbacke, snart var min hjärna omgiven av mörka orosmoln.
   Hade jag en och en halv timme ohygglig misär framför mig?
   »Crazy, funny film« ansåg »Movie and Video Guide«-mannen Leonard Maltin.
   »Du kommer att gilla den« sa Jenny.
   Och solen bröt sig igenom molntäcket, började bada synapserna i guldfärgat ljus. Glad i hågen bryggde jag en kanna kaffe, slog mig sedan ner i fåtöljen. Plockade fram den nyligen släppta boxen, lösgjorde DVD nummer ett från dess påkostade grepp. Lamporna i position av, upp med ridån och för första gången i mitt liv såg jag »Help!« från början till slut.
   1964. Regissören Richard Lester planerar – tillsammans med manusförfattarna Marc Behm och Charles Wood – uppföljaren till dundersuccén »A Hard Day’s Night«. Arbetsnamnet var länge »Beatles Two«. »Vi ville skapa en popkonstfantasi som gjorde det möjligt för oss att skoja om tillståndet Storbritannien befann sig i 1965 och Harold Wilsons glödheta, moderna samhälle« har han berättat efteråt. »Att bara göra en färgversion av ’A Hard Day’s Night’ var uteslutet. Inga fler påhittade dokumentärer.«
   Sagt och gjort; »Help!«, resultatet av ovanstående, fick sin premiär den 29 juli 1965. Publiken strömmade förstås till och vad som utspelade sig framför deras ögon var en spelfilmspremiss kokad på en spik; en österländsk dödskult har blivit av med en ring, Ringo har på något sätt kommit över denna ring, dödskulten vill inledningsvis ha tillbaka sin ring, sedan offra Ringo.
   Eller som huvudrollsinnehavaren själv svarade när han på en presskonferens ombads beskriva rullen: »It’s a chase film. I get chased by all these lunatics.«
   Gott så. »Help!« må ha nog med hål i handlingen för att fylla Albert Hall och beatlarnas skådespelarinsatser är långt ifrån Oscarsmaterial. När eastmancolordrömmen som den är breder ut sig framför en glömmer man ändå bort allt sådant. Man förlorar sig i vansinnigt snyggt bildsatta låtar som titelmelodin, »Ticket To Ride«, »You’re Going To Lose That Girl« och »Another Girl«. John, Paul, George och Ringos byxor väcker habegär. De många smått surrealistiska infallen och det ständiga ordvrängandet får en att dra på munnen.
   I alla fall reagerade jag så.
   När »The End« stod vitt mot röd ädelsten på min TV-skärm var jag alldeles varm inombords.
   Däremot måste jag här flika in en varning. Är du som jag ett ofanatiskt Beatles-fan och sugen på att gå till botten med »Help!« finns det ingen anledning för dig att köpa DVD-boxen »Help! (Deluxe edition)«. Visserligen rymmer den fina saker som en extra DVD med några korta dokumentärer och trailers, en affisch, några vykort, ett faksimil av manuset och en bok som innehåller bland annat en kort Martin Scorsese-essä samt uppslag efter uppslag med bilder. Men ställd mot faktumet att budgetversionen – bestående av det väsentliga, de två DVD:erna – kostar drygt 70 dollar mindre (prisuppgift från Amazon i mitten av november) kan jag inte göra annat än be dig spara pengar.
   »’Help!’:s positiva egenskaper är väl värda att fokusera på och jag rekommenderar den helhjärtat så länge du följer mina konsumentråd« avslutar recensionen skriven av
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).

Recension: The Jon Spencer Blues Explosion »Jukebox Explosion« (In The Red)

THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION
Jukebox Explosion
In The Red/Dotshop.se
8

Grand Garbo. »Mitt i Sumpan. Han 42, hon 13« som en av »Nile City«:s fredagspubsketcher uttryckte det. Med andra ord en krog att sky som pesten, en strandad finlandsfärja utan hamn.
   – Har ni några låtförslag, skriv ner dem och ge till mig.
   Mannen bakom katedern – mannen iklädd den tajta Levi’s-tröjan, mannen som tilltalade oss elever i klass S3D – var DJ på Grand Garbo.
   – Vi lovar att spela dem!
   Min hand sträckte sig efter en penna, jag lösgjorde en sida från mitt anteckningsblock. Sedan förde jag stift till papper och bokstaverade »’Afro’ med The Jon Spencer Blues Explosion«.
   Mannen bakom katedern – mannen ansvarig för musiken på vår studentskiva, mannen vars ena örsnibb pryddes av en ensam guldring – tog emot min lapp.
   Men inte fan dök »Afro« upp ur högtalarna när väl festkvällen var kommen och lambo hejet övergått i dansgolv.
   Ack och ve, sjung om de musiksnobbiga studenternas olyckliga dagar.
   Nåväl. Vad ovanstående lilla historia belyser är att jag en gång i tiden – 1993-1996, ungefär – var lärjunge till den New York-baserade trion The Jon Spencer Blues Explosion. Första gången jag såg just »Afro« på »120 Minutes« var startskottet, elchocken. Den svängde, den innehöll ett högljutt och sirenliknande gitarrsolo och Jon Spencer själv såg tuffare ut än tusen nålar. Plötsligt hade jag hittat ett rock’n’rollband som var mitt, bara mitt. En Londonresa i samma veva innebar en chans att tillfredsställa min nyvunna vurm, så påläst sprang jag skivaffärer runt och köpte på mig allt Jon Spencer-relaterat jag kunde hitta. Hemkommen igen lyssnade jag i flera månader knappt på annat än rötterna som lett fram till »Afro«; fullängdarna »The Jon Spencer Blues Explosion« och »Crypt Style«, trots att de består av ungefär samma material. Även skivor med Jons alla gamla band och skivor han varit inblandad i – till exempel Pussy Galores »Right Now!«, »Dial ’M’ For Motherfucker«, »Historia de la música rock« och kompilationen »Corpse Love: The First Year«, Honeymoon Killers »Hung Far Low« samt Boss Hogs »Girl Positive+« – införskaffades och jag njöt av dem i fulla drag.
   När de snurrade i min stereo var jag odödlig.
   Alla de här känslorna återkommer när jag lyssnar på »Jukebox Explosion«. Ty vad »Jukebox Explosion« gör är att samla – innanför ett väldigt smakfullt »Back From The Grave Volume One«-inspirerat konvolut – ett gäng svåråtkomliga The Jon Spencer Blues Explosion-singlar. Summa 18 spår skräpig, vild och frustande garagerock’n’roll. Dubbelgitarr-riff startar och stoppar, hetsiga trummor driver – vem saknar en bas? Rufus Thomas filtreras genom ett Einsturzende Neubauten-fan. Etiketten Caroline, en gång Pussy Galores hem, får läst lusen av sig i vansinnigt roliga »Caroline«. Dr John spelar piano på »Do Ya Wanna Get It«. »Train #1« beskrivs i linernotesen med meningen »it’s hard to believe that a full-blown, harsh attack of this magnitude was cut during the era of Spin magazine-endorsed, limp-dicked ’indie’ drivel«. Och så vidare. Vad mer kan en arton… förlåt, trettiotvååring begära?
   Återstår bara en sak – att upprättelsens timme ska slå. Vad jag än påstod i inledningen till den här recensionen är det dags för en tur två pendeltågsstationer västerut, en tur till Sundbyberg och Grand Garbo. I min innerficka kommer jag förvara »Jukebox Explosion« och jag tänker inte gå hem innan åtminstone en låt från den studsat mellan neonet och kromet.
   De är skyldiga mig det. Dig my shit.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).

