in Artikel

Artikel: Familjen

Bara minuter återstår till konsertens början. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver natten i tusen elektriska bitar; publikens rörelser är ryckiga, deras andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar de sina blickar mot bordet belamrat med elektronik och draperat med skånska flaggan; scenens enda utsmyckning.
  Så – plötsligt, oannonserat – träder Andreas Tilliander fram ut ur kulisserna. Han fattar posto bakom bordet; trycker på några knappar, vrider på några reglage.
  Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
  »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Redan vid andra stavelsen ersätter eufori publikens tidigare rastlöshet. När så Johan T Karlsson självsäkert strax efteråt dansar in på tiljorna vet jublet inga gränser. Det är på riktigt, han är här; Familjen. Näven i luften, mikrofonen i den; taktfast accentuerar han Roland TR-808-rytmen som också börjat ljuda.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  Trummorna intensifieras, en vildsint skorrande Roland TB-303:a gör dem sällskap; tillsammans hetsar de varandra mot total härdsmälta. Nu är alla närvarande osårbara, redo för en natt ohämmad hedonism.
  Som konsertintroduktion betraktad är »It Began in Hässleholm« oantastlig, Familjen har använt sig av den i några år. Men samtidigt agerar den låten en programförklaring, en historielektion.
  Till viss del är »It Began in Hässleholm« nämligen en kärleksfull blinkning åt The Chemical Brothers dänga »It Began in Afrika«, som i sin tur samplar Jim Ingrams 1974 släppta soul/spoken word-klassiker »Drumbeat«. Men, framför allt, presenterar den vad Familjen handlar om, varifrån Johan T Karlsson kommer.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«

Hässleholm; centralort i Hässleholms kommun, norra Skåne. Grundades 1860 och var då mest en station på södra stambanan. Expanderade, befolkades; blev snart en allt viktigare järnvägsknut. Räknades som köping 1901 och förtjänade beteckningen »stad« 1914. 2005 bodde 17730 själar där. Var fram till mitten av tjugohundratalet tätt sammankopplad med den svenska försvarsmakten; genom åren har bland annat Kungl. Skånska dragonregementet (P2) och Kungl. Skånska trängregementet (T4) huserat i Hässleholm.
  En bit nordväst om Hässleholm Centralstation, inne på T4:s före detta domäner, ligger en stor, ljusgul stenbyggnad med bruna detaljer. Det är Markan, ett allaktivitetshus för ungdomar; innanför dess väggar hittar du allt från klätterväggar till rockskolor. Kulturföreningen Markan – som sedan 2003 arrangerat Siesta!-festivalen – har också sina lokaler i huset.
  Det var på Markan som Johan T Karlsson, i skarven mellan åttio- och nittiotalet, inledde sin musikaliska karriär.
  JOHAN T KARLSSON: De hade en replokal som vem som helst fick spela i och de som jobbade där var jävligt musikintresserade; de spelade instrument och peppade en. Jag bodde mer eller mindre på Markan. Jag lärde mig spela trummor och gitarr och bas där. Så fick de för sig att de skulle bygga en studio i huset – Señorita – med mixerbord, rullbandare, högtalare, mickar, trumset, förstärkare… Då tjatade jag mig in där. Jag var fanatisk, jag skulle lära mig alla effekter och hur man fick till dem och mixade.

