Artikel: Colleen

Känner du dig liten och tom håller den upp en spegel framför din själ. Dansar du på borden och ser solstrålar reflekteras i alla ting lägger den ett ytterligare lager godhet över din tillvaro. Den lugnar ner dig när du är arg och den aktiverar dig när du drabbats av apati.
Skivorna som kan ljudsätta en myriad av disparata humör är inte många, men de finns.
Colleens »The Golden Morning Breaks« är en av dem.
   – När jag skapar musik så reflekterar jag aldrig över hur andra kommer att uppfatta den. Jag försöker alltid att tillfredsställa mina egna öron först och om andra också gillar det så är det underbart.
   Från hemmet i Paris har Colleen – Cecile Schott i passet – nyss levererat en av Klyschorna. Du vet likväl som jag att i ungefär åtta fall av tio är sådana uttalanden vatten värda, när man möter dem i tryck och i tal är de ju allt som oftast slentrianmässigt papegojade av band som poserar blasé men samtidigt ligger vakna nätterna igenom och drömmer om NME-omslag.
   Colleen, däremot, hon har täckning. Hon är en av artisterna som kan säga sådant och komma undan med hedern i behåll. »The Golden Morning Breaks« – döpt efter en komposition signerad John Dowland – är 2005 års hittills bästa CD och den är bland annat ett direkt resultat av att hon ville utmana sig själv.
   – Det var ett svårt album att göra, många gånger under processen var mitt självförtroende nere i botten. Att jag helt bytte arbetssätt inför det orsakade en mängd praktiska problem.
   Colleens debut hette »Everyone Alive Wants Answers«, den gavs ut 2003 av Leaf och titeln är hämtad från Nik Cohns bok »Yes We Have No«. Långt, långt ifrån en dålig platta, fylld av underskön och samplingsbaserad electronica som den är. Även uppskattad väldeliga av publiken och journalisterna som hittade fram till den, något som förstås kan få mindre konstnärer att känna pressen att fortsätta färden på samma trygga stig i all tid och evighet.
   I ungefär samma sekund som »Everyone Alive Wants Answers« släpptes började Colleen att planera uppföljaren. Tanken var att ersätta styckena lyfta från andra människors verk med egentrakterade saker som cello, piano, gitarr och klockspel; mer närma sig den Colleen som återfinns på scen.
   – Dessutom saknade jag budget för inspelningarna, jag skötte allt sådant själv. Och jag hade ingen aning om hur man spelar in instrument, så det fick jag lära mig. Samtidigt tog jag mina första cellolektioner.
   – När jag lyssnar på »The Golden Morning Breaks« hör jag misstagen. Den låter inte som jag föreställde mig den i huvudet, men den representerar var jag befinner mig just nu som musikant. Mest överraskad under resans gång blev jag dock när jag märkte hur jag kunde dra vinning ur problemen jag stötte på. Ibland la jag till exempel nya spår ovanpå gamla eftersom jag inte tyckte att de gamla var bra nog, men så visade det sig att dessa nya spår var mycket mer intressanta och så blev de istället basen. Då blev det roligt att jobba igen och jag återfick tron.
   Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det hugger till lite i hjärtat mitt när jag sitter här framför datorskärmen och återger Colleens ödmjuka och realistiska ord. Som sagt, »The Golden Morning Breaks« har varit mitt soundtrack den här våren och den har följt och väglett mig genom höga berg och djupa dalar av emotionell stabilitet. Min distans till den är lika med noll, dess innehåll består av melodisk »speldose-electronica« inspirerad av allt från 1800-tals-kompositörer till soul, javisst, men för mig är den i princip ett sätt att leva.
   Och när sådant inträffar skapas ensidiga band till upphovsmakaren av alstret i fråga, man vill att hon ska berätta om den gudomliga inspirationen, om änglar nedstigna från himlen, om brinnande buskar och sköra stentavlor. Förnuftiga och korrekta meningar som de ovanstående samt »jag försökte göra mitt bästa utifrån de verktyg och kunskaper jag har« är otillräckliga.
   Men, men. Det är mitt problem och för övrigt mår jag bra numera.
Har du börjat fundera på din nästa fullängdare?
   – Ja, på den vill jag använda instrument som jag inte äger eller behärskar. Idén är att slå samman akustiska och förbisedda instrument med kompositioner gjorda på dator. Ett möte mellan den gamla och den nya musikvärlden, inte som neo-klacissism utan det ska vara totalt originell musik.