Recension: Fischerspooner »#1« (International Deejay Gigolo)

FISCHERSPOONER
#1
International Deejay Gigolo
7

Första låten på »#1«: »Invisible«! Kaos i New York. Breakdansare vrider sönder lederna i sina försök att hänga med, tunnelbanan spårar ur någonstans vid 5th Avenue, grafittikonstnärerna i Brooklyn överger sina throw-ups och skapar konst mitt i mellan Basquiat och omslaget till Kraftwerks »The Man Machine«. Det är electro, Johan. Men inte av den sort du känner till.
Andra låten på »#1«: »The 15th«! En kall isbit på din älskades mage en het sommardag. Vad du ville fråga på sexualundervisningen men inte vågade. Alltså den gatusmarta coola kusinen till Stars »When«. Mer pop än nöden kräver.
   Tredje låten på »#1«: »Emerge«! Hitten! Det kan jag fastslå, för den finns på singel med en massa tråkiga remixar! Men originalet är olidligt bra! Det låter som om tidiga Human League fått solsting och åkt på valsafari! Ungefär!
   Eller: New York-borna Warren Fischer och Casey Spooner har tillsammans med sitt kollektiv (hälsa bland annat på Lizzy Yoder, sång, Jordana Toback, koreografi och Mindi McAlister, smink) fått mig att återigen springa runt på Stockholms gator och antasta vilt främmande människor. »Har du hört de tre första låtarna på Fischerspooners debutalbum? Jag spelar dem just nu på min bandare! Jaså, så högt? Nej, jag har inget knark till salu.«
   – Men de andra sex låtarna på skivan då undrar Per, 17, när jag springer in i honom på Solvalla.
   Bra fråga, Per! Tyvärr är de inte lika roliga. De är mer… sansade.
   – Som i gravida delfiner, chill-out-tältet i Roskilde, »jag kan höra hur färger smakar«?
   Nej, mer som om skivan utgår från downtown New York för att sedan flyga iväg i en glänsande Cessna i riktning mot Maine.
   Eller: De är bakgrundsmusik för sofistikerade bjudningar där damerna jämför de DMX Krew-tolvor de nyss köpt på Illegal och herrarna doftar av Chanel No5.
   Och själv är jag mest intresserad av ljudterrorism den här veckan. Så det får bli »Invisible«, »The 15th« och »Emerge« på repeat.
   Om och om och om igen.
   Varning på stan, här kommer jag.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #4 (2001)

Recension: Fannypack »So Stylistic« (Tommy Boy)

