Min promenad dit går i förtvivlans fotspår.
För min inre syn ser jag blott sorgsna människor.
Några stryker längs med husväggarna, i betongens skuggor försöker de dölja sina tårar. Andra vacklar farligt nära trottoarkanten; deras ögon är tomma, deras kroppar är skal. Somliga bär på – släpar efter sig, slår sig blodiga mot – en stor och järnhård ilska. Ett par har lagt armarna om varandra, försiktigt söker de sig framåt i delad ensamhet.
Alla har de nyligen förlorat någon närstående; en livskamrat, ett syskon, ett barn…
Alla är de på väg till alfa/Stockholms Nya Begravningsbyrå.
På behörigt avstånd följer jag dem.

Hornsgatan 46 övergår i Hornsgatan 48 övergår i det sandgula sjuttonhundratalshuset som är Hornsgatan 50. Vit text på en svart skylt förkunnar att vi nått vårt mål.
I samma sekund som klockan i den närbelägna S:ta Maria Magdalena kyrka ringer fem trycker jag ner dörrhandtaget och kliver in över tröskeln.
– Hej, välkommen!
Från bakom sitt skrivbord reser sig Margareta Byléhn. Hon ger mig ett varmt handslag och ett ännu varmare leende. Snart sitter vi i besöksrummet och samtalar ovanför en påslagen bandspelare.
– Att vara begravningskoordinator – som jag då kallar det jag gör – är världens bästa jobb. Även om jag gör samma saker varje dag – träffar anhöriga och bokar transporter, präster, musiker och begravningstider och så – är det aldrig lika, för vi människor är aldrig lika.
– Det här är verkligen ett serviceyrke, för vi handskas ju med människor som är ledsna, sorgsna, arga. Så det gäller att vara lyhörd. Det är lite balansgång på slak lina i det här jobbet, faktiskt. Men jag är väldigt utåtriktad som person, så det passar mig.
Har du någon gång träffat en person som funnit sin arbetsplats i livet? Margareta är en sådan person. Vartenda ord hon yttrar under vårt samtal hugger i sten att hon hyser en enorm kunskap om och en stor kärlek till sitt yrke. I hennes närvaro känner man sig ständigt bemärkt, omtyckt, i goda händer.
Ändå var det långt ifrån självklart att det var begravningskoordinator hon en dag skulle bli.
– Nej, när jag gick vårdlinjen och utbildade mig till undersköterska tänkte jag bli barnmorska. Men jag hamnade liksom här i andra ändan [skratt].
– Innan jag började här på alfa/Stockholms Nya Begravningsbyrå jobbade jag på Ekebyhovs särskola ute på Ekerö. Jag trivdes bra där, men jag kände ändå att jag ville byta jobb. En vän gjorde mig uppmärksam på att alfa sökte folk, men jag tänkte bara »begravningsbyrå, nej aldrig i livet, det är alldeles för lugnt och tyst för mig«.
– Hur det än var insåg jag att det var småtaskigt mot min vän att inte ens ringa till alfa när jag nu fått tipset, så efter någon dag ringde jag dem ändå.
Margareta blev kallad till intervjuer och visade bland andra Krister Pettersson och Bo Bardel – alfas dåvarande ägare – att hon var precis den de sökte. Hennes egna tvekan bestod emellertid.
– Min man var på mig hela tiden; »får du jobbet så ta det«. »Nej, jag ska inte ha det här jobbet«, svarade jag. Men till slut kände jag »jag är dum om jag inte provar«. Så jag jobbade terminen ut på Ekebyhovs särskola och sedan började jag här den 7 juli 2003.
– På den vägen är det. Och jag har inte ångrat mig en enda minut.
När du berättar för folk vad du arbetar med – möts du då av nyfikenhet eller ryggar folk tillbaka?
– Både och. Många ryggar tillbaka och säger »hur kan du jobba med så många ledsna och sorgsna människor?«. Men när jag berättar att jag tycker det är ett väldigt trevligt yrke växer deras nyfikenhet. Och det är också ett väldigt roligt yrke – jag har nog aldrig skrattat så mycket som sedan jag började jobba på en begravningsbyrå. Tonen oss kollegor emellan är lite rå men hjärtlig, det är ett sätt för oss att överleva all sorg vi möter. Man måste försöka hålla lite distans till den för annars skulle man aldrig orka med. Men visst påverkas man. Vi har tillgång till slutna samtal om man behöver prata av sig något man har varit med om.
– Men många är också nyfikna eftersom det i Sverige i dag finns en stor okunskap om det här med död och begravningar. Vi gömmer döden; så fort du blir sjuk så åker du in på sjukhus och det är oftast där du dör.