Original till artikel publicerad i Sonic #23 (2005)

Recensioner: Can »Monster Movie« till »Unlimited Edition« (Mute/Spoon/EMI)

CAN
Monster Movie
Soundtracks
Tago Mago
Ege Bamyasi
Mute/Spoon/EMI
9
7
10
9

Fem män i en trång replokal, fångade på svart-vit film av en skakig handkamera. En tysk speakerröst talar över deras toner: »Experterna har länge känt till hemligheten: Can. Deras variationsrika musik är produkten av fem individers olika viljor och olika musikaliska preferenser.«
   Inledningen avklarad, lämnar plats för något djupare presentationer. Med hjälp av snabba klipp och scenväxlingar introduceras huvudpersonerna i inslaget en efter en: Holger Czukay, bas: »Studerade med Pousseur och Stockhausen.«
   Damo Suzuki, sång: »Spelade i många år tillsammans med gatumusikanter i USA.«
   Michael Karoli, gitarr: »Influerad av östeuropeisk musik och zigenarmusik.«
   Irmin Schmidt, keyboards: »Älskar musik gjord av Bix Beiderbecke och John Cage.«
   Jaki Liebezeit, trummor: »Föredrar orientaliska rytmer.«
   Ytterligare redigering, nytt motiv; Can utspridda i vårsolsbeströdd grönska. Utdrag ur en intervju med någon gruppmedlem (jag hör faktiskt inte vilken) kompletterar idyllen: »Vi har alla olika idéer.«
   DVD-boxen »Can DVD« (Spoon/Mute, 2003) innehåller många minnesvärda sekvenser. Ovanstående beskrivna – en del av TV-programmet »Hier und Heute« från 1971 – är en av mina personliga favoriter eftersom den sätter fingret exakt på vad som gjorde Can till Can: Sinsemellan olika människor, från olika bakgrund och med olika idéer, som uppgått i ett kollektiv.
   Eller: Det finns band och så finns det band.
Can var ett band. Begrepp som »frontigur«, »solon« och »ego« var dem främmande. I deras ställen; jämlikhet och låtar byggda på groove, repetition och monotoni.

»Any music without energy I throw to my tape machine’s starving eraser heads.«
Holger Czukay i Pascla Bussy och Andy Halls »The Can Book«