FANNYPACK
So Stylistic
Tommy Boy
8

Första gången jag såg Fannypacks namn i skrift var i tidningen Bust – en text om »So Stylistic« signerad Tracie Egan inledde recensionsblocket i deras nummer 24. »We all know that packaging young teen girl pop acts as scantily clad sex kittens is all the rage«, började den. Jag tvivlade, anade en sågning på gång men fortsatte läsa; »But no matter how record execs undress them up, there has always been one key element missing from the reigning junior divas; unfeigned attitude. Thank God for Fannypack, the trio of tough teenyboppers hailing from Brooklyn, New York.« Sedan berättade Tracie hur de lät. Min ursprungliga reservation var som bortblåst.
   Och ibland har man tur som en tokig. För bara några dagar efter jag tagit del av ovanstående skickade snälla skivbolaget ett exemplar av »So Stylistic« till Sonic-kontoret.
   – Fannypack!, skrek jag och gjorde en saltomortal bort mot Pierre och hans hög av öppnad post. Och Pierre, vis efter Buck-incidenten jag redogjorde för i Sonic nummer sju, tog spjärn mot skrivbordet och rullade vigt sig och stolen bortom fara.
   In i stereon, toner ut och vad jag hörde var själva essensen av ett debutalbum.
   »So Stylistic« svämmar nämligen över av »allt nu«-känslor, förmedlar livsglädje och attityd, innehåller musikaliska tricks som bara skriker »lyssna på oss!«.
   »So Stylistic« har noll att förlora och allt att bevisa. Av krystad maknadsförings-matematik och skrivkramp märker jag inget. Inte heller känns det som en cynisk produkt, som en kassako inriktad mot någon speciell målgrupp.
   »So Stylistic« är en fruktansvärt kul skiva. Men, framför allt, det är en fruktansvärt bra skiva.
   Hundra procent redan från början; introt består av John Williams-aktiga toner ovanpå vilka någon i Fannypack – Cat, Belinda eller Jessibel, jag har faktiskt inte lärt mig skilja på deras röster – förklarar vad vi nu ska göra; »Forget all the haters/Forget your troubles/Get dressed/Get lookin’ all cute/Go to the party, the club, or whatever/Tell that DJ to play your song/Say ’yo, my man, what’s up with my joint?’/That’s right/Go ahead and find that special someone/And do your thing/Just do it, yo/Get loose/Have fun and enjoy yourself/OK, y’all/Let’s do this/You ready?/OK, people/Let’s get famous/Let’s get famous/LET’S GET FAMOUS!«.
   Dansskorna är i och för sig redan på efter något sådant, men när »Intro« smyger över i »Hey Mami« – casio-bounce med tillräckligt många roliga knorrande synthar i bakgrunden för att ställa Add N to X i skamvrån – är det ingen lek längre. Var jag än befinner mig när den låten vevas igång börjar jag jobba min rumpa och skrika »skanky, cranky, foogly, oogly/slammin dudes who wanna do me/g’doonk g’doonk, skoonky flavors/bangin, mega hot, dumb haters«. Hittills har jag lyckats bli utslängd från två matvarubutiker, men det är smällar jag kan ta.
   »The Theme From Fannypack« följer och ekona från The 45 Kings »The 900 Number« har aldrig låtit bättre (nej, inte ens DJ Kools »Let Me Clear My Throat« slår »The Theme From Fannypack«), Fannypack listar allt de gillar, jag fattar inte allt men det gör inget, jag rappar glatt med ändå.
   Ingen tid att vila, »Cameltoe«, en protest mot »a growing epidemic that really ain’t fly«, är härnäst. Vad som måste vara samma andetag som Salt’n’Pepa använde i »Push It« orsakar driv och Fannypacks indignation över »this middle aged lady« och hennes »frontal wedgie, a cameltoe« går inte att ta miste på.
   Lysande.
   Fyra spår av sjutton nämnda men jag tänker inte gå in mer i detalj. Nöjer mig med att tala om att en sampling av Yeah Yeah Yeahs »Art Star«, kaxiga skits och genrer som miami bass, electro, disco och dancehall väntar runt hörnet.
   Dessutom känner jag att jag nu verkligen måste hugga i sten att jag anser »So Stylistic« inte är »bra för att vara ett debutalbum«. Det är »utmärkt för att vara utmärkt«. Cat, Belinda, Jessibel och producenterna Matt och Fancy har till och med gjort ett av det här årets hittills bästa plattor.
   Du kan påstå att jag har fel. Men var då beredd att jag kommer att utbrista »never let the haters ever get me stressed/my crew’s the best and they got my back/My bodyguard Kev may give you a smack/but he’ll leave you alone if you behave/This ain’t White Castle/But I’m what you crave«.
JOHAN JACOBSSON

Original till recension publicerad i Sonic #13 (2003)

Recension: Donna Summer »The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash« (Sonig)

Sidorna 240 och 241 i Börje Lundberg och Ammi Bohms praktfulla nördbok ”Yeah! Yeah! Yeah! – The Beatles erövrar Sverige” består av en karta med siffror på, ett register och uppmaningen ”åk och promenera i Beatles fotspår i Stockholm och dröm dig tillbaka till 60-talet”.
   En dryg tumnagel österut från gatan där jag bor återfinns Börje och Ammis rekommenderade sevärdhet nummer 5. Raskt konsulterande: ”5) Blivande DN/Expressen-huset i Marieberg – John behövde kissa”.
   Gud hjälpe mig, jag älskar sådana fakta. Det är i detaljerna skönheten och förståelsen växer fram. Och desto bättre när detaljerna visar sig ha någon slags anknytning till min person. När detaljerna innebär att jag stannar till på väg mot bussen, börjar gnola på ”Tomorrow Never Knows”, tänker ”jahaja, här pissade Lennon i oktober 1963″.

”1. OK, so, why ”Donna Summer”?
Well, there’s the smart-ass answer and the academic answer: Academic: I have always felt like there has been an astonishingly small Amount of any sort of diversity in electronic music. We’re just all goofy white-middleclass computer geeks. Imagine what would happen if someone out of that safe little niche were to start working with the same tools? Radness might ensue. Also I have been interested with issue of appropriation for years, and I don’t think anyone has appropriated someone else’s name for use in such a different context. Oh, and I love her work with Moroder. Smart-ass: Cuz it’s funny to virtually masquerade as a black woman. You’d be amazed how many people have never heard of Donna Summer, and they think I’m just some lady named Donna making this music.”
– Jason intervjuad av Duran Duran Duran.

För cirka en månad sedan satt jag i en rullande bil och vinkade hejdå till Jason ”Donna Summer” Forrest – han i sin tur var mest upptagen med att schasa iväg en skock duvor som slagit sig ner på hans altan. Och medan landskapet utanför fönstren sakta förbyttes från Brooklyn till Manhattan tänkte jag tillbaka på våra timmar tillsammans, tänkte tillbaka på samtalet fört över aldrig sinande glas isté, saker vi diskuterade, åsikter som fått mig att nicka frenetiskt.
   Men en händelse överskuggade det mesta. Till slut tog en mening överhanden där inne i min hjärna. ”Jag har sett datorn.”
   När intervjun var över undrade nämligen Jason om jag ville höra några låtar från ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Innan jag hann förklara att jag skulle kunna tänka mig sälja min TV för en sådan ynnest klickade han igång Macen och lät vansinnet ta över utrymmet i lägenheten.
   I en paus mellan två spår:
   – Så det är alltså här du sitter och skapar? Det är med den här burken du gör din musik?
   – Japp.
   Det var då ytterst nära att jag sträckte ut handen och vidrörde det sjögröna höljet.