Efter bland annat en halvårslång sejour i London styrde emellertid Johan år 2000 flyttlasset drygt 20 mil uppåt Sverige, från Hässleholm till Hultsfred. Två år senare började han jobba som grafiker åt Rockparty.
  JOHAN: Jag jobbade med deras marknadsföring, men jag hade ingen utbildning för det. Jag blev polare med en av Rockpartys anställda och så fick jag börja där. Det var rätt fula grejer jag gjorde, men det var roligare att jobba på Rockparty än att stå och montera bildelar åt Volvo, som jag gjorde innan det. Sammanlagt bodde jag tre år i Hultsfred.
  I Hultsfred skaffade sig Johan ett gäng vänner som kom att påverka hans liv och karriär. Dita Kleman – i dag Johans manager – var en av dessa nya bekantskaper. Magnus Bjerkert en annan.
  MAGNUS BJERKERT: Mitt skivbolag Adrian hade kontorsplats i Hultsfred, i det där Metropol-huset. Johan hann dock flytta från Hultsfred innan jag lärt känna honom ordentligt, men jag visste att han höll på med musik och styrde och ställde. Så jag vet att jag bad honom göra ett litet komp till en grupp som jag var med i då som hette Sharif. Det kompet blev så jävla bra.

»Sharif was from day one a dysfunctional band. Nothing has gone better since then.« Dessa meningar står att läsa på adrianrecordings.com, de utgör en del av Sharifs officiella biografi. Läser man sedan hemsidan vidare förstärks denna bild; tumult och kaos är Sharifs ständiga följeslagare, Nick Drake, Red House Painters och The Velvet Underground likaså. »Sharif is Adrian Recordings most dysfunctional band (including D&tC).«

MAGNUS: Plötsligt hade vi börjat jobba på »Lost Causes – Causes Lost«, den andra Sharif-skivan, tillsammans. Och sedan när vi skulle spela live med Sharif var Johan helt plötsligt med i bandet. Vår dåvarande basist hade gått bort tyvärr så vi behövde någon som skötte de undre regionerna och Johan är bra på bas. Han programmerade även en massa saker.

Sex år efter Sharifs fullängdsdebut, 2005, färdigställdes »Lost Causes – Causes Lost«. I samband med den, 9 september, släpptes en CD-r-singel döpt »You Don’t Know«. Efter dess titelspårs gitarrpinade dramatik tar en elektronisk undervattensmelodi vid; »Strung Out«. Som kompositör till den sistnämnda står Johan T Karlsson.
  JOHAN: Det är där Familjen börjar ta form, tror jag. Och efter vi var klara med den där Sharif-grejen – jag vet inte varför det bandet inte hände för jag tyckte det var jävligt bra – i tomrummet efter, då började jag nog med Familjen.
  MAGNUS: Johan gjorde en massa egna låtar som han spelade upp när vi satt och mixade och producerade en massa andra Adrian-relaterade saker i Señorita. Till slut sa jag bara »Men Johan, det här är så jävla bra grejer, ska vi inte bara ge ut någonting?«. »Nää, jag vet inte«, svarade han, han är så himla sävlig. »Jag vet inte om det är bra…« »Johan, det är skitbra, fan vi gör någonting, vi släpper en liten EP bara för att få ut någonting.« »Ah, okejrå.«

Katalognummer »arcd.s 043« är så »Familjen EP«, det konkreta resultatet av ovanstående övertalning. »Familjen EP«; fyra spår finstämd elektronisk pop, fyra spår som verkar influerade av tyska electronicaakter som Kreidler, To Rococo Rot och Tarwater. Fyra spår, fyra frön – »Ivanhoe & Rebecca«, »Ja/Nej«, »Hon är fin« och »Hemmaplan« – som bär inom sig vad som komma skall.
  MAGNUS: Första spelningen jag satte ihop med Familjen var på en restaurang/pub här i Malmö som heter Metro. Jag vet att Johan hade ställt sina prylar på en strykbräda [skratt]. Och då spelade han »Ivanhoe & Rebecca« – jag tror det är enda gången han framförde den. Sedan kände han att det var lite roligare att spela live när det var lite mer fart i allt, så då gjorde han om »Ivanhoe & Rebecca« till något som gick att spela live… och då blev den »Det snurrar i min skalle«.
  JOHAN: När jag släppte första EP:n hade jag absolut inga tankar på att spela live eller så. Så låtarna på den var midtempo och, jag vet inte… jävligt tråkiga. Ja, eller »tråkiga«; jag blir så jävla speedad när jag står på scenen, det är en sådan utsatt sits och då vill man inte stå där i 96 BPM och hålla igen.