Juni 1968. I Irmin Schmidts lägenhet i Köln hålls ett möte som sår Can-fröet. Ett år senare släpps »Monster Movie«, den första frukten.
   Vid den här tidpunkten bestod Can av Holger, Michael, Irmin, Jaki samt vokalisten Malcolm Mooney. »Monster Movie« spelades in live i slottet Schloss Nörvenich (som också låg i Köln) med hjälp av telepati. Irmin Schmidt förklarar: »Nothing is planned, both is the studio and on stage. Everybody in the group is a telepath. There’s nothing specially mysterious about telepathy – it’s something that happens to everybody every day. Like anything else, it requires training: you get to a certain level of telepathy and you have to take the next step. That’s what I call a crisis point – that’s the basis of creativity, it’s always crisis.«
   Detta tillvägagångssätt kallade Can för »omedelbar komposition«. De musicerade sålunda varje dag, tog bara pauser för att sova. Det avslutande spåret på »Monster Movie« – »Yoo Doo Right« – är ett underbart exempel på hur detta tog sig uttryck på magnetremsa. Under de 20 minuter och 27 sekunder som »Yoo Doo Right« pågår hörs allt som är Can – Jakis mantralika trummande, Holgers minimalistiska men väldigt funkiga basgångar, Michaels Velvet Underground-aktiga gitarrhugg och Irmins spänningsskapande keyboards. Allt garnerat med Malcolms intensiva röstakrobatik – dagen innan inspelning hade denna amerikanska skulptör och vagabond fått ett brev från sin flickvän som bad honom återvända till USA, därav »Yoo Doo Right«:s centrala fraser: »I’m in love with my girl/She’s away«.
   Perfektion från första början.
   Men denna första inkarnation av Can skulle dock inte bli långvarig. Malcolm Mooney – som Irmin och hans fru Hildegard lärt känna i Paris – genomgick nämligen en personlig kris med ursprung i att han dels ofrivilligt råkat fly från att bli inkallad i armén, dels var den ett resultat av att hans vänsterradikala bekanta tyckte han var en svikare som höll till i Tyskland när han borde vara i Amerika och tillsammans med sina svarta bröder strida mot segregationen. Allt nådde en ökänd kulmen under ett uppträdande på Schloss Nörvenvich där den närvarande publiken hela tiden förflyttade sig mellan en utställning en våning upp och nedervåningen där Can befann sig – som en reaktion på detta sjöng Malcolm »upstairs, downstairs« i över tre timmar. Till slut kollapsade han av överansträngning och kort efteråt rådde hans psykiatriker honom att återvända till hans hemland. Något han också gjorde i december 1969.
   De sista spåren innehållandes Malcolms röst dök upp på »Soundtracks«, Cans uppföljare till »Monster Movie«. »Soundtracks« består, som titeln skvallrar om, av ljudspår Can gjort till filmer. Den första pressningen av »Monster Movie« var på blygsamma 500 exemplar och den släpptes på en litet bolag. Kort därefter skrev dock Can kontrakt med United Artists och nu var denna nya »ägare« väldigt angelägen om att få ut en produkt. Och Can – som chockade av Malcolms sammanbrott bara färdigställt ett stycke musik mellan december 1969 och maj 1970 – kände trycket. För att få rätsida på sig själva och sin konst beslöt de sig att spela live på klubben Blow-Up i Munchen. På eftermiddagen innan det första av de fyra gigs de skulle göra där sprang Holger på japanen Damo Suzuki som vid tillfället stod utanför ett café och agerade gatumusikant/fyllde himlen med skrik. Imponerad av vad han hörde bjöd Holger in Damo att medverka vid kvällens Can-show och Damo tackade ja. (Hur detta gick till är något av ett mysterium eftersom Damo enligt uppgift varken förstod tyska eller engelska.)
   Mer än två decennier senare förklarade Holger för Mojos Andy Gill vad som hände sedan med följande meningar: »It was a big concert, and without any rehersal he just went up and started, first as a very cool, meditative samurai but then suddenly he became a fighting samurai, and nearly all 1500 people left the hall. There were only 30 Americans remaining, and with them David Niven. He stayed until the end!«
   Damo blev förstås fullvärdig Can-person strax därefter.
   Och med förnyade krafter återvände Can till Schloss Nörvenvich och började kreera.
   I september 1970 släpptes »Soundtracks«. Alls inget dåligt album – den innehåller ju det ytterst upprepande mästerverket »Mother Sky« (från filmen »Deep End« och med Damo bakom mikrofonen) till exempel – men mindre rolig i sammanhanget eftersom Can inte bara var ett band , de gjorde album också. Själv tycker jag »Soundtracks« är lite för splittrad för att vara ett album.
   Vilket för oss in på »Tago Mago«.
   Med en titel snodd från en magisk och Alister Crowley-sammankopplad sten på Ibiza. Som ett ytterligare bevis på att när Can-medlemmarnas hjärnvågor fungerade var de nästintill oslagbara. Med ett luftigare sound, enormt intrikata infall i flödet och Damos helt egna uppfattning om melodi. Som en definition av »introspektiv expression«.
   Allt sammantaget: »Tago Mago« är verkligen en kronjuvel.
   Hade jag levt 1971 skulle jag förmodligen räknat ut Can då. Hur skulle de kunna gå vidare efter »Tago Mago«?
   Hade jag levt 1972 skulle jag kännt mig dum.
   Först och främst blev Can då profeter i sitt eget hemland. Det uppnåddes genom att de skrev ett stycke de kallade »Spoon« för signaturmelodi till Francis Dunbridges thriller-tv-serie »Das Messer«. Ett stycke de kallade »Spoon« som när det nådde skivdiskar i singelformat sålde 50000 exemplar. Dessutom ackompanjerades »Spoon« av fullängdaren »Ege Bamyasi«, ett fantastiskt, världsmusikdoftande och mycket lättillgängligt verk. »Ege Bamyasi« var för övrigt det första som producerades i Cans nyinförskaffade studio/bostad/ före detta biosalong.