I ens liv som musikälskare gör man väldigt många Pavlovska sammankopplingar av alla de möjliga slag, positiva och negativa. Sammankopplingar som både kan förstöra eller förhöja en skiva. Joy Divisions ”Unknown Pleasures” kanske får dig att minnas dagen då du förlorade din oskuld. ”Orup 2″ är lika med bilsemester med familjen. ”Love Unlimited” stavas P-e-t-e-r. Och så vidare.
   Andra slags sammankopplingar är då de som grundar sig i fakta, inte i känslor. Dessa har sällan någon påverkan på vad man egentligen tycker om en skiva, i alla fall borde de inte ha det. Som Lennon och hans rastställe. Som vid en lyssning på ”Queens of Noise”: ”tänk att Runaways-sångerskan Cherie Curries tvillingsyster Marie var gift med Steve Lukather.”
   Men när jag nu befinner mig hemma framför datorn med ett förhandsexemplar av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” i hörlurarna upptäcker jag för första gången att plattor kan falla mellan båda dessa sammankopplingsstolar.
   Där hemma hos Jason blev jag ju varse i detalj hur de tretton stycken som utgör albumet såg ut på skärmen. Jason visade mig även hur han arbetar med samplingarna – han spelade upp originalen och åskådliggjorde hur han klippte ner och manipulerade dem.
   Alla dessa faktum och den speciella situationen har gjort att jag i hjärtat färdas tillbaka till Brooklyn när jag tar del av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Intressant. Tycker jag.
   Den snurrar och jag är där, stjärnbeströdd, uppe i varv, ser högarna med fullängdarna under samplern, fullängdarna som man kan hitta i tiokronorsbackar landet runt, frenetiskt försöker jag hålla takten med både nacke och fötter, vill inte gå hem, mer, mer, fortare, fortare.
   – Här har jag lagt in ett trumsolo, skriker Jason över kakofonin. Jag tror ingen musiker i min genre gjort ett trumsolo förut!
   Disco slår mot stendum heavy metal slår mot Emerson Lake and Palmer slår mot The Who slår mot struttigt blås slår mot congas slår mot Public Enemy slår mot harpor slår mot tidig techno slår mot… Brottstycken sammanfogas till en enhet. Återkommande motiv? Oväntade break med Fahey-aktiga akustiska gitarrer slår mot tidningen The Wires mest skäggkliande bataljon slår mot vackra pianon slår mot riktigt ostiga gitarrsolon slår mot den ”rätta och riktiga” smaken slår mot vad sjutton som helst.
   – Känner du igen den här samplingen?
   – Beatles?
   – Visst!
   Under, under, trummorna, trummorna, smattrar, smattrar. kid606, Dummy Run och Squarepusher är några slags gudfäder här men det är bara en tiondel av historien. Sällan har man så här KUL. Sällan känner man sig så här CHOSEFRI. Sällan stöter man på sådant här JÄVLARANAMMA. Ingen kitsch, ingen ironi, bara KÄRLEK.
   – Vad tycker du?
   Och jag ler till svar, ler från öra till öra.
   Ler när jag skriver detta. Ler över en hel Atlant. Då och nu.
   ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” är Donna Summers ungefär tredje fullängdare. Den följer upp 2003 års fantastiska Irritant-släpp ”This Needs To Be Your Style” och är utgiven på Mouse on Mars bolag Sonig.
   Återstår nu bara att börja fila på ”Yeah! Yeah! Yeah! – Donna Summer erövrar Sverige”.

Recension publicerad på DagensSkiva, 2004-01-03

Recensioner: Can »Monster Movie« till »Unlimited Edition« (Mute/Spoon/EMI)

CAN
Monster Movie
Soundtracks
Tago Mago
Ege Bamyasi
Mute/Spoon/EMI
9
7
10
9

Fem män i en trång replokal, fångade på svart-vit film av en skakig handkamera. En tysk speakerröst talar över deras toner: »Experterna har länge känt till hemligheten: Can. Deras variationsrika musik är produkten av fem individers olika viljor och olika musikaliska preferenser.«
   Inledningen avklarad, lämnar plats för något djupare presentationer. Med hjälp av snabba klipp och scenväxlingar introduceras huvudpersonerna i inslaget en efter en: Holger Czukay, bas: »Studerade med Pousseur och Stockhausen.«
   Damo Suzuki, sång: »Spelade i många år tillsammans med gatumusikanter i USA.«
   Michael Karoli, gitarr: »Influerad av östeuropeisk musik och zigenarmusik.«
   Irmin Schmidt, keyboards: »Älskar musik gjord av Bix Beiderbecke och John Cage.«
   Jaki Liebezeit, trummor: »Föredrar orientaliska rytmer.«
   Ytterligare redigering, nytt motiv; Can utspridda i vårsolsbeströdd grönska. Utdrag ur en intervju med någon gruppmedlem (jag hör faktiskt inte vilken) kompletterar idyllen: »Vi har alla olika idéer.«
   DVD-boxen »Can DVD« (Spoon/Mute, 2003) innehåller många minnesvärda sekvenser. Ovanstående beskrivna – en del av TV-programmet »Hier und Heute« från 1971 – är en av mina personliga favoriter eftersom den sätter fingret exakt på vad som gjorde Can till Can: Sinsemellan olika människor, från olika bakgrund och med olika idéer, som uppgått i ett kollektiv.
   Eller: Det finns band och så finns det band.
Can var ett band. Begrepp som »frontigur«, »solon« och »ego« var dem främmande. I deras ställen; jämlikhet och låtar byggda på groove, repetition och monotoni.