»Död kan definieras som det definitiva och totala upphörandet av livsprocesserna. De viktigaste av dessa är oxidationsprocesserna (den inre andningen, cell- eller vävnadsandningen), andningsverksamhet och hjärtverksamhet. […] Av hävd räknas dödens inträde från den tidpunkt då hjärtverksamhet och andning avstannat. […] För den mänskliga organismen gäller att död är lika med hjärnans död. Vid ’hjärndöd’, då all blodtillförsel till hjärnan avstannat, men hjärta och andning hålles igång med respirator, anses därför individen som död.«
Dessa kliniska och precisa rader står att läsa i band 6 – »Dico – Elio« – av Bra Böckers Lexikon (första upplagan, 1976).
Dessa kliniska och precisa rader drar också ganska exakt upp gränserna för hur långt jag är villig att diskutera döden. Varje gång någon är intresserad av mina åsikter bortom »död är lika med hjärnans död« – vad jag anser om reinkarnation, säg – byter jag raskt samtalsämne.
– Här på begravningsbyrån brukar vi skoja att herrar säger »om jag dör« medan kvinnor är mer realistiska och säger »när vi dör«. För det enda vi vet när vi föds är att vi alla ska dö en dag. Sedan är det bara en fråga om hur lång resan blir, så att säga.
Tycker du att vi människor bör tänka mer på döden?
– Ja… Jag tycker man borde ta sig en funderare på »hur vill jag själv ha min begravning?«. Skam till att säga har jag jobbat som begravningskoordinator i nio år men jag har knappt ens börjat att planera min egen begravning. Jag har tidigare sagt till min familj »kremera mig, sedan får ni göra vad ni vill«, men så förlorade jag min man förra sommaren och det fick mig att vakna till. Han var nämligen ganska tydlig med hur han ville ha sin begravning och det underlättade mycket.
– Annars är jag väldigt för att barn från cirka fyra år och uppåt ska få vara med på begravningar. Att man tar med dem och låter dem ställa frågor. De ställer ofta de här frågorna som vi vuxna tänker men inte vågar ställa högt. Det är dock viktigt att man använder rätt ord när man pratar med dem om döden, att man inte säger »har gått bort« utan man använder ordet »död«. Vad sedan »död« innebär är upp till var och en.
Skulle du säga att det vore en bra idé om Sverige – i den mån man kan prata om Sverige som något homogent – lät sig influeras av exempelvis Día de los Muertos?
– Nja, jag tycker vi redan har en väldigt fin helg i Alla Helgons helg. Att man tänder ljus på kyrkogården, det är väldigt vackert.
Är det en speciell typ av människor som söker sig till ditt yrke?
– Vi är alla olika, men vi har det gemensamt att vi alla är väldigt serviceinriktade. Vi vill alltid göra vårt bästa för familjen som har drabbats av sorg.
– En förutsättning för att allt ska bli så bra som möjligt är god internkommunikation. Våra transportkillar till exempel – de som sveper och kistlägger – ska alltid ge mig besked om kroppen har förändrats så att jag kan förbereda anhöriga på det, om det är visning.
I ditt jobb finns inget utrymme för misstag, egentligen.
– Nej. Det är klart att misstag sker, men det är som jag brukar säga: så länge det är människor som gör något så måste alltid den mänskliga faktorn tas med i beräkningarna.
– Varje begravning är ju egentligen en premiär. Den går aldrig att göra om.
Hur många begravningar överser du på ett år?
– Jag kan gissa på att det ligger på en hundra, hundratrettio. Det blir många premiärer. [skratt]
Margaretas och min tid tillsammans är slut. Vi tackar för pratstunden och bjuder farväl.
Min promenad hem går i befrielsens fotspår.
För min inre syn ser jag blott tröstade människor.
De som förut strök längs husväggarna har vågat sig ut i ljuset igen. De som förut vacklade farligt nära trottoarkanten håller långsamt på att bli hela igen. De som förut bar på en stor ilska har fått sin börda lättad. De som förut höll armarna om varandra vågar nu till och med le.
Alla har de nyligen förlorat någon närstående; en livskamrat, ett syskon, ett barn…
Alla har de fått hjälp av alfa/Stockholms Nya Begravningsbyrå.
På behörigt avstånd följer jag dem.
I samma sekund som klockan på Centralpalatset smyger från 18.29 till 18.30 bestämmer jag mig att Daniel Johnstons låt »Funeral Home« – »going to the funeral home/got me a coffin/shiny and black/I’m going to the funeral and I’m never coming back« – nog borde inkluderas i min borgerliga begravning, trots allt.

Original till artikel ursprungligen publicerad i Rocky, 2012