»We never had plans. Things just happened.«
Michael Karoli i Mojo

Dessa fyra skivor återutges nu – remastrade och med nya linernotes och bilder – av Spoon/Mute. Det finns ingen anledning i världen att inte äga dem. De är i mångt och mycket visionära och sensationella verk som bör finnas i varje hem med självaktning. Redan Can-frälsta kommer inte att få ut så mycket nytt av dem, men jag misstänker att de främst riktar sig till en ny generation. Gott så.
   Hoppas bara att några av de suveräna milstolparna som följde på »Ege Bamyasi« – »Soon Over Babaluma«, »Future Days« – snart också ser dagens ljus igen.
   Vila i frid, Michael Karoli (1948 – 2001).
JOHAN JACOBSSON

CAN
Future Days
Soon Over Babaluma
Landed
Unlimited Edition
Mute/Spoon/EMI
9
9
5
7

När jag i Sonic nummer 20 recenserade återutgåvorna av de i mångt och mycket mästerliga Can-plattorna »Monster Movie«, »Soundtracks«, »Tago Mago« och »Ege Bamyasi« satte jag knorr på texten i fråga med meningen »hoppas nu bara att några av de suveräna milstolparna som följde på ’Ege Bamyasi’ – ’Future Days’ och ’Soon Over Babaluma’ – snart också ser dagens ljus igen«.
   Nu är de alltså här. Mute/Spoon hör bön.
   Dags att återuppta det komprimerade och subjektiva berättandet.
   Förra gången jag lämnade Can – Holger Czukay (bas), Damo Suzuki (sång), Michael Karoli (gitarr), Irmin Schmidt (keyboards) och Jaki Liebezeit (trummor) – befann de sig i sin nyinköpta studio i Weilerswist, en stad belägen tjugo kilometer utanför Köln. De hade de nyss fått en oväntad hit i och med singeln »Spoon« och de levde i år 1972.
   Men inte nog med detta, de var också inne i ett kreativt flöde. Ett kreativt flöde som höll rena rama Niagara-proportionerna.
   Och det var ett kreativt flöde som inte skulle mattas av än på ett tag.
   Sommaren 1973 klev Can in genom dörrarna till Inner Space Studio för att, mitt ibland de 1500 överskottsmadrasserna de använt som ljudisolering, påbörja arbetet med vad som skulle komma att bli »Future Days«. Mycket har redan skrivits om väderförhållandena vid denna tidpunkt, men faktum är att hundratals musikjournalister inte kan ha fel. »Future Days« låter verkligen som om den tillkommit under gassande sol. Tonerna, som vanligt skapade med hjälp den speciella Can-telepatin, svävar likt maskrosfrön genom en klarblå och milsvid himmel. Helt enkelt vilar det en avslappnad stämning över skivan, men det betyder inte att den är loj eller hafsig; den bibehåller glöden och själen från föregående alster om än i ett något makligare tempo.
   Summa ett klassiskt album som det inte råder någon tvekan vem som gjort. De drivande och mantraliknande trummorna, de minimalistiska men funkiga basgångarna, de luftiga gitarrfigurerna, de stämningsskapande syntharna och den eget melodiösa sången – allt sammantaget är Can. Ett band där jämlikhet var nyckelordet.
   Årstiderna växlar, sommarhetta lämnar plats för gulnande löv, augusti övergår i september och utan någon förvarning hoppar Damo Suzuki av för att gifta sig och i förlängningen bli ett Jehovas vittne.