»Any music without energy I throw to my tape machine’s starving eraser heads.«
Holger Czukay i Pascla Bussy och Andy Halls »The Can Book«

Juni 1968. I Irmin Schmidts lägenhet i Köln hålls ett möte som sår Can-fröet. Ett år senare släpps »Monster Movie«, den första frukten.
   Vid den här tidpunkten bestod Can av Holger, Michael, Irmin, Jaki samt vokalisten Malcolm Mooney. »Monster Movie« spelades in live i slottet Schloss Nörvenich (som också låg i Köln) med hjälp av telepati. Irmin Schmidt förklarar: »Nothing is planned, both is the studio and on stage. Everybody in the group is a telepath. There’s nothing specially mysterious about telepathy – it’s something that happens to everybody every day. Like anything else, it requires training: you get to a certain level of telepathy and you have to take the next step. That’s what I call a crisis point – that’s the basis of creativity, it’s always crisis.«
   Detta tillvägagångssätt kallade Can för »omedelbar komposition«. De musicerade sålunda varje dag, tog bara pauser för att sova. Det avslutande spåret på »Monster Movie« – »Yoo Doo Right« – är ett underbart exempel på hur detta tog sig uttryck på magnetremsa. Under de 20 minuter och 27 sekunder som »Yoo Doo Right« pågår hörs allt som är Can – Jakis mantralika trummande, Holgers minimalistiska men väldigt funkiga basgångar, Michaels Velvet Underground-aktiga gitarrhugg och Irmins spänningsskapande keyboards. Allt garnerat med Malcolms intensiva röstakrobatik – dagen innan inspelning hade denna amerikanska skulptör och vagabond fått ett brev från sin flickvän som bad honom återvända till USA, därav »Yoo Doo Right«:s centrala fraser: »I’m in love with my girl/She’s away«.
   Perfektion från första början.
   Men denna första inkarnation av Can skulle dock inte bli långvarig. Malcolm Mooney – som Irmin och hans fru Hildegard lärt känna i Paris – genomgick nämligen en personlig kris med ursprung i att han dels ofrivilligt råkat fly från att bli inkallad i armén, dels var den ett resultat av att hans vänsterradikala bekanta tyckte han var en svikare som höll till i Tyskland när han borde vara i Amerika och tillsammans med sina svarta bröder strida mot segregationen. Allt nådde en ökänd kulmen under ett uppträdande på Schloss Nörvenvich där den närvarande publiken hela tiden förflyttade sig mellan en utställning en våning upp och nedervåningen där Can befann sig – som en reaktion på detta sjöng Malcolm »upstairs, downstairs« i över tre timmar. Till slut kollapsade han av överansträngning och kort efteråt rådde hans psykiatriker honom att återvända till hans hemland. Något han också gjorde i december 1969.
   De sista spåren innehållandes Malcolms röst dök upp på »Soundtracks«, Cans uppföljare till »Monster Movie«. »Soundtracks« består, som titeln skvallrar om, av ljudspår Can gjort till filmer. Den första pressningen av »Monster Movie« var på blygsamma 500 exemplar och den släpptes på en litet bolag. Kort därefter skrev dock Can kontrakt med United Artists och nu var denna nya »ägare« väldigt angelägen om att få ut en produkt. Och Can – som chockade av Malcolms sammanbrott bara färdigställt ett stycke musik mellan december 1969 och maj 1970 – kände trycket. För att få rätsida på sig själva och sin konst beslöt de sig att spela live på klubben Blow-Up i Munchen. På eftermiddagen innan det första av de fyra gigs de skulle göra där sprang Holger på japanen Damo Suzuki som vid tillfället stod utanför ett café och agerade gatumusikant/fyllde himlen med skrik. Imponerad av vad han hörde bjöd Holger in Damo att medverka vid kvällens Can-show och Damo tackade ja. (Hur detta gick till är något av ett mysterium eftersom Damo enligt uppgift varken förstod tyska eller engelska.)
   Mer än två decennier senare förklarade Holger för Mojos Andy Gill vad som hände sedan med följande meningar: »It was a big concert, and without any rehersal he just went up and started, first as a very cool, meditative samurai but then suddenly he became a fighting samurai, and nearly all 1500 people left the hall. There were only 30 Americans remaining, and with them David Niven. He stayed until the end!«
   Damo blev förstås fullvärdig Can-person strax därefter.
   Och med förnyade krafter återvände Can till Schloss Nörvenvich och började kreera.
   I september 1970 släpptes »Soundtracks«. Alls inget dåligt album – den innehåller ju det ytterst upprepande mästerverket »Mother Sky« (från filmen »Deep End« och med Damo bakom mikrofonen) till exempel – men mindre rolig i sammanhanget eftersom Can inte bara var ett band , de gjorde album också. Själv tycker jag »Soundtracks« är lite för splittrad för att vara ett album.
   Vilket för oss in på »Tago Mago«.
   Med en titel snodd från en magisk och Alister Crowley-sammankopplad sten på Ibiza. Som ett ytterligare bevis på att när Can-medlemmarnas hjärnvågor fungerade var de nästintill oslagbara. Med ett luftigare sound, enormt intrikata infall i flödet och Damos helt egna uppfattning om melodi. Som en definition av »introspektiv expression«.
   Allt sammantaget: »Tago Mago« är verkligen en kronjuvel.
   Hade jag levt 1971 skulle jag förmodligen räknat ut Can då. Hur skulle de kunna gå vidare efter »Tago Mago«?
   Hade jag levt 1972 skulle jag kännt mig dum.
   Först och främst blev Can då profeter i sitt eget hemland. Det uppnåddes genom att de skrev ett stycke de kallade »Spoon« för signaturmelodi till Francis Dunbridges thriller-tv-serie »Das Messer«. Ett stycke de kallade »Spoon« som när det nådde skivdiskar i singelformat sålde 50000 exemplar. Dessutom ackompanjerades »Spoon« av fullängdaren »Ege Bamyasi«, ett fantastiskt, världsmusikdoftande och mycket lättillgängligt verk. »Ege Bamyasi« var för övrigt det första som producerades i Cans nyinförskaffade studio/bostad/ före detta biosalong.