»Det snurrar i min skalle«; som kom att bli det stora genombrottet, fyrverkeriraketen. Dess stubin fräste både länge och väl, men när den nådde krutet och exploderade så exploderade den med besked.
Var det vid något speciellt tillfälle ni märkte vartåt allt började barka?
  JOHAN: Johan Söderberg gjorde en jävligt bra video till »Det snurrar i min skalle«. Han skickade den till oss, den kom från ingenstans; »Använd den om ni vill«. Och den blev ju jävligt uppmärksammad… Men jag vete fan, asså.
  När detta skrivs räknar Guldbaggevinnaren Johan Söderbergs makalöst klippta – och på predikanten Målle Lindberg baserade – tolkning av »Det snurrar i min skalle« hela 1697413 visningar på Youtube. En siffra som talar sitt tydliga språk.

Hässleholm, Hultsfred, tillbaka i Hässleholm, Stockholm. Vrid tillbaka tiden något, till 2005, och vi finner Johan i stockholmsförorten Solna, inneboende hos ett ungerskt par. Anledningen till omlokaliseringen var en ljudteknikerutbildning, men det var också i Solna han färdigställde sin fullängdsdebut; det mästerliga verket som också fick namnet »Det snurrar i min skalle« (Adrian/Hybris). Våren 2007 låg det på skivdiskarna.
  I denna veva for en annan viktig aspekt av Familjen upp i luften och regnade ner som färgglada, metalliska stjärnor; live-aspekten. Norden, övriga Europa, Australien… månad lades till månad och Johan la landmassa efter landmassa för sina fötter.
  Med i hans segertåg, som ackompanjemang och instrumentalist, följde en ytterligare Hässleholmare.
  JOHAN: Jag ville inte åka på turné ensam, det är skittråkigt att åka runt själv och sitta i en loge och bara [uppgivet stön]. Jag började umgås med Andreas Tilliander när jag flyttade till Stockholm, jag kände inte så många här. Vi gick ut lite i bland, han tog mig till sådana här kulturella ställen och så lyssnade vi på noise och blev fulla.
  ANDREAS TILLIANDER: Ja, det har vi gjort några gånger!
  JOHAN: …och så frågade jag om han kände någon som ville spela live med mig och då sa han »ja va fan, det vill jag göra«. Det tyckte jag var skitkul.
  ANDREAS: Jag minns vad jag tänkte; »det kan väl vara kul att följa med någon gång«. Men varken Johan eller jag hade då någon direkt aning om att vi skulle göra så många spelningar… Jag tänkte att »jaja, det blir några stycken, det blir roligt«.
  JOHAN: Det har blivit 170 spelningar, nästan 180.
  ANDREAS: Det har ju varit roligt hela vägen. Vi kände varandra lite innan, men efter alla de här spelningarna har vi blivit som bröder, som gifta bröder.