   Liknande händelser har satt outtagbara käppar i hjulet på de bästa av grupper, men Can stod inte handfallna. Läsare med koll på deras biografi minns ju att de redan förlorat en sångare – amerikanen Malcolm Mooney – och att de lyckades resa sig efter det. Så även denna gång. Eller som Michael Karoli förklarade det 1998 och i »Can Box: Book«: »Can var en levande varelse, en organism, en myrstack. Denna varelses själ bestod inte av våra fyra eller fem själar utan den var ett djur vid namn Can… Och detta djur, Can, gjorde musiken.«
Uppföljaren till »Future Days«, »Soon Over Babaluma«, fanns att tillgå rakt över disk redan 1974, bakom mikrofonen stod Karoli och Schmidt.
   Låt mig förklara den så här. När tidningen The Wire firade etthundranummersjubileum (juni, 1992) satte de ihop en lista med »de 100 viktigaste plattorna som gjorts«. »Soon Over Babaluma« var med på den. Simon Reynolds fick äran att författa den påföljande motiveringen och han tog sig an uppdraget med stor stil: »humor, skärpa, vördnad, groove, Dada, intimitet, oändlighet – ibland undrar jag varför jag över huvud taget lyssnar på något annat«. Simon förklarade även dess plats i historien genom att peka på vad den förebådade och influerade; Talking Heads »Remain in Light«, Byrne/Enos »My Life in the Bush of Ghosts«, PiL, The Pop Group och AR Kane var bara några av de fenomen han räknade upp.
   Halleluja, broder Reynolds.
   Att sätta punkt för tyckandet här frestar mig, men för sakens skull och för att undvika bekyllningar om att vara en revisionist får jag väl skriva en rad eller två om Can-släppen som följde på denna fullkomligt lysande fullängdare.
   »Landed« realiserades 1975 och den är ofokuserad. Och när Can är ofokuserade är de inte Can. »Ofokuserad« är också ett epitet som går att applicera på »Unlimited Edition« (1976), det blir ju lätt så med samlingar som täcker en mångårig karriär. Visst finns det lysande bitar på den, men som jag slog fast när jag behandlade filmmusikkompilationen »Soundtracks« – Can är inte bara ett band , de gjorde album också.
   Så, det får räcka.
   Hoppas nu bara att några av de riktiga bottennappen som följde på »Unlimited Edition« – »Saw Delight«, »Can« och »Rite Time« – inte kommer se dagens ljus igen.
JOHAN JACOBSSON

Original till recensioner publicerade i Sonic #20 och #21 (2004)

Artikel: Göteborg gör ont (desperado mix)

En uppmaning, en kungörelse, ett slirigt samtal på krogen. Du agerar mottagare, tar med spetsade öron och ögon del av informationen, börjar drömma. Önskar punkterna på skärmen och den alkoholunderstödda konversationen konkret realiserade, väntan känns lång när själen brinner.
     Tålmodighet är en dygd, en dag belönas du. Kommunikationen har omvandlats till glänsande aluminium, tre album ligger redo vid stereon: Dead Letters Spell Out Dead Words »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, »Two« med Pistol Disco och sex mp3:or hämtade från Myspace och Blogger, »Figaro« med svart filtpenna över CD-R-fabrikörens namn. »Play« och fantasierna överträffas. Det som når dina hörselgångar må vara genremässigt olika verk, verk som hämtar intentioner och influenser från skilda håll. Men de är samtidigt verk förenade i din reaktion, med ytterst egna ljudkaskader trampar de utforskande stigar rakt in i ditt själsliv, orsakar känslostormar.
     Efter avslutad, långvarig och koncentrerad lyssning står det glasklart, några av årets absolut bästa och mest intressanta fullängdare har hamnat i din ägo.
     Och de bär alla poststämpeln Göteborg.