»We never had plans. Things just happened.«
Michael Karoli i Mojo

Dessa fyra skivor återutges nu – remastrade och med nya linernotes och bilder – av Spoon/Mute. Det finns ingen anledning i världen att inte äga dem. De är i mångt och mycket visionära och sensationella verk som bör finnas i varje hem med självaktning. Redan Can-frälsta kommer inte att få ut så mycket nytt av dem, men jag misstänker att de främst riktar sig till en ny generation. Gott så.
   Hoppas bara att några av de suveräna milstolparna som följde på »Ege Bamyasi« – »Soon Over Babaluma«, »Future Days« – snart också ser dagens ljus igen.
   Vila i frid, Michael Karoli (1948 – 2001).
JOHAN JACOBSSON

CAN
Future Days
Soon Over Babaluma
Landed
Unlimited Edition
Mute/Spoon/EMI
9
9
5
7

När jag i Sonic nummer 20 recenserade återutgåvorna av de i mångt och mycket mästerliga Can-plattorna »Monster Movie«, »Soundtracks«, »Tago Mago« och »Ege Bamyasi« satte jag knorr på texten i fråga med meningen »hoppas nu bara att några av de suveräna milstolparna som följde på ’Ege Bamyasi’ – ’Future Days’ och ’Soon Over Babaluma’ – snart också ser dagens ljus igen«.
   Nu är de alltså här. Mute/Spoon hör bön.
   Dags att återuppta det komprimerade och subjektiva berättandet.
   Förra gången jag lämnade Can – Holger Czukay (bas), Damo Suzuki (sång), Michael Karoli (gitarr), Irmin Schmidt (keyboards) och Jaki Liebezeit (trummor) – befann de sig i sin nyinköpta studio i Weilerswist, en stad belägen tjugo kilometer utanför Köln. De hade de nyss fått en oväntad hit i och med singeln »Spoon« och de levde i år 1972.
   Men inte nog med detta, de var också inne i ett kreativt flöde. Ett kreativt flöde som höll rena rama Niagara-proportionerna.
   Och det var ett kreativt flöde som inte skulle mattas av än på ett tag.
   Sommaren 1973 klev Can in genom dörrarna till Inner Space Studio för att, mitt ibland de 1500 överskottsmadrasserna de använt som ljudisolering, påbörja arbetet med vad som skulle komma att bli »Future Days«. Mycket har redan skrivits om väderförhållandena vid denna tidpunkt, men faktum är att hundratals musikjournalister inte kan ha fel. »Future Days« låter verkligen som om den tillkommit under gassande sol. Tonerna, som vanligt skapade med hjälp den speciella Can-telepatin, svävar likt maskrosfrön genom en klarblå och milsvid himmel. Helt enkelt vilar det en avslappnad stämning över skivan, men det betyder inte att den är loj eller hafsig; den bibehåller glöden och själen från föregående alster om än i ett något makligare tempo.
   Summa ett klassiskt album som det inte råder någon tvekan vem som gjort. De drivande och mantraliknande trummorna, de minimalistiska men funkiga basgångarna, de luftiga gitarrfigurerna, de stämningsskapande syntharna och den eget melodiösa sången – allt sammantaget är Can. Ett band där jämlikhet var nyckelordet.
   Årstiderna växlar, sommarhetta lämnar plats för gulnande löv, augusti övergår i september och utan någon förvarning hoppar Damo Suzuki av för att gifta sig och i förlängningen bli ett Jehovas vittne.
   Liknande händelser har satt outtagbara käppar i hjulet på de bästa av grupper, men Can stod inte handfallna. Läsare med koll på deras biografi minns ju att de redan förlorat en sångare – amerikanen Malcolm Mooney – och att de lyckades resa sig efter det. Så även denna gång. Eller som Michael Karoli förklarade det 1998 och i »Can Box: Book«: »Can var en levande varelse, en organism, en myrstack. Denna varelses själ bestod inte av våra fyra eller fem själar utan den var ett djur vid namn Can… Och detta djur, Can, gjorde musiken.«
Uppföljaren till »Future Days«, »Soon Over Babaluma«, fanns att tillgå rakt över disk redan 1974, bakom mikrofonen stod Karoli och Schmidt.
   Låt mig förklara den så här. När tidningen The Wire firade etthundranummersjubileum (juni, 1992) satte de ihop en lista med »de 100 viktigaste plattorna som gjorts«. »Soon Over Babaluma« var med på den. Simon Reynolds fick äran att författa den påföljande motiveringen och han tog sig an uppdraget med stor stil: »humor, skärpa, vördnad, groove, Dada, intimitet, oändlighet – ibland undrar jag varför jag över huvud taget lyssnar på något annat«. Simon förklarade även dess plats i historien genom att peka på vad den förebådade och influerade; Talking Heads »Remain in Light«, Byrne/Enos »My Life in the Bush of Ghosts«, PiL, The Pop Group och AR Kane var bara några av de fenomen han räknade upp.
   Halleluja, broder Reynolds.
   Att sätta punkt för tyckandet här frestar mig, men för sakens skull och för att undvika bekyllningar om att vara en revisionist får jag väl skriva en rad eller två om Can-släppen som följde på denna fullkomligt lysande fullängdare.
   »Landed« realiserades 1975 och den är ofokuserad. Och när Can är ofokuserade är de inte Can. »Ofokuserad« är också ett epitet som går att applicera på »Unlimited Edition« (1976), det blir ju lätt så med samlingar som täcker en mångårig karriär. Visst finns det lysande bitar på den, men som jag slog fast när jag behandlade filmmusikkompilationen »Soundtracks« – Can är inte bara ett band , de gjorde album också.
   Så, det får räcka.
   Hoppas nu bara att några av de riktiga bottennappen som följde på »Unlimited Edition« – »Saw Delight«, »Can« och »Rite Time« – inte kommer se dagens ljus igen.
JOHAN JACOBSSON

Original till recensioner publicerade i Sonic #20 och #21 (2004)

Recension: Polio »Jag Vill Ändå/Kanske Kommer Hem« (Gospel!)