Januaritisdagen är gråkall; snömodd och blank is följer mina steg. Promenaden mellan Globens tunnelbanestation och Johans studio är emellertid kort; en bro, ett kvarter och så är man framme.
 &nbsp Johan möter upp på gårdsplanen utanför, tar i hand och leder vägen inåt. Studion visar sig vara ett hemtrevligt, vitmålat litet krypin cenrerat kring Señoritas gamla mixerbord. En tygbonad märkt »Skåne« och föreställande tre gäss smyckar ena långväggen.
  »Du ska få höra på ’När planeterna stannat’, förstasingeln«, säger Johan och trycker på en tangent. Genast börjar trummor, bas och elgitarr pulsera; sedvanlig stolt, skånsk sång ovanpå.
  »Stone Roses-riff á la ’Second Coming’«, förtydligar Johan när låten nått sin sista sekund. »Otroligt bra«, svarar jag och antecknar »nytt men ändå bekant och texten refererar bland annat till hans gamla hit ’Huvudet i sanden’«.
  JOHAN: Sami Sirviö spelar gitarr, Martin Sköld spelar bas
  Att två fjärdedelar av Kent medverkar på en Familjen-platta är förstås logiskt. Familjen öppnade ju för Kent på deras »Tillbaka till samtiden«-turné och eftersom tycke då uppstod dem emellan, likaså gemensam respekt; det hade helt enkelt varit konstigt om de aldrig samarbetat.
  MARTIN SKÖLD: Johan hade pratat om att han hade en låt som han ville att jag skulle spela på. Och så, vid något tillfälle i Psykbunkern [Kents studio], hade vi en av Kents numera legendariska »kvälls-sessions«. Johan ringde och jag bjöd över honom på fest/inspelning. Vi spelade in på min laptop samtidigt som det gjordes sång och körtagningar till vår platta. När festen var över hade jag och Sami lagt bas och lite gitarr på Johans platta och han hade lagt kör på vår. Så… ganska ostrukturerat och trevligt.

»När planeterna stannat« är beräknad att släppas om och kring månadsskiftet mellan februari och mars. Drygt trettio dagar senare följer det ännu otitulerade andraalbumet.
  JOHAN: Att göra ett album är som att göra en rollbesättning till en film; alla karaktärer måste vara med. Jag älskar när musik både är smäktande och sista dagen på jorden. Det är det jag söker efter i min musik, förmodligen för att min vardag är så stilla; till vardags sitter jag mest och fikar och skruvar på mixerbordet.
  – Men det här senaste året har jag ibland haft sådan fet jävla andra albumet-ångest. Jag har varit helt knäckt, haft panikångest. Jag är jävligt lynnig av mig till sinnet; ena dagen älskar jag allting »jag är så jävla grym och alla andra svenska band är bara skit«, liksom. Sedan dagen efter lämnar man inte sängen utan man ligger bara och lipar. »Åh fy fan jag är så jävla värdelös.« Det är bara att passa på att jobba som fan när man är där uppe i det blå och göra grymma grejer då. Men det har varit hemskt, jag har varit på väg att lägga ner Familjen flera gånger. Nu har jag dock inga svackor längre. Det är skönt. Det var värst när jag inte hade några deadlines.
  Eftermiddagen falnar utanför de minimala studiofönstren.
  JOHAN: Förresten, det här kommer nog bli första spåret på albumet. Jag vet inte om du hört det förut?
  Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
   »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
  JOHAN: Hässleholm och Skåne är fortfarande jävligt viktiga för mig. Hässleholm har präglat mig som fan, det är min identitet liksom. Jag fattar inte grejen med alla som flyttar till stan och bara glömmer och begraver sin ungdom och det som skapar och formar en. Jag tycker det är skitkonstigt. Och det är det lite namnet Familjen handlar om också; hemma, typ. Att det är jäkligt viktigt att komma ihåg och vårda.
  Vi tar i hand, jag stålsätter mig för en halkig färd tillbaka mot Globen.

En och en halv månad återstår till plattan. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver min tillvaro i tusen elektriska bitar; mina rörelser är ryckiga, mina andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar jag mina blickar mot skivaffärerna.
  Önskar jag något önskar jag att den ska vara utmärkt, att den åter igen ska hugga i sten allt som är Familjen. Johan T Karlsson är ju en av de där mångfacetterade musikerna, han är så mycket mer än bara ett enkelt spår. Varje gång jag tar del av CD:n »Det snurrar i min skalle« hör jag liv, dans, poesi, kärlek, dramatik, ett skimrande nu. Stor konst. Mer sådant.
  Förmodligen, troligen kommer jag inte bli besviken när väl Familjens nya alster läggs i min hand. Enda frågan är väl egentligen exakt hur långt det kommer ta Johan.
  Fortsättning följer.
  »It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«

Original till artikel publicerad i Sonic #51 (2010)

Kommentera

Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.