Några dagar senare, ensam vid kafébordet där ni en gång satt och tankarna vandrar. Kaffet framför dig kallnar, med blicken fäst på ingenting får associationerna fritt spelrum. Plötsligt, oväntat, en röd tråd uppenbarar sig och du fokuserar synapserna, grabbar tag i dess ena ände. Börjar sedan nysta; nya kontexter, annan identifikation.
     Väl hemma igen och du matar skivspelaren, omvandlar teori till praktik. Upptäcker att det stämmer, »Figaro«, »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts« och »Two« har än mer gemensamt. Spelade i ovanstående sekvens berättar de nämligen en historia. En historia som handlar om dig, om dina förhållanden.
     Den kvardröjande kaffesmaken i din mun får sällskap av blod och vodka.
     Så höj volymen, vänd bladet.
     Här har du delar av ditt liv i konsumentupplysningsform.

Någonting ligger i luften. Rösten som tilltalar mig bär spår av metall, blicken som förut var fylld av värme är nu en främlings. Den visserligen blygsamma mängd alkohol som under kvällen inmundigats ökar på desorienteringen, isbitar mot pannan skulle vara perfekt just nu. Runt omkring dansar människor, älskar varenda ton som kastas ut högtalarna. Men de dansar till min sinnesstämning, frekvenserna är jag.
     Uppbrottet, sammanbrottet är nära. Snart väntar ensamheten igen.
     Figaros låt »Cut and Glow« tar slut och jag är åter i mitt vardagsrum.
     Victor Palm: David kom tillbaka efter en längre utlandsvistelse.
     David Tibblin: Jag hade varit i Kanada över våren, men i somras flyttade jag till Göteborg och in i Victors lägenhet. Vi hade länge pratat om att göra musik tillsammans och när vi nu bodde ihop kändes det som ett bra tillfälle.
     Victor: Det var så Figaro startade.
     David: Vi känner varandra från Lund, det är därifrån vi kommer.
Då i början, vad hade ni för tanke med Figaro?
     David: Både Victor och jag gillar Xinlisupreme väldigt mycket, de var väl någon slags mall. Inte så att vi ville härma dem, vi ville göra något eget.
     Första gången jag hörde talas om Figaro – via ett skunkmeddelande – användes just den japanska gruppen Xinlisupreme som försäljningsargument. Detta orsakade både nyfikenhet och tvekan i mitt inre, jag anser nämligen att Xinlisupreme befinner sig på samma nivå som Phil Spector, My Bloody Valentine och Suicide; det vill säga i den högsta kasten av soniska innovatörer. Och när ett band säger sig dra näring ur dem; ambitionsnivån applåderas, möjlig besvikelse väntar runt hörnet.
     Så med bävan följde jag upp tipset, Myspaces mediaspelare vaknade till liv och jag förstod vad avsändaren syftat på. Därefter adderade jag snabbt associationen »trasig techno« och värderingen »lysande«. Skeva och trasiga discobollar, kärlek och kärleksbekymmer.
Hur överens är ni när ni skapar?
     Victor: Det går ganska smärtfritt, vi är ense om hur vi vill ha det.
Vad händer härnäst med Figaro?
     David: Vi ska båda flytta från Göteborg, men vi kommer ju att träffas ändå. Inget är bestämt, men vi har inte särskilt snäva tidsramar. Vi får se.