Jag ligger på min säng och stirrar upp i taket. Utanför har Stockholm blivit kallt. Mitt huvud bombarderas av tankar, känslor. Jag minns kvällar på lokal, kvarlämnad vid ett bord, med ljumma öl och fadda cocktails, ihopsjunken på en stol tittandes på paren som virvlar fram i sista dansen. Vingliga färder hem. Försök att göra sig osynlig.
   Jag minns svartvita fotografier tagna i Frankrike, en flicka sittandes på ett järnvägsspår, leende tittandes in i kameran, ansiktet inramat av kraftiga dreadlocks. Jag minns vad jag gjorde fel.
Sekunder blir minuter – en annan flicka, hennes ansikte upplyst av neon, minns en doft, minns en beröring. Samma flicka någon månad senare, en brygga, solnedgång. Och vad som kom sedan. Och vad det blev av allting – ett telefonsamtal, hennes röst, något år sedan nu, allt kommer tillbaka medan natten rasar utanför.
   Och jag tänker på dig och din hemlighet, på vad som kunde ha varit, telefonsamtalet tidigare i kväll. Jag är inte arg. Jag menar vad jag säger. Alltid.
   Jag ligger på min säng och stirrar upp i taket. På en stol mitt i rummet står en liten bandspelare och fyller luften med musik. Jag lyssnar på Göteborgstrion Polio – något jag gjort väldigt mycket den sista tiden. En naken, bräcklig, själfylld röst, aviga, plockade gitarrer, försiktiga trummor. Det är musiken som får mig att minnas. Alltid samma saker. ”Jag kommer säkert kunna le/åt mig själv en dag/och det tröstar ju ibland” sjunger Fredrik Lindson i Kanske Kommer Hem. Mono, bob hund, Fint Tillsammans, Smog, John Davis, tidiga Sebadoh, Polio. Samma känslor. Samma tröst. Stearinljus som skydd mot natten.
   Lyssna du också.

Originalversion av en recension publicerad i Benno/Stokeage någon gång under andra hälften av nittiotalet. Jag minns inte längre vilka som är »flickorna« i texten.

Recension: Robert Johnson And Punchdrunks »Fried On the Altar of Good Taste« (Silence)

(Förtexter)
   Scen ett. Tidig morgon. Rosie’s Diner. Galonbeklädda soffor. Zinkbeklädd bardisk. Panoramafönster.
   I sitt vanliga bås längst bak i lokalen sitter Detective Adam Parker (hawaii-skjorta, ljusbrun läderjacka, pilotglasögon, svarta jeans, ormskinnsboots) och Lieutenant Mike Flint (svart kostym, svarta skor, vit skjorta, svart slips). De dricker svart kaffe ur låga porslinsmuggar.
   Flint: Lyssna nu, Adam. Ryktet går på stan att Robert Johnson And Punchdrunks är på väg att släppa sitt fjärde album. Enligt mina tjallare på gatan går det under kodnamnet ”Fried On the Altar of Good Taste”. Du vet vad det skulle kunna innebära om det nådde skivaffärerna.
   Parker (medan han tänder en filterlös cigarett i ena mungipan): Visst.
   Flint: Så det är ytterst viktigt att vi går till botten med detta fall fort som fasen. Samla ihop de vanliga misstänkta. Vi måste lokalisera Mastertejpen.
   Parker: Du menar gitarristerna Robert Johnson och Per Thorsell, basisten Peter Ögren och trummisen Jonas Rönnholm?
   Flint: Nej, de håller sig väl gömda i Stockholm. Vi har inte tid med det. Vi må vara fantastiska poliser men att bara lokalisera Roberts legendariska taxi skulle ge dessa förbrytare ett alldeles för stort försprång. De kanske redan skulle hunnit designat skivomslaget vid det laget.
   Parker: Okej.
   Flint: Vad jag menar är att vi än en gång får förlita oss på andrahandskällorna. Ge mig Bo Diddley, The Cramps, John Barry, Henry Mancini, Dick Dale, Link Wray, Hasil Adkins, John Waters, Buzz Aldrin och Sophia Loren på ett fat. Någon måste veta något om någonting!
   Parker: Blir inte det lite svårt?
   Flint: Inga ursäkter Parker! För mycket står på spel! Intervjua några gamla Volvo Amazon, köp ett par sådana där plastiga hula–flickor som dansar i takt till musik, ta på dig en fez, se några gamla avsnitt av ”The Addams Family”. Gör vad du måste och gör det snabbt!

Scen fyra. Förhörsrum 4B. Gröna väggar. En naken glödlampa hänger från taket. Parker och Flint vankar rastlöst fram och tillbaka i det trånga utrymmet medan de dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker filterlösa cigaretter i ena mungipan. På en skranglig trästol sitter mastertejpen till ”Fried On the Altar of Good Taste”.
   Flint: Så då möts vi till sist, herr Mastertejp. Du var inte lätt att få tag i. Du trodde du kunde gömma dig i Havanna, i boxningslokaler och, trots att du inte behärskar detta transportmedel, ombord på en surfbräda. Men du gömde dig inte tillräckligt väl!
Mastertejpen: Jag säger ingenting förrän jag fått prata med min advokat.
   Parker: Skippa skitsnacket! Personligen har jag inget emot dig men det är ungdomarna jag tänker på.
   Flint: Just det. Titta på de här fotona, herr Mastertejp. Titta på det här fotot till exempel! Se vad du har åstadkommit! Den här stackars svenska skivrecensenten kommer aldrig att bli sig lik igen! Du kanske noterar, herr Mastertejp, att hans arm är böjd i en konstig vinkel? Varför? Jo för att han lyssnade på en kopia av dig och det fick honom att dansa som en vettvilling! Och när han försökte sig på att spela liggande luftståbas så bröt han armen! Tror du att han kunde skriva klart recensionen av dig han då höll på med efter det? Nej, han fick sparken från web-tidningen han arbetade på! Hans arma mor fick nästan en hjärtattack! (Flint är nu högröd i ansiktet.) Jag hoppas att du är nöjd, herr Mastertejp! Det finns fler exempel! Titta på FOTONA!
   Mastertejpen (iskallt): Jag säger ingenting förrän jag fått prata med min advokat.
   Parker: Det är inte bara ungdomarna som är i fara. Lyssna på det här. (Parker halar fram ett vältummat tidningsurklipp från innerfickan.) Jag citerar: ”det är den enda skiva med instrumentalrock ni behöver”. Lennart Persson skrev det i bibel nummer 14. Han syftade på dig, Mastertejpen. Så självisk som du är kanske du inte fattar det, men det finns faktiskt människor över hela världen som får sin huvudsakliga inkomst av att spela instrumentalrock. Vill du se dem på gatan?
   Flint: Och Robert Johnsons tidigare inblandning i suspekta gäng som The Bottle Ups? Och Thomas Öberg från bob hund har visst producerat dig? TALA! ERKÄNN!
   Mastertejpen: Jag säger ingenting…
   Flint (avbryter, vänder sig mot Parker och väser uppgivet): Det finns inget vi kan göra. Vi måste släppa honom.