Thomas Ekelund och jag befinner oss tryggt omslutna av de väggar och tak som avgränsar skivbolaget Ideals kontor. Medan regnet utomhus gör sitt bästa för att översvämma det närbelägna Järntorget samtalar vi med en bandspelare mellan oss och kassetten i den snurrar, räknar in andra gången vi sammanstrålar för en intervju. Vårt första möte ägde rum när kalendern visade vintern 2003, platsen var Kortedala och resultatet blev ett »This Is Our Music«-inslag. Då var Thomas bland mycket annat aktuell med Ideal-släppet »11 Instances of Dead Letters + Words« – fullängds-CD nummer två under namnet Dead Letters Spell Out Dead Words – och hans mp3-etikett Fukk God Lets Create höll en stadig utgivningstakt på en lysande EP i månaden.
     Idag, drygt tre år senare, är Fukk God tyvärr historia men i min hand vilar »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, ett slags uppföljare till »11 Instances…«.
     – Rent musikaliskt är väl »Old Ghosts…« en fortsättning på utvecklingen från »11 Instances…«, kanske är den lite melodiösare, lite mer strukturerad. Ganska mycket mer genomtänkt.
     – Ledsen musik det verkar vara det enda jag är förmögen att göra, så det är en ledsen platta. Det är väl »11 Instances…« också, på sitt sätt, men den här är mer genomtänkt ledsen.
Genomtänkt hur?
     – När jag började göra låtarna till »Old Ghosts…« visste jag att jag skulle göra en skiva av dem och jag hade en ganska klar bild av vad skivan skulle handla om. Men den bilden förändrades under arbetets gång, i slutändan visade det sig dock att förändringen inte blev så stor.
Den här bilden, det här temat är det något du kommer att presentera explicit? Lägga ut en pressrelease på hemsidan, till exempel?
     – Nej… Temat är väldigt viktigt för mig, men jag vet egentligen inte om det spelar så stor roll för någon annan. Om folk skönjer något tema och tycker att det tillför något till deras lyssning på »Old Ghosts…« så visst, varsågod. Men jag är nöjd så länge folk tycker att det låter bra. Temat är ganska abstrakt, men jag vet ju hur allt bakom utspelat sig så för mig är det tydligt.
Det är ju ändå allmängiltiga känslor temat rör sig omkring.
     – Ja, det är ju inte speciellt udda känslor, alla hanterar väl brustna hjärtan på liknande sätt. Tillvägagångssättet kanske tar sig olika uttryck, men det är ändå samma princip i grund och botten. Man försöker ta sig igenom det.
     »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts« färdigställdes i januari 2005, men av olika anledningar realiserade inte Ideal den färdiga produkten förrän drygt en månad sedan. Den långa inkubationstiden har dock inte påverkat dess sprängkraft, fortfarande är albumet ett väldigt emotionellt och The Ronettes-influerat mästerverk. Från utformningen av konvolutet (Thomas grafiska representation av innehållet) ner till varenda dov och snabbt som Dead Letters Spell Out Dead Words identifierbar drone-ton gäller perfektion. Sluta leta om du söker musik som på ett självständigt sätt fångar en sönderfallande existens i flykten, musik som rättframt och trösterikt presenterar skärvorna hur taggiga deras kanter än må vara.
     – Det är rätt obekvämt att sitta och tycka att man själv är jävligt bra, det är en ovanlig reaktion. Men ibland drabbas jag av den känslan också.
     Med all rätt, Thomas. Med all rätt.

Promenaden omvandlad till en primitiv karta, hastigt nedkrafsade bläckstreck bildar ett krokigt »L«. Landmärken och riktningar ytligt antecknade; »gå ner till vattnet och ta vänster«. Sålunda utrustad anser jag mig vara redo och inleder min färd, sedan byter en gata namn och oförberedd på detta är jag plötsligt vilse i Majorna. Driver omkring ett tag på måfå, känner hur stressnivåerna i min kropp allt mer höjs. Inget telefonnummer, kartorna på busstolparna är nerrivna. Försöker hitta någon att fråga, noterar ett gäng ungar som hänger på en fotbollsplan och beger mig åt deras håll. På vägen kastar jag en pliktskyldig blick upp mot en blå-vit skylt och upptäcker till min stora förvåning att jag hamnat rätt. Tio minuter senare och jag tar plats vid ett köksbord, mitt emot mig hänger Mikael Enqvist och Alexander Palmestål: Pistol Disco.
     Mikael: Det var för två år sedan som Pistol Disco blev en duo, innan var det Alexanders soloprojekt.
     Alexander: Då var jag liten och hade dreadlocks. Sedan växte jag upp jävligt fort. Jag var på Roskildefestivalen och någon frågade om jag »var han som gillade Him så mycket« och då åkte jag hem och klippte av mig håret. Klippte mig och skaffade mig ett jobb. Nej, hur det gick till var så att Christian Pallin [konsertarrangör extraordinaire] läst en intervju jag gjort med Djungeltrumman och bokade mig för en spelning. Men jag hade inget band eller råd att köpa någon laptop så jag ringde upp Mikael; »hej, vill komma över och repa lite?«. Han hade en Microkorg.
     Mikael: Jag hade också några drumpads och lite sådant skräp.
     Alexander: Det låter som en solskenshistoria, men det var så det var. Då lät vi lite mer cut-up, total tystnad, total noise, mer dynamiskt. Jag var torsk på Lightning Bolt och Mike Pattons tidiga grejer. Sedan kom Mikael med sina krauttrummor.
     Mikael: Neu! var vad jag lyssnade på. Och nu sitter vi här.
     Varje gång jag tar del av Pistol Discos diskografi i allmänhet och den nyss av Celebrity Lifestyle utgivna fullängdaren »Two« i synnerhet aktiveras varenda cell i min kropp.
     Deras musik har sådan pondus och kraft att jag upplever den som ren energi, den får mig att glömma allt annat och gå vidare. Tiden för eftertanke och ältande är över och i deras ställen det omedelbara nuet.
     Eller: Förlorad i det okända utan hållplatser att klamra sig fast vid, låt maskineriet omsluta »Two« och laserstrålen tar dig hem igen. Spacemen 3 och Suicide kan anas i bakgrunden, men plagiat fattar aldrig din hand.
     Mikael: Vi spelar in på samma sätt som vi uppträder live. Den enda skillnaden är att det inspelade är en fångad version, ett fångat kaos.
     Alexander: Vi improviserar, går på magkänsla. Det är jävligt Kent att säga så, men…
     Mikael: Allt fästs på dator i en stereokanal vilket gör att det inte går att ändra på, det går inte att mixa. Pistol Disco är ett otekniskt band.
     Alexander: Bara för att vi håller på med elektronisk musik kommer det alltid fram massa goter och skit och vill prata om vår utrustning.
     Mikael: »Har du två aux-bussar på den mixern?« »Ja, kanske det?«
Ni låter saker hända, planerar inte så mycket.
     Mikael: Ja, allt är väldigt okontrollerat.
     Alexander: Vilket är skönt. Jag är så jävla rastlös, om det inte händer något blir jag galen och går runt och har ångest. Och eftersom vi spelar som vi gör blir vi alltid underhållna, det blir aldrig tråkigt.

Alexander, Mikael och jag skiljs åt, med en muntlig vägbeskrivning rörande hur jag ska ta mig tillbaka till min värd i bakhuvudet inleder jag min promenad. Inga felnavigeringar den här gången, en port öppnas och inomhus sparkar jag av mig skorna och loggar in.
     Ett meddelande, en fråga.
     Stockholm, några kilometer lokaltrafik och jag drunknar i en varm famn, i de vackraste av blå ögon.
     Jag sänker volymen och skivorna återgår till att var och en för sig agera sensationella.

Originalversion (bortsett från en del språkligt pill) av »Göteborg gör ont«, en artikel slutligen publicerad i Sonic #31, oktober 2006