Scen tolv. Natt. Downtown. Flint och Parker sitter i en brun, parkerad, Lincoln Towncar. De dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker filterlösa cigaretter i ena mungipan.
   Flint: Den här gången har vi honom, Parker.
   Parker: Hoppas det. Får vi bara några bra bilder på vad hans medverkan kommer att tillföra festen däruppe kommer han att hamna på San Quentin.
   Flint: Lita på det. Festen har pågått i fem, sex timmar nu. Vi går upp. Har du kameran redo?
   Parker: Lita på det.
    (Flint och Parker fimpar omsorgsfullt sina cigaretter i bilens askfat och slänger ut sina halvfulla kaffemuggar på gatan. Därefter avancerar de in genom en port till ett hyreshus av tegel. Sakta och med dragna pistoler tar de sig uppför en trappa. I hallen på första våningen stelnar Flint, som går först, till. Instrumental–trash hörs tydligt från en av lägenheterna. Flint nickar kort mot Parker och de fortsätter framåt. Ljudet blir allt starkare. Framme vid lägenhetsdörren, från vilken ljudet kommer, fattar Flint position tryckt mot väggen medan Parker gör sig redo att sparka in dörren. Snabbt klipp till en lägenhets-interiör. Nu får man för första gången se festen Flint och Parker syftade på. En fest som bäst kan beskrivas som en blandning av en fribrottningsmatch, luau och punk-konsert. Inuti en gigantisk lavalampa. Efter tio sekunders sådan dekadens flyger dörren upp och Parker rusar in med draget vapen.)
   Parker: Polis! Lägg er ner med händerna på huvudet!
   Flint (kommer in sekunden efter med lika draget vapen han): Ni hörde honom!
    (Festdeltagarna lägger sig motvilligt ner på golvet. Flint går fram till en DAT–bandspelare och trycker på en knapp på dess kontrollpanel. Musiken tystnar tvärt.)
   Flint (överlägset): Så, vi möts igen. Fast den här gången har vi övertaget, herr Mastertejp.

Scen 18. En domstol med allt vad det innebär. Upphöjd bakom sin pulpet sitter domaren Mrs. Libby (svart ämbetsdräkt). Bakom ett mer modest bord, snett ner till höger från domaren sett, sitter Mastertejpen (för dagen iklädd en sober slips). Bredvid honom sorterar hans försvarsadvokat – den mexikanske Elvis-imitatören El Vez (iklädd tidstypisk Elvis Las Vegas period-mundering) några papper. På läktarplats sitter Flint och Parker och dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker cigaretter i ena mungipan tills ett biträde kommer fram och påpekar att sådant är förbjudet i en domstol. Åklagaren, Frank Arcaro (grå kostym, grå slips, vit skjorta, gråa skor), reser sig från bakom sitt bord som är lokaliserat där åklagarbord brukar vara i sådana här polisserier.
   Arcaro (harklar sig, vänder sig mot en obeskrivligt anonym jury): Kära jurymedlemmar. Vi har samlats här idag för att i sin linda, så att säga, kväva vad som kan komma att bli en farsot. Ni kommer att få se bevismaterial som kanske kommer att chocka er.
   Vez: Protest!
    (Fade out. Fade in. Vi befinner oss efter den i slutet av rättegången.)
   Mrs. Libby: Ärade jurymedlemmar, har ni kommit överens om en dom?
   Jurymedlem #1 (stickad tröja med en vit skjorta under, bruna manchesterbyxor): Ja det har vi, ers nåd.
   Mrs. Libby: Läs upp den för mig.
   Jurymedlem #1: Vi finner den tilltalade skyldig, ers nåd.
   Mrs. Libby: Då så. Då dömer jag er, herr Mastertejp, till kultstatus. Du kommer att ges ut men jag ska personligen se till att alltför få människor kommer att få reda på din existens. Man kan ju fråga sig vad du tänkte när du lät folk bland annat spela in versioner av ”On Her Majestys Secret Service”, ”Escape From New York” och Skatalites ”Ali Pang” på dig. Så kan vi bara inte ha det. Vi måste tänka på ungdomarna. Om du skulle hamna på topp tio skulle ju halva världen dyrka suspekta saker som Houdini och boxaren Jack Johnson. Så: kultstatus. Må gud förbarma sig över din själ.

Scen fjorton. Sen kväll. Rosie’s Diner. Galonbeklädda soffor. Zinkbeklädd bardisk. Panoramafönster.
   I sitt vanliga bås längst bak i lokalen sitter Detective Adam Parker och Lieutenant Mike Flint. De dricker svart kaffe ur låga porslinsmuggar och röker cigaretter ur ena mungipan.
   Parker: Ännu en gång segrade rättvisan.
   Flint: Gjorde den det, Parker? Gjorde den?
    (Flint vänder på huvudet och tittar bekymrat ut genom ett panoramafönster. Parker rör förstrött om i sitt kaffe. Fade out. Eftertexter.)

Recension som publicerades i en nättidning jag glömt namnet på. Dessutom har jag glömt när den publicerades, men förmodligen någon gång år 